Etikettarkiv: Ingmar Bergman

Höstsonaten (1978) eller: Mor versus Dotter i en kokande bergmankittel

Ingmar Bergman bunkrar på med redigt vatten i grytan och drar upp på full värme, när han i slutet av hennes filmkarriär lagar ihop något extra åt namnen Ingrid – den kanske enda som kunde sätta honom på plats och få honom att underordna sig i registolen. 

Efter att inte ha träffats på sju år återförenas Charlotte (Ingrid Bergman) och dottern Eva (Liv Ullman) i dotterns hem. Modern, en känd konsertpianist, har nyligen drabbats av en personlig sorg. Hennes manlige vän har dött. Eva får höra om detta och får en plötslig impuls att skriva till sin mor och bjuda henne till sig. I huset finns också en annan dotter, Helena (Lena Nyman), svårt handikappad, som den äldsta dottern sköter om sedan två år. Detta vet inte modern om. Hon tror att Helena vårdas på ett sjukhus, där hon lämnat henne. Mötet mellan främst Eva och Charlotte blir mycket uppslitande. Mycket uppdämd kärlek och hat väller fram vid ett nattligt samtal.

Kammarspelsdialogen är av bergmansk högklass. Finkänsligt fingersydd och taktfast intensitetshöjande mellan Bergmans musa Liv (Ullman) och hollywoodikonen Ingrid (Bergman) – här spelandes en roll så skräddarsydd för hennes egen privatperson att den dimensionen i sig lyfter dom bägge Bergmans kvalitéer till en plats som känns uppfriskande för bägge veteraner. Det är trevligt att se, trots att jag tas tillbaka lite av Ullmans karaktärs så demonstrativa mjäkighet och tafatthet (samt hennes av Sven Nykvist rikligt ljussatta överläppsbehåring), som trevligt nog tar sina vändningar.

Mor och dotter i filmen kommer in i spelrummet med kraftiga kontraster. Ingrids Charlotte är en kallsint, rationell och självständig egenhärskarinna. När den egna karriären blomstrade på framsidan skrek blommorna på baksidan efter vatten. Livs Eva är en salivdrypande emotionell och behövande dotter med oerhört behov av att äntligen få spilla över alla känslor hon sparat till hennes frånvarande mor. En traumatiserad barndom har gjort henne sned och i känslomässigt sökande efter en ny chans till stöd, eller åtminstone få vända på jorden innan rötterna ruttnat.

Jag får svårt att sympatisera eller ens empatisera med den bekräftelsesökande karaktären Liv spelar, men jag kan verkligen uppskatta det intressanta i att ställa henne mot Ingrids karaktär. En karaktär som jag däremot kan känna igen mig i desto mer, även om hon bär på självförvållade demoner jag inte varit i närheten av i praktiken. Allt eskalerar gastkramande för att vara ett drama och Lena Nyman tränger imponerande på som den handikappade systern. Jag blir lite tagen på sängen över hur mycket hon går in för sin karaktär (”You never go full retard!”), men så slutar jag heller aldrig överraskas av Bergmans regi, efter alla dessa år. Jag blir imponerad, så hatten av.

Något som jag verkligen gläds av med Bergman är hans fallenhet för att i klassisk fantastiqueteateranda kasta några ytterst väl valda nycker av magi över hans filmberättelser. Surrealism! Så även här, inte endast i formen av dröm kontra verklighet (applåd), utan också när han någon enstaka gång låter karaktärerna bryta den fjärde väggen och sträcka ut deras funderingar och tvivel direkt till mig som åskådare. Vid ett tillfälle ser jag rätt in i Livs Evas ögon och hon möter min blick. Kittlande värre. Vid dom ögonblicken upplever jag i högsta grad det som gjorde Ingmar Bergman till en av dom stora och inte bara den där aktade klichén som alla slänger fördomar kring kors och tvärs.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt


 

Läs även min äldre recension av Ingmar Bergmans Persona (1960), här. Samt alla andra ”svåra” filmer i kategorin med det passande namnet Artsy Fartsy.

Annonser

Spegelreflektion: Jackie (2016)

jackie-posterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

Jackie med oscarsnominerade Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Detta är en spegelreflektion av den aktuella filmen som jag skrev efter att ha läst recensionen från filmspanarkollegan Rörliga bilder och tryckta ord. En kommentar som jag under tidigare etablerade principen ”spegelreflektion” publicerar även på min egen blogg, i utökad form.


