Årets bästa filmer 1983

Det är bara att konstatera att jag missat ett flertal filmtitlar som hade kunnat göra året 1983 till ett stabilt filmår. Jag gissar att om jag såg tio av dom osedda filmer jag helst vill avverka från detta år skulle topplistan göra nära på en helrenovering. Trots detta verkar den ickeengelsktalande filmproduktionen stått lite still det här året. Åtminstone är det känslan jag får när jag scannar utbudet. Stephen King cashade däremot in en hel del på alla filmadaptioner som torpederades ut baserade på hans böcker detta år.

Ett flertal av dom filmer jag ännu har osedda lär klicka med min smak; en rikligt utformad Det Susar i Säven-filmatisering som inte är animerad, en alternativ julfilm om ett missanpassat barn jag fått lägga åt sidan dom senaste cirka 5-6 jularna, en Woody Allen-rulle som på pappret låter som en av hans allra mest intressanta, samt en av dom tidigaste filmerna i Nicolas Cages karriär, som stinker så mycket underbart naiv ”old school”-romantik att till och med en 80-talsnostsalgiskeptiker som jag blir hjälplöst hypnotiserad.

Valley Girl (med den svenska titeln Det Svarta Fåret) verkar vara den mest självklara modefilmen av sin tid, men som oförtjänt försvunnit under mer uppsnackade bästsäljare. All ära åt Tillbaka till Framtiden, men 80-talets mest laddade tidsresa bakåt i tiden frontades  sannolikt av Deborah Foreman och en fjunig Nicolas Cage. Julie och Randy – galleriornas egna Romeo och Julia.

I stort verkar dom filmer jag föredrar mest året 1983 präglas av… ”att försvara, förlora eller hitta momentum”. Ja, jag vet – det är kanske den största och mest ospecificerade röda tråden som någonsin dragits i ett försök att sammanbinda ett gäng filmer. Kanske en mer specifik röd tråd är ”omvända förutsättningar”. Eller nej – ”familjesvek”. ”Vakta tronen” kanske? Ja, det låter ganska bra. Vänta… nu vet jag. Nästan samtliga filmer jag gillar 1983 handlar om män som är en aning desillusionerade i tillvaron. Män som kämpar för att hitta (tillbaka till) ljuset i en allt mörkare föreställning av världen.

Låter som en fin ”selling point” för en tidslös, klassisk berättelse, likväl som det är beskrivningen en mossig ålderskris, för samtliga drömmare av manligt kön där ute, vilket förmodligen ringar in majoriteten av filmernas skapare. En vuxen människa (i detta fall en man) behöver sin dröm när livet runt honom fallerar eller bleknar i takt med vuxenskapets livsuttömning. Det är ur denna personmentalitet nästan alla filmerna på denna lista fantiseras fram.

Oavsett – här är min listsammanfattning över filmåret 1983.

---

Dom här vill jag ju se: Valley Girl, The Wind in the Willows, Zelig, A Christmas Story, The Big Chill, Christine, The Right Stuff, The Planets, The Dresser, Golgo 13: The Professional, Sole Survivor, The Last Battle, The Hunger, Local Hero, Terms of Endearment, Die Vierde Man, Something Wicked This Way Comes, The Star Chamber, Twilight Zone: The Movie, Rumble Fish, The Outsiders, Hadashi no Gen / Barefoot Gen, Mausoleum, The Keep, Krull, Trading Places, Brainstrom, 10 to Midnight

---

Nämnvärda filmer som inte riktigt höll: Flashdance, Star 80, Psycho II, Sudden Impact, Blue Thunder, Staying Alive, Octopussy, G – som i Gemenskap, WarGames

---

 

In: Angst, Eyes of Fire, Mickey’s Christmas Carol

Topplistan:

10. Cujo

Genre: Skräck, Terror
Regi: Lewis Teague

Cujo är en fin och trygg hund av rasen St. Bernard. En olycklig dag drar han på sig rabies och påbörjar en fruktansvärd terror på några människor i en amerikansk idyll.

