Etikettarkiv: Alejandro Jodorowsky

El Topo (1970) eller: Genesis, profeter, psalmer och undergång i en surrealistisk öken

Alejandro Jodorwosky är en surrealistisk galning. Det finns några sådana genom historien, men Jodorowsky är nog den vildaste och mest ouppfostrade av dem alla.

El Topo är hans mest kända film – en kultrulle som vevades på midnattbiograferna i decennier utan hejd. En mytologiskt berättade western.

Psykedelisk och metaforisk western om revolvermannen El topo som rider ut i öknen för att möta världens främsta skyttar.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”The mole is an animal that digs passages searching for the sun. Sometimes he reaches the surface. When he looks at the sun he goes blind.”

Vissa kallar El Topo för ”spaghetti western” tack vare sin heta, okonventionella och mer kontroversiellt våldsglorifierande prägel, men det är trots allt en mexikansk surrealistisk western och därav centralamerikansk. Ett utmärkt val i mitt amerikabetonade westerntema, med andra ord. Jag såg tidigt i livet hans efterföjande magnum opus The Holy Mountain (1973) och föll pladask för det symmetriskt visuella och det stundtals mörkt humoristiskt brutala. Absurd grymhet och massor – MASSOR, av symboler. Jag har tidigare recenserat hans Santa Sangre i min 1989-topplista.

Jodorowsky grundade tillsammans med den spanske dramatikern/filmskaparen/poeten Fernando Arrabal och franske författaren/filmskaparen Roland Topor 1962 den surrealistiska konstscenen ”Panic movement”. Som en reaktion på att surrealismen hade blivit för mainstream ville dom frambringa mer kaotisk, schockartad surrealism för att släppa loss dom negativa energierna på vägen mot nyvunnen fred, harmoni och skönhet. El Topo blir med vetskapen av denna intention genast mer logisk.

Uppdelad i fyra akter; Genesis, Prophets, Psalms och Apocalypse, och symbolerna signalerar cykler, passande nog återkommande. Det visuella får skina och även om Jodorowsky sätter sig själv i huvudrollen är han och övriga tydliga budbärare av symboler. Gillar du gudamytologier bör du uppskatta och se mer behållning i skeendet. El Topo passerar tid och rum med lätthet och känns som en strukturerat psykedelisk resa om nödvändigheten av återfödelse och att lämna sig själv för en större behållning av existensen.

Den går att tolka oerhört djupt och det uppmuntrar jag, men det tål att understryka att jag upplever El Topo som strukturerad och linjär. Underhållningsvärdet är också högt, tack vare sin bisarra leverans. Det bisarra kan väcka dig och samtidigt få dig att luta dig tillbaka, konstigt nog. ”El Topo-upplevelsen” är inte något gravt flummigt eller våldsamt mindfuckande. Som sagt; kan du med gudamytologier känner du dig relativt hemma.

Jag ser fram emot att återse El Topo igen och igen för att bearbeta dess symboliska labyrint av mullvadens betydelse, sol, sand och öken, fädrer, söner och nytt liv ur det gamla, dubbelgångare, nödvändigheten av självförstörelse, Eva och Adam, blod och tid…. men den där riktiga förtjusningen infinner sig ändå inte denna första gång. Jag stimuleras intellektuellt, men känslomässigt är jag lite för kall ändå. Möjligen gjorde jag omedvetet det klassiska misstaget att låta hjärnan arbeta och lät inte filmen processa genom hjärtat och nerverna.

Det här med surrealism, symboler och mytiska proportioner av galen kreativitet är ju ”right up my alley”, men den känslomässiga tillfredställelsen av El Topo ligger fortfarande i framför mig – MEN – den har fantastisk potential att växa.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt


Annonser

Årets bästa filmer 1989

CUR_HarryMetSallyonline

Filmåret 1989 känns inte som ett år då dom stora, välkända filmerna var dom bästa filmerna. Det är också ett år då jag nog tycker att jag sett dom flesta självklara filmerna som ”bör” utmana om att hamna på min Top 15, vilket är antalet jag valt att lyfta fram lite extra för året.

Några uppenbara favoriter jag själv inte sett är Kikis Expressbud, My Left Foot, Sex, Lies and Videotape, Roger & Me, Driving Miss Daisy, Henry V, The Killer, Violent Cop, Field of Dreams och Glory, vilket annars skulle kunnat ha gett lite igenkänningsfaktor på min topplista. Utöver den förstnämnda lockar dock ingen av dessa titlar mig märkvärt för deras potential att falla mig i smaken som helhet.

20823568_alex-winter-bill-and-ted-1432324568263_1280w

My Left Foot har demonskådisen Daniel Day-Lewis som lockar mig till viss del och Driving Miss Daisy har en idag nästan utdöd mysfaktor som kan funka. Möjligen att Kenneth Branaughs shakespearetolkning Henry V kan övertyga mig, vid närmare eftertanke. Kanske, kanske.

Dom verkligt intressanta titlarna finns istället i bortglömda guldkorn som dramat Jacknife med Robert De Niro, den surrealistiska fängelsedockfilmen Marquis, pjäsartade thrillern Dead Calm, tromaproduktionen The Toxic Avenger Part II och dom ytterligare två frisläppta tidsmarkörerna UHF (med Weird Al Jankovic) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (med en ung Keanu Reeves och komikern George Carlin), framför allt. Där har jag nog mina kall, som kan kvala in på listan i framtiden.