Jag tycker riktningen Jackie tog var mer intressant än att berätta något i historisk mening. Det psykologiska porträttet var tungt på ett ovanligt påtagligt sätt. Det kändes som att hänga med en hålögd människa i en svart stund av livet. Den var utdragen, som den närmaste perioden efter något fruktansvärt hänt i ens närhet, som drabbat en personligen.

jackie_trailer

Inte en lättsedd, bekväm eller underhållande film, men hellre allt detta än 95% av alla biopics, helt klart. Historia kan jag läsa på Wikipedia, men känslor som ger intryck kan biopics fortfarande leverera desto bättre. Filmen är ett mörkt vältrande, men ekot klingar positivt för mig.

Den dramatiserar inte den skärrade, sörjande personen Jackies psyke i form av utfall och stora, operaliknande penseldrag. Känslouttrycken förstoras inte utanpå. Porträttet tar några steg bort från typiska knep som annars finns där att ta till om berättaren vill att publiken inte ska kunna undgå en karaktärs känslor. Här krävs det att läsa subtila signaler. Beteende, kroppsspråk, motsägelser. Motivation och personlighetsförändringar. Flashbacks visar Jackie innan det fruktansvärda – inte bara som känslomässig kontrast utan också för att kontrastera hennes beteende.

skammen_9

Jackie kan nog liknas ganska mycket vid en bergmanfilm. Byt ut Jackie mot X och Portman mot Ullmann. Placera skildringen på Fårö i grått regnrusk och byt ut männen hon talar med mot andra bergmanbekantingar. Låt det handla om en innesluten änka av rang, sörjande på en ensam herrgård. Voilà! Du får en ganska stabil bergmanrulle.


Tidigare idag recenserade jag filmen mer specifikt, med betyg. Recensionen hittas här.  Fler recensioner av filmen ses återigen på dessa bloggar:

Filmnight
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag)
Snacka om film (podcast)

beauty-2012-05-34-100-best-hairstyles-jackie-kennedy-onasis-pillbox-hairdo-main 1-before-the-murder

Valerie a Týden Divu / Valerie and her Week of Wonders (1970)

Artsy-Fartsy-header0-lJMHRrg1dKleEE6o

Genre: Surrealism, Saga, Fantasy, Vampyrfilm
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Manus: Jaromil Jireš, Ester Krumbachová (efter en roman av Vítězslav Nezval)
Regi: Jaromil Jireš
Längd: 77 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Josef Abrhám, Jaroslava Schallerová, Jan Klusák, Helena Anýzová, Petr Kopriva, Jirí Prýmek, Libuse Komancová, Karel Engel, Alena Stojáková, Otto Hradecký, Martin Wielgus, Jirina Machalická

Valeries vecka börjar underligt med ett besök av en ung man som kan förvandlas till en fågel. Resten av veckan fortsätter i samma anda.

004

Ibland – någon gång vart tionde år, ser du en sån där magisk ”jag ser Ljuset”-filmupplevelse bortom simpla adjektiv som ”bra” och ”dåligt”. Valerie and Her Week of Wonders är den filmen dom senaste tio åren för mig.

En fantasi inlindad i en saga, inlindad i mjuk sommar av dagg och glittrande ljus. En surrealistisk dröm som går hela vägen in i surrealismen istället för att bara doppa tårna i den. Den bygger på en bok skriven 1932 av författaren Vítězslav Nezval under Tjeckoslovakiens nya våg av surrealistiska alster och filmatiserades som en av dom senare filmerna i den tjeckoslovakiska filmvågen. Regissör Jaromil Jireš (Zert / Skämtet) gjorde inte något liknande varken förr eller senare.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-14

Historien klassas av vissa som en rysare, men det gör den knappast rättvisa. Ingen genre annat än surrealism kan riktigt bestämma formen för filmen, men den har en intensiv laddning av skönhet. Vissa kallar den till och med ”en pedofils dröm”, men det är verkligen att missuppfatta dess magi. Vi får följa en flickas konfronterande med sin identitet efter den första menstruationen, symboliserad genom hennes omgivning under en veckas tid av allt annat än ordinära karaktärer.

Cb1K-c-W8AAqwXw

Hennes mormor är döende och påfallande lik hennes mor, den kvinnliga gästen som besöker deras hem bär samma likheter, ett monster förföljer henne och hennes örhängen tycks besitta en beskyddande kraft som inte stadens övriga flickor eller kvinnor delar med henne men som en ung tjuv stjäl från henne i början av filmen. Hennes oskuld? Hennes ungdom? Sagans övriga karaktärer tycks värdera den högt och vill gärna ha en del av den.