---

 

9. Never Say Never Again

Genre: Action, Äventyr, Underhållning
Regi: Irvin Kershner

Blofeld, ledare för den internationella brottsorganisationen Spectre, låter en av sina bästa män, Largo, stjäla två kärnvapenladdade kryssningsrobotar. Bond får i uppdrag att stoppa Largo och Blofeld.

---

 

8. Mr. Mom

Genre: Feelgood, Komedi
Regi: Stan Dragoti

Jack förlorar sitt jobb på bilfabriken då ekonomin tar ett kliv neråt. Hans fru fixar istället jobb och Jack får stanna hemma och ta hand om hem och barn.

---

 

7. The Meaning of Life

Genre: Komedi, Musikal, Sketchfilm
Regi: Terry Jones, Terry Gilliam

Monty Python-gänget skildrar livets olika stadier och prövningar med sin speciella humor. De tar upp vitt skilda ämnen såsom födelsen, döden, organdonationer, krig och dåligt bordskick.

---

 

6. Risky Business

Genre: Drama, Feelgood
Regi: Paul Brickman

Den 17-årige studenten Joel blir lämnad ensam hemma när föräldrarna reser bort. Hans vanligtvis så skötsamma liv förändras drastiskt när han träffar den sexiga Lana.

---

 

5. The Dead Zone

Genre: Mysterium, Drama, Thriller
Regi: David Cronenberg

Läraren Johnny Smith vaknar upp ur en koma orsakad av en bilolycka. Han upptäcker att fem år har gått och dessutom har han fått psykiska krafter. Till en början verkar förmågan att förutse framtiden vara något bra men snart börjar problemen. Baserad på en bok av Stephen King.

---

 

4. Videodrome

Genre: Mysterium, Thriller, Body Horror
Regi: David Cronenberg

Den skrupelfrie TV-chefen Max älskar sex och våld, i synnerhet på sin egen TV-kanal. Nu letar han efter nästa stora grej. Något som ingen annan kanal har.

---

 

3. Midvinterduell

Genre: Drama, Kortfilm
Regi: Lars Molin

I Midvinterduell får vi följa en vendetta mellan småbrukaren Egon Lundin och Statens Vägverk rörande en, i deras tycke, olagligt byggd och utplacerad mjölkpall. Det handlar om en fri man som inte böjer sig i en fråga som kan tyckas vara en skitsak. Han tar upp en våldsam kamp för sin egen ägandes mjölkpall. För honom är den mycket viktig. Eller som han själv säger: ”Om dom inte frågar oss om en så´n skitsak som en mjölkpall, då kommer dom inte ens att fråga oss när dom kommer och skär ballarna av oss. Man är ingen stut!”

---

 

2. Star Wars: Episode VI – Return of the Jedi

Genre: Rymdopera, Äventyr
Regi: Richard Marquand

I tredje delen av berättelsen om Stjärnornas krig samlas galaxens goda krafter för att slå tillbaka mot Rymdimperiet. Han Solo och prinsessan Leia sitter i fångenskap hos Jabba The Hutt. Luke måste slutföra sin träning för att kunna bli en riktig jediriddare, sedan väntar Lukes öde.

---

 

1. Scarface

Genre: Gangsteropera, Gangsterdrama
Regi: Brian De Palma

Tony Montana är en kubansk båtflykting som tillsammans med sin bäste vän Manny klättrar uppåt i Miamis undre värld. Han får mata begären efter rikedom, makt och kontroll på en nivå han aldrig kunnat drömma om, till ett pris han aldrig kunnat förutse.

---

 

Så där ja! Favoritregissören Brian De Palma tar alltså guldtronen det här året, trots att det knappt är den femte bästa filmen av honom, enligt mig. Det där varierar förstås beroende på humör och bedömning, men Scarface är inte lika mycket ”directed by Brian De Palma” som exempelvis Sisters, Blowout eller Dressed to Kill. Scarface ÄR trots allt främst Al Pacino och Oliver Stone, som skrev manuset. Fotot är dock – trots De Palmas mer low key-regi, magiskt skickligt. Ingen annan regissör hade kunnat göra det bättre i en sån här typ av film.

