Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969) eller: Not that it matters, but most of it is true

Jag ”recenserade” denna omtyckta westernfeelgood med Paul Newman och Robert Redford för ett antal år sedan i min tredelade ”15 i topp”-lista över biografiska skildringar. Den texten var inte mycket att hänga i julgranen. Mest superlativ utan substans. Därför kompletterar jag med några meningar ytterligare för att göra Butch och The Kid någon form av rättvisa. 

Butch och Sundance jagas, efter en rad rånöverfall mot Union Pacific-järnvägen, av ett uppbåd av män. De lyckas komma undan och tillsammans med Sundances älskarinna, Etta, beger de sig till Bolivia där de sorglöst fortsätter med att råna banker. Kommer verkligheten någonsin komma ikapp Butch Cassidy och Sundance Kid?

Not that it matters, but most of it is true.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


2013:

Jag fick förmånen att se George Roy Hills alternativa western-feelgood/biografiska skildring om charmören Butch Cassidy och revolverundret Sundance Kid på stor duk för endast en vecka sedan och jag måste säga att jag blev golvad av den übermysiga stämningen som Hill skapat tillsammans med den elektriska kemin mellan huvudkaraktärerna – spelade av Paul Newman och Robert Redford. Tillsammans ångar dom på i dialog, aktion och samspel mot odödlighet.

Den amerikanska westerngenren har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Filmen kan liknas vid känslan av en dröm man aldrig vill vakna upp ifrån.  Det går knappt att beskriva upplevelsen bättre än så.

”You should have let yourself get killed a long time ago when you had the chance. See, you may be the biggest thing that ever hit this area, but you’re still two-bit outlaws. I never met a soul more affable than you, Butch, or faster than the Kid, but you’re still nothing but two-bit outlaws on the dodge. It’s over, don’t you get that? Your times is over and you’re gonna die bloody, and all you can do is choose where.”

2017:

Det krävdes endast att jag läste en rad repliker hämtade från filmen för att minnas filmens mest skinande guld. Jag var tillbaka i filmens så omhuldade elektricitet. Oftast lyfts den fram genom att hylla kemin mellan Redford och Newman – ett av filmhistoriens bästa duetter, allmänt förevigad i filmhistorien främst tack vare kemin i denna film.

Och kemin mellan Newman-Redford är underbar, utan tvekan, men kemin mellan två innebär inte per automatik att vi andra bjuds in i myset. Tack vare den så träffande feelgoodpoesin i manusförfattaren William Goldmans lekfulla replikskiften får kemin  precis det svängrum som gör att den inte bara stannar mellan två individer, utan når ut till publiken och bjuder in alla på dansen.

Lekfullhet – det är en energi som inte går att fejka. Goldmans intuition korsdrar genom det ordnade och Newman-Redford jazzar sömlöst med till Goldmans manus. Där är filmens kemi!

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt


Eguénie / De Sade 2000 / Eguénie De Sade (1973) eller: Perversion och kvinnlig prydnad

Jag har recenserat ett antal filmer av spanske erotikfilmskaparen Jesús Franco förr. Eugénie med Soledad Miranda är en av många han gjort baserade på Markis de Sades sexuella karaktärsstudie Eugénie och denna recenserar jag återigen.

Eugénie – en ung och vacker men blyg flicka, bor med sin styvfar. En berömd författare som specialiserat sig på erotiska romaner. En dag råkar hon läsa en av hans erotiska böcker och dess kraft träffar henne så starkt att hon börjar känna en sexuell attraktion till styvfadern. Han märker detta och börjar bjuda in henne till sin mörka njutningsvärld innehållandes både perversion och mord.

Övriga texter i månadstemat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Det är rentav svårt att hålla isär vilken De Sade-film som är vilken ur Jess Francos produktiva repertoar av lågbudget. Just den här sticker ut tack vare att Soledad Miranda ger filmen ett minnesvärt ansikte och ytlig närvaro. Eugénie lär vara den bästa som Franco gjort i kategorin ”Franco fritolkar De Sade”.