4223383-batman-1989-batman-confronts-the-joker

Populära filmer jag sett men som faktiskt inte höll måttet enligt mig för att ta sig in på topplistan är kanske framför allt Ett Päron till Farsa Firar Jul, Batman, The Abyss, Dead Poets Society och När Harry Mötte Sally. Vad har jag att säga till mitt försvar?

Tim Burtons första batman har aldrig varit min typ av batmantolkning och det jag gillade förfinade han till uppföljaren som jag gillar desto mer (läs min recension och se vart den hamnade på listan över 1992 års bästa filmer). James Camerons undervattensäventyr The Abyss var oväntat b-ig på ett rätt bra sätt ändå, men upplösningen var alldeles för överdriven och bokstavligt dramatiserad för min smak.

national-lampoons-christmas-vacation

Dead Poets Society måste jag helt enkelt se om i vuxen ålder, men var nog lite i sentimentalaste laget jämfört med vad jag brukar gilla. När Harry Mötte Sally är inte min typ av film helt enkelt, men behöver ändå se om den framöver oavsett.

Ett Päron till Farsa Firar Jul har jag aldrig fastnat för så där som många verkar göra. Den spelar inte riktigt på mina strängar och är nog lite för konventionellt manisk för mig. Manisk men ändå beräknelig, vilket är två ingredienser som arbetar emot varandra.

6566_3

Försöker jag se en röd tråd eller mönster i mina val på topplistan som den är nu, blir det väldigt vaga sådana. Återkommande teman är ”resor” och ”missnöje med den rådande miljön”, vilket skulle kunna vara teman som limmar med vilken film som helst i stort sett. Dom mest givna filmerna kvalificerar sig på plats 1, 2 och 3, medan övriga kan kastas om lite beroende på dag och humör.

Lite synd att inte Halloween 5 lyckades ta sig in på topplistan då den är mysig, men det var svårt att jämföra den med dom som hamnade på listan utan att bli snurrig, så den får stå över för denna gång.


 

245067

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Dead Calm, Jacknife, Majo No Takkyûbin / Kikis Expressbud, My Left Foot, The Rainbow, Roger & Me, Marquis, The Toxic Avenger Part II, Driving Miss Daisy, UHF, Dip Huet Seung Hung / The Killer, The Long Weekend (O’Despair), The Cook the Thief His Wife & Her Lover, Sono Otoko Kyôbô Ni Tsuki / Violent Cop, Great Balls of Fire!, Tango & Cash, Teen Witch, Sex Lies and Videotape, Dream a Little Dream, A Dry White Season, The ‘Burbs, See No Evil Hear No Evil, Crimes and Misdemeanors, Henry V, Der Siebente Kontinent / The Seventh Continent, Turner & Hooch, Sûîto Homu / Sweet Home, Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan, Three Fugitives, Uncle Buck, Lock Up, Communion, Next of Kin, Parents, Field of Dreams, Bill & Ted’s Excellent Adventure, Best of the Best, Talvisota / Vinterkriget, Star Trek V: The Final Frontier, Steel Magnolias, Meet the Feebles, Noce Blanche, Black Rain, Twister, Say Anything…, Look Who’s Talking, New York Stories, Schocker, Wild Orchid, Road House, An Innocent Man, Leviathan, Wicked Stepmother, Little Monsters, Glory


vlcsnap-2015-03-22-15h35m15s79

Inte ens nära: 
National Lampoon’s Christmas Vacation, Ghostbusters II, The Karate Kid III, Pink Cadillac, Punisher, A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child


Honey-I-Shrunk-the-Kids-dead-fly

Nästan där:
Halloween 5: The Revenge of Michael Myers, Honey I Shrunk the Kids, The Abyss, Astérix et le Coup du Menhir / Asterix och Bautastensmällen, Batman, The Little Mermaid, Lethal Weapon 2, Inga Rövare Finns i Skogen, Pet Sematary, Dead Poets Society, Kajsa Kavat, Jönssonligan på Mallorca, When Harry Met Sally, Peter och Petra, Licence to Kill, Täcknamn Coq Rouge


 

Topplistan:

15. Hoppa Högst

Hoppa Högst 2

I botten av toppen hittar vi halvtimmeslånga kortfilmen Hoppa Högst, efter novell och manus av Astrid Lindgren. En liten ”chicken race”-historia om Albin och Stig, som på grund av deras osäkra mammor alltid har jämförts med varann och därigenom utvecklat en intern tävling i hembyn för att jämföra varandras mod. Den som vågar hoppa högst är bäst – en dumdristig kamp som givetvis eskalerar till en tragisk olycka om inte någon av dem vågar dra sig ur i tid.

Den gick på TV flertalet gånger när jag var liten och jag tyckte alltid att berättelsen var intressant, med ett intressant tema.

SYD-Betyg-06


14. Triumph of the Spirit

triumph-of-the-spirit

Denna förintelseskildring från koncentrationslägren under Andra Världskriget med en alltid lysande Willem Dafoe (Antichrist, Wild at Heart, Boondock Saints) i huvudrollen är kanske inte så förvånande väldigt tung. Dafoe spelar en fånge som med hjälp av sin boxningstalang får möjligheten att lämna vardagsarbetet emellanåt för att boxas med sitt liv som insats, inför en publik bestående av nedsupna nazisoldater.

Den rullade konstant på tjock-TV:n både dag och natt hos en vän till mig och många är gångerna då jag somnat till skriken, gråten och knytnävsslagen från Viljans Seger.

