Angst (1983)

Genre: Psykologiskt drama, Thriller, Verklighetsbaserat
Produktionsland: Österrike, Västtyskland
Alternativ titel: Fear, Schizophrenia
Manus: Gerald Kargl, Zbigniew Rybczynski
Regi: Gerald Kargl
Längd: 96 min
Skådespelare: Erwin Leder, Robert Hunger-Bühler, Silvia Rabenreither, Edith Rosset, Rudolf Götz, Renate Kastelik, Rolf Bock, Emil Polaczek, Hermann Groissenberger, Claudia Schinko, Beate Jurkowitsch, Rosa Schandl

En man släpps från ett fängelse efter att ha avtjänat fyra år för att ha mördat en äldre kvinna. Så fort han kommer ut känner han begäret att döda igen. Efter ett misslyckat försök att mörda en taxi förare tar han sin tillflykt till en avlägsen stuga ute i skogen. Väl där terroriserar han en familj och får utlopp för sina sadistiska böjelser. Ett starkt och realistiskt porträtt av hur en seriemördare tänker och agerar. Han är varken karismatisk eller kreativ, han är bara elak, mycket elak… Förbjuden i många länder. Har idag kultstatus.

Angst (”rädsla” men också ”ångest” på tyska) är en österrikisk-västtysk film av Gerard Kargl som följer en händelserik dag i livet för en frisläppt mördare. Baserad på dom verkliga händelserna rörande Salzburgfödde mördaren Werner Kniesek.

En uppenbart galen människa, som vi i öppningen av filmen ser lämna fängelset för att direkt bege sig ut och lugna sitt begär efter att skada sin omvärld. Inga ord sägs av honom muntligen utan vi följer honom genom en inre monolog som sätter en mycket intressant, novellartad ton, framför allt psykologiskt då hans snedvridna, psykotiska logik tydliggörs fint till bilderna. Vad som sätter en ännu starkare ton är filmens kameraarbete, då kameran är i ständig svävande rörelse intill och runt honom.

Kompositionerna är allt som oftast okonventionella, underifrån, ovanifrån eller genom den besynnerliga effekten som uppkommer när du fäster kameran på en arm i konstant längd från karaktärens kropp. Något vi idag kan känna igen från användandet av actionkamerautrustning, som fästes på kroppen i olika former. Eller för den delen mobilkameraflugan ”selfiepinnen”. Detta foto sätter en nästan unik prägel på filmen och gör den mer intressant än det mesta. Lägg därtill stundtals ljuvliga färgnyanser inom detta foto och ”passande” musik av Klaus Schulze (vars spår ”FREEZE” användes i så vitt skilda kriminalfilmer som Michael Manns Manhunter 1986 och Sofia Coppolas The Bling Ring 2013).

Det är ingen överraskning att fransk-argentinske filmauteuren Gaspar Noé älskar denna film, då den varslar om hans kamerametoder från dom stilistiska mästerverken Irreversible (2003 – läs min recension) och Enter The Void (2009 – läs min recension). Även influenserna av det psykologiska berättargreppet märks tydligt av i hans debut Seul Contre Tous / I Stand Alone (1998 – läs min recension).

Sedan har Angst en väldigt egen känsla även i det övriga, tack vare huvudrollen Erwin Leders (Das Boot, Schindler’s List, Underworld) maniska, nästan ögonurploppande skådespeleri som spiller över på uppfriskande kusliga vis, samt övriga karaktärers drömliknande sätt att föra sig på. Både taffligt komiskt och obehagligt. Och ingrediensen med en tyst sällskapshund som konventionellt borde rikta bak öronen och bita ifrån, men istället studerar galningens uppförande med en distanserad, gullig nyfikenhet.

Känslan är väldigt skev genomgående, i denna ur flera synpunkter mycket sevärda lilla auteurfilm.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

…

…

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Terrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

…

…

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

…

…

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

…

…

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

…

…

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

…

…

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

…

…

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

Enter The Void (2009)

Genre: Psykologiskt drama, Trip movie, POV
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé, (med hjälp av) Lucile Hadzihalilovic
Längd: 154 min
Skådespelare: Nathaniel Brown, Paz de la Huerta, Cyril Roy, Olly Alexander

Oscar är en ung droglangare i Japans Red light district, dit han flyttat tillsammans med sin yngre syster. De har lovat att vaka över varandra sedan bilolyckan som tog deras föräldrars liv och lämnade dem ensamma.

De separeras från varandra som barn, men efter att Oscar har tjänat pengar på sin droginblandning så betalar han sin syster en resa till Japan. Hans syster börjar sedermera försörja sig som strippa – något som inte Oscar gillar, men hon har inte heller någon lust att förändra sitt liv så länge Oscar tar droger. 

Deras liv tar plötsligt ännu en vändning när Oscar blir dödad och i sin tur lämnar sin syster ensam i ett liv av farliga människor, sex, droger och dekadens.

Vi får följa Oscar i hans ”efter döden”-liv, då han färdas ut ur sin kropp och svävar runt på Japans gator för att vaka över sin syster.

Gaspar Noé – en utav den nya generationens i särklass mest intressanta regissörer, följer upp den omskakande och provocerande Irréversible (2002) med en ännu större studie i stilmässig, kaosartad briljans, där filmens ämne trots allt spränger ytan.

