Etikettarkiv: El Topo

El Topo (1970) eller: Genesis, profeter, psalmer och undergång i en surrealistisk öken

Alejandro Jodorwosky är en surrealistisk galning. Det finns några sådana genom historien, men Jodorowsky är nog den vildaste och mest ouppfostrade av dem alla.

El Topo är hans mest kända film – en kultrulle som vevades på midnattbiograferna i decennier utan hejd. En mytologiskt berättade western.

Psykedelisk och metaforisk western om revolvermannen El topo som rider ut i öknen för att möta världens främsta skyttar.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”The mole is an animal that digs passages searching for the sun. Sometimes he reaches the surface. When he looks at the sun he goes blind.”

Vissa kallar El Topo för ”spaghetti western” tack vare sin heta, okonventionella och mer kontroversiellt våldsglorifierande prägel, men det är trots allt en mexikansk surrealistisk western och därav centralamerikansk. Ett utmärkt val i mitt amerikabetonade westerntema, med andra ord. Jag såg tidigt i livet hans efterföjande magnum opus The Holy Mountain (1973) och föll pladask för det symmetriskt visuella och det stundtals mörkt humoristiskt brutala. Absurd grymhet och massor – MASSOR, av symboler. Jag har tidigare recenserat hans Santa Sangre i min 1989-topplista.

Jodorowsky grundade tillsammans med den spanske dramatikern/filmskaparen/poeten Fernando Arrabal och franske författaren/filmskaparen Roland Topor 1962 den surrealistiska konstscenen ”Panic movement”. Som en reaktion på att surrealismen hade blivit för mainstream ville dom frambringa mer kaotisk, schockartad surrealism för att släppa loss dom negativa energierna på vägen mot nyvunnen fred, harmoni och skönhet. El Topo blir med vetskapen av denna intention genast mer logisk.

Uppdelad i fyra akter; Genesis, Prophets, Psalms och Apocalypse, och symbolerna signalerar cykler, passande nog återkommande. Det visuella får skina och även om Jodorowsky sätter sig själv i huvudrollen är han och övriga tydliga budbärare av symboler. Gillar du gudamytologier bör du uppskatta och se mer behållning i skeendet. El Topo passerar tid och rum med lätthet och känns som en strukturerat psykedelisk resa om nödvändigheten av återfödelse och att lämna sig själv för en större behållning av existensen.

Den går att tolka oerhört djupt och det uppmuntrar jag, men det tål att understryka att jag upplever El Topo som strukturerad och linjär. Underhållningsvärdet är också högt, tack vare sin bisarra leverans. Det bisarra kan väcka dig och samtidigt få dig att luta dig tillbaka, konstigt nog. ”El Topo-upplevelsen” är inte något gravt flummigt eller våldsamt mindfuckande. Som sagt; kan du med gudamytologier känner du dig relativt hemma.

Jag ser fram emot att återse El Topo igen och igen för att bearbeta dess symboliska labyrint av mullvadens betydelse, sol, sand och öken, fädrer, söner och nytt liv ur det gamla, dubbelgångare, nödvändigheten av självförstörelse, Eva och Adam, blod och tid…. men den där riktiga förtjusningen infinner sig ändå inte denna första gång. Jag stimuleras intellektuellt, men känslomässigt är jag lite för kall ändå. Möjligen gjorde jag omedvetet det klassiska misstaget att låta hjärnan arbeta och lät inte filmen processa genom hjärtat och nerverna.

Det här med surrealism, symboler och mytiska proportioner av galen kreativitet är ju ”right up my alley”, men den känslomässiga tillfredställelsen av El Topo ligger fortfarande i framför mig – MEN – den har fantastisk potential att växa.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt


Only God Forgives (2013)

hr_Only_God_Forgives_1Genre: Konstnärlig saga, Stilistisk thriller
Regi: Nicolas Winding Refn
Manus: Nicolas Winding Refn
Längd: 90 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Vithaya Pansringarm,Yayaying Rhatha Phongam, Tom Burke, Byron Gibson, Gordon Brown, Sahajak Boonthanakit, Joe Cummings, Charlie Ruedpokanon

Gangstern Julian driver en thaiboxningsklubb  i Bangkok som fungerar som täckmantel för familjens narkotikaimperium. Då hans bror Billy mördas kommer deras mor Crystal till Bangkok för att ta med sig liket från sin förste son hem och för att få Julian till att hämnas sin brors död.

I lördags satte jag mig på tåget och drog till Stockholm för att få se Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Bronson, Drive) och Ryan Goslings (The Notebook, Half-Nelson, The Place Beyond the Pines) senaste samarbete, efter 2011 års kultsuccé med den fantastiska Los Angeles-westernfilmen Drive.