Som vanligt bör du ta en titt på hur övriga filmspanare rankar filmåret 1983. Du tar dig vidare till dem här, i tur och ordning.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Filmitch
Filmmedia
Filmfrommen
Flmr
Fiffis Filmtajm

Jason X (2001)

Genre: Slasher, Action, Science-Fiction, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Todd Farmer
Regi: James Isaac
Längd: 93 min
Skådespelare: Lexa Doig, Lisa Ryder, Chuck Campbell, Jonathan Potts, Kane Hodder, Dov Tiefenbach, David Cronenberg, Robert A Silverman, Peter Mensah, Melyssa Ade, Derwin Jordan, Melody Johnson

Åtta år efter den senaste filmen kom den tionde filmen ut. Det var och är fortfarande det längsta mellanrummet mellan två filmer i serien. Trots att fansen ivrigt hade förväntat sig en konfrontation mellan Jason Voorhees och Freddy Krueger sedan slutscenen i Jason Goes to Hell skulle de få vänta ett par år till. Den tionde filmen blev istället Jason X, en science fiction-slasher regisserad av James Isaac och med Kane Hodder i sin roll som Jason Voorhees för vad som blev hans sista gång.

Militären har gripit den legendariske seriemördaren Jason Voorhees och håller honom fängslad i en högteknologisk institution, men Jason lyckas rymma och tillsammans med en av institutionens forskare blir han kryogeniskt nedfryst. Över 400 år senare upptäcks de två nedfrysta kropparna av en lärare, några av hans elever och en av elevernas android, Kay-Em 14. De tar med sig Jason och forskaren ombord på sitt rymdskepp, Grendel. Forskaren, Rowan, blir upptinad och varnar läraren för Jason, men det är för sent. Jason har självtinat och stryker nu omkring på skeppet och gör det han gör bäst: dödar tonåringar.

Nu måste Rowan och alla de andra passagerarna stoppa Jason, eller åtminstone undkomma honom med livet i behåll. De har teknologin på sin sida, men den visar sig även vara gynnsam för Jason, som efter att ha blivit totalt sönderskjuten av Kay-Em hamnar i en läkarmaskin som uppgraderar honom till Über-Jason, en om möjligt ännu mer ostoppbar mördarmaskin.

Många fans hatar Jason X och tycker att det är en dum film, och det kan jag förstå. Det är ju trots allt Jason i rymden, men å andra sidan är det ju faktiskt Jason i rymden! Hade filmen tagit sig själv på allvar hade nog jag också haft svårt för den, men tack vare att den är så självmedveten så funkar den. Filmen vet exakt hur dum den egentligen är. Den har glimten i ögat, och humorn är klyschig och överdriven. Dessutom: Über-Jason. Kom igen. Hälften Jason, hälften Terminator och det faktum att han faktiskt heter Über-Jason, även om namnet aldrig sägs i filmen (Kane Hodder står listad som Jason Voorhees / Über-Jason i eftertexterna). Hur kan man inte älska den idén?

Science fiction-delarna i filmen är faktiskt inte alls dumma för att vara en slasherfilm, även om de inte precis är originella (förutom möjligtvis ”nanomyrorna” som läker skador, något som jag iallafall aldrig har sett i någon annan sci-fi-film eller serie). Kane Hodder har inte varit bättre som Jason sedan sjuan, men hans look tar ett tag att vänja sig vid. Hans mask ser ut som en Hannibal Lecter-mask som har byggts på uppåt och han har mer hår på huvudet än vad han brukar ha.

Jason X lyckas faktiskt med något som de flesta andra Fredagen den 13:e-filmer inte har lyckats med; Den får mig att bry mig om karaktärerna. Rowan, Tsunaron, Sergeant Brodski och Kay-Em är alla karaktärer som det är lätt att tycka om och sympatisera med och Professor Lowe är en typ som man älskar att hata, i stil med Doctor Crews från sjuan och Charles McCulloch från åttan. Jag kan faktiskt inte komma på något att klaga på, eftersom det som är dåligt känns som att det är dåligt med flit, och bidrar till filmens ostiga känsla.

Jason X är underskattad och underhållande, och man bör vara förberedd på vilken typ av film det är innan man ser den. Dessutom är början och slutet två av filmens starkaste delar, och det är ju (som jag säkert nämnt förut) bra för helhetsintrycket att ha en stark inledning och ett starkt avslut eftersom det är de delarna som ramar in filmen.

