Årets bästa filmer 1983

Det är bara att konstatera att jag missat ett flertal filmtitlar som hade kunnat göra året 1983 till ett stabilt filmår. Jag gissar att om jag såg tio av dom osedda filmer jag helst vill avverka från detta år skulle topplistan göra nära på en helrenovering. Trots detta verkar den ickeengelsktalande filmproduktionen stått lite still det här året. Åtminstone är det känslan jag får när jag scannar utbudet. Stephen King cashade däremot in en hel del på alla filmadaptioner som torpederades ut baserade på hans böcker detta år.

Ett flertal av dom filmer jag ännu har osedda lär klicka med min smak; en rikligt utformad Det Susar i Säven-filmatisering som inte är animerad, en alternativ julfilm om ett missanpassat barn jag fått lägga åt sidan dom senaste cirka 5-6 jularna, en Woody Allen-rulle som på pappret låter som en av hans allra mest intressanta, samt en av dom tidigaste filmerna i Nicolas Cages karriär, som stinker så mycket underbart naiv ”old school”-romantik att till och med en 80-talsnostsalgiskeptiker som jag blir hjälplöst hypnotiserad.

Valley Girl (med den svenska titeln Det Svarta Fåret) verkar vara den mest självklara modefilmen av sin tid, men som oförtjänt försvunnit under mer uppsnackade bästsäljare. All ära åt Tillbaka till Framtiden, men 80-talets mest laddade tidsresa bakåt i tiden frontades  sannolikt av Deborah Foreman och en fjunig Nicolas Cage. Julie och Randy – galleriornas egna Romeo och Julia.

I stort verkar dom filmer jag föredrar mest året 1983 präglas av… ”att försvara, förlora eller hitta momentum”. Ja, jag vet – det är kanske den största och mest ospecificerade röda tråden som någonsin dragits i ett försök att sammanbinda ett gäng filmer. Kanske en mer specifik röd tråd är ”omvända förutsättningar”. Eller nej – ”familjesvek”. ”Vakta tronen” kanske? Ja, det låter ganska bra. Vänta… nu vet jag. Nästan samtliga filmer jag gillar 1983 handlar om män som är en aning desillusionerade i tillvaron. Män som kämpar för att hitta (tillbaka till) ljuset i en allt mörkare föreställning av världen.

Låter som en fin ”selling point” för en tidslös, klassisk berättelse, likväl som det är beskrivningen en mossig ålderskris, för samtliga drömmare av manligt kön där ute, vilket förmodligen ringar in majoriteten av filmernas skapare. En vuxen människa (i detta fall en man) behöver sin dröm när livet runt honom fallerar eller bleknar i takt med vuxenskapets livsuttömning. Det är ur denna personmentalitet nästan alla filmerna på denna lista fantiseras fram.

Oavsett – här är min listsammanfattning över filmåret 1983.

---

Dom här vill jag ju se: Valley Girl, The Wind in the Willows, Zelig, A Christmas Story, The Big Chill, Christine, The Right Stuff, The Planets, The Dresser, Golgo 13: The Professional, Sole Survivor, The Last Battle, The Hunger, Local Hero, Terms of Endearment, Die Vierde Man, Something Wicked This Way Comes, The Star Chamber, Twilight Zone: The Movie, Rumble Fish, The Outsiders, Hadashi no Gen / Barefoot Gen, Mausoleum, The Keep, Krull, Trading Places, Brainstrom, 10 to Midnight

---

Nämnvärda filmer som inte riktigt höll: Flashdance, Star 80, Psycho II, Sudden Impact, Blue Thunder, Staying Alive, Octopussy, G – som i Gemenskap, WarGames

---

 

In: Angst, Eyes of Fire, Mickey’s Christmas Carol

Topplistan:

10. Cujo

Genre: Skräck, Terror
Regi: Lewis Teague

Cujo är en fin och trygg hund av rasen St. Bernard. En olycklig dag drar han på sig rabies och påbörjar en fruktansvärd terror på några människor i en amerikansk idyll.

---

 

9. Never Say Never Again

Genre: Action, Äventyr, Underhållning
Regi: Irvin Kershner

Blofeld, ledare för den internationella brottsorganisationen Spectre, låter en av sina bästa män, Largo, stjäla två kärnvapenladdade kryssningsrobotar. Bond får i uppdrag att stoppa Largo och Blofeld.