002

Och det är en ytterst viktig dualism i hennes familjeträds medlemmar som förföljer henne som för mig besitter skrämmande likheter med surrealisten David Lynchs dualistiska berättande. Har inte Lynch sett denna och inspirerats av den, är jag beredd att likt Werner Herzog äta upp mina skor. Givetvis faller det sig inte så att Lynch brukar vara tydlig med sitt filmspråk så svaret lär jag aldrig få.

019

Inspirationen och likheter med båda sagorna Alice i Underlandet och Rödluvan och Vargen finns där tillsammans med ett filmiskt berättande och tempo som påminner om både Fellinis  (1963 – läs min recension) och Jonathan Millers version av Alice in Wonderland (1966 – läs recensionen) med ett stänk av Ingmar Bergmans magiska stunder, men sagan om Valerie är ändå inte riktigt som något annat jag kan jämföra den med. Sagan är mer distinkt och perfekt utförd, mer genuin i flödet och med finesser som lämpar sig oerhört väl specifikt för filmmediet.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-12

Fotot så vackert att jag nästan är beredd att kasta alla tidigare ord om världens vackraste filmer i sjön. Det är i klass med Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs recensionen) som är en utmärkt film att para ihop med Valerie även på övriga plan. Musiken av Luboš Fišer är ett mästerverk i sig – det andra jag förtrollades av näst efter fotot. 13-åriga Jaroslava Schallerová har en naturlig närvaro i hennes skådespel av Valerie som inte kräver några ord för att förmedlas av henne. Stora ögon och rörelser i total harmoni med den drömska känslan. Hon blev utvald efter en audition av tusentals flickor.

vw14

Det viktigaste och mest innerliga jag förtrollas av med filmen är ändå den surrealistiska leken som river upp tekniska konventioner i utbyte mot en lekfull frihet. Ljudet är selektivt utvalt på ett tydligare sätt än i vanlig film för att skapa dimensioner snarare än realism. Ljuden lyfts fram som pålagda markörer över en stumt utförd film. Skådespelarna tycks vara helt efterdubbade vilket gör att rösterna nästan kommer innanför eller utanför deras kroppar. Dom är liksom inte i samma dimension som kropparna, vilket skapar en drömsk, hallucinogen känsla.

01

Dom visuella effekterna är metodiskt utplacerade – ibland oförskämt och uppfriskande plumpt, för att det inte ska vara några frågetecken kring dess funktion som symboler, som bär på betydelser vilka jag som åskådare behöver tolka om för att se mönster i det surrealistiska kodspråket. Det är allt som oftast surrealismens väg, att tydliggöra vad som är ett frågetecken men för den delen inte svara på det.

03

Berättarstrukturen i sig bildas i allt detta. En karaktär kan vara en annan karaktär och en miljö kan representera en tanke eller känsla lika mycket som en händelse, då skillnaden mellan fantasi och verklighet upphört. När berättelsen är slut börjar du antingen pussla ihop symbolerna och koda om dem med samma brist på säkerhet som en dröm du vaknat upp ur – bildar dig en mönsterteori för din egen kontrolls skull eller bara för intresset av att tolka, eller så nöjer du dig med den sällsamma upplevelsen i all sin suddighet.

010

Sexspalten: Valerie är 13 år, upptäcker sin första mens vilket verkar sätta igång en rörelse där både män, monster och åldrande kvinnor vill ta hennes ungdom för sin egen vinnings skull och hon själv riskerar att bli ett offer för den förlorade ungdomen. Sexuella beteenden präglar berättelsens alla skeenden och kyssar används som vänliga trygghetstecken. Hennes familjesaga verkar repeteras och transformeras runt henne och kanske är dom bokstavliga släktbanden endast en symbol för naturens återkommande begär efter ungdom och svårigheter att finna en kraft som hindrar naturen från att snylta på sig själv.

