Twin Peaks Uppsnack #14: Kyle MacLachlan Returns as FBI Agent Dale Cooper

Twin-Peaks-Nyheter-headerTwin-Peaks-spoilers-header

Previously on Twin Peaks:
David Lynch Returns as Gordon Cole

I detta uppsnack:

Kyle MacLachlan Returns as FBI Agent Dale Cooper


 

Twin Peaks Day! Jag analyserar dom senaste två månadernas minimalistiska teasers för kommande Twin Peaks, släppta av Showtime. I denna text fokuserar jag på ”Cooper-teasern” (släpptes 13 januari 2017).

Denna är extraordinär! Dale Cooper (Kyle MacLachlan) är tillbaka! Men vilken Dale Cooper är det vi ser? Är det den ”riktige” Dale eller en ondsint dubbelgångare? Han ser ut att ha varit med om något omtumlande, helt klart. Men var kommer han ifrån? Var ÄR han? Jag tolkar miljön som skogen, på natten, men ingenting är säkert. Går han i något slags limbotillstånd? Ett mörkt tomrum? Är han i det så kallade ”The Waiting Room”, eller har han nyss utträtt därifrån? Han bär FBI-kostym med FBI-markörer.

03-203-504

Dom inledande bilderna med dimmig skog, kvistiga trädgrenar i dimma och en väg i mörkret kan vara c-fotomaterial eller inofficiella bilder ej avsedda att ingå serien, men Cooper måste vara det första fiktiva materialet vi ser från nya säsongen. Tagningen bär Lynchs signerade ”huvudkaraktär träder ut ur symboliskt omslutande skugga”-form. Den förekommer även i ögonblick av Eraserhead (1977), Blue Velvet (1986), Inland Empire (2006), Mulholland Drive (2001) och framför allt Lost Highway (1997). Dom sistnämnda fotograferades av Peter Deming, som står för fotot även i kommande Twin Peaks. Deming har tillsammans med Lynch föredragit att låta just mörkret i bild bli väldigt påtagligt och rentav djupt, vilket demonstreras även i denna teaser.

01

Vägen känns väldigt mycket Inland Empire och Lost Highway. Det dimmiga skogsberget för verkligen tankarna till pilotavsnittet av Twin Peaks – det avsnitt Lynch och Frost haft som blueprint för hela nya säsongen. Kameran är märkbart handhållen och lätt i övriga bilder. Kan detta vara en fotografisk stil som Lynch liksom i Inland Empire valt att utnyttja i högre grad än hans tidigare produktioner? Kan förklara den något skakiga känslan av råruffighet. Peter Deming har tidigare berättat hur Lynch under inspelningen av Mulholland Drive gärna ville pröva att låta kameran flyga mer fritt i scenmiljön, ”guerilla style”, för att skapa en intressant känsla. Nya Twin Peaks har enligt eniga källor spelats in väldigt mycket efter lågbudgetfilmens ”guerilla”-lösningar genom att agera fritt i ögonblicket snarare än att binda sig för mycket vid stora, fixerade teknikformationer.

02

Lynch upplevde en pånyttfödelse vad gällde hans entusiasm för att leka med filmtekniken i samband med dom oerhört lågbudgetmässiga DV-kameror han använde under inspelningen av Inland Empire för 12 år sedan. Det skulle inte förvåna mig om han valt att röra sig även med dom mer utvecklade, digitala kameror som nya Twin Peaks spelats in med – och som till skillnad från för 12 år sedan idag är standard inom filmproduktion på samtliga budgetnivåer.

03

Estetiken lär inte skilja sig särskilt från Mulholland Drive kan jag tänka mig, men en viss stegring av den handhållna estetiken förekommer säkert i mer guerillavälkomnande miljöer, som ute på fältet, exempelvis i en skog…

781x423x15-harry-785x425-jpg-pagespeed-ic-i2g9gnwo9w

Twin Peaks Uppsnack #13: David Lynch Returns as Gordon Cole

Twin-Peaks-Nyheter-headerTwin-Peaks-spoilers-header

Previously on Twin Peaks:
Showtimes senaste teasers under lupp inför ”Twin Peaks Day” (24 feb)

I detta uppsnack:

David Lynch Returns as Gordon Cole


Jag analyserar dom senaste två månadernas minimalistiska teasers för kommande Twin Peaks, släppta av Showtime. I denna text fokuserar jag på ”donut-teasern” (släpptes 18 december 2016).

Förmodligen ingenting annat än ett spontant fångat ögonblick mellan tagningarna av en scen för nya serien. Regissör David Lynch spelar sin karaktär ”Gordon Cole”, men just här verkar det som att han äter en av scenens ätbara props efter en tagning. Miljön är färgmässigt inredd efter karaktäristisk Lynch-stil.