---

 

8. Mr. Mom

Genre: Feelgood, Komedi
Regi: Stan Dragoti

Jack förlorar sitt jobb på bilfabriken då ekonomin tar ett kliv neråt. Hans fru fixar istället jobb och Jack får stanna hemma och ta hand om hem och barn.

---

 

7. The Meaning of Life

Genre: Komedi, Musikal, Sketchfilm
Regi: Terry Jones, Terry Gilliam

Monty Python-gänget skildrar livets olika stadier och prövningar med sin speciella humor. De tar upp vitt skilda ämnen såsom födelsen, döden, organdonationer, krig och dåligt bordskick.

---

 

6. Risky Business

Genre: Drama, Feelgood
Regi: Paul Brickman

Den 17-årige studenten Joel blir lämnad ensam hemma när föräldrarna reser bort. Hans vanligtvis så skötsamma liv förändras drastiskt när han träffar den sexiga Lana.

---

 

5. The Dead Zone

Genre: Mysterium, Drama, Thriller
Regi: David Cronenberg

Läraren Johnny Smith vaknar upp ur en koma orsakad av en bilolycka. Han upptäcker att fem år har gått och dessutom har han fått psykiska krafter. Till en början verkar förmågan att förutse framtiden vara något bra men snart börjar problemen. Baserad på en bok av Stephen King.

---

 

4. Videodrome

Genre: Mysterium, Thriller, Body Horror
Regi: David Cronenberg

Den skrupelfrie TV-chefen Max älskar sex och våld, i synnerhet på sin egen TV-kanal. Nu letar han efter nästa stora grej. Något som ingen annan kanal har.

---

 

3. Midvinterduell

Genre: Drama, Kortfilm
Regi: Lars Molin

I Midvinterduell får vi följa en vendetta mellan småbrukaren Egon Lundin och Statens Vägverk rörande en, i deras tycke, olagligt byggd och utplacerad mjölkpall. Det handlar om en fri man som inte böjer sig i en fråga som kan tyckas vara en skitsak. Han tar upp en våldsam kamp för sin egen ägandes mjölkpall. För honom är den mycket viktig. Eller som han själv säger: ”Om dom inte frågar oss om en så´n skitsak som en mjölkpall, då kommer dom inte ens att fråga oss när dom kommer och skär ballarna av oss. Man är ingen stut!”

---

 

2. Star Wars: Episode VI – Return of the Jedi

Genre: Rymdopera, Äventyr
Regi: Richard Marquand

I tredje delen av berättelsen om Stjärnornas krig samlas galaxens goda krafter för att slå tillbaka mot Rymdimperiet. Han Solo och prinsessan Leia sitter i fångenskap hos Jabba The Hutt. Luke måste slutföra sin träning för att kunna bli en riktig jediriddare, sedan väntar Lukes öde.

---

 

1. Scarface

Genre: Gangsteropera, Gangsterdrama
Regi: Brian De Palma

Tony Montana är en kubansk båtflykting som tillsammans med sin bäste vän Manny klättrar uppåt i Miamis undre värld. Han får mata begären efter rikedom, makt och kontroll på en nivå han aldrig kunnat drömma om, till ett pris han aldrig kunnat förutse.

---

 

Så där ja! Favoritregissören Brian De Palma tar alltså guldtronen det här året, trots att det knappt är den femte bästa filmen av honom, enligt mig. Det där varierar förstås beroende på humör och bedömning, men Scarface är inte lika mycket ”directed by Brian De Palma” som exempelvis Sisters, Blowout eller Dressed to Kill. Scarface ÄR trots allt främst Al Pacino och Oliver Stone, som skrev manuset. Fotot är dock – trots De Palmas mer low key-regi, magiskt skickligt. Ingen annan regissör hade kunnat göra det bättre i en sån här typ av film.

Som vanligt bör du ta en titt på hur övriga filmspanare rankar filmåret 1983. Du tar dig vidare till dem här, i tur och ordning.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Filmitch
Filmmedia
Filmfrommen
Flmr
Fiffis Filmtajm

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

…

…

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Terrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

…

…

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

…

…

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

…

…

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

…

…

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

…

…

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

…

…

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.