Visste du att:

• Jason Voorhees mördar fler människor i den här filmen än i någon annan film i serien.
• Todd Farmer, som skrev manuset, medverkar även i filmen i rollen som Dallas, vars namn är en referens till Captain Dallas från Alien.
• Den kände skräck- och science fiction-regissören David Cronenberg har en liten roll i början av filmen.

/Gästrecension av Christer Hedström

Frankenhooker (1990)

Genre: Skräck, Komedi, Absurdism
Produktionsland: USA
Manus: Robert Martin, Frank Henenlotter
Regi: Frank Henenlotter
Längd: 85 min
Skådespelare: James Lorinz, Joanne Ritchie, Patty Mullen, J J Clark, Louise Lasser, Joseph Gonzales, Carissa Channing, Charlotte J Helmkamp, Kimberly Taylor, Heather Hunter, Gittan Goding, Beverly Bonner, Jennifer Delora, Lia Chang, Susan Napoli

En man förlorar sin flickvän i en olycka och bestämmer sig för att försöka lappa ihop henne igen. Tyvärr har han bara kvar hennes huvud så han behöver samla ihop kroppsdelar från prostituerade.

Frank Henenlotter är en av filmhistoriens klart mest intressanta regissörer när det kommer till absurd film. Den Manhattan-etablerade filmgalningens genombrott Basket Case (1982) handlade om en kille som bar omkring på sin deformerade, livsfarlige tvillingbror i en korgväska. Hans andra film Brain Damage (1988) handlar om en tonårskille som har en köttätande liten mask vid namn Elmer som kryper in i hans hjärna och ställer till kalas. Senaste filmen Bad Biology (2008) skildrar en kvinna med rovdjurskåtslag och en man med mördarpenis.

Henenlotter skulle alltså kunna vara David Cronenbergs muntrare clownbror inom subgenren ”body horror”.

Frankenhooker börjar bra. Jeffrey (spelad av James Lorinz som senare kom att medverka i RoboCop 3) är en insnöad vetenskapsman som får en gräsklippare i present av sin flickvän Elizabeth Shelley (spelad av ”Penthouse pet of the year 1987” Patty Mullen från Doom Asylum). Tyvärr kör gräsklipparen omedelbart över Elizabeth så att hon dör. Utvecklingen därefter är given. Jeffrey – expert på människans fysiologi, påbörjar ett projekt där han ska väcka liv i henne igen. För att åstadkomma det behöver han först ge henne en ny kropp. Hans sunda förnuft leder honom till Manhattans fnaskgator – för där går det ju att köpa människokroppar, eller hur?

”In a blaze of blood, bones, and body parts, the vivacious young girl was instantly reduced to a tossed human salad… a salad that police are still trying to gather up… a salad that was once named Elizabeth.”

Henenlotter bjuder på sin obligatoriska lek med ”old school”-effekter och kompromisslös absurdism, där samtliga karaktärer är pantade människor i en pantad värld, men där kombinationen gör inramningen fullkomligt logiskt. Allt är barnsligt kul och gång på gång suckar jag nöjt över var sjutton han får allt ifrån. Det är lätt att uppmärksamma det som syns, men dialogen i hans filmer är nästan höjdpunkten. Han tänjer hela tiden på gränserna för vad som är korrekt, på ett sådant sätt att jag gapar av förtjusning.

Det är som gjort för min smak av underhållning och för det förtjänar han en medalj. Enkelt, idiotgenialt lågbudgetfilmskapande från en given konstnär.

Det jag saknar är den intensitet som jag kände i Brain Damage. Frankenhooker går – trots det bisarra innehållet, mer från punkt A till B än Brain Damage och det vibrerande klimaxet kommer aldrig riktigt på samma sätt (ursäkta referensen). Frankenhooker blir därför inget mästerverk, men ett stadigt, lättsett och klart underhållande bidrag med mängder av 80-talsmumma och galenskap för dig som gillar Re-animator, Quentin Dupieux eller David Lynch. Absurd Cinema aproved!