Eller är det endast Valeries undermedvetna som i djup sömn hanterar första steget från barn till vuxen? Hur världen som en gryende pubertet öppnar upp sent i den sovande tanken kan te sig som en vecka av undranden och underligheter där demoner, tjuvar, vampyrer och häxor direkt hämtade från barndomens sagor leder vägen fram, tills försoningen med dig och allt runt dig leder dig till återerövrad klarhet och existentiellt uppvaknande.

tumblr_o1crq0wdHE1uvva6do4_1280

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

017

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Black Moon (1975)

Artsy-Fartsy-headerblack-moon-poster

Genre: Surrealism, Absurdism, Fantasy, Drama
Produktionsland: Frankrike, Västtyskland
Manus: Louis Malle
Regi: Louis Malle
Längd: 100 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Cathryn Harrison, Joe Dallesandro, Therese Giehse, Alexandra Stewart

Ett blodigt krig pågår mellan män och kvinnor. En ung flicka försöker undfly kriget och flyr till en hemlig gård i skogen. Där lär hon känna en underlig familj och deras märkliga djur.

An apocalyptic Alice in Wonderland!

large_black_moon_blu-ray_8

Mångfacetterade franske filmskaparen Louis Malle (Ascenseur pour l’échafaud / Hiss till Galgen, Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn) är ordentligt surrealistisk i sin engelskspråkiga drömfilm Black Moon – också beskriven som en apokalyptisk Alice i Underlandet. En ung kvinna eller flicka driver framåt under morgonljuset, i den flyktiga landsbygdsnaturen som evakuerats av soldater. Bomber faller bortom dem. Djuren pratar samtidigt som människor är desto svårare att tolka. Antingen säger dom nonsens eller annars mest ingenting.

Filmens inledning fängslar mig. Det är som en blandning Godards Week End (1967 – läs min recension) och 28 Days Later (2002) i blågröna höglandslandskap och avsaknad av realismens logik. Tyst och förvirrad apokalyps.

aaf-black.moon.1080p.mkv_snapshot_01.37.51_[2011.08.02_17.21.23]

Flickan anländer ganska snart till ett hus där filmen ganska länge håller sig kvar, på gott och ont. Den där dövande stillheten som drömmar har, uppstår stundtals tack vare att filmen fastnar här. Lustigheter sker så det räcker och blir över jämfört med det mesta du sett, men av någon anledning tappar jag alltmer intresset.

Tankarna hamnar givetvis i hur jag ska knyta ihop det ologiska – vilka som symboliserar vilka och vad symbolerna vill leda, men detta utrymme för tankar gör mig nog tyvärr lite distanserad från upplevelsen som behöver en mer personlig koppling eller åtminstone en strävan för att förhindra mig att tänka för mycket. Jag tar mig för ovanan att reflektera kring filmen medan den pågår och distraherar därför mig själv från att känna det som går. Trots detta går det inte att komma ifrån den kompromisslösa magi filmen förmedlar.

Louis-Malle-Black-Moon-1975-8

Vissa saker är skapligt obehagliga – ormar i byrålådor, stora råttor och amning av vuxna människor. Andra saker väldigt vackra – den knubbiga enhörningens roll i allt och Sven Nyqvists foto, med naturligt, daggfuktigt ljus.

Sex symbolSexspalten: Filmens händelser utspelas samtidigt som ett krig mellan män och kvinnor pågår, vilket är nog så intressant att föra in i analysen av denna film. Det bör sägas att Black Moon är tydlig surrealism, inte endast drama med surrealistiska antydanden. Filmens huvudkaraktär är en flicka vid namn Lily, men även övriga karaktärer – kvinnor som män, kan sägas vara Lily. Åtminstone är det så jag tolkar filmen, att allt som sker är ganska påtaglig freudiansk symbolism och drömsoppa där Lily konfronteras med sig själv i olika former.

Louis-Malle-Black-Moon-1975-3

Hon matar sig själv som gammal med sig själv som ung. Hon kan inte förstå sina andra jag och hon blir märkbart otålig över detta absurda skådespel. Hela tiden ett oförstånd mellan två parter genom filmen. Den unga Lily skildras flertalet gånger förvånansvärt sexuellt. Nämnvärt i och med att skådespelaren Cathryn Harrison (Images, The Dresser) var 15 år under inspelningen. Hon sexualiseras dock mestadels i ögonen på en gammal tant, som vill ha mer av henne (sig själv?) som ung. Detta bollande mellan olika som egentligen är lika. Vänner och fiender, gamla och unga, människor och djur, kvinnor och män. Lika mycket som att det är en inre strid, lika mycket är det också en yttre. Kampen för individen varken börjar eller slutar hos en människa.