Tillägnad den originelle kultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky (Fando y Lis, El Topo, The Holy Mountain) är det uppenbart var Winding Refn har tagit sin största inspiration ifrån (precis som med hela hans filmografi).

Drag av Winding Refns samtliga, tidigare filmer finns också där – framför allt familjekonflikterna från Pusher-trilogin (1996-2005), den enstöriga klaustrofobin från Bleeder (1999), symbolismen från Fear X (2003), det maskulina temat och den musikaliska fantasin från Bronson (2008), gudatemat från Valhalla Rising (2009) och de nattliga neonmiljöerna från Drive (2011).

Jodorowsky i all ära, men filmen är dock en ännu större symbios av filmer som Eraserhead (1977), Apocalypse Now (1979) och Once Upon A Time In The West (1968). Den rör sig i ett drömskt landskap där karaktärerna sjunker in bakom skynket av deras egen spelplats och miljöatmosfären blir huvudrollen.

1

Som en långsam skuggvärld likt David Lynchs ”avant garde”-saga, det svartröda feberdrömmandet i Francis Ford Coppolas vietnamdrama, med det stiliserade slow motion-målandet från Sergio Leones spaghetti western-mästerverk.

Influenserna från Jodorowsky syns i allt detta, men framför allt i det ordlösa symbolberättandet och det surrealistiska westernomentet.

Det är återigen en modern western, men denna gång i thailändska Bangkok. Att placera filmen där är en av filmens bästa poänger – att skildra den stora, mytologiska berättelsen vid en bestämd plats på jorden. Han slutar inte heller där då det är en stad som sällan syns på film och det känns dessutom som att den endast utspelar sig i ett begränsat kvarter – en gata lika omfattande som just en westernstad.

2

För Only God Forgives är i högsta grad Nicolas Winding Refns egna skapande av en mytologisk berättelse, med tydligast drag av den grekiska mytologins Oedipus. Varje karaktär är snarare ett mytologiskt berättelseöde än en realistisk människa.

– Rättvisans överman med lagen i sina händer, som skipar rättvisan genom att offra händerna på den som överträder lagen och fäller ett offer.

– Den dominanta modern som härskar över sina söner med tecken på mer än moderliga band till dem.

– Den förstfödde sonen som är den utnämnde tronföljaren och ständigt utnyttjar sin manliga överlägsenhet tills det blir hans fall.

– Den yngre sonen som ständigt har varit i underläge och fått komplex över sin manlighet, såpass att han känner ett behov av att bevisa den inför sin moder. Underlägsenheten har dock blockerat honom mentalt så pass att han måste ha blivit impotent.

Förvänta dig därför inget mänskligt drama, utan mer ett symboliskt skildrande inspirerat av våra mänskliga handlingar – precis så som mytologier skapas.

3

Thailändske Vithaya Pansringarm (Sop-mai-ngeap, The Hangover: part II) spelar den pensionerade polisen som sätter filmens händelser i rullning. Ett okänt namn för oss i västvärlden, men den märklige prestationen han gör bjuder både på ”stonefaceness”, wokpannemisshandel och karaoke. Han har också ett slags samurajsvärd som gömmer sig mystiskt bakom hans rygg. Allt detta ger ett märkligt, trevligt och något skumt intryck.

Den mest intressanta rollen gör dock kvalitetsskådespelaren Kristin Scott Thomas (The English Patient, Richard III, The Horse Whisperer), som den kaxigt överlägsna mamman till Ryan Goslings karaktär.

Hon äger varje scen hon är med i med stor leklust! Winding Refn har sagt att han baserade henne på sin fru under hennes andra graviditet, samt Lady McBeth och Donatella Versace som Kristin Scott Thomas färgade rollen med på egen hand. En ovanligt färgstark kvinnoroll, som även i högsta grad är kopplad till Oedipus mor, Jocasta.

4

Jag har dock svårt att se ifall Winding Refn försöker koppla sin historia ännu närmare Oedipus. Den legenden behandlar i huvudsak ämnet ”hybris”;

Oedipus kungafar adopterar bort sin son för att ett orakel har förutspått att sonen kommer döda sina far och ingå partnerskap med sin mor, drottningen Jocasta. När Oedipus blir vuxen talar ett orakel om att han kommer döda sin far och förälska sig i sin mor, varpå Oedipus lämnar sina styvföräldrar i tron om att det är dem oraklet syftar på.

Genom ödets ironi möter Oedipus sin riktige far på sin resa, varpå han dödar honom i en duell, blir den nye kungen och gifter sig med drottning Jocasta – sin egen mor. När modern/frun inser detta tar hon livet av sig och Oedipus går i exil. Profetian fulländas och familjetragedin är ett faktum

Only God Forgives verkar istället berätta om upprätthållandet av manlighet – vägd inför moderns ögon, och hur denna strävan efter manlighet inför sin mor blir mannens svaghet.