Fotnot: En av skådespelerskorna i filmen heter Gittan Goding. Det är bland dom festligaste namn jag hört på år och dagar. Hon måste ha en fribiljett till Ankeborg för jag kan redan se hur hon skulle se ut som tecknad figur. Genom lite närmare efterforskning (hon har självklart en egen flashback-tråd) får jag reda på att hon är en svensk strippa och 80/90-talsprofil, som även hade en statistroll som strippdansös i Mickey Rourke/Kim Basinger-filmen 9 1/2 Weeks (1986).

Magnus Uggla namedroppade henne i sången ”Paroles Svensexan”, dragspelaren Roland Cedermark har en låt med hennes namn, hon har drivit strippskola och detta är en anekdot från flashback om henne från signaturen Aproev;

”Jo, hon var en strippa som bland annat brukade hyras in till svensexor. Gittan drog av palterna (hon hade bra stuns i kroppen på den tiden ska gudarna veta), svenne satt med röda öron och instamatickamrorna rasslade. Hon hade också en beryktad låda som kunde komma fram. I lådan fanns, enligt ryktet, blandade dildos osv. Den svensexa jag var på där GG hyrdes in bestod av ganska så städade gossar med idel röda öron.”

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

…

…

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Terrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

…

…

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

…

…

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

…

…

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

…

…

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

…

…

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

…

…

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

The Fly (1986)

Genre: Science-Fiction, Skräck, ”Body Horror”
Regi: David Cronenberg
Manus: David Cronenberg, Charles Edward Pogue
Längd: 96 min
Skådespelare: Geena Davis, Jeff Goldblum, John Getz, David Cronenberg, Joy Boushel, Leslie Carlson, George Chuvalo

En remake av Kurt Neumanns The Fly från 1958. Filmen handlar om en smågalen vetenskapsman som har kommit på en metod för att förflytta sig från en plats till en annan genom en genetisk teleporteringsmaskin. Han testar den på sig själv, och av misstag så råkar en spyfluga följa med vid överföringen och detta leder till att flugans gener sammanblandas med hans egna, och han börjar sakta förvandlas till en fluga…

David Cronenberg (Videodrome, Scanners, Naked Lunch, A History of Violence) är en av dom där få regissörerna som har stått för sin egna, originella stil och samtidigt haft en lång karriär med trogna beundrare av hans filmer.

Filmerna han gör tar av regel alltid upp psykologiska teman kring kroppsfixering och sexuell perversion – ofta länkad till metalliska föremål. Kroppsfixeringen sträcker sig dock längre än till människans ytliga linjer. Kött, inälvor, hjärnsubstans och fallossymboler är visuella tecken som han lägger mycket stort fokus vid. Hans fixering vid kroppar utmynnar därför oftast i skräck – så kallad ”body horror”.

Därför är en remake av den gamla skräckisen The Fly från 1958 och David Cronenberg som regissör ett helt och hållet ”perfect couple”.

Cronenbergs remake tar endast huvudpremissen från originalfilmen, alltså att en vetenskapsman uppfinner en teleport som – när han testar den, råkat stänga in en fluga i andra änden vilket gör att vetenskapsmannen får flug-DNA i sin egen kropp och förvandlas till en fluga. Manuset till filmens remake genomgick flera manusversioner och när det slutligen kom i Cronenbergs händer ändrade han handlingen och karaktärerna radikalt från Charles Edward Pouges tidigare manusversion.

Han lyckas gör filmen till en väldigt avskalad, centrerad saga som – i och med att den till stor del utspelas i vetenskapsmannens hem, nästan tar formen av en pjäs. Filmen sattes faktiskt upp 2008 i formen av en opera, regisserad av David Cronenberg själv.

Filmens vetenskapsman – Seth Brundle, är en väldigt smart, men naivt pojkaktig karaktär som möter en nyfiken, kvinnlig vetenskapsjournalist i behov av ett personligt genombrott. Hon spelas av dåvarande genombrottsstjärnan Geena Davis (Bettlejuice, Thelma and Louise) och Seth Brundle spelas av Jeff Goldblum (Jurassic Park, Independence Day).

