Twin Peaks: Uppsnack inför nya säsongen #4

Previously on Twin Peaks:
Uppsnack inför nya säsongen #3: Re-castinginfo nyttigt att känna till oavsett inställning

I detta uppsnack:

Casten i nya Twin Peaks nu offentliggjord – 217 namn!

---

Hastigt och lustigt är jag tillbaka exakt en månad efter förra uppsnacket, i sköljvattnet av gårdagens B-R-E-A-K-I-N-G N-E-W-S-!

Igår kväll gick CBS/Showtime ut med den officiella pressreleasen att offentliggöra samtliga namn som medverkar framför kameran i nya Twin Peaks, i ren WikiLeaks-anda!

217 namn fyller denna massiva lista (skriv ut den och rama in den på väggen vettja!), som bör vara precis alla utom möjligen TV-seriens statistnamn (minimalt medverkande utan repliker). Rykten säger dock att det finns fler ännu ej offentliggjorda namn åtminstone av mindre intressegrad.

Nyheten om den kompletta casten till Twin Peaks trendade igår Twitter, Facebook och andra sociala medier i världen så pass att det var det enda som syntes ett tag, parallellt som sjätte säsongen av Game of Thrones just började sändas ut i dom förenta staternas televisionsapparater. Twin Peaks passerade till och med Princes tragiska död i trendvärde under en period.

Just valet att offentliggöra ALLA namn är något av ett udda grepp, men helt klart sympatiskt och måhända taktiskt ur flera synpunkter. Flera större namn har redan rapporterats och ryktats kring i skvallerpressen sedan inspelningen började och här röjer produktionen alla skygglappar för att ändå skapa buzz, kring en cast som ändå ger oss som publik kanske ännu fler frågetecken och funderingar än vad vi hade haft utan den. Oinvigda, framtida tittare kan även skönja några namn som lockar dem och ta steget att börja se ikapp säsong 1, säsong 2 och långfilmen i god tid innan premiären om  – förmodligen, knappt ett år.

Dessutom skapar Twin Peaks just nu rubriker och den så viktiga publika buzzen utan att behöva visa en omvälvande trailer med diverse namn ”in character” som inte känns nödvändig att släppa så här pass långt innan. Denna namnlista på 217 är på flera sätt en bättre trendsättare än en trailer då den avslöjar mindre om vad vi har att vänta oss handlingsmässigt, men får det ändå att klia i fingrarna rejält!

Vi visste sedan tidigare att Kyle MacLachlan som spelade Agent Dale Cooper i Twin Peaks (1990-1991) och långfilmen Fire Walk With Me (1992) kommer medverka som skådespelare på något vis i den kommande fortsättningen. Nu vet vi även vilka som gör honom sällskap.

Här är alla 217 namn (asterisk innebär medverkan i tidigare produktioner av Twin Peaks):