Att Sven Nyqvist är fotograf är beror nog inte endast på att Louis Malle gillar hans öga för bilder. Det finns nog en nyckelsymbolik i att Nyqvist öga fotade Ingmar Bergmans Persona (1966 – läs min recension) – också den en inre konflikt hos en kvinna, skildrad genom en surrealistisk splittring.

large_black_moon_blu-ray_11

Målgruppschecklist:
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
2 – Prat

blackmoon5big

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Jag har inte recenserat någon film av Louis Malle tidigare, men däremot Jeunesse (2012 – läs recensionen här) av hans dotter Justine Malle, som  vann pris på Peace & Love Filmfestival 2013.

Persona (1966)

I mars 2010 skrev jag om denna film på filmforumet Filmsnack.se tillsammans med övriga skribenter inom den så kallade ”Filmklubben”, där särskilt intressanta filmer valdes ut överenskommet och skrevs om kollektivt. Det här är min text från den tiden om Persona .


Artsy-Fartsy-header1400x2100sr

Genre: Psykologiskt drama, Mysterium, Surrealism
Produktionsland: Sverige
Manus: Ingmar Bergman
Regi: Ingmar Bergman
Längd: 85 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand, Jörgen Lindström

Den store skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) bestämmer sig plötsligt för att sluta tala. Ingen vet varför hon får detta infall, utom hon själv. Den unga, naiva syster Alma (Bibi Andersson) kallas in för att ta hand om och studera henne. De får bo tillsammans vid en sommarkåk intill havet. Medan rehabiliteringen går framåt börjar Alma lämna ut sig mer och mer till Elisabet, och frågan är; vem studerar egentligen vem?

Picture 74

Den säregna inledningen måste räknas till en av de mest minnesvärda i filmhistorien. Trots det – eller kanske just därför, var Ingmar Bergman (Smultronstället, Det Sjunde Inseglet, Fanny & Alexander) rädd för att vissa människor inte skulle ta hans film på allvar efter denna sekvens. Bergman utmanar både sig själv och sin publik med Persona och det är ingen överdrift av dem som kallar filmen för hans djärvaste i karriären.

Det första som slår mig efter denna andra gång jag ser den, är att musiken känns så perfekt och tidlös. Den kunde lika gärna vara hämtad ur en Kubrick-film eller ännu bättre – en Lynch-film. Men återigen till inledningen av filmen; Fantastisk, drömsk, symbolisk fantasi sätter tonen för filmen, med en död (?) pojke som inte får någon ro under det vita överdragstäcket. Han läser i en bok, ”En sann hjälte”, och jag undrar vad det är för tecken Bergman vill ge mig? Genom en suddig hinna ser han ett kvinnoansikte – en moder – men kvinnan byter ständigt skepnad. Vem är egentligen kvinnan? Och vem är egentligen pojken?

large_persona_05_blu-ray_

Alma: Jag kanske inte klarar henne.
Läkare: Hur då ”klarar henne”?
Alma: Själsligt.

Det här är alltså mina svävande tankegångar efter filmens första minuter – då vet jag att en film har lyckats fängsla mig. Filmen fortsätter med ett rakare berättande, men känslan av ovisshet finns hela tiden med och kommer ibland upp till ytan när små tecken ges.

persona7

Jag fastnar för de underliga rösterna utanför bild som egentligen kommer från någon som står framför syster Alma, men rösten är så koncentrerad att den verkar komma från Almas huvud lika gärna som personen framför henne. I och med Bergmans och fotograf Sven Nyqvists lek, där de med fotot parar ihop Elisabet Vogler med Alma, så känns teorin mycket möjlig. Elisabet Vogler verkar mer och mer vara ett tyst spöke som studerar Alma.

 

När upplösningen kommer känns det som att allt ställs kring sin spets och jag måste ta ett beslut – är det en och samma person och vem är egentligen äkta? Känslan av desillusion och svåra identitetsproblem lämnar mig när filmen plötsligt tar slut. Galet.

large_persona_x_blu-ray_

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
5 – Prat

title_persona_blu-ray_

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Rapture (1965)

Mkrorecensioner-header09a1f9753f9169f633b5a8e022e326b5

Genre: Drama
Produktionsland: USA, Frankrike
Svensk titel: Lek med Främling
Manus: Stanley Mann (efter en roman av Phyllis Hastings)
Regi: John Guillermin
Längd: 104 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Melvyn Douglas, Patricia Gozzi, Dean Stockwell, Gunnel Lindblom, Leslie Sands, Sylvia Kay, Peter Sallis, Christopher Sandford, Ellen Pollock

