Etikettarkiv: Midnight in Paris

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

Annonser

Bästa komedi 2011

1. Midnight in Paris

2. 50/50

3. Crazy, Stupid, Love

4. Bridesmaids

5. Johnny English Reborn

Kommentar: Jag kan ha svårt att klassa en komedi som bättre än en bra dramafilm, då humor i sig bedöms på ett sätt och de vanliga bedömningarna som handling, karaktäriserande, realism och så vidare kan stå i bakgrunden, vilket de därmed också gör i många komedier. Jag tycker att komedier ofta brukar pricka fel på många punkter utöver humorn och då slutar det med att en bra film som knappt försökte vara rolig också blir roligare än en film som i huvudsak försökte vara rolig.

Jag tycker alltså att det är svårt att jämföra humor med allvar på film, så i ett försök att undvika det ger jag komedin en egen kategori där dessa genrefilmer får lite extra uppmärksamhet.

50/50

50/50 fick mig – trots min skepticism till den lättsamma genrefilmer, väldigt intresserad. Det gyllene receptet som fångade mig låg i att placera den korkade, obrydde buddy-skådespelaren Seth Rogen (40-year Old Virgin, Knocked Up, Pineapple Express) som den som alltid lika karaktäristiske, närmaste vännen – men denna gång är han vän till en person vars liv tar en dramatisk vändning när han får reda på att han har cancer. Det är smått genialiskt att ställa en så inpräntad hovnarr mitt i ett så pass känsligt allvar och visa fler dimensioner hos denna karaktär än bara rapande, elakheter, ironi och gräsrökande.

Dessutom har jag någon slags broderlig respekt för Seth Rogen som skådespelare och att se honom få lite mer intressant material att jobba med är, för mig, rörande.

Jag kan tycka att filmen kunde varit ännu lite mer melankolisk på sina ställen men samtidigt är jag ändå ganska tilfredställd, ju mer jag tänker tillbaka på de få riktigt rörande scenerna. Filmen ska ju ändå skildra det positiva också och den inspirerar nog många att ta sig igenom svåra perioder eller sjukdomar. Kan den ens kallas för komedi? Den ”outar” sig ju ändå som en slags relationskomedi om ett allvarligt tema, så jag tycker nog det. Feel good om kampen mot cancer – jag gillar den riktningen.

Joseph Gordon-Lewitt (500 Days of Summer, Inception, Hesher) – huvudrollen i denna film är alltid så sprudlande lättälskad och även om han går mig på nerverna ibland i den här filmen så känns det ändå rätt, för när du har cancer måste du få släppa fasaden och känna att du får vara frustrerad ibland också, med risk att det går ut över dom som älskar dig.

Filmen går inte ända in i mål på alla plan, men den har mycket av min sympati för vad den faktiskt åstadkom och kommer att åstadkomma för många av dom som ser den.

Bridemaids

Bridesmaids har jag talat om tidigare, i listan över filmer från året som på något sätt misslyckades. Publiken verkar inte vara lika petig som mig, men jag tycker att den här hyllade filmen föll på att – helt enligt komedins regler komplicera allting, men för att sedan knyta ihop allting till en alldeles för naivt lättsam film totalt. Jag mår dåligt över mycket av det som huvudkaraktärerna går igenom under filmen, så jag ser det som amerikansk hollywood-falskhet att sedan förenkla allt till en klassisk rom-com i slutändan när den gett sken av någonting annat.

Dock är det stundtals en väldigt rolig film och den förtjänar ändå sin plats här – mycket för att den skildrar kvinnliga karaktärer på ett fräscht, ohämmat sätt och bjuder på scener som är värda att se.

Crazy, Stupid, Love

Crazy, Stupid, Love var däremot en positiv överraskning. Jag gillar Steve Carrell och även om han går ner i en seriös ton – något han behärskar väldigt bra, så är han ändå skrattretande bra! Filmen i sig bjuder inte på något nytt, men den är skickligt skriven och fungerar väldigt mycket som en teaterpjäs på gränsen till fars, med ovanligt skickliga skådespelare för den här typen av film, som alla sköter sig utmärkt. Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon, Marias Tomei och Julianne Moore backar upp Carell så att denna komedi får en ovanlig skådespelartyngd.