Jay Aaseng
Alon Aboutboul
Jane Adams
Joe Adler
Kate Alden
Stephanie Allynne
Mädchen Amick*
Eric Ray Anderson
Finn Andrews
Elizabeth Anwies
Dana Ashbrook*
Joe Auger
Phoebe Augustine*
Melissa Bailey
Tammie Baird
Matt Battaglia*
Chrysta Bell
Monica Bellucci
Jim Belushi
Leslie Berger
Richard Beymer*
John Billingsley
Michael Bisping
Ronnie Gene Blevins
Kelsey Bohlen
Sean Bolger
Rachael Bower
Brent Briscoe
Robert Broski
Wes Brown
Richard Bucher
Page Burkum
Scott Cameron
Juan Carlos Cantu
Gia Carides
Vincent Castellanos
Michael Cera
Richard Chamberlain
Bailey Chase
Johnny Chavez
Candy Clark
Larry Clarke
Scott Coffey
Frank Collison
Lisa Coronado
Catherine E. Coulson*
Grace Victoria Cox
Jonny Coyne
James Croak
Julee Cruise*
Heather D’Angelo
Jan D’Arcy*
David Dastmalchian
Jeremy Davies
Owain Rhys Davies
Ana de la Reguera
Rebekah Del Rio
Laura Dern
Neil Dickson
Hugh Dillon
Cullen Douglas
Edward ”Ted” Dowlin
Judith Drake
David Duchovny*
Christopher Durbin
Francesca Eastwood
Eric Edelstein
John Ennis
Josh Fadem
Tikaeni Faircrest
Eamon Farren
Sherilyn Fenn*
Jay R. Ferguson
Sky Ferreira
Miguel Ferrer*
Rebecca Field
Robin Finck
Brian Finney*
Patrick Fischler
Erika Forster
Robert Forster
Meg Foster
Travis Frost
Warren Frost*
Pierce Gagnon
Allen Galli
Hailey Gates
Brett Gelman
Ivy George
Balthazar Getty
James Giordano
Harry Goaz*
Grant Goodeve
George Griffith
Tad Griffith
James Grixoni
Cornelia Guest
Travis Hammer
Hank Harris
Annie Hart
Andrea Hays*
Stephen Heath
Heath Hensley
Gary Hershberger*
Michael Horse*
Ernie Hudson
Jay Jee
Jesse Johnson
Caleb Landry Jones
Ashley Judd
Luke Judy
Stephen Kearin
David Patrick Kelly*
Laura Kenny
Dep Kirkland
Robert Knepper
David Koechner
Virginia Kull
Nicole LaLiberte
Jay Larson
Sheryl Lee*
Jennifer Jason Leigh
Jane Levy
Matthew Lillard
Jeremy Lindholm
Peggy Lipton*
Bellina Martin Logan*
Sarah Jean Long
David Lynch*
Riley Lynch
Shane Lynch
Kyle MacLachlan*
Mark Mahoney
Karl Makinen
Malone
Xolo Maridueña
Berenice Marlohe
Rob Mars
James Marshall*
Elisabeth Maurus
Josh McDermitt
Everett McGill*
Zoe McLane
Derek Mears
Clark Middleton
Greg Mills
James Morrison
Christopher Murray
Don Murray
Joy Nash
Priya Diane Niehaus
Bill O’Dell
Casey O’Neill
Johnny Ochsner
Walter Olkewicz*
Charity Parenzini
Elias Nelson Parenzini
John Paulsen
Sara Paxton
Max Perlich
Linas Phillips
Tracy Phillips
John Pirruccello
Linda Porter
Jelani Quinn
Ruth Radelet
Mary Reber
Adele René
Mariqueen Reznor
Trent Reznor
Carolyn P. Riggs
Kimmy Robertson*
Wendy Robie*
Erik L. Rondell
Marv Rosand*
Ben Rosenfield
Tim Roth
Rod Rowland
Carlton Lee Russell*
Elena Satine
John Savage
Amanda Seyfried
Amy Shiels
Sawyer Shipman
Tom Sizemore
Sara Sohn
Malachy Sreenan
Harry Dean Stanton*
J.R. Starr
Bob Stephenson
Charlotte Stewart*
Emily Stofle
Al Strobel*
Carel Struycken*
Ethan Suplee
Sabrina S. Sutherland
Jessica Szohr
Russ Tamblyn*
Bill Tangradi
Cynthia Lauren Tewes
Jodee Thelen
Jack Torrey
Sharon Van Etten
Eddie Vedder
Greg Vrotsos
Jake Wardle
Naomi Watts
Nafessa Williams
Ray Wise*
Alicia Witt*
Karolina Wydra
Charlyne Yi
Nae Yuuki
Grace Zabriskie*
Christophe Zajac-Denek
Madeline Zima
Blake Zingale

Så vad har vi då här, värda att fälla några ord om? Jag har gjort mitt bästa för att scanna igenom allt.