Det är definitivt ett FBI-kontor och det går att se arkivskåp i bakgrunden. Det går att antyda en koppling till karaktärerna i Mark Frosts nysläppta dokumentroman The Secret History of Twin Peaks, som består av en ”dossier” av dokument lämnade till FBI:s byrå i Philadelphia och som utreds av FBI-byråchef Gordon Cole och hans stab.

gordon-cole-eating-a-donut-teaser

Kameran är något sviktande och vinkeln känns aningen otypisk, vilket tyder på ett ”mellan tagning”-ögonblick. En kvinna skymtas i högra hörnet av bilden med en kopp kaffe. Förmodligen en produktionsassistent snarare än en annan skådespelare.

Twin Peaks Uppsnack #12: Showtimes senaste teasers under lupp inför ”Twin Peaks Day” (24 feb)

Twin-Peaks-Nyheter-headerTwin-Peaks-spoilers-header

Previously on Twin Peaks:
Miguel Ferrer (Albert Rosenfield) har avlidit

I detta uppsnack:

Showtimes senaste teasers under lupp inför ”Twin Peaks Day” (24 feb)


 

twin-peaks-day-2016

På fredag är det den internationella ”Twin Peaks-dagen”. Som upptakt till detta analyserar jag samtliga fyra teasers som Showtime släppt senaste två månaderna. Kommer idag, imorgon och i övermorgon.

Den årliga ”Twin Peaks Day”, som fått ett uppsving senaste åren tack vare sociala medier, infaller på fredag. Samma datum – den 24 februari, som Dale Cooper anlände till Twin Peaks för första gången i pilotavsnittet. Om denna fredag kommer bjuda på något intressant – en ny teaser eller något annat kul är inte helt säkert, men jag tänkte ändå ladda upp inför detta genom att under lupp analysera samtliga fyra teasers som Showtime släppt dom senaste två månaderna.

Dom har nästan uteslutande beskrivits som effektiva sett ur perspektivet hur dom bygger upp förväntan utan att visa egentligen NÅGONTING från det vi har att vänta oss. Jag tycker att dom är ganska taffligt redigerade, men jag uppskattar verkligen David Lynch och Mark Frosts imponerande envishet att inte ge publiken något förrän det är dags. Kommer vi sitta där när serien väl börjar utan att egentligen veta ett dyft av vad vi har att förvänta oss, bortsett från inblandade skådespelare? Det verkar onekligen så.

Trots detta går det för fans av serien och absurt rotande detaljstuderare  att hitta små, fragmentariska möjligheter till tolkning. Kittlande frågor som väcks, till och med ur det mest intetsägande och obetydliga. Jag kommer i nästföljande fyra ”Twin Peaks Uppsnack” idag, imorgon och i övermorgon att studera teasermaterialet närmare. Håll till godo.


 

Twin Peaks (ABC) 1990 - 1991 Created by David Lynch Shown from left: Michael Ontkean, Warren Frost, Miguel Ferrer

Avslutningsvis vill jag skänka en tanke åt nyss avlidne Twin Peaks-skådespelaren Warren Frost (tillika far till Twin Peaks-skaparen Mark Frost).

Det är av naturliga skäl alltid sorgligt när människor dör, men han blev rikligt gammal och hade enligt sonen Mark Frost alzheimer mot slutet av sitt liv. Warren Frost var – utöver sin långa karriär i övrigt, fruktansvärt trovärdig som Donnas far ”Doc Hayward” i Twin Peaks. Detta kunde inte minst avnjutas i en av dom finaste scenerna från efterföljande filmen Fire Walk With Me som klipptes bort i originalversionen, men tack vare releasen av dom bortklippta scenerna i segmentet Twin Peaks: The Missing Pieces från blu-ray-utgåvan av Twin Peaks från 2014 kunde ses av den breda publiken för första gången.

”The Angels WILL return…and when you see the one that was sent to help you your heart will weep with joy.”

 – Doc Will Hayward (Twin Peaks: The Missing Pieces, 1992/2014)

Warren Frost medverkar i nya säsongen, om än i mindre skala med tanke på hans ålder och hälsa på senaste år. Warren Frost blev 91 år.

”We’re saddened today to announce the passing of our dear old dad, Warren Frost. From the Normandy shores on D-Day to his 50-year career on stage and screen, he remained the same humble guy from Vermont who taught us that a life devoted to telling the right kind of truths can make a real difference in the lives of others. We’re grateful to have shared him with the world for as long as we did.”

 – Mark Frost (Citatkälla: Hollywood Reporter)

Wild at Heart (1990) eller: Passion på drift med en räv bakom örat

121440822080150000Sex, drugs and rock ‘n’ roll signerat David Lynch är allt Jack Kerouacs ”På Drift” hade velat vara. Efter en handfull comebacks till Lynchs förspel/snedfylla on the road växer upplevelsen till nya höjder.