Denna gång satsar han på en internationell film – av fransmän, på amerikanska, i Japan. Han har inspirerats av nära-döden-upplevelser, ”Tibetan Book of the Dead” (boken som berättar vad vi upplever under och efter vår död) och DMT-hallucinationer (en drog som sägs strömma ut i kroppen vid just nära-döden-upplevelser och räknas som en av de mest kraftulla drogerna).

Filmen börjar med vad som enligt mig kan vara den snyggaste main title-öppningen av en film någonsin – en öppning som sätter tonen för vad vi har att vänta oss.

Gaspar Noé visar med resten av filmen att 3D-tekniken långt ifrån behöver vara nödvändig för att skapa en hypnotisk, visuell värld för tittaren att sugas in i. Många är nog överens om att 2009 års största visuella upplevelse är Avatar – jag påstår istället att det är Enter The Void. Jag drivs med i en omtumlande berg-och-dalbana utan att ha något att säga till om – filmen är sprängfylld av neonljus, epilepsiframkallande och stroboskopiska effekter.

Vi följer karaktären Oscar genom hallucinatorisk, stundtals väldigt abstrakt POV – Point-Of-View (hans egen synvinkel) – eller snarare bakom Oscar än genom hans egen blick. Den enda gången hans ansikte syns i bild är de gånger hans spegelbild skymtas.

Stora delar av filmen är ”flygbilder” över Tokyos snåriga kvarter, som har antagit en märklig form och påminner mycket om ett leksaksland. Vi svävar in och ut genom byggnader, bordeller, nattklubbar, avloppssystem och något som kan vara vår hjärnenergi, eller kanske bara formerna som för de drogfria endast skymtas när vi stänger ögonen och bländas av näthinnans avtryck.

Om kameraarbetet – eller snarare kamerakranarbetet, i Irréversible var imponerande så har Noé tagit ytterligare ett steg här. Det är en lång film och just längden tillför till känslan av att jag varit med om en resa, svår att få grepp om, som att vakna upp efter en mycket störd dröm.

Nathaniel Brown och ännu mer Paz de la Huerta gör imponerande uppoffringar och smärtande autencitet till sina karaktärer, vilket även alla dessa människor som de stöter på gör. Gaspar Noé har castat amatörer i nästan alla roller. Det är vänner och bekanta som han mött på gatan och han lyckas få dem att bibehålla verklighetens naturlighet utan att gå i fällan av överspel.

För filmens speciella undergroundclubmusik och speciella ljuddesign står Thomas Bangalter – mer känd som en part i den fenomenala gruppen Daft Punk.

I Enter The Void går han loss lika ursinningslöst som i Noés tidigare film Irréversible, med hjärnpulserande, trumhinnevibrerande, elektronisk musik – stundtals genererar det i kaos, stundtals i drömsk skönhet.

Enter The Void är inte speciellt lik någon annan filmupplevelse jag varit med om – de enda filmerna värda att nämna i sammanhanget är Noés tidigare filmer, The Tree of Life (2011) och Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey (1968).

Just den sistnämnda är en film Noé dyrkar och har haft som inspiration genom sin filmkarriär. En ”trippfilm/trip movie” (något som myntades i och med just 2001) – en film så visuell och djupt uppbyggd av känslan att den påminner om en pulserande drogkick. Det var vad Noé ville – och har lyckats med, att uppnå i och med Enter The Void.

På många sätt är det Gaspar Noés Magnum opus. Det är inte hans bästa film (Irréversible är snäppet värre), men Enter The Void är så packad med Gaspars stildrag att ett större projekt väl knappast kommer återupprepas från hans sida?

Sex- och våldsprovokation, människans förfall, kameraarbete som framkallar åksjuka och eufori olikt något jag tidigare sett, en blytung ljudbild som paralyserar mig – allt detta framkallar den kanske mest påtagliga skildringen i filmhistorien av vad en enda karaktär ser, hör och känner genom sin egna sinnen.

Jag har nog aldrig tidigare varit så tätt inpå en annan människa på film, vilket också gör det mycket svårt att släppa filmen.

Tomheten som filmen ger ett avtryck av är både filmens styrka och enda svaghet. Just den känslan är ändå Gaspar Noés intention med filmen, för den handlar i slutändan om en ung mans högst personliga resa efter att hans kropp seglar vidare.

Precis som i 2001: A Space Odyssey undrar jag vad som hände, men det är vad jag känt som är det viktiga.

”In the end, everything has been very meaningless. I guess that’s why the movie is called Enter the Void. At the end, it’s all about emptiness.” – Gaspar Noé

 Ett visuellt mästerverk med häpnadsväckande kamerateknik, redigering, ljudbild och en visionär milstolpe inom filmkonsten!
 Den okonventionella handlingsföljden som berättas nästan enbart genom huvudkaraktärens syn och minnesbilder gör att inga poänger med filmen skrivs ut tydligt och därför finns risken att tittaren känner sig vilseledd. Detta i kombination med det psykedeliska fotot kan orsaka både bokstavlig och reflektionsmässig yrsel. Upplevelsen är dock för speciell för att ratas på grund av sådana risker – mottagandet begränsas alltid utav tittaren själv.

Fotnot: Här är ett smakprov av filmen, i form av filmens minst sagt färgstarka förtexter som är det snyggaste jag sett – det spelar ingen roll att jag inte hinner utläsa särskilt mycket av dem…