Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 76-100

labyrinth-53a8a1ba2954f

Under ett antal dagar fram till oktober kastar jag ur mig fyra inlägg med dom enligt mig 100 snyggaste posters, ”graphic art” och ”fan art” som gjorts till den kultförklarade äventyrsfilmen Labyrinth (1986) av Jim Henson (Mupparna, Fragglarna, The Dark Crystal) och med Jennifer Connelly och David Bowie i några av huvudrollerna. Jag skrev om filmen för en månad sedan och den recensionen kan du läsa här.

Varför denna oerhörda mängd graphic art? Jag kan inte säga att majoriteten är särskilt hisnande snygg, även om det finns många bilder som har sin charm, helt klart. Jo, när jag sätter igång och samlar på mig den här formen av digital data och sållar genom hela internet tycker jag att det är skönt om mödan ger någon utdelning. Det kanske finns en eller annan beundrare eller nybliven labyrinthnörd där ute i världen, som blir tillfredställd av att få allt samlat och sållat på detta representativa sätt, istället för att behöva göra allt sökarbete själv i sin jakt på ”labyrinthgodis”.

Är inte det skäl nog? Då får jag ursäkta mig med att det här är en del i min sorgeprocess av David Bowies bortgång tidigare i år. Mannen måste hyllas. Även Jim Hensons arv måste lyftas upp till nya generationers medvetande! Herregud…

Här är plats 76-100 utan inbördes ordning, därefter kommer 51-75, 26-50 och slutligen en numrerad topplista med dom 25 allra snyggaste jag kunnat hitta, ur denna hundring till mängd. Mycket nöje, får jag väl lov att säga…


1b5c43f569b40887aa8d34c35a3a8226 tumblr_mrjw5mknop1r00z27o1_400 labyrinthbg labyrinth_web_by_chrisables-d9g8cya labyrinth_poster_by_hiddengems labyrinth-by-todd-slater fayewest_labyrinth700 f1314121ceb67ff6dbcd0646837e56a4 e331efaa80c2a001e9ddabd776a0d0ce dreaming_of_the_goblin_king_by_the_labyrinth_club danielnorris_labryinth700 ca18667251d9658dd174e0af50c21065 c8d59dad7ea31ae7ddfc2b6ec2be120c b11cf2dca0f33354a22719662380141f b7f26ec844a281b6623f5aa284b337c2 af3842efe5064fdd0f7fcebc927fa304 aefb1811ead91e686b7e097a662b380d ad3a3d465fabb54a9cd444ee7229a672 3754976-03 121325-63096354_1000x1000 4260d44c85dcc0d745eb4b8fdce68458 956e8295295e34b8586c26161d694c5c 369b3b767f6d7fdc89be1e23f2e89376 240e801c6b60fbae2427a4d93359eb2f 2fba0d84a6755c92a18bc0ca382a29fc

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 121 till 150

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 91 till 120
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Jag är tillbaka igen med den allra sista psykedeliska spotifylistan i min ”Top 150”- serie.

Här följer som vanligt tre godbitar av dom totalt 30, som jag vill berätta lite extra om för att få dig att pressa ner trynet i låtskatten och börja nosa…

music_jimi_hendrix_posters_jef_1353x2126_vehiclehi.com

”In the Land of Grey & Pink” av proggbandet Caravan, från albumet med samma namn utgivet 1971. Det ”Canterbury Scene”-hemmahörande desertmålet har en sån underbart harmonisk resekänsla. Lite Resan till Melonia eller Den Oändliga Historien men med ett mer uppvuxet, vidsträckande sinne. Rytmen är beroendeframkallande (på ett bra sätt) och musiken lättar nästan både fysiskt och mentalt. Tydligen inspirerades Richard Sinclair av en molnen i solnedgången vid Heme Bay på Kent Coast, vilket säger en del om titeln. Den ultimata hippielåten, sade någon.  Den här kan komma att avancera i samlingen och då får du helt enkelt leta efter den i en av övriga spotifylistor.

In the land of grey and pink where only boy-scouts stop to think
They’ll be coming back again, those nasty grumbly grimblies
And they’re climbing down your chimney,
yes they’re trying to get in
Come to take your money, isn’t it a sin, they’re so thin
They’ve black buckets in the sky, don’t leave your dad in the rain
Cigarettes burn bright tonight,
they’ll all get washed down the drain

jefferson-airplaine-at-the-filmore-poster

”Jugband Blues” av Pink Floyd, från deras andra album A Saucerful of Secrets (1968). Det sista bidraget från deras ”crazy diamond” Syd Barrett, som vid denna tid sparkades från bandet då hans okontrollerbara originalitetbeteende hade blivit för mycket för övriga bandmedlemmar, som ville ha stabilitet framför konstant irrationalitet och egendomligheter när nu karriären tagit fart på allvar. Konstant påverkan av LSD, mandrax och kändisskapets turbulens (vilket överstimulerar serotoninverkstaden till depression) hade gjort sitt på  Syds redan sköra psyke och måttet var rågat.