Sailor flyr i bil genom den amerikanska södern med flickvännen Lula. Lulas mor drar sig inte för något för att stoppa parets flykt, inte ens att anlita en gangster om hjälp.

Passion flödar ur alla ändar från David Lynchs Wild at Heart. Inte en karaktär saknar den och det måste sägas vara ledsnöret genom filmen – kraften och den hisnande farten som passionen ger människorna som inte bara möter den halvvägs, utan kör gasen i botten mot den utan att titta. Angelo Badalamenti har gjort många musikaliska underverk tillsammans med David Lynch, men den där ljudiska atmosfären som han ger alla mörka hörn av Wild at Heart är som en vibrerande, svullen trumhinna i slow-motion!

Och aldrig – varken förr eller senare, har en lynchfilm kryddats med så magnifika ”one shot”-gästkaraktärer, som finns där för att stjäla en scen var, på dom mest besynnerliga sätt. En man tappar sin hand till en hund, en annan yrar om vad som verkar vara allt annat än hundsnack och en tredje har kackerlackor i kalsongerna. Och om det här är hur Lynch ser på Trollkarlen från Oz, hade jag nog som barn varit tryggare utan hans godnattsagor innan jag ska sova.

Lula: One of these days the sun’s gonna come up and burn a hole clean through the planet like a giant electrical x-ray.
Sailor: I wouldn’t worry about that, Peanut. By then people’ll prob’ly be drivin Buicks to the moon.

Samtidigt – en barndom med den tryggheten hade varit oerhört grå och överskattad i jämförelse med Wild at Heart. Det är sorgligt att avsäga sig lite galenskap i trygga händer. Jag har efter en handfull återseenden av Sailor och Lulas roadtrip genom ett stekande lynchland kommit till insikten att jag nu älskar den för helheten. Det är början på den upptrappning av Lynchs ”stream of consciousness”  jag ser.

När Lynch får tolkningsföreträde på andras idéer händer grejer som är lite mer distanserade och med räven bakom örat – än när han skriver saker utan utomstående inblandning (The Grandmother, Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive, Inland Empire). Den räven bakom örat syns i Wild at Heart. Lite mer djävulskt skoj över galenskapen. Lite mer korsdrag mot svärtan i dom absurda lufthålen. Jag älskar bilkrascher. Scenen med en blodig Sherilyn Fenn i öknen.

wild4wild-at-heart-05zabriskie-pointscreenshot-lrg-23 wh10

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

SYD-Betyg-10

Moonlight (2016) eller: Förortssaga med Terrence Malick-ögon

Microrecensioner-headermoonlight-poster-lg

Ett amerikanskt, åttafaldigt oscarsnominerat uppväxtdrama i förortsmiljö som är genuint välbalanserat och det känns.

Ett porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder. Chiron växer upp i ett tufft område utanför Miami och kämpar för att finna sin plats i världen.

Filmen skildrar en tyst pojkes inre så det når fram till mig känslomässigt och inte bara i teorin, vilket är en konst. Filmen visar rent ut sagt musikalisk harmoni i alla beståndsdelarna och drar fram tysta – alltså subtilt rörande kvaliteter, som för tankarna till Terrence Malicks (Days of Heaven, The Tree of Life, To the Wonder) originella touch. Det är lite Badlands light över det här.

Jag tar framför allt med mig den förbisedda briljansen i att berätta en stor livsberättelse i tre mycket koncisa akter som lyfter fram kärnan och undviker utfyllnad. Jag känner verkligen ingen utspäddhet. Ingen vilja att göra historien mastigare än den behöver vara. Det är en film du bara ska se, så enkelt är det. Moonlight sviker mig inte på någon punkt.

39tumblr_od5otvi6ec1qjv3x8o1_1280mahershala-ali-moonlight

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Moonlight hade premiär den 10 februari i Sverige och går nu på utvalda biografer. Ytterligare filmbloggare som skrivit om filmen kan du klicka fram ur denna skara.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Fiffis filmtajm
Snacka om film (podcast)

Hacksaw Ridge (2016) eller: Katarsis, Mel Gibson!

hacksaw0001Hacksaw Ridge skildrar hur det kan gå när du följer din mer kritiskt ärliga tro snarare än den blinda tron på ditt land och detta gör den hygglig… och faktiskt en smula aktuell, för USA. 

Baserad på den sanna berättelsen om kampen för att ta över det ökända japanska fästet Hacksaw Ridge under Andra världskriget. Den osannolika hjälten som vände det blodiga slaget var en soldat som vägrade att bära vapen, militärläkaren Desmond T. Doss. Desmonds hjältemod gjorde att han blev den första vapenvägraren i amerikansk historia att vinna kongressens hedersmedalj.