SYD-Betyg-06


13. Indiana Jones and the Last Crusade

indiana-jones-and-the-last-crusade

Jag har aldrig älskat Indiana Jones jättemycket även om filmernas tema var utmärkt underlag för diverse äventyrliga lekar när jag var barn. Denna tredje och ( fram tills magplasket för någon handfull år sedan) sista film om Indiana Jones har dock alltid varit min favorit i serien.

Det var ett succédrag att casta Sean Connery (James Bond) som Indiana Jones farsa, för det finns väl inga skådespelare som till sättet dom beter sig på är så lika varandra, som machobuttra, ”pinsamma pappan”-egostukade karlakarlarna Harrison Ford (Han Solo) och Sean Connery?

Ford skulle lätt kunna spela vilken som helst av Connerys alla roller om han var i samma ålder som honom när exempelvis Goldfinger (1964), Zardos (1974), The Hunt for Red October (1990) eller The Rock (1996) gjordes. Dom är av samma själsliga blod.

SYD-Betyg-06


12. Tetsuo

tetsuo-the-iron-man

Denna gravt surrealistiska och effekttyngda konstfilm från Japan – Tetsuo – The Iron Man, som den brukar tituleras, fick jag aldrig riktig kläm på den enda gång jag sett den, men det går inte att ignorera dess totala originalitet och egenhet, som sjukt nog resulterat i en handfull uppföljare! En av dom mest udda filmer jag sett, vilket lär säga något. Ska den ändå beskrivas mer konkret lär det vara något i stil med ”Eraserhead regisserad av David Cronenberg på LSD”.

SYD-Betyg-06


11. A Grand Day Out with Wallace & Gromit

film_AGDO_dtop_3

Ytterligare en kortfilm och den första i serien om Wallace och Gromit. Detta är berättelsen om när dom i sitt dagdrömmande beger sig till månen, vars kropp består av sinnesjuka mängder utsökt ost.

SYD-Betyg-07


10. Perdues dans New York / Lost in New York

screen2

Den gothiska surrealismens och erotikens mästare Jean Rollin (The Nude Vampire, Two Orphan Vampires, Fascination) och hans drömska lågbudgetfilmstil lär inte gå hem hos alla, men jag är helsåld på den. 1989 hade han legat ganska lågt med sitt kreativa filmskapande, men under en två veckors lång resa till New York spelade han in den här filmen väldigt spontant.

Inom en speltid av knappa 52 minuter berättar Rollin genom en åldrad dam om två små flickor som i en lek suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet. Genom magi förflyttas dom genom tid och rum till att bli två unga kvinnor i New York som möter vålnader och vampyrer om vartannat. Inte mycket är solklart, men jag kapitulerar alltid inför Rollins berättarstil.

SYD-Betyg-07


9. Do The Right Thing

books_slide3

Spike Lees (Jungle Fever, Malcolm X, Inside Man) uppkäftiga och än idag högst aktuella samhällskommentar på gatuklimatet i USA sprudlar av energi och kreativt berättande, skildrat under den varmaste sommardagen i mannaminne. Även om jag inte fastnade helt för Do The Right Thing den enda gång jag sett den hittills är den given som en av dom allra friskaste fläktarna 1989.

SYD-Betyg-07


8. Intruder

PDVD_003

Denna lågbudgetrysarfest med skådisinhopp av både Sam Raimi (regissör av Evil Dead-filmerna) och Bruce Campbell (stjärnan i Evil Dead-filmerna) har jag sett endast en gång hittills, men den satte ett märkligt starkt intryck på mig då jag sedan dess nästan ohälsosamt älskat upplägget att låta film utspelas i ett matvaruhus. Denna film gör det och upplägget är underbart. Butikens unga personal jobbar natt, när dom upptäcker att en blodtörstande galning försöker döda dem en efter en utan att veta vem det är…

Intruder är Lawrence Benders producentdebut (som sedermera slog igenom som producent för Quentin Tarantinos Reservoir Dogs och Pulp Fiction bland annat) och en studie i hur finurligt filmskapande kan gå till rent praktiskt utan att behöva kosta skjortan, med specialeffekter av Greg Nicotero som efter att ha börjat som assistent åt Tom Savini, hunnit med att stå för blodet i ett flertal av Quentin Tarantinos, Sam Raimis, John Carpenters, Wes Cravens och Eli Roths filmer. Inte illa!

SYD-Betyg-07


7. Santa Sangre

santa-sangre-original

Den surrealistiske och skjoige flumkonstnären Alejandro Jodorowsky har inte gjort så värst många filmer under sitt liv efter dom internationella braksuccéerna med El Topo (1970) och La Montaña Sagrada / The Holy Mountain (1973), men detta år gjorde han en engelsktalande film om ett typiskt cirkusfölje med dvärgar, tatuerade damer, mimartister och ledsna clowner.

Vi följer i huvudsak följer unge knivkastaren Fenix. Hans mammas armar offrades åt sekten Santa Sangre (Heligt Blod) när han var liten och sedan dess har Fenix fått låna ut sina egna armar åt hans svartsjuka mamma, som i vredesmod tvingar bort alla dom kvinnliga bekantskaper han visar vänlighet mot. Fast i sin mammas grepp råder hysterin på alla tänkbara vis, med jättelika ormar som krälar fram ur byxorna och en elefant som blöder ur sin snabel. Det är jodorowskisk symbolik i ett nötskal.