Regissörerna bakom filmen – Glenn Ficarra och John Requa, gjorde tidigare den hyllade Jim Carrey-filmen I Love You Philip Morris och dessutom skrev de den ännu mer hyllade Bad Santa, så det är definitivt en duo som höjt ribban för den romantiska komedin och framtiden utlovar mer.

Johnny English Reborn

Johnny English Reborn kanske ni höjer på ögonbrynen åt (ursäkta min ofrivilliga vitsighet), men den fick mig att skratta högt flertalet gånger och överträffar definitivt föregångaren. Mr.Bean-specialisten Rowan Atkinson må bjuda på en humor vi sällan ser idag och som många ser som föråldrad, men i den här filmen finner jag den väldigt rolig och det blir inte för mycket för att jag ska få nog.

Faktum är att Johnny English Reborn är den mest utpräglade komedin jag sett 2011 och skulle jag enbart bedöma efter skämten så vinner den nästan, men jag har ju redan belyst att jag brukar vilja se alla element i en komedi och därför går vinsten till en annan, lite fylligare film.

Midnight in Paris

Den film jag skrattat mest åt och mått som allra, allra bäst av i år är dock årets oslagbara feelgoodfilm, Woody Allens (Annie Hall, Manhattan, Hannah and her Sisters) promenad i midnattens Paris! Äntligen en film som lyckas vara till bredden fylld med romantik utan att hålla på och naivifiera begreppet. Midnight in Paris visar att kärlek uppstår ur en känsla och inte genom en relation mellan man och kvinna.

Någonstans ur den tanken vill jag beskriva filmen.

Visst vill vi vara med om de där stora, livsförändrande händelserna som skakar om oss och får oss att utveckla nya sätt att se på saker, men i slutändan mår vi ändå som bäst av de där små stunderna då vi egentligen inte gör något särskilt, men ändå trivs så att hela kroppen fylls av en tillfällig värme.

Som att plötsligt höra en kär gammal sång på radion, en liten rysning när vi läser en bra text, en särskilt god tugga mat eller en vacker solnedgång när vi minst anar det. Ett par sekunders meditation som får livet att stanna upp, även om det bara varar ett ögonblick.

Midnight in Paris är filmens motsvarighet till precis den känslan. En bagatell som med små medel gör mig alldeles varm i kroppen och som jag gärna upplever igen och igen. Woody Allen har gett mig ett flertal sådana stunder och för det är jag honom evigt tacksam, denna romantiska komedins mästare!

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 5)

Bästa manus baserad på förlaga:

The Descendants (2011): Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash
Hugo (2011/II): John Logan
The Ides of March (2011): George Clooney, Grant Heslov, Beau Willimon
Moneyball (2011): Steven Zaillian, Aaron Sorkin, Stan Chervin
Tinker Tailor Soldier Spy (2011): Bridget O’Connor, Peter Straughan

Kommentar: Jag förstår inte varför The Ides of March fått en nominering här, men har de som nominerat filmen kanske en förkärlek till historien sedan pjäsen? Handlingen har verkligen alla förutsättningar att vara en favoritfilm för min del, då jag älskar nervigt maktspel och konspirationer med verklighetskoppling i de politiska salarna. I praktiken puttrar filmen på med bra skådespelare, men alldeles för få känsloögonblick och genombrott. Den lyfter aldrig riktigt efter att första vändpunkten presenterats och man kan säga att den är bra på pappret, men det ligger faktiskt i manusförfattarnas händer att få dramatisk nerv efter en bra öppning.

Moneyball är här min överlägsna favorit, då bearbetet som Steven Zallian och slutligen Aaron Sorkin gjorde med originalmanuset och bakgrundsboken är en praktlektion i hur man får något informationsdrivet och osexigt att bli högintressant, både dialogmässigt och i ett större filmförlopp. Dock vann Sorkin förra året och med det varma mottagandet som The Descendants tragikomiska men framför allt vardagsdramatiska utförande har fått på tidigare galor så är vinsten här redan satt. Alexander Payne har dessutom varit frånvarande sedan hyllade Sideways och oscarn kommer vara ett bevis på att publik och kritiker vill se mer av honom.