Låten är något av Pink Floyds första memoar över Barretts öde – hans mytomspunna, nervösa sammanbrott (”Shine On You Crazy Diamond” och ”Wish You Were Here” är två senare). Barrett skildrade med texten hans alienering från inte bara bandet utan hela omvärlden. Sorglig, mörk och starkt symbolisk text och ton. Han ville att ”Jugband Blues” skulle ackompanjeras av en gigantiskt orkester från frälsningsarmén som skulle spela precis vad dom ville, oavsett vad bandet i sig spelade. För att låna bandmanagern Andrew Kings egna citering av Syds önskemål – en ”massive Salvation Army freak-out”, men där protesterade producenten Norman Smith. Resultatet är i klassisk ”sydmania” som börjar i 3/4-takt, övergår i 2/4-takt och avslutar i 4/4-takt. När Barrett lämnade bandet sammanfattade han sin komplicerade utgång till Melody Maker med ”I suppose it was really just a matter of being a little offhand about things”.

And the sea isn’t green
And I love the queen
And what exactly is a dream
And what exactly is a joke.

arton4069

”Dominoes” av Syd Barrett, från hans andra soloalbum Barrett, utgiven 1970.  Med bakgrunden av Syd Barretts uppbrott med Pink Floyd passar det bra att lyfta fram en av hans finaste soloalster. Inte världens mest enkla låt att lyssna på. Den intensiva frånvaron av glädje och ro är påtaglig, hur nu den meningen gå ihop. ”Is” ringar in hans känsla post-floyd. Här hjälpte floydersättaren och gamle vännen David Gilmour tillsammans med andre floydmedlemmen Richard Wright att producera albumet, så gott dom kunde. Vid det här laget kände inte Syd för att spela samma låt likadant två gånger och han hade stora problem att över huvud taget skapa något i närvaro av övriga musiker.

Den textmässigt mästerliga ”Dominoes” har en intressant historia även musikaliskt. David Gilmour hade misslyckats att få ett gitarrsolo från Syd gång på gång och föreslog att teknikerna skulle spela den övriga musiken baklänges för att se om Syd kunde få ut något nytt tänk ur den omtwistade takten. Syd svarade med att spela ett enligt Gilmour fantastiskt solo som gav en klockrent kuslig touch baklänges, som kommen från ingenstans och på första försöket. Allt sammantaget skildrar ”Dominoes” väldigt träffande Barretts märkliga färd in i dom nästföljande drygt 35 åren av mystisk frihet i sin totala avskärmning och ensamhet.

It’s an idea, someday
In my tears, my dreams
Don’t you want to see her proof?
Life that comes of no harm
You and I, you and I and dominoes, the day goes by

1045_large_1

Och här är avslutligen dom 121-150 sista låtarna i min sammanställning över dom 150 bästa låtarna inom den psykedeliska rocken genom tiderna. Jag hoppas du kunnat utvinna en del nyupptäckta låtar i och med detta lilla projekt.

Fortsättningsvis kommer jag skriva vidare lite mer kring dom 20 favoriter jag har, låt för låt, som du hittar i min separata serie ”Psychedelic Rock Top 20”.

Apocalypse Now (1979)

Artsy-Fartsy-headerapocalypse-now-a30

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: USA
Svensk titel: Apocalypse
Manus: John Milius, Francis Ford Coppola, Michael Herr (baserad på en roman av Joseph Conrad)
Regi: Francis Ford Coppola
Längd: 153 min
Budget: 31 500 000 dollar
Skådespelare: Martin Sheen, Marlon Brando, Frederic Forrest, Sam Bottoms, Laurence Fishburne, Robert Duvall, Dennis Hopper, Scott Glenn, Harrison Ford, G D Spradlin, Albert Hall

Saigon under det pågående Vietnamkriget. På ett hotellrum i staden befinner sig den unge kapten Willard. Han är närmast medvetslös efter en spritdränkt natt, när två amerikanska soldater knackar på dörren. De medför ett extremt hemligt budskap. Willard hämtas till den amerikanska arméns högkvarter i staden, där han av en general får i uppdrag att bege sig uppför floden till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. Här härskar sedan en tid en galen amerikansk överste vid namn Kurtz. Willard måste till varje pris döda denne Kurtz.