SYD-Betyg-07


6. Back to the Future: Part II

maxresdefault (8)

Den här såg jag givetvis rikligt som yngre och tyckte nästan om denna uppföljare mer än föregångaren, då jag gillade idén att åka tillbaka till första filmen. Kanske var det till och med så att jag såg denna före första filmen vilket lär ha gjort tidsresaräventyret ännu mer tidsomkastande. Förr kunde jag tycka att framtidsresan var lite väl plojig och ”out of place” gentemot den mer stabila etableringen av dåtidens nutid (80-talet) och 50-talet. På senare år har dock framtidsvisionen med alla sina kommersiella plojigheter snarare blivit den här filmens höjdpunkt i sann, blomstrande kärlek till den retrofuturism som flödar i vår tid.

SYD-Betyg-07


5. All Dogs Go to Heaven

heartbreaking_movie_moments_from_your_childhood_640_23

Jag har inte sett den här sedan jag var liten, men den bestående positiva känslan finns kvar i mitt minne, av historien om en hund som faller ner från efterlivet i himlen för att hämnas och träffar en liten flicka som kan prata med djur. Den känns som en avlägsen, underbar dröm med både ljus och mörker, vilket är skapare Don Bluths och Gary Goldmans (An American Tail, The Secret of NIMH, Thumbelina) nyttiga framgångsrecept då dom inte räds att blanda in krassare ingredienser i deras barnfilmer.

SYD-Betyg-08


4. Casualties of War

Casualties-Of-War

Brian De Palma (Dressed to Kill, Blowout, Scarface) är en passionerad filmskapare med bestämda åsikter och när det kommer till USA:s kapitalistiska krigsföring och skrämselpropaganda för egen vinnings skull har han satt ner foten tydligt med irakkrigsskildringen Redacted (2007) och vietnamkrigsskildringen Casualties of War, som bägge demonstrerar hur vanliga, enkla amerikaner förgriper sig på och våldtar andra nationer, utan någon vilja att ta ansvar.

Michael J. Fox (Back to the Future) är perfekt castad som den enda soldaten med samvetet i behåll och Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Last Man Standing) är utmärkt i en tidig prestation som soldatstyrkans ledare. Jag var inte beredd på hur gripande filmens händelser skulle vara och Ennio Morricones svulstiga filmmusik kramade verkligen ur tårarna på mig när filmen gick mot sitt slut.

SYD-Betyg-08


3. Born on the Fourth of July

1401x788-159836025

Oliver Stone och Tom Cruise verkade satsa alla kort på att göra den mest omspännande återspeglingen av Vietnamkrigets utförande och misslyckande med denna filmen, där kritiken mot USA:s regering och dess folk ställs inför en symbolisk rättegång mer intim och emotionell än den Stone ett par år senare tog sig ann i JFK (1991) – och ett antikrigsbudskap mer rakt och akut än det Stone filmatiserade i Platoon (1986) några år tidigare. Jag tror att Stone och Cruise lyckades förmedla sitt ”case” ypperligt, för jag blev ordentligt blödig.

Min recension av Född den Fjärde Juli kan du läsa här.

SYD-Betyg-09


2. Drugstore Cowboy

tumblr_msiry2CPD61qzvmf3o3_1280

Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Good Will Hunting) har skapat en beatpoetisk skildring av några drogjagande ungdomar på drift (spelade av bland annat Kelly Lynch, Heather Graham och Matt Dillon i sitt livs roll), men istället för ett svindlande panoramaperspektiv med frihet och sorglösa äventyr runt hörnet tar denna film en sällsam småstadsinramning som fångar det lilla USA så autentiskt att det lika gärna kunde ha varit en dokumentär videodagbok.

Läs hela recensionen här.

SYD-Betyg-09


1. Resan till Melonia

13

Det här är Per Åhlins (Karl-Bertil Jonssons Julafton, Dunderklumpen, Hundhotellet) tecknade mästerverk och en av mina absoluta favoritfilmer någonsin – en av dom allra första. Den vackra sagostämningen är helt enorm och har präglat mig så starkt att det här för mig är själva definitionen av hur en odödlig saga ska se ut.

Berättelsen är allra mest inspirerad av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). men hämtar också inspiration från Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838). Vill du läsa hela min kärleksförklaring till filmen och min relation till den genom livet, går det att läsa mer i min recension som jag skrev under filmspanartemat ”barndom”, vintern 2013.

Ett knappt år senare fick jag på Cinemateket i Stockholm faktiskt se och höra Per Åhlin berätta om sin långa karriär som Sveriges ledande animationsregissör och hans gedigna arbete med denna film, som även han själv verkar se som sitt ”Magnum Opus”. Jag läste att Svenska Filminstitutet nyligen restaurerat filmen och premiärvisade den uppfräschade kopian på BUFF International Film Festival i Malmö tidigare i år. I samma stad har filmen dessutom satts upp som pjäs på teaterscenen alldeles nyss och 2010 spelades även en fristående uppföljare till Melonia på teaterscenen i Stockholm – så filmen lever i högsta grad kvar i folkets medvetande.

För mig är det inte bara den bästa filmen som kom år 1989. Det är också den bästa svenska filmen genom tiderna, den bästa animerade filmen genom tiderna och tamejsjutton om det nästan inte är den bästa filmen genom tiderna.