Personer som funnits teoretiskt tillgängliga men som saknas:

Michael Ontkean (Harry S. Truman), Piper Laurie (Catherine Martell), Lara Flynn Boyle (Donna Hayward), Michael J. Anderson (Man From Another Place), Kenneth Welsh (Windom Earle), Heather Graham (Annie Blackburn), Moira Kelly (Donna Hayward), David Bowie (Philip Jeffries), Chris Isaak (Chester Desmond), Kiefer Sutherland (Sam Stanley), Eric DaRe (Leo Johnson), Joan Chen (Josie Packard), Chris Mulkey (Hank Jennings), Robert Bauer (Johnny Horne), Mary Jo Deschanel (Eileen Hayward), Ian Buchanan (Dick Tremayne), Brett Vadset (Joey Paulson), Kevin Young (Toad), Robyn Lively (Lana Budding Milford), Billy Zane (John Justice Wheeler), David L. Lander (Tim Pinkle).

Dom kritiska som sörjs här är förstås Michael Ontkean och Piper Laurie, samt den nuvarande ovissheten kring David Bowies, ”den dansande dvärgen” Michael J. Andersons och Heather Grahams karaktärsöden som nu faller fritt (som i en dröm) och vad som händer med Donna. Mycket av detta har jag dock skrivit rikligt om i mitt tidigare inlägg och kommer få anledning att skriva mer om framöver. How’s Annie, really?

Återvändande namn är oerhört många och gnager ända in på mindre birollskaraktärer näst intill på statistnivå! Jätteroligt att exempelvis Catherine E. Coulson som är avliden är med, samt mina favorit Dana Ashbrook, mästaren Harry Dean Stanton, Sherilyn Fenn, Russ Tamblyn, Mädchen Amick, Peggy Lipton, Everett McGill (you made it!), Phoebe Augustine (extra spännande!), Kimmy Robertson, Harry Goaz, Michael Horse, Al Strobel, Richard Beymer, David Patrick Kelly, Miguel Ferrer (yes!), David Lynch själv, Warren Frost (över 90 och äldst i produktionen), Grace Zabriskie, Sheryl Lee och Ray Wise! Samt flera ytterligare.

Sedan en hel hög välkända skådespelare – en härlig blandning av kvinnor och män, både från Lynchs egna filmer och från filmvärlden överlag! Laura Dern (Blue Velvet, Wild at Heart och Inland Empire – say no more), Naomi Watts (Mulholland Drive), Jennifer Jason Leigh (direkt från Oscarsgalan), Amanda Seyfried (woww?!), Tim Roth, Robert Forster (kultskådis jag tidigare skrivit om och klockren i Jackie Brown), Tom Sizemore, återvändande David Duchovny (X-Files, Californication), Meg Foster (otrolig karaktär), Jim Belushi, Michael Cera (oh, ok?), Monica Bellucci, Caleb Landry Jones, Ashley Judd, Balthazar Getty, Jeremy Davies (Justified), Ernie Hudson (Ghostbusters), Jane Levy (Evil Dead) och Matthew Lillard (Shaggy i Scooby Doo), med flera.

Till råga på det – en massa udda musiknamn kryddar listan:

Julee Cruise (soloartist som medverkade i Twin Peaks och dess musik, skriven av Angelo Badalamenti och David Lynch, samt på en låt i Blue Velvet), Rebekah Del Rio (soloartist som medverkade i Mulholland Drive), Chrysta Bell (soloartist som producerats av David Lynch och sjungit låtar skrivna av honom – bland annat till Inland Empire), Sky Ferreira (soloartist som uttryckt tydligt både i låtar och muntligt hur influerad hon är av Lynch och har framfört musik till hans ära), Trent Reznor (Nine Inch Nails, producerade även soundtracket till Lynchs film Lost Highway och gjorde filmmusik till den), Mariqueen Reznor (artist i bandet How To Destroy Angels samt Trent Reznors hustru), Robin Finck (samarbetar återkommande med Reznor), Eddie Vedder (frontman i Pearl Jam och förespråkare av samma meditation som Lynch), Sharon Van Etten (soloartist under eget namn), Ruth Radelet (artist i suveräna synthbandet Chromatics).

Jag har nu gått igenom en hel drös, men har långt ifrån kommenterat alla av värde. Det skulle ta evigheter och vi har gått om tid att njuta så jag plockar endast russinen nu.