Bästa originalmanus:

The Artist (2011): Michel Hazanavicius
Bridesmaids (2011): Kristen Wiig, Annie Mumolo
Margin Call (2011): J.C. Chandor
Midnight in Paris (2011): Woody Allen
A Separation (2011): Asghar Farhadi

Kommentar: Den här vinsten ska vara vigd åt Woody Allen, även fast han inte kommer. Bridesmaids tycker jag som sagt är lite väl överskattad för att få nomineras, men samtidigt ska man inte undervärdera den omtalade styrkan i filmen, att få en kvinnlig ensemble att gå hem humormässigt hos även en manlig publik. Den är dock varken en riktigt rolig komedi eller en tillräckligt klockrent ärlig dramaskildring för min del, men det är så subjektivt att jag lämnar det så. Woody Allen har ändå gjort en bagatellartad men extremt mysig historia och för mig är han en värdig vinnare.

Bästa regi:

Woody Allen for Midnight in Paris (2011)
Michel Hazanavicius for The Artist (2011)
Terrence Malick for The Tree of Life (2011)
Alexander Payne for The Descendants (2011)
Martin Scorsese for Hugo (2011/II)

Kommentar:  På drygt 50 år har det hänt endast sex gånger att Bästa film och Bästa regi gått till olika filmer, därför är den naturliga vinnaren The Artists Hazanavicius. Jag tycker inte det är fel heller, då han varit flitigt involverad i filmen genom både regi, klippning och manus, bland annat. Scorsese vann för The Departed för sexå r sen och kanske är han förtjänt nu, men juryn tar nog hellre ett fräscht kort, precis som förra årets oväntade Tom Hooper. Malick hade ju varit ett drömscenario som vinnare även för mig och inte omöjlig som vinnare, men som sagt, en färsking går nog före hos juryn.

Bästa film:

The Artist (2011): Thomas Langmann
The Descendants (2011): Jim Burke, Alexander Payne, Jim Taylor
Extremely Loud and Incredibly Close (2011): Scott Rudin
The Help (2011): Brunson Green, Chris Columbus, Michael Barnathan
Hugo (2011/II): Graham King, Martin Scorsese
Midnight in Paris (2011): Letty Aronson, Stephen Tenenbaum
Moneyball (2011): Michael De Luca, Rachael Horovitz, Brad Pitt
The Tree of Life (2011): Nominees to be determined
War Horse (2011): Steven Spielberg, Kathleen Kennedy

Kommentar: Intressant att det blev nio nominerade och inte ett mer jämnare antal. Möjligen var det för många som kom på delad tiondeplats i poängräkningen för att det skulle vara värt att nominera även en tionde film, vilket i så fall återtyder att 2011 har varit ett väldigt jämnt filmår vad gäller toppfilmer. Framför allt är det ytterligare tre ”outsiders” jag hoppades kunde ta en plats i denna kategori, nämligen Tinker, Tailor, Soldier, Spy, The Girl With The Dragon Tattoo och Drive.

Den sistnämnda har blivit inaktuell i oscarsracet redan på förhand så där är det inte oväntat. David Finchers re-adaptation av Stieg Larssons bok kändes nog inte tillräckligt originell och även förlagorna har ju ratats så även den ratades nog mycket därför. Dessutom är det fortfarande kontroversiellt material och känsligt för en väldigt gammal akademi (typ 40 procent är över 60 år har jag för mig). Tinker, Tailor… är dock både en bättre film och bättre adaptation än majoritetetn av de nominerade och kändes som en allvarlig kandidat, men icke.

Anledningen till att den ratades tror jag beror på att innehållet inte var lika sentimentalt och känslofyllt som de andra filmerna, vilket är en grundsten för att gå hem hos Oscarsakademin. Vinsten står mellan Hugo, The Descendants och The Artist, men den sistnämnda är den naturliga vinnaren då den sticker ut mest med sitt innehåll och kärleken till det klassiska Hollywood.