SYD-Betyg-GULD


 

Som vanligt hoppas jag att du tittar in och kikar vad övriga filmbloggare har listat för filmer på deras egna topplistor över filmåret 1989. Du hittar dem alla här under. Jag gissar på att poesin och geisten i Döda Poeters Sällskap vann flest bloggares filmhjärtan 1989…

Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Filmmedia

Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Flmr

Only God Forgives (2013)

hr_Only_God_Forgives_1Genre: Konstnärlig saga, Stilistisk thriller
Regi: Nicolas Winding Refn
Manus: Nicolas Winding Refn
Längd: 90 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Vithaya Pansringarm,Yayaying Rhatha Phongam, Tom Burke, Byron Gibson, Gordon Brown, Sahajak Boonthanakit, Joe Cummings, Charlie Ruedpokanon

Gangstern Julian driver en thaiboxningsklubb  i Bangkok som fungerar som täckmantel för familjens narkotikaimperium. Då hans bror Billy mördas kommer deras mor Crystal till Bangkok för att ta med sig liket från sin förste son hem och för att få Julian till att hämnas sin brors död.

I lördags satte jag mig på tåget och drog till Stockholm för att få se Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Bronson, Drive) och Ryan Goslings (The Notebook, Half-Nelson, The Place Beyond the Pines) senaste samarbete, efter 2011 års kultsuccé med den fantastiska Los Angeles-westernfilmen Drive.

Tillägnad den originelle kultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky (Fando y Lis, El Topo, The Holy Mountain) är det uppenbart var Winding Refn har tagit sin största inspiration ifrån (precis som med hela hans filmografi).

Drag av Winding Refns samtliga, tidigare filmer finns också där – framför allt familjekonflikterna från Pusher-trilogin (1996-2005), den enstöriga klaustrofobin från Bleeder (1999), symbolismen från Fear X (2003), det maskulina temat och den musikaliska fantasin från Bronson (2008), gudatemat från Valhalla Rising (2009) och de nattliga neonmiljöerna från Drive (2011).

Jodorowsky i all ära, men filmen är dock en ännu större symbios av filmer som Eraserhead (1977), Apocalypse Now (1979) och Once Upon A Time In The West (1968). Den rör sig i ett drömskt landskap där karaktärerna sjunker in bakom skynket av deras egen spelplats och miljöatmosfären blir huvudrollen.

1

Som en långsam skuggvärld likt David Lynchs ”avant garde”-saga, det svartröda feberdrömmandet i Francis Ford Coppolas vietnamdrama, med det stiliserade slow motion-målandet från Sergio Leones spaghetti western-mästerverk.

Influenserna från Jodorowsky syns i allt detta, men framför allt i det ordlösa symbolberättandet och det surrealistiska westernomentet.

Det är återigen en modern western, men denna gång i thailändska Bangkok. Att placera filmen där är en av filmens bästa poänger – att skildra den stora, mytologiska berättelsen vid en bestämd plats på jorden. Han slutar inte heller där då det är en stad som sällan syns på film och det känns dessutom som att den endast utspelar sig i ett begränsat kvarter – en gata lika omfattande som just en westernstad.

2

För Only God Forgives är i högsta grad Nicolas Winding Refns egna skapande av en mytologisk berättelse, med tydligast drag av den grekiska mytologins Oedipus. Varje karaktär är snarare ett mytologiskt berättelseöde än en realistisk människa.

– Rättvisans överman med lagen i sina händer, som skipar rättvisan genom att offra händerna på den som överträder lagen och fäller ett offer.

– Den dominanta modern som härskar över sina söner med tecken på mer än moderliga band till dem.

– Den förstfödde sonen som är den utnämnde tronföljaren och ständigt utnyttjar sin manliga överlägsenhet tills det blir hans fall.

– Den yngre sonen som ständigt har varit i underläge och fått komplex över sin manlighet, såpass att han känner ett behov av att bevisa den inför sin moder. Underlägsenheten har dock blockerat honom mentalt så pass att han måste ha blivit impotent.

Förvänta dig därför inget mänskligt drama, utan mer ett symboliskt skildrande inspirerat av våra mänskliga handlingar – precis så som mytologier skapas.

3

Thailändske Vithaya Pansringarm (Sop-mai-ngeap, The Hangover: part II) spelar den pensionerade polisen som sätter filmens händelser i rullning. Ett okänt namn för oss i västvärlden, men den märklige prestationen han gör bjuder både på ”stonefaceness”, wokpannemisshandel och karaoke. Han har också ett slags samurajsvärd som gömmer sig mystiskt bakom hans rygg. Allt detta ger ett märkligt, trevligt och något skumt intryck.

Den mest intressanta rollen gör dock kvalitetsskådespelaren Kristin Scott Thomas (The English Patient, Richard III, The Horse Whisperer), som den kaxigt överlägsna mamman till Ryan Goslings karaktär.

Hon äger varje scen hon är med i med stor leklust! Winding Refn har sagt att han baserade henne på sin fru under hennes andra graviditet, samt Lady McBeth och Donatella Versace som Kristin Scott Thomas färgade rollen med på egen hand. En ovanligt färgstark kvinnoroll, som även i högsta grad är kopplad till Oedipus mor, Jocasta.

4

Jag har dock svårt att se ifall Winding Refn försöker koppla sin historia ännu närmare Oedipus. Den legenden behandlar i huvudsak ämnet ”hybris”;

Oedipus kungafar adopterar bort sin son för att ett orakel har förutspått att sonen kommer döda sina far och ingå partnerskap med sin mor, drottningen Jocasta. När Oedipus blir vuxen talar ett orakel om att han kommer döda sin far och förälska sig i sin mor, varpå Oedipus lämnar sina styvföräldrar i tron om att det är dem oraklet syftar på.