Av alla dessa namn är några guldkorn för mig personligen givetvis Naomi Watts och Laura Dern som gjort några av dom starkaste rollprestationerna någonsin skrivna av David Lynch. Med Balthazar Getty från Lost Highway samt kombinationen Sheryl Lee och Kyle MacLachlan innebär det att huvudroller från sex av Lynchs totalt nio långfilmer kommer medverka.

Att Sheryl ”Laura Palmer” Lee själv kommer återvända i någon form kunde vi kanske gissa, men även fantastiske Ray Wise! Detta kan jag sova oerhört gott på! Och Sky Ferreira! Min enda crush i livet just nu och en mycket cool artist i artistordets rätta bemärkelse. Meg Foster har satt sig kraftfullt avtryck på min näthinna sedan jag blev hänförd av henne som häxa i Rob Zombies Lords of Salem. Hennes röst och hennes ögon!

Två återvändande veteraner jag håller extra hårt om hjärtat är förstås Catherine E. Coulson som alltså hann spela in åtminstone något innan hon tragiskt avled i cancer. Underbart att hon får avsluta i sin ikoniska roll. Och snart 100-årige Harry Dean Stanton som ägde i Fire Walk With Me återvänder! Alla hintar som pekar på att Fire Walk With Me kommer vara av nyckelvikt i nya Twin Peaks gör att jag lättar från marken.

Nu måste jag återhämta mig, för det snurrar verkligen av överbelastning i min hjärna efter denna skådespelarbomb. Puh!

---

 

I nästa avsnitt av uppsnacket kommer jag diskutera dom skådespelare som avlidit sedan dom medverkade i första vändan av Twin Peaks och/eller Fire Walk With Me.

Syns sart igen…

I backspegeln #10: Till minne av Roger Ebert (1942-2013)

”I backspegeln” är tillbaka efter ett lite längre avbrott och denna vecka kommer jag ägna några rader åt att minnas ett antal personligheter som gått ur tiden den senaste… tiden. Först ut är den mest självklare.

…

Väldigt plötsligt var mannen med hjärtat gjort av film borta. Roger Ebert var – är, världens mest kända och poulära filmkritiker – pulitzerprisbelönad till råga på det, och även om vi i Sverige och Europa inte har samma relation till honom som USA har han ändå satt stora avtryck.

TV-programmet Siskel and Ebert – där det underbart omaka radarparet (och Chicago-tidningskonkurrenterna) Gene Siskel och Roger Ebert recenserade film, har blivit en mall för hur filmkritik ska presenteras i TV-rutan. Betygsystemet med ”two thumbs up” är klassiskt.

Idag är denna typ av TV-format tyvärr dött och podcasts, filmbloggar och sociala forum har tagit platsen för en mer utbredd filmkritik men Ebert har alltid varit relevant, om det så varit i rutan, i tidningen, på twitter eller på resten av nätet.

Hans genuina och rättframma kärlek till filmen har blivit målet att uppnå som förmedlare av filmkritik och det är ingen underdrift att säga att film var hans liv då han såg 600 nya filmer varje år och recenserade 300 av dem årligen, ända in till sin död. Tappert och imponerande!

Vi får inte heller glömma att han skrev manus till gladporrkungen Russ Meyer närmare bestämt de hysteriska filmerna Beyond the Valley of the Dolls (1970), Up! (1976) och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens (1979) – något han ofta fått försvara när han gett ”mer creddiga” filmer dåliga betyg. Enligt mig gör det bara honom till en ännu bättre och mer intressant människa och hellre dessa Meyer-filmer än någon mer pretentiös Bergman-rip-off, säger jag.

Hans cancerproblem och operationer tvingade honom i stort sett bort från TV-rutan, men hans skrivna recensioner är alltid intressanta att läsa – och dom är många. Ta en sväng in på hans hemsida för att klicka er vidare i hans mylla av filmåsikter.

När åren summeras brukar jag alltid få intressanta tips på filmer som inte uppmärksammats tack vare hans årsbästalistor och det är sorgligt att vi inte kommer kunna veta vad han tycker om de kommande årens filmer. Inga smarta utlägg om Baz Luhrmans version av The Great Gatsby, inga reflektioner kring Terrence Malicks kommande projekt med Christian Bale och ingen dom från honom på den nya Star Wars-trilogin.