Tonårsflickan Agnes lever i sin egen fantasivärld på en ödsligt belägen gård i nordvästra Frankrike tillsammans med sin kärva och strikte far och en hushållerska. En dag får de oväntat besök av den karismatiske Joseph, en fånge på flykt undan polisen, som får stanna på gården. Till faderns förtret förälskar sig Agnes i den unge mannen.

title_rapture_blu-ray
large_rapture_blu-ray_2

Jag är oerhört svag för berättelser som tar formen av en enkel saga och vågar stå för det, med allt vad det innebär. Det här är en sådan film. Barnskådespelaren Patricia Gozzi (flickan i Söndagarna med Cybéle / Les dimanches de Ville d’Avray) spelar tydligt men bräckligt den naivt drömmande och desillusionerade flickan Agnes, som tror att hennes fågelskrämma fått liv i form av rymlingen Joseph.

Hennes far, som är en sammanbiten, tyst och oerhört hårt uppfostrande man av den gamla skolan, har hållit henne i en slags antisocial och utvecklingsförhindrande karantän sedan hon var liten när hennes mamma dog. Fadern spelas träffande mörkt och dystert av den store Melvyn Douglas, erfaren från Hollywoods allra tidigaste ljudfilmsguldålder – inte minst mot Greta Garbo i Ninotchka (1939) men efter en övergångsera till den nyblommande TV-dramafabriken hann han även medverka i senare klassfilmer som rysarpärlan The Changeling (1980 – läs min recension), Polanskis The Tenant (1976) och Peter Sellers svansång Being There (1979).

tumblr_n9rnqrQAef1qmemvwo1_1280
large_rapture_blu-ray_9

Givetvis uppstår en uppenbar åtrå från hennes sida till den mystiske mannen, mjukt och stilfullt spelad av före detta barnskådespelaren Dean Stockwell, som senare skulle göra sig själv oförglömlig i David Lynchs Blue Velvet (1986) som den kusligt sjungande hallicken. Kontakten mellan Agnes och Joseph driver sagan med sitt drama till uppfriskande solid dramatik som nästan bär drag av Ingmar Bergmans ödesmått emellanåt, men helt klart en mer europeisk touch än vad mer tidstypiska amerikanska 60-talsfilm brukar uppvisa.

Den är samtidigt inte alls jämförbar med den nya amerikanska vågen som gläntade på dörren, utan den tar klassiskt enkelt filmkartonage och gör det mycket mer fabliskt laddat.

rapture_03
large_rapture_blu-ray_3

Tänk Bergmans Jungfrukällan (1960), som har en klassisk, enkel struktur men eldar på i den psykologiska laddningen så det blåser ut över hela ytan. Svulstigt, som när Von Sydow bräcker trädet i skogen, men innerligt i undertexten. Intressant just att svenska Gunnel Lindblom (Tystnaden, Älskande Par, Nattvardsgästerna) som spelade en av huvudrollerna i Jungfrukällan har en nyckelbiroll här. Sagoinramningen; liten flicka drömmer, enslig stuga mitt ute i ingenstans, fågelskrämma som får symboliskt liv och det stigande allvaret på en väldigt tydlig yta – detta skapar magi! Och jag älskar den magin till bristningsgränsen.

Filmens mest odiskutabla styrka är däremot dess mäktiga, spaghettiwesternartat distanserade CinemaScope-foto av Marcel Grignon. En fransos som fotat 120 långfilmer – inte minst rebooten av den surrealistiske antihjälten Fantômas vid samma tid. Eftersom fotot är odiskutabelt behöver jag inte säga mer om det, förutom möjligen då att dom svartvita, kontrastläckra kustbilderna i recensionen talar för sig själv.

large_rapture_blu-ray_7
large_rapture_blu-ray_4

Regissör är brittiske John Guillermin, med en resumé av helt andra filmer än detta pjäsutformade, lantdrama på sitt rika CV. Vad sägs om Tarzan’s Greatest Adventure (1959), flygkrigsfilmen The Blue Max (1966), Shaft in Africa (1973), katastroffilmen Skyskrapan Brinner / The Towering Inferno (1974) och slutligen remaken av King Kong (1976), Agatha Christie-deckaren Death on the Nile (1978) och kalkongorillauppföljaren King Kong Lives (1986).