Genom ödets ironi möter Oedipus sin riktige far på sin resa, varpå han dödar honom i en duell, blir den nye kungen och gifter sig med drottning Jocasta – sin egen mor. När modern/frun inser detta tar hon livet av sig och Oedipus går i exil. Profetian fulländas och familjetragedin är ett faktum

Only God Forgives verkar istället berätta om upprätthållandet av manlighet – vägd inför moderns ögon, och hur denna strävan efter manlighet inför sin mor blir mannens svaghet.

5

Spoiler! Ryan Goslings karaktär må vara ett tyslåtet stenansikte som spelar på sin machomässiga, bakåtlutande ”coolhet”, men till skillnad från i Drive så visas ett större fokus på att den fasaden är orimlig att upprätthålla. Goslings karaktär är i själva verket väldigt vansklig och steg för steg kläs han av inför åskådaren. Spoiler slut.

Goslings rollinsats är höjden av anti-uttryck. Han är uttryckslös – livlös, och det är också karaktärens personliga dilemma, vilket gör att just bristen på mänskligt liv blir hans karaktär. I vissa sammanhang har han beskrivits som en människa som tror att han är en gud.

Enligt mig är han snarare en människa som vill få omgivningen att tro på att han är gud, så att hans brist på styrka döljs i myten om honom själv. Hans personlighet avspeglar i högsta grad mänskliga problem, men eftersöker du ett humant skådespeleri är det här fel film för dig.

6

I Drive skildrades hur våldet drar in personer med rättspatos i en kriminell, destruktiv spiral utan återvändo.

Spoiler! I Only God Forgives skildras – på ett väldigt förhöjt sätt, hur jakten på manlighet sänker ner mannen i sin egen grav. Spoiler slut.

Därför tycker jag att kritiken mot Only God Forgives blivit väldigt missriktad. Ord som ”macho”, ”grabbig”, ”våldsfixerad” ”stil framför substans” och ”ytlig” har blivit stämpeln den fått. Kritiker har missat hela meningen med filmen och att kalla den ytlig är som att kalla vilken mytologisk berättelse som helst för samma sak.

Den stora mytologin som med en tråkigare logik hade berättats med en omfattning likt filmer som Braveheart eller Gladiator förpackas ner i en skokartong och känslan av att allt bara är en dröm blir därför änn mer påtaglig.

7

Den som vanligt ambient-baserade filmmusiken av Cliff Martinez (Sex Lies and Videotape, Traffic, Contagion) tillför också tusen falt till filmens kusliga och vackra känsla – ännu mer än han tillförde Drive.

Only God Forgives är en konstnärlig film som – trots kamoflauget av att vara ytterligare en liten Drive-aktig kriminalthriller, inte räds för att vara pretentiös och storstilad. Winding Refn visar att han i första hand är en auteur och inte prostituerad åt den kommersiella filmindustrin.

Två av åskådarna i salongen satt under denna väldigt tysta, suggestiva film och försökte förklara för varandra om dom förstod vad allt handlade om. Efter en timme lämnade dom salongen för gott, hand i hand. Dom hade fått nog.

8

Vi vet väl alla att denna typ av film inte uppskattas av dem som inte känner för att bearbeta filmen i sitt eget huvud. Den uppskattas heller inte av dem som tror att det inte ens finns något att bearbeta i sitt eget huvud.

En klassisk vattendelare alltså, som sedan premiären på Cannes-festivalen både fått kritiker och publik att avfärda filmen på alla sätt som är tänkbara; bottenbetyg, utbuande och genom att lämna biosalongen. Många gånger även genom att skita i att bearbeta den på egen hand. Filmen är till för att tolkas och passar det inte så är det bara du själv som drabbas.

Förhoppningsvis har jag återupprättat en liten mängd av filmens värde för alla skeptiska personer genom mina egna tankegångar, för jag vet att en film som både kan få folk att älska och att hata den inte kan vara ointressant. Det gäller bara att se det intressanta – och intresse är alltid subjektivt. Mitt eviga tjatande om att det är ditt eget fel ifall en film andra gillar inte faller dig i smaken, du vet?

9

Nicolas Winding Refn besvarade själv kritiken mot filmen på ett idealiskt sätt i den underhållande intervjun med Vulture;

”Art is meant to divide, because if it doesn’t divide, it doesn’t penetrate, and if it doesn’t penetrate, you just consume it.”

Och Ryan Gosling i sin tur förklarade själva filmen på ett minst lika idealiskt sätt innan premiären;

”It’s very extreme. . . It’s part of the same dream as Drive, but it’s more of a nightmare than a dream but it’s more extreme.”

Plus1 Visuellt otroligt snygg! Atmosfärstyngd, ordlös och konstnärlig som få andra av dagens filmer! Intressant symbolism. Flera fantasifulla scener och ögonblick. Winding Refn har plötsligt gjort det ”coolt” att sjunga karaoke!
Minus1 Minimalismen ger en första känsla av tomhet och att det saknas något, men det går över. Detta stämmer in på mycket i filmen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

I backspegeln #14: Vad kan Cannes bjuda på?