Dels eftersom Soledad Miranda är ett visuellt, sensuellt konstverk. Dels eftersom dramat faktiskt levererar intressanta inslag i sig – inte minst i det lömska rollspelet mellan styvfadern och den snabbt avancerande styvdottern (Miranda ska föreställa 15 år men var egentligen 27 år). Mirandas roll må vara sprungen ur Francos vilja att jazzmässigt visuellt filma vackra kvinnor i sexuellt laddade sammanhang med en farlig twist, men här ”råkar” han leverera mer drama än i någon annan film han gjort. När filmen rullat klart är det dramat jag bär med mig i första hand.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt


En mer ingående recension av Eguénie / De Sade 2000 / Eguénie De Sade (1973) som jag skrev 23 april 2016 (ett år sedan på dagen) kan du läsa här.

Twin Peaks Uppsnack #17: The Darkness of Future Past

Twin-Peaks-Nyheter-header

Previously on Twin Peaks:
Nya Twin Peaks sänds via HBO Nordic i Sverige – exakt samma tid som Showtime i USA

I detta uppsnack:

The Darkness of Future Past


Igår kväll, 21 april 2017, släppte Showtime en knappt 3 minuter lång, actionladdad och spoilertung trailer/recap för säsong 1, säsong 2 samt långfilmen Fire Walk With Me – en månad innan fortsättningen har premiär. Ett ordentligt  ”Previously on Twin Peaks”-inslag och förmodligen den sista teasern/trailern som anspelar på fortsättningen, av Showtime officiellt kallad ”Twin Peaks | The Return”. 

The past leads up to this moment.

Det behövs inte dras på några stora cylindrar gällandes vad denna sammanfattande trailer innehåller. Nyckelögonblick kopplade till originalseriens och filmens centralkaraktärer Cooper, Laura, BOB, Leland och Truman får mycket utrymme. Teman som mysteriet kring Laura, närvaron av BOB, Lelands öde, spåren till Owl Cave, Black Lodge samt Dale Coopers dubbelgångarincident lyfts fram. Allt är i sin ordning här. Det är sista chansen nu för publiken att se ikapp det gamla innan det nya.

Avslutningen bjuder däremot på något nytt. En svepande bild över djupgrönskande storskog. Det säger egentligen ingenting, men jag dreglar ändå.

En karaktär som syns mer oväntat i denna nya trailer är den så kallade ”Jumping Man”, som skymtades i Fire Walk With Me, ”Above the Convenience Store”.  Skrämmande och mystisk på samma gång gör honom till ett effektfullt inslag i en tydligt mörkare trailer (”the darkness of future past” och allt).

Den vita hästen syns på samma vis till i trailern, som Sarah Palmer såg i sitt hem när hon drogades ner av Leland Palmer. Sarah syns även till, kopplad till detta ögonblick. Varken glimten av hästen eller ”Jumping Man” behöver ha någonting betydlig koppling till vad som sker i nya serien. Högst sannolikt är det ordentlig överanalys – studerande av ingenting, men det väcker ändå fantasin.

Just ”Jumping Man” har dock diskuterats lite flitigare på Dugpas Twin Peaks-forum senaste dygnet. I och med att trailern inte tar upp dvärgen i Red Room – också kallad Man From Another Place / The Arm / MIKE – och vi vet att skådisen Michael J. Anderson inte stod med på castinglistan, kan det innebära att ”Jumping Man” skulle kunna vara det väsen som tar över hans plats som MIKE? Om det nu skulle vara så det fungerar?

Är ”Jumping Man” MIKE, innan jordvandraren Gerrard kapade av sin arm och som ett led av det potentiellt födde ”The Arm” i Red Room? Bägge skådespelarna till BOB och MIKE från originalseriens saknas i nya serien, så ett skifte i form för dessa karaktärer lär möjligen ske i Twin Peaks: The Return.

Jag skulle kunna se hur bägge dom trickster/magiker-maskbeklädda ”above the convenicence store”-varelserna ”Jumping Man” och The Grandson skulle kunna vara variationer av MIKE och BOB. Vi får se om det på något vis skulle kunna stämma, eller om det är på tok för bokstavligt.