Det enda riktigt negativa är att filmen i tredje akten plötsligt hastar på för att berätta en ganska stor del av händelseutvecklingen. Det är som om manusförfattaren Stanley Mann (Firestarter, Conan the Destroyer, Damien: Omen II) – som byggt handlingen från en bok av Phyllis Hastings, kom på att ”oj, vi har ju 120 sidor kvar att berätta trots att jag är i slutfasen av filmen” och komprimerat en väldigt distinkt del av aktstrukturen till att endast bli en passage. Trots att det rent praktiskt är förståeligt rubbar det tonen lite i en annars fin, undangömd film jag rekommenderar alla att se.

vlcsnap-2015-05-22-22h45m18s227
large_rapture_blu-ray_6

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudkaraktär Agnes är en mycket intressant och komplex kvinnokaraktär. Hon är ett äldre barn med turbulent uppväxt och psyke. Hon är naivt storögd mot människor, men med en aggressiv beslutsamhet och rättframhet som överumplar dem som endast ser henne som ett barn. Det underliggande skildrandet av hennes pendlande mellan barn och vuxen kvinna är en viktig del i filmen. Övriga roller består till största del av ytterligare en kvinna och två män.

Den andra kvinnan på gården är en omtänksam ”babe” och hembiträde som snabbt visar intresse för Dean Stockwells man på flykt, men hon är också intelligent och känns alldeles för storstadskarriärsdriven för att befinna sig i sin nuvarande roll. Agnes pappa är som sagt en oerhört sammanbiten slaggklump till överman. Det utvecklas till ett mycket intressant mansporträtt med en sjuklig relation till hans sedan länge döda, mycket yngre hustru. Relationen mellan Agnes och hembiträdet är också intressant.

Karaktärsporträtten – kvinnor som män, bär som tidigare nämnts på en välskriven tyngd som påminner om Bergmans karaktärer, om än aningen mer handlingsdrivna.

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
22/30 – Totalt

SYD-Betyg-07

 

The Quiet Roar (2014)

Månadens filmspanarfilm på biografen är faktiskt ännu en (delvis) svensk film (minns förra månadens Tommy – recension hittas här), nämligen den poetiskt drömska The Quiet Roar av killarna som gav oss bland annat Broder Daniel Forever! Vill du läsa vad övriga tysta men/eller rytande filmspanare tyckte om denna smalfilm så hittar du deras recensioner här, var och en för sig…

filmspanarnaHar du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Sofia
Fiffi

postr_lGenre: Drama, Jordnära science-fiction
Produktionsland: Sverige, Norge, Tyskland
Manus: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
Regi: Henrik Hellström
Längd: 77 min
Skådespelare: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Jörgen Svensson, Denise Gough, Joni Francéen

En 68-årig kvinna som diagnosticeras med en dödlig sjukdom och väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.

I kölvattnet av Jesper Ganslandts svenska mästerverk Farväl Falkenberg från 2006 (min ”recension” av Ganslandt kan du läsa här) har jag troget följt duon Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels filmkarriärer, då Wenzel var med och skrev manus till just Farväl Falkenberg och bägge följde upp med att tillsammans regissera det väldigt ”Farväl Falkenbergska” dramat Man Tänker Sitt, 2009.

Samma år släppte dom dessutom den magnifika lilla dokumentären Broder Daniel Forever, om Sveriges bästa musikgrupp genom tiderna. En film som gav mig en av dom mer minnesvärda bioupplevelserna i mitt liv. Denna gång delar dom på manusansvaret medan Henrik Hellström får ta hand om regin ensam, men deras gemensamma stil sviktar inte.

 

LC_281112_4444_ERIK.00095052_STOR

Den röda tråden för bägge ända sedan Fredrik Wensels arbete med Farväl Falkenberg för åtta år sedan har varit att skildra människors ensamhet och hanterande av deras egen betydelse för dem själva och för andra. Alltid med ett starkt fokus på känslomässigt, jordnära, lågmält och tystlåtet skildrande med mycket visuellt fokus.

The Quiet Roar fortsätter den trenden, men höjer ambitionsnivån några snäpp genom att ta sig utanför de svenska gränserna och berättas på engelska. Dessutom har filmen den ikoniska, tyska skådespelerskan Hanna Schygulla i en biroll – en central aktris i dom flesta av Rainer Werner Fassbinders filmer (framför allt Maria Brauns äktenskap // Die ehe der Maria Braun, 1979) men har också arbetat för andra europeiska filmikoner som Jean-Luc Godard (Passion, 1982) Aleksandr Sokurov (Faust, 2011) och Ettore Scola (La Nuit de Varennes, 1982).

Hellströms och Wenzels film är även mer ambitiös – eller snarare konceptbaserad, vad gäller det dramaturgiska upplägget. En gammal, svensk dam (Ewabritt Strandberg – känd från bland annat ”Stellan Olssons färgfilm” Deadline, 1971) ska dö och vill ta itu med det ogjorda i sitt liv.