I-Backspegeln3

Först och främst vill jag rapportera att jag kommer börja min Peace & Love Film Festival-special under stundande vecka och att den första musikfilmrelaterade recensionen jag publicerar kommer vara om den fantastiska dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston (2005). Den kommer lägligt särskilt då denne fantastiske artist som är Daniel Johnston uppträdde i Sverige under veckan och jag avundas verkligen dom som hade möjlighet att gå och se honom!

I podcasten Popkultur Film:s 3:e och senaste avsnitt pratade jag lite om honom och dokumentären och sade då att recensionen på The Devil and Daniel Johnston skulle dyka upp under veckan som gått. Jag har mycket saker i rullning just nu så därför kommer recensionen nästa vecka istället men jag kan inte rekommendera denna dokumentär nog då det är en av mina personliga favoritfilmer över huvud taget och Johnston är en av mina största inspirationskällor, så håll ögonen uppe.

Officiell Peace & Love Film Festival-bloggare från och med nu

Peace-Love-Film-Festival-header2

Jag är också numera den officiella Peace & Love Film Festival-bloggaren så det kommer givetvis mer filmfestivalrelaterat och musikfilmrelaterat på min blogg framöver.

Är det någon som är intresserad av att uppleva Peace & Love Film Festival (pågår 23-27 juni!) så uppmuntrar jag det verkligen och hänvisar till deras hemsida. De kommer bjuda på internationella kvalitetsfilmer, kortfilmer och filmprofiler kommer gästa Borlänge för att tala om filmskapande. Enligt mig är film och sommar en perfekt kombination och det tycker Peace & Love Film festival också.

Och på tal om festivaler…

10 filmer i Cannes att längta efter!

Cannes-festivalen är i full gång och jag följer den med barnsligt intresse. Det finns många intressanta filmer och filmskapare att hålla ögonen på och ”shortlista” inför framtiden när filmerna når den allmänhet vi vanliga människor oftast tillhör. Därför har jag listat de tio filmer jag är mest förväntansfull inför som visas – eller har visats, på Cannes Film Festival 2013. Det är en rad spännande filmer och kanske har du inte hört talas om alla och därför kan hitta något nytt att se fram emot…

10. Behind the Candelabra (Steven Soderbergh)

Behind the Candelabra

Steven Soderbergh (Sex, Lies and Videotape, Erin Brockovich, Traffic), försökte göra sitt drömprojekt till sin sista film, men ingen amerikansk filmstudio ville finansiera projektet då de var rädda för att filmen skulle bli ”too gay” för publiken. Till slut vände sig Soderbergh till TV-bolaget HBO som nappade och Soderberghs drömpfilmprojekt blev istället en TV-produktion i långfilmsformat. Michael Douglas ser otvivelaktigt ut att imponera i den verklighetsbaserade rollen som Liberace – den verklige pianisten och sångaren som gav uttrycket ”flamboyant” en innebörd. Matt Damon spelar Liberaces kontroversielle assistent, älskare, partner och adoptivson.

09. Inside Llewyn Davis (Joel & Ethan Coen)

inside-llewyn-davis-oscar-isaac

Bröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) är tillbaka med en ganska grå berättelse om en folksångares försök att nå en artistkarriär på 60-talet i mytomspunna New York-området Grenwich Village. Utöver den härliga handlingen och att bland annat Drive-bekantingen Carey Mulligan har en roll som folksångarens före detta flickvän – som spelas av Oscar Isaac (som också var med i Drive och var pojkvän åt Mulligan även där), så gläds jag åt att stilen verkar dra åt finfina Barton Fink (1991), men med mer vardagsallvar och jag gillar den eventuella tonen.

08. Jeune & Jolie // Young & Beautiful (Francois Ozon)

JEUNE_ET_JOLIE_RVB

Ett porträtt av en 17-årig flicka under fyra årstider, som överger hennes oskuld för prostitution. Vissa kritiker har antytt om ett offerlöst karaktärsberättande och det lockar mig till att ta reda på mer om vad Francois Ozon (Swimming Pool) vill berätta. Vi har sett liknande historier förr, men då oftast i filmer som bagatelliserats som skräpkultur och exploatering.

07. The Immigrant (James Gray)

The Immigrant

Joaquin Phoenix är en nutida gigant inom skådespeleriet tack vare hans kompromisslösa inställning till sitt yrke och hans roller tål att väntas på. Efter originella praktprestationen i The Master (2012) är han nu tillbaka igen och återigen tillsammans med förbisedde regissören James Gray som han gjorde We Own the Night (2007) och Two Lovers (2008) med.

I The Immigrant återfinns dessutom oscarsmeriterade talangerna Jeremy Renner och Marion Cotillard, där den sistnämnda spelar en polsk emmigrant som tillsammans med hennes syster kommer till USA under 20-talet, men som snabbt hamnar i greppet på den charmige hallicken Bruno (spelad av Phoenix). Med risk för att handlingen inte ger något väldigt nytt på kartan och kanske särskilt för kvinnliga karaktärer i nöd (men vad vet jag?) så är jag beredd på en väldigt stabil film från Gray.

06. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Only Lovers Left Alive

Fantastiska Tilda Swinton och karismatiske Tom Hiddleston spelar förälskade vampyrer tillika rockmusiker, tillsammans med talangfulla Mia Wasikovska, småtrevlige Anton Yelchin och meriterade John Hurt. Detta regissat av Jim Jarmusch (Coffe and Cigarettes, Ghost Dog, Broken Flowers) är tillräckligt för att intressera mig och vi behöver ju alla stilla abstinensen efter att Twilight-sagan tagit slut, eller?