Geena Davis gör en intressant och bra insats då hon blandar karaktärens självständiga, metodiska drag med en genuin flickighet vilket skapar en frän kontrast som gör karaktären svåravläst. Jeff Goldblums karaktär är också han intressant, då han är lätt att gilla men samtidigt visar allt fler prov på hur det mänskliga omdömet försvinner och Goldblum spelad bägge delar suveränt.

Han fick aldrig någon förväntad oscarsnominering då juryn i vanlig ordning vill rata skräckfilmer. Det han presterar i denna annorlunda roll är dock väldigt imponerande – inte minst fysiskt, men också i sättet i hur han gör att jag har svårt att lita på honom som karaktär i filmen.

Karaktärernas kontraster kan skrämma många åskådare till att inte gilla filmens nyckelkaraktärer, men Cronenberg är väldigt känslig när det kommer till det här spelet och lite som i hans nya A Dangerous Method (2011) bollar han karaktärsdragen finfint. Jag föredrar hellre opålitliga karaktärer än fyrkantiga genretyper, definitivt och jag tror att även Cronenbergs intresse för det alternativa lutar åt det hållet.

The Fly tar tonen av en gullig kärlekshistoria som övergår i ett ”möte med monstret”, men där dessa genrekorsningar oftast går efter enkla grepp så vågar denna film gå åt alla håll. Filmens är inte svår att att förutspå i stora drag, men ju längre den håller på, ju mer känns det som att precis allt kan hända, vilket är ovanligt i ett konventionellt medium och i en konventionell genre som rysaren är.

En tänkbar parentes kring filmen är att flera kritiker såg filmen som en metafor för AIDS-epidemin, som år 1986 i högsta grad var aktuell i USA.

Filmkompositören Howard Shore (The Silence of the Lambs, Sagan om Ringen-trilogin, Hugo) står för The Fly:s musik och musiken sticker verkligen ut som väldigt dramatisk och med klassisk skräckfilmskänsla från en svunnen tid, vilket är väldigt trevligt och passar filmen, som ju har sina klassiska kopplingar i och med originalet.

Howard Shore började sin filmmusikkarriär tillsammans med David Cronenberg och har sedan dess gjort musiken till samtliga av hans filmer fram till dags datum, bortsett från The Dead Zone (1983).

Filmens förvandlingseffekter är hiskeligt snygga och leker ut dagens datoreffekter med råge! De mycket kreativa make up-effekterna skapades av Chris Walas, som tidigare hade förgyllt effekterna i filmer som Piranha (1978), Star Wars episode VI: Return of the Jedi (1983) och Gremlins (1984).

Pratar man effektfilmer så tänker dagens publik i stort på CGI-filmer som Transformers och Avatar, men de mest imponerande effektfilmerna i min värld är – med stor marginal till dagens skräp; King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968), An American Werewolf in London (1981), The Thing (1982), Jurassic Park (1993) och den här filmen, från 1986.

Samtliga filmers styrka ligger i att effekterna bygger på riktigt, fysiskt material som går att ta på och har en texturisk konsistens. I The Fly är slemmet verkligen slemmigt, köttet stinker rått och hårstrån kryllar av riktiga bakterier som kliar på riktigt.

Effekterna känns, kort och gott, realistiska – så realistiska som de över huvud taget kan se ut och kännas utan vetskapen men med fantasin om hur en mänsklig korsning med en fluga kan göra!

Filmen känns varken för kort eller för lång, men just slutet – vilket jag tycker är mycket bra skrivet, känns lite abrupt och jag vet att det finns ett alternativt, förlängt slut i dvd- och blu-ray-utgåvans extramaterial som för mig hade gjort filmen ännu mer fulländad för mig. Likaså finns en bortklippt sekvens rörande en apa och en katt som för mig hade stärkt filmens känsla.

Denna sekvens samt slutet klipptes dock bort efter den bejublade rough cut-visningen av filmen då producenter övertalade Cronenberg om att publiken skulle ”må bättre” utan dem. För mig är Cronenberg lika mycket en förmedlare av psykologiskt nöje och finess som av psykologiskt obehag.

I det här fallet hade jag definitivt velat ha mer av det där obehaget, då det säger ännu mer om filmens mörkare budskap. Trots det är filmen dock en liten, sevärd höjdare och en av de bästa remakes som gjorts!