Det känns faktiskt sorgligt, men vad vi har kvar är en massa recensioner på filmer han faktiskt hann se och otaliga bataljer med vapendragaren Gene Siskel som han nu får återförenas med i himlen.

Några minnesvärda recensionsögonblick med Siskel och Ebert vill jag givetvis dela med mig av, tillsammans med Nostalgia Critics hyllningsavsnitt till dem bägge som både är roligt, intressant och rörande samt hans rörande och ärliga avsked till Roger Ebert personligen.

Eberts sista recension blev dessutom på Terrence Malicks To the Wonder – en film han gillade, vilket känns mycket värdigt då han var ett Malick-fan och rankade The Tree of Life (2011) bland de tio bästa filmerna genom tiderna. Roger Ebert är saknad, men det han lämnat efter sig orsakar genuin glädje och intresse och då har man verkligen åstadkommit något stort.

…

Här under är tre klassiska Siskel & Ebert-ögonblick väl värda att avnjuta flera gånger – ett tydligt tecken på hur underhållande och sevärda duon var tillsammans. Före det delar jag dock med mig av fem mycket fina citat från Ebert själv…

”When I am writing, my problems become invisible, and I am the same person I always was. All is well. I am as I should be.”

Om livet: ”We are put on this planet only once, and to limit ourselves to the familiar is a crime against our minds.”

”I believe that if, at the end of it all, according to our abilities, we have done something to make others a little happier, and something to make ourselves a little happier, that is about the best we can do. To make others less happy is a crime. To make ourselves unhappy is where all crime starts. We must try to contribute joy to the world. That is true no matter what our problems, our health, our circumstances. We must try. I didn’t always know this, and am happy I lived long enough to find it out.”

Om döden: ”I know it is coming, and I do not fear it, because I believe there is nothing on the other side of death to fear. I hope to be spared as much pain as possible on the approach path. I was perfectly content before I was born, and I think of death as the same state.”

”So on this day of reflection I say again, thank you for going on this journey with me. I’ll see you at the movies.”

…

Roger Ebert och Gene Siskel är både överens och i högform när de plockar fjäder efter fjäder av Jaws: The Revenge (1987) – en av de sämsta filmerna genom tiderna.

Här kommer konflikten som är Roger Eberts känslosamma och mer moraliserande kritik mot Gene Siskels mer analytiska meningskritik fram på det mest underhållande sätt och deras repliker på varandra är suveräna när de passionerat diskuterar David Lynchs kontroversiella publiksuccé, Blue Velvet (1986).

Debatten mellan Siskel och Ebert har sällan varit så het som när de recenserade huruvida Full Metal Jacket (1987) är en bra Kubrick-film eller ej. Efter att ha pratat om två Kubrick-klassiker återvänder Siskel ihärdigt för att försvara Full Metal Jacket och resten är rapp krigsföring och stor underhållning!

Efter Gene Siskels död delade Roger Ebert sida med olika filmprofiler under en längre tid och bästa gästen bör onekligen ha varit Martin Scorsese i egen hög person. Äntligen någon som kunde matcha Roger Eberts passion för film igen och att se dem gå igenom 90-talets filmfavoriter är ren njutning som sveper förbi på vad som känns som sekunder.

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

…

…

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Terrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

…

…

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

…

…

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

…

…

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

…

…

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

…

…

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

…

…

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

Att förstå, eller inte förstå… Är det frågan?

En yngre David Lynch – regissören till filmer som Blue Velvet, Eraserhead, Wild at Heart och Mulholland Drive, säger allt som egentligen behöver sägas om varför hans filmer innehåller det dom innehåller.

Ändå är det inte tillräckligt för personer som nedvärderar det de inte förstår, istället för att intressera sig för det.

Allt som allt är intervjun ovanför en fin presentation av vem David Lynch är – och kanske ännu mer, inte är.

Valerie (interviewer): ”Do you think you’re a genius, or a very sick person?”
David Lynch: ”Well… Valerie… I don’t know.”