large_523334

Detta cirka femte återseende av Apocalypse Now (givetvis inte reduxversionen) stärker ytterligare filmens förmåga att ge något mer för varje tillfälle. Svenskar har sina fettsvettstänkande thailandsresor och introverta ensamtrippar i backpackerleden att göra någon gång var eller varannat år, men många av oss skulle nog ha stor nytta även av traditionen att trycka på ”play” för en båttur i skuggan av vietnamkriget med kapten Willard (Martin Sheen) i hans väg mot överste Kurtz (Marlon Brando). Även om Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets Hjärta (Heart of Darkness, 1899) och Orson Welles radiopjäs med samma namn (1939) har sina egna fördelar, tycker jag att Francis Ford Coppolas (The Godfather I-III, The Conversation) tolkning har det som lyfter den över jämförbara poängteringar.

large_523345

Magin i att låta filmen bygga upp oerhörd förväntan inför mannen, myten, legenden Kurtz och sedan casta mannen, myten, legenden Marlon Brando är… briljant. Finns det någon i dagens filmklimat som skulle kunna axla samma förväntan och tyngd som Brando gjorde i Apocalypse Now? Daniel Day-Lewis är inte alls där, men han skulle verkligen försöka. Det krävs en personlighet och ett bagage som får Jared Letos dildoskämt och busringningar mellan inspelningen av sommarens Suicide Squad (2016) att motsvara ett dagisbesök från en ABF-utbildad clownpraktikant.

large_523340

Den här gången tänkte jag oerhört mycket på Kurtz övertygelse om naturen och existensen. Hur han vänt mörka hot som ondska, lidande, skräck och död till ett slags svar på naturens urkraft. Hur han hittat svaret på varför människan begår dom oerhörda övergrepp på varandra som vi gör. Med influenser från gammal buddhistisk filosofi, verkar allt mörker omvärderas som vägen till förening med alltet. Jag tror jag förstår desto mer av Kurtz insikt och hur han genom den insikten får andra övertygade om sin länk till den stora gudakraften. Och hur den nås. Hur Willard närmar sig Kurtz harmonier för att närma sig honom kroppsligen, likt hur Kurtz närmar sig alltets harmonier för att lyckas förkroppsliga alltet – eller?

large_523328

Det kan verka som en destruktiv kraft, men själva hemligheten Kurtz tror sig ha sett, är förmodligen hur människans närmande vid död misstolkas och hur den ska tydas för att människan – han själv, ska nå vägen till den fullständiga urkraften. När filmen når sin avslutning blinkar min tes tillbaka mot mig, i formen av en sammansmältning mellan människa och en uråldrig gud, flera gånger än en. Enheten skymtas i förloppen mellan flera. Svaren finns i cyklernas rytm. I den eviga ritualen. Naturen har sin gång, mörk eller ej. The horror… The horror…

large_523306

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
3 – Action
4 – Prat

apocalypsenowbdcap1_original

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

The Editing of the ‘The Thin Red Line’: Shaping a Terrence Malick Film (2010)

Mkrorecensioner-header536_bd_box_348x490_original

Genre: Dokumentär, Making of, Extramaterial
Produktionsland: USA
Manus: ? (Criterion)
Regi: ? (Criterion)
Längd: 27 min
Budget: ?
Medverkande: Leslie Jones, Saar Klein, Billy Weber, Hans Zimmer, Jim Caviezel

En dokumentär inblick i skapandet av filmen The Thin Red Line, som släpptes tillsammans med filmen i samband med Criterions release.

Terrence Malicks (The Tree of Life, Knight of Cups) särpräglade tillvägagångsätt i skapandet av hans filmer är djupt intressant att höra om. Jag har nog sett det mesta som finns i dokumentär väg på området direkt kopplat till just Malick i sig, samt läst diverse artiklar och en biografisk avhandling i hans liv. Ett liv och ett skapande som – om du är nyfiken på att komma närmare hans berättande, har sitt svar i dom filosofier han tagit in och även lärt ut innan och efter han blev en skapare av just film – främst dom idéer som existentialisten Martin Heidegger samlade ihop. Varat och Tiden och allt det där.

thin-red-line-criterion-dvd-header-10thing-you-need-to-know-playlist

Den här dokumentären är kort och inte någon särskilt djup studie av Malicks tänk, utan intervjuar inblandade med enkla ”talking heads” om det mer konkreta tillvägagångssättet av hans existentiella krigsadaption The Thin Red Line (1998) under produktionen och klippbordet. Ändå är det mycket intressanta anekdoter och betraktelser här som du inte brukar höra i extramaterial eller dokumentärer om dom flesta andra filmproduktioner. Det dyks ner i sekvenser och ögonblick från The Thin Red Line och dessa fördjupningar tar jag särskilt med mig, då dom öppnar upp åtminstone en fin ingångsförståelse för hur sjutton Malick tänker.