Hacksaw Ridge är lagom. Inget spektakulärt. En krigsfilm som inte kommer med något som helst nytt eller fräscht för genren utan snarast staplar troperna obrytt och självsäkert – men den är inte dålig för det och överraskande nog inte alls så patriotisk. Regissör Mel Gibson är trots allt australiensare och inte amerikan. Det är en ”slow clap stegrar från hela den känslomässiga publiken”-superhjältefilm baserad på en historia från verkliga livet, men inte patriotisk. Den värnar om tro och visst – det finns någon corny scen kring tron som andas religionspropaganda snarare än god tro… God tro? Ja, mer i ordets bokstavliga bemärkelse. Tron inom oss att nå ut med.

Men jag kan identifiera mig med min egen så kallade ”ja typ nästan men inte riktigt så”-tro – den egna moralen, och uppskatta hur den gör budskapet kring tron och uppskattning till rättspatos, i en politiskt vansklig tid som denna. Jag spyr inte över att den hyllar kristna värderingar. Den fungerar mer än godtyckligt för ett universiellt perspektiv på tro.

”With the world so set on tearing itself apart, it don’t seem like such a bad thing to me to want to put a little bit of it back together.”

Något av en katarsis för regissör Mel Gibson (Braveheart, The Passion of Christ, Apocalypto), med tanke på kritiken mot hans osmidigheter i privatlivet. Är rätt fascinerande att han fått detta mottagande av oscarsakakademin. Hela sex nomineringar för den passionerade ”sitt ner, kvinna!”-vilden och  judehataren. Men jag tycker det är rätt att dels förlåta och dels skilja på förstörelse och skapande. Han är trots allt bipolär och det innebär inte alltid så genomtänkta beteenden.

Gillade stunderna när Mel Gibson inte höll tillbaka för att visa våld och det brutala, vilket ju är ett signum hos honom. Ingen stor grej här, men dom gånger det skedde hettade filmen till. Blev rentav chock à la skräckfilm. Andrew Garfield (The Amazing Spider-Man 1-2) var hygglig och grät inte hela tiden, vilket gav effekt på karaktären. Hugo Weaving (Matrix-trilogin, Lord of the Rings) är dock filmens stora utropstecken, som den plågade krigsveteranfadern. Skulle någon från ensemblen oscarsnominerats skulle det varit han och ingen annan.

null
2500

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
22/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6

Alien (1979)

ladda-ned-4Genre: Skräck, Science Fiction
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus:  Dan O’Bannon
Regi:  Ridley Scott
Längd:  117 min
Skådespelare: Tom Skerritt, Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt, Ian Holm, Yaphet Kotto, Helen Horton (röst)

Det första kapitlet i den stora och skräckinjagande science-fictionhistorien om Alien. Skräcken börjar när besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör den fasansfulla upptäckten att där finns en livsform som uppstår och förökar sig inuti människokroppar. Nu måste besättningen inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan även för hela mänsklighetens.

alien_10alien_14

Jag håller faktiskt inte Alien så nära mitt hjärta som majoriteten av filmälskare gör. Den har däremot en hög dos intellektuellt värde; monumentalt stilbildande scenografi och fantastiskt effektiv isolerande inramning, en okonventionell kvinnokaraktär och bra birollsskrivande samt filmhistoriens bästa monster. H.R. Gigers filmdesign är odödlig. Mitt gillande av filmen är dock ganska distanserat och jag behöver fundera vidare på varför. Det känns som att något saknas men det är bara en känsla, för på pappret är Alien komplett.

Vad gäller Ridley Scotts senare bidrag till universumet han här var med och skapade har jag lustigt nog ett större engagemang – både intellektuellt och känslomässigt. Prometheus (2012 – läs massor av tankar kring den från biobesöken här och här) är en film det hackas på jämt och ständigt och den har till skillnad från Alien desto mer konkreta svagheter, men den får mig att tänka både existentiellt och mytologiskt. Den känslolöse karaktären David (Michael Fassbender) är en briljant skapelse och paradoxalt nog den som får mig att bli berörd av alla i universumet. Kommande Alien: Covenant ser tråkigt upprepande ut, men det vete sjutton om inte även den kommer träffa mig mer än vad Alien gör.

alien-1979-face-huggeralien5

Utfyllnaden av James Camerons succésequel Aliens (1986) och det expanderade universumet kan vara förklaringen till tomrummet jag känner i Alien. Första filmen får mig att vilja ha mer. Jag processar den liksom Star Wars (1977) som en epilog, som får mig att drömma om saker jag inte upplever just nu men som  frestar runt hörnet. En teaser för kommande beståndsdelar jag uppskattar ännu bättre. Längtan och begär efter det du saknar slår tillbaka på ditt välbefinnande i nuet. Det kan vara förklaringen till det där tomrummet jag upplever.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8