5

Spoiler! Ryan Goslings karaktär må vara ett tyslåtet stenansikte som spelar på sin machomässiga, bakåtlutande ”coolhet”, men till skillnad från i Drive så visas ett större fokus på att den fasaden är orimlig att upprätthålla. Goslings karaktär är i själva verket väldigt vansklig och steg för steg kläs han av inför åskådaren. Spoiler slut.

Goslings rollinsats är höjden av anti-uttryck. Han är uttryckslös – livlös, och det är också karaktärens personliga dilemma, vilket gör att just bristen på mänskligt liv blir hans karaktär. I vissa sammanhang har han beskrivits som en människa som tror att han är en gud.

Enligt mig är han snarare en människa som vill få omgivningen att tro på att han är gud, så att hans brist på styrka döljs i myten om honom själv. Hans personlighet avspeglar i högsta grad mänskliga problem, men eftersöker du ett humant skådespeleri är det här fel film för dig.

6

I Drive skildrades hur våldet drar in personer med rättspatos i en kriminell, destruktiv spiral utan återvändo.

Spoiler! I Only God Forgives skildras – på ett väldigt förhöjt sätt, hur jakten på manlighet sänker ner mannen i sin egen grav. Spoiler slut.

Därför tycker jag att kritiken mot Only God Forgives blivit väldigt missriktad. Ord som ”macho”, ”grabbig”, ”våldsfixerad” ”stil framför substans” och ”ytlig” har blivit stämpeln den fått. Kritiker har missat hela meningen med filmen och att kalla den ytlig är som att kalla vilken mytologisk berättelse som helst för samma sak.

Den stora mytologin som med en tråkigare logik hade berättats med en omfattning likt filmer som Braveheart eller Gladiator förpackas ner i en skokartong och känslan av att allt bara är en dröm blir därför änn mer påtaglig.

7

Den som vanligt ambient-baserade filmmusiken av Cliff Martinez (Sex Lies and Videotape, Traffic, Contagion) tillför också tusen falt till filmens kusliga och vackra känsla – ännu mer än han tillförde Drive.

Only God Forgives är en konstnärlig film som – trots kamoflauget av att vara ytterligare en liten Drive-aktig kriminalthriller, inte räds för att vara pretentiös och storstilad. Winding Refn visar att han i första hand är en auteur och inte prostituerad åt den kommersiella filmindustrin.

Två av åskådarna i salongen satt under denna väldigt tysta, suggestiva film och försökte förklara för varandra om dom förstod vad allt handlade om. Efter en timme lämnade dom salongen för gott, hand i hand. Dom hade fått nog.

8

Vi vet väl alla att denna typ av film inte uppskattas av dem som inte känner för att bearbeta filmen i sitt eget huvud. Den uppskattas heller inte av dem som tror att det inte ens finns något att bearbeta i sitt eget huvud.

En klassisk vattendelare alltså, som sedan premiären på Cannes-festivalen både fått kritiker och publik att avfärda filmen på alla sätt som är tänkbara; bottenbetyg, utbuande och genom att lämna biosalongen. Många gånger även genom att skita i att bearbeta den på egen hand. Filmen är till för att tolkas och passar det inte så är det bara du själv som drabbas.

Förhoppningsvis har jag återupprättat en liten mängd av filmens värde för alla skeptiska personer genom mina egna tankegångar, för jag vet att en film som både kan få folk att älska och att hata den inte kan vara ointressant. Det gäller bara att se det intressanta – och intresse är alltid subjektivt. Mitt eviga tjatande om att det är ditt eget fel ifall en film andra gillar inte faller dig i smaken, du vet?

9

Nicolas Winding Refn besvarade själv kritiken mot filmen på ett idealiskt sätt i den underhållande intervjun med Vulture;

”Art is meant to divide, because if it doesn’t divide, it doesn’t penetrate, and if it doesn’t penetrate, you just consume it.”

Och Ryan Gosling i sin tur förklarade själva filmen på ett minst lika idealiskt sätt innan premiären;

”It’s very extreme. . . It’s part of the same dream as Drive, but it’s more of a nightmare than a dream but it’s more extreme.”

Plus1 Visuellt otroligt snygg! Atmosfärstyngd, ordlös och konstnärlig som få andra av dagens filmer! Intressant symbolism. Flera fantasifulla scener och ögonblick. Winding Refn har plötsligt gjort det ”coolt” att sjunga karaoke!
Minus1 Minimalismen ger en första känsla av tomhet och att det saknas något, men det går över. Detta stämmer in på mycket i filmen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.