the-thin-red-line

Ett tänk som evolverats och förfinats i märkbar form och takt för varje film han gjort sedan inte minst comebacken med The Thin Red Line. Bara det faktum att någon gör två särpräglade filmer som Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension) för att sedan i stort sett lämna filmbranschen under nästan 20 år. Sedan komma tillbaka till scenen med en vilja att göra en krigsskildring. Bara det är en intressant ingång i berättelsen om Malick, utöver motivationen bakom att först casta en drös profilstarka skådisar i vad dom hoppades var bärande roller, för att sedan klippa bort dem helt ur den slutliga versionen. Kan människan fortsätta vidga sina vyer kring och genom Malicks berättande tror jag att mänskligheten som varelse inte är helt uträknad i naturen, riktigt ännu. Sedan vad det spelar för roll, är en annan sak.

thinredline-14

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Ämne
3 – Berättargrepp
4 – Medverkande
3 – Klippning
2 – Visuell stil
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Här kan du se dokumentären gratis i sin helhet.

Editing The Thin Red Line, Shaping a Terence Malick Film from Isabel Sadurni on Vimeo.

Musikrecension: Skeleton Tree (Nick Cave and the Bad Seeds, 2016)

nick-cave-album

The Bad Seeds 16:e studioalbum Skeleton Tree (2016) är en helhet större än varje del och omöjlig att inte känna utan närvaron av Nick Caves stora förlust av 15-årige sonen Arthur, som för drygt ett år sedan föll från ett 20 meters stup och slets från sin familj, inklusive tvillingbrodern Earl. Bandet och frontfiguren är ikoniska för det rika spektrat av bleckmörk musik dom gett ut under mer än 30 år, men jag undrar om inte Skeleton Tree är det svartaste kapitlet hittills?

You fell from the sky
Crash landed in a field
Near the river Adur
Flowers spring from the ground
Lambs burst from the wombs of their mothers
In a hole beneath the bridge

Laddningen i sig är stark på ett sätt jag knappt kan begripa – än mindre jämföra med något annat musikalbum leveransmässigt, men det påverkar mig att föreställa något jag inte ser fram emot. Jag känner en medvetenhet om döden som kan träffa oss och en tacksamhet för dessa liv som föregår den.

And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe a word
And let the world turn

nick-cave

Låtlista:

  1. Jesus Alone
  2. Rings of Saturn
  3. Girl in Amber
  4. Magneto
  5. Anthrocene
  6. I Need You
  7. Distant Sky
  8. Skeleton Tree

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 91 till 120

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Jag är tillbaka med nästa psykedelisk spotifylista – den näst sista i denna serie. Två och en halv timme ytterligare av helt underbar musik. Turn on, tune in, drop out.

Här följer tre urplock som jag spontant känner för att lyfta fram lite extra, i vanlig ordning…

victor-moscoso_01

”Fresh Air” av Quicksilver Messenger Service. Från albumet What About Love (1970). Det San Francisco-baserade bandets stora hit är en tuggande låt och då tänker jag egentligen inte alls på sångtexten, som är ett väldigt envist mantrande om hur en ung kvinna tar upp låtkaraktärens tankar och medvetande. Hur dom tillsammans andas in den friska luften för att förenas i varannan. Låttitelns möjliga poäng som en symbol för den höga gräsröken fungerar alldeles utmärkt på ett annat plan, men jag blir mycket mer inspirerad på tanken att det är en ”high” med hjälp av den rena luften som dom uppnår. Enkelt och talande. Men, nej, den här låtens tuggande känner jag i det ovanligt engagerande musikarrangemanget som maler på med en strålande glädje och sorglös livslust. Idealisk partymusik, substansberikad eller ej.

I love you, yes I do, babe, and I love you, I do, sweet lips.
Ooo, have another hit of sweet California sunshine, ooo, have another hit.
Take me home, take me home, take me home with you,
Take me home, I wanna go home with you, little girl.
Ooo, have another hit of fresh air, ooo, have another hit.