LC_281112_4444_ERIK.00100169_STOR

Så långt är allt ganska standard. Metoden är dock att hon vill göra det genom att resa ner i Europa och Tyskland (eller var sjutton hon befinner sig), förtära en hallucinogen drog och färdas tillbaka i tiden inom sitt eget huvud, som i en dröm men vägledd genom hypnos av Rainer Werner Fassbinders adept.

Hon tänker sitt, kan man säga, för utanför husvagnen där allt detta sker står nån vresig kostymfarbror och väntar på henne. Hennes man? Detta utspelas i en relativt nära framtid och faktiskt skulle vi kunna kalla The Quiet Roar för ”jordnära sci-fi-diskbänksexperimentialism”.

I hennes resa tillbaka i tiden får vi följa henne och hennes mans stormande med varandra under en stugsemester i ett sagolikt vackert norskt bergsnaturlandskap. Hon är 25 år och har två små barn tillsammans med hennes man, som spelas av Jörgen Svensson – ett välkänt ansikte i både Farväl Falkenberg och Man Tänker Sitt. Hon själv spelas av debutanten Joni Francéen och även om samtliga aktörer i filmen gör ett starkt lågmält jobb så är det Joni Francéen som skiner igenom lite extra tack vare en naken karisma i hur hon för sina ansiktsuttryck.

the_quiet_roar

Ibland spränger uttrycken den lågmälda stämningen, men överlag är det nyckeln för att hålla uppe engagemanget i filmen.

För i och med att filmen väljer ett mycket drömsk och poetiskt skildrande av denna tidskonfrontation så hålls engagemanget uppe enbart av känslan. Detta är helt och hållet min smak av filmiskt berättande, då jag föredrar atmosfär framför mer konkret dramatik och intrig.

Problemet med filmen är dock att atmosfären sätts lite på skam då intrigen aldrig får starka förutsättningar. Huvudkaraktären visar sig själv aldrig tillräckligt mycket för att jag ska känna något särskilt starkt. Som gammal är hon introvert och depressivt distanserad känslomässigt. Som ung är hon också introvert och åtminstone distanserad känslomässigt gentemot dom i hennes närhet.

i-sängen00153342_STOR

Just detta är också filmens avsikt och nyckel får jag tro, men läggs dom återstående cirka 85 procenten av filmen på enbart atmosfär och i det här fallet krävs det lite mer känsla för att jag inte ska känna mig omättad.

Jag kan jämföra med filmer som 2001: A Space Odyssey (1968 – läs min hyllningstextEraserhead (1977) och Only God Forgives (2013 – läs min recension), där Stanley Kubrick, David Lynch respektive  Nicolas Winding Refn eldar på betydligt mer vad gäller atmosfärselementet och därför får mer kraftfulla känsloupplevelser.

En film som ligger ännu mer nära till hands är Terrence Malicks To The Wonder (2012), som istället får den poetiska slagkraften och visuella skönheten att fylla upp det uns av tomrum som trots allt finns kvar i The Quiet Roar.

fyverkeri100159460_STOR

Filmen är – när allt kommer till kritan, en drömskt svävande Scener ur ett äktenskap (1973) med mycket stilla, vackra bilder och ett ”roar” som aldrig riktigt når fram, men väl värd att uppleva för allt filmen gör bra. Den här formen av skildrande ger mig i det långa loppet även när den inte når ända fram mer än ett standarddrama och det sätter jag ett stort värde i. Dock ser jag mycket hellre om Farväl Falkenberg eller Broder Daniel Forever ett antal gånger än denna.

Men igen; jämförs en film med Kubrick, Lynch, Winding Refn, Malick och Bergman så är det en intressant och sevärd film värd att ge en ärlig chans, inget snack om den saken.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmen består av en hypnosdialog mellan två gamla damer i en husvagn så rent bechdelmässigt uppfyller den dom kraven. Filmens huvudroll är – i två olika generationer, en introvert kvinna som definitivt gör mig nyfiken men som tyvärr öppnar sig för lite för att jag ska bli känslomässigt tillfredställd.

Ämnen som introverthet och känslofrånvändhet är dock mycket intressanta både ur manligt och kvinnligt perspektiv så det är en intressant kvinnoroll filmen bjuder på, utan tvekan. Ögonblicken då hennes unga och hennes gamla jag sitter i samma rum är starka.