05. All Is Lost (J.C. Chandor)

all-is-lost-2013-robert-redford

J.C. Chandor gjorde ganska förbisedda men väldigt fina börsrasfilmen Margin Call år 2011, som oscarsnominerades för sitt manus. nu är han tillbaka med en väldigt olik berättelse om en ensam man som försvinner till havs. Mannen spelas av Robert Redford och att se honom i en större roll igen är givetvis trevligt. Att filmen sedan endast består av hans karaktär och dessutom inte ska innehålla någon dialog är dessutom mycket intressant. Den uppenbara vikten som då läggs vid det visuella och mer tänkvärda berättandet gör att det här kan bli något extra.

04. La Danza de Realidad // The Dance of Reality (Alejandro Jodorowsky)

Alejandro-Jodorowsky

Superkultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky är tillbaka efter 23 års frånvaro med The Dance of Reality – en biografisk skildring av hans uppväxt i Chile. Frågan är hur pass ”straight forward” en bio-pic av Jodorowsky egentligen är och titeln verkar hinta om ett svar på den frågan. Det är ändå samme regissör som fick både finkulturalister och fulkulturalister att häpna med de surrealistiska filmerna El Topo och The Holy Mountain på 70-talet. Vill ni få en liten inblick i denne kreatör och inspiratör så kolla in denna intervju.

03. Jodorowsky’s Dune (Frank Pavich)

hrgigerdunev

Excentriske och fantasimaniske filmskaparen Alejandro Jodorowsky är också föremål för en dokumentär som visas i Cannes. Den skildrar hans arbete under 70-talet med att filmatisera Frank Herberts episka science fiction-roman Dune, men som aldrig blev genomfört på grund av filmprojektets omfattning. 1984 regisserade en annan excentrisk fantasifantast filmen, nämligen David Lynch, men på grund av att producenterna inte gav Lynch tillräckligt mycket kreativ frihet blev det ett fiasko både konstnärligt och kommersiellt.

Jodorowskys idéer var dock långt mer spektakulära. Han ville att filmen skulle vara 10-14 timmar, Salvador Dalí, Orson Welles och Mick Jagger skulle skådespela och Pink Floyd skulle göra musiken. H.R. Giger skulle ta fram filmens visuella design och Jodorowskys son tränade kampsport varje dag i två år för att inträda rollen som filmens huvudkaraktär. Av filmen blev det ingenting av, men förarbetet ynglade av sig i en rad andra projekt (Star Wars, Alien, Aliens, Blade Runner, Prometheus).

Manusförfattaren och multifilmmakaren Dan O’Bannion var specialeffektsdesigner på Jodorowskys Dune och när projektet föll ihop förlorade O’Bannion sina pengar, sitt hem och fick ett mentalt sammanbrott så pass allvarligt att han lades in för vård. Under denna tid skrev han 13 manus varav det sista blev klassiska filmen Alien (1979), där han slutligen fick lön för mödan med Dune-materialet. Sedermera skrev han också manuset till Total Recall (1990).

Alejandro Jodorowsky själv säger att arbetet med Dune förändrade hans liv och de första orden om denna dokumentär låter väldigt lovande och inspirerande. Jodorowsky är för övrigt en stor inspiration för filmskapare som just Lynch och inte minst filmnördregissören Nicolas Winding Refn som även medverkar i dokumentären.

02. Only God Forgives (Nicolas Winding Refn)

only-god-forgives-4

Danske auteuren Nicolas Winding Refn har gjort Pusher-trilogin (1996-2005), Bronson (2008) och framför allt übermysiga kultmästerverket Drive (2011). Han är ständigt intressant på alla filmiska plan. Ryan Gosling har gjort Half Nelson (2006), Lars and the Real Girl (2007), Drive (2011) och The Place Beyond the Pines (2013) och är filmvärldens kanske hetaste stjärna.

De har bägge varandra att tacka för mycket och nu är Winding Refn och Gosling tillbaka. I Bangkok, i gangstermiljö, med kampsport och inte minst Kristin Scott Thomas som Goslings dominerande mafiosomorsa. Denna gången står Winding Refn för manuset igen dessutom. Jag förväntar mig inte en ny Drive, men jag ser fram emot att känna hur Winding Refns stilism griper tag i mtt filmhjärta igen.

01. The Bling Ring (Sofia Coppola)

the-bling-ring-poster-trailerjpg

Sofia Coppola har alltid gjort intressanta filmer som känns välgjorda rakt igenom. The Virgin Suicides (1999) är något av en unik filmupplevelse och Lost in Translation (2003) en film jag klassar som en av de absolut bästa jag sett. I Marie Antoinette (2006) blev det lite för mycket skrapande på ytan trots att det var mycket det filmen gick ut på och i Nowhere (2010) började hon upprepa hennes tidigare berättarstruktur lite väl mycket.

Därför känns The Bling Ring extra trevlig då den sticker iväg åt ett annat håll karaktärsmässigt och stilmässigt, även om skildrandet av den ensamhet och sökandet efter ytligheter fortfarande i högsta grad finns kvar. Dessutom består skådespelarensemblen av nya, unga skådespelare med kloka rolltagaren Emma Watson i spetsen.

Att filmens teman dessutom skildrar dagens ungdom, kändishypen och internetfenomenets påverkan – detta trots att Coppola varken har facebook, twitter, kändislängtan eller är en aktiv del av ungdomen är klockrena anledningar till att längta efter The Bling Ring – årets heistfilm!

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.