851d4c176b92297749277950f2544c1c

”Scarecrow” av Pink Floyd. Släpptes först som en b-sida 1967 till singeln See Emily Play men fick till skillnad från a-sidan en plats även på debut-LP:n The Piper at the Gates of Dawn, samma år. Ett kort stycke på dryga två minuter från dom tidiga åren av bandets då kreativa yrväder, Syd Barrett (tillika ansiktet för mina filmbetygsymboler). Han har själv uttryckt just Scarecrow som hans favoritsång av dom han skrev. Det är också den starkast folkmusikbetonade låten Pink Floyd gjorde enligt mitt tycke, där Barrett står för all text och uppbyggnad. Även om den till en början kändes som något av en bagatell som kom och gick på skivan, har den med tiden vuxit i inflytandet och jag hamnar idag i ordentlig stämning av Barretts identifierande med fågelskrämman. Barretts karaktäristiska sagopoesi skiner starkt och mycket vackert här.

The black and green scarecrow as everyone knows
Stood with a bird on his hat and straw everywhere.
He didn’t care.
He stood in a field where barley grows.

His head did no thinking
His arms didn’t move except when the wind cut up
Rough and mice ran around on the ground
He stood in a field where barley grows.

The black and green scarecrow is sadder than me
But now he’s resigned to his fate
‘Cause life’s not unkind – he doesn’t mind.
He stood in a field where barley grows.

3fa478f869fdc0c3bf2b906735f8c343

”Voodoo Chile” av The Jimi Hendrix Experience. 15 minuter musikalisk glädje och det längsta studiospåret Hendrix spelade in under sin karriär, från mästerverket Electric Ladyland (1968). Nivån på musik som ett levande uttrycksmedium definierades med rätta om när Jimi Hendrix gick loss i sitt spelande, för aldrig har väl musik runnit fram på ren, uttrycksfri harmoni så mycket varken förr eller senare?

Det här stycket är utformat som ett studiojam med en slags livebetonad inramning, som Hendrix spelade in sent en kväll när han drog med sig ett gäng musiker från en klubbspelning tidigare samma sena kväll. Bland musikerna förekom organisten Steve Winwood från psychbandet Traffic och basisten Jack Casady från Jefferson Airplane. Hendrix började spela utan att förbereda övriga musiker på låtens upplägg och allt blev färdigt på ett par tagningar. Ren och skär njutning att höra. Allt är Hendrix egna kreativa förvandling av gamla bluesinfluenser som Muddy Waters, John Lee Hooker, B.B. King i en utvidgande, kosmisk och bluesmusikkrönikerande psykedelia. Jamstycket blev sedan basen för desto mer spelade låten ”Voodoo Child (Slight Return)”, som The Jimi Hendrix Experience spelade in dagen därpå.

The night I was born
I swear the moon turned a fire red
Well my poor mother cried out ”lord, the gypsy was right!”
And I seen her, fell down right dead

[…]

He took me past to the outskirts of infinity,
And when he brought me back,
He gave me a venus witch’s ring
And he said ”Fly on, fly on”
Because I’m a voodoo chile, yeah, voodoo chile

Och här är nu platserna 91-120 på min lista över dom 150 bästa låtarna inom den psykedeliska rocken.

Blood Simple. (1984)

Mkrorecensioner-headercta1128_original

Genre: Thriller, Neo-noir, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Regi: Joel Coen, Ethan Coen
Längd: 99 min
Budget: 1 500 000 dollar
Skådespelare: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M Emmet Walsh, Samm-Art Williams, Deborah Neumann

Breaking up is hard

Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att detektiven bekräftat hans misstankar blir han galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

blood_simple_blue_blu-ray_4

Bröderna Coens debutfilm är också min favorit av dem. Inte bara mer lysande än alla andra filmer från det fenomenalt spännande filmåret 1984. Mer lysande än älskade moderna klassiker som The Big Lebowski (1998), Fargo (1996) och No Country for Old Men (2007).

Manuset är koncentrerat och nedvaskat till några få mästerligt tunga konstdetaljer, i form av ett löjligt starkt kriminalupplägg som osar neo-noirklassiker så intensivt att doften kan färdas ut i rymden. Atmosfären är i sin tur så tät att den binder doften så pass starkt att det inte räcker att lukta på manuset, du måste svälja det i rörlig bild och konkretiserat ljud. Texas Noir – dödlig kärlek i nattlig hetta.

När detta sedan sker till tonerna av Four Tops motowndänga ”It’s The Same Old Song” lyfter taket på mitt huvud och känslorna av filmisk precision på gudanivå flödar. En tydlig liten gulddroppe blir det som får min kreativt kokande bägare att rinna över. Berättelsen Blood Simple når med ett par gyllene ingredienser mytologisk status för mig, atmosfäriskt och berättarmässigt.

blood_simple_1080p-02-1024x554

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
3 – Prat

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
46/50 – Totalt

SYD-Betyg-09