One-Eyed Jacks (1961) eller: Vågorna bortom Rio

36-årige Marlon Brando både regisserar och spelar huvudrollen  i One-Eyed Jacks. Det är sällan jag överraskas av en western eller golvas av ett drama, men här lyckas Brando tillsammans med Karl Malden göra både ock.

Karl Malden spelar forne vännen, numera motståndaren, med namnet ”Dad” – som ett brännjärn från ovan för att väcka Brandos kreativa glöd (om du kan Brandos destruktiva relation till sin agande alkoholistfar).  Westerngengren må vara mäktig, men här får nästan till och med Shakespeare se upp. 

Efter ett bankrån i Mexiko tar Dad Longworth chansen att själv sticka med alla pengar genom att lämna sin partner Rio i sticket. Några år senare, efter avtjänat fängelsestraff är Rio ute efter hämnd, och han hittar Dad Longworth som sheriff i en liten by…

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


One-Eyed Jacks är verkligen en western olik någon annan western. Vissa skulle kalla det en film-noir förklädd till western. Jag ser framför allt ett tidlöst drama framför mig, av närapå HamletMacBeth/Othello-tunga mått. Western är sällan mer något annat än vad det är western. Du får svårt att se förbi genreförväntningarna och dess kitsch – men här är det verkligen så. Det känns så episkt, men One-Eyed Jacks är ju inte episk? Den gör ett dramaturgiskt intressant tidshopp på fem år visserligen, men det är fem år och inte femhundra.

Men huvudrollerna Karl Malden och Marlon Brando – gamla vänner från Brandos stora genombrottsfilmer A Streetcar Named Desire / Linje Lusta (1951) och On the Waterfront / Storstadshamn (1954), spelar upp deras roller som komplexa gudar. Se Karl Maldens ögonspråk, hur det säger en hel historia på ett ögonblick! Hur Marlon Brandos kokande, explosiva, frenetiska utstrålning på samma vis som han gör energiska utfall inom filmen, välter hela filmen på ända. Rio är en otämjbar vildhäst i aktion, som inte skyr en droppe svett eller blod för att göra det äkta. Du må kanske inte gilla honom från början och det blir ärligt talat inte lättare efter tid heller, men Brando och karaktären gör en tour-de-force för att förtjäna dina sympatier.

One-Eyed Jacks är – även om Brando själv inte höll med, ett nyanserat karaktärsdrama mellan två komplexa tjurhuvuden – envisa som klippor. En drygt två timmar lång duell byggt på substans framför stil. Jag är inte förvånad att Stanley Kubrick var intresserad av att regissera denna i början av hans stigande karriär, med Brando som kreativ kompanjon. Nu tog istället Brando över filmen själv och gjorde det till hans första, sista och enda film som regissör.

Så var det det där med det episka. Brando var visserligen färsk regissör men främst lika egensinnig bakom som framför kameran. Han spelade in sex gånger så mycket film som en vanlig produktion. Hans version av filmen klockade in på nästan 300 minuter – fem timmar, men Paramount bromsade honom och såg till att filmen blev dom  140 minuter vi nu har tillgängliga. Slutet skiljde sig åt och jag kan se hur fantastisk Brandos version hade kunnat varit där, men allt det jag faktiskt sett är nära nog så fantastiskt.

Det finns en nyckel som gör filmen till något mer än bara en shakespearevärdig western, ett tidlöst drama eller en höjdpunkt i Brandos legendariska filmkarriär; dom stora vågorna som omringar filmens spelplats. Brando väntade i hela dagar för att i scen efter scen få vågornas ursinniga kraft att leverera som kuliss till filmens vida scener. Han satt så länge som sex timmar med hela filmteamet otåligt väntandes bakom honom för att få rätt sorts vågor. Liksom karaktären han spelade så väntade han vid vågorna. Väntar och väntar.

Nog för att han var Brando, men inte ens Brando fick göra så utan att förvänta sig trubbel. Filmen tog över två år att göra och Paramount var på väg att skrota projektet. Marlon erbjöd då Universal att gå in som medfinansiär på villkor att han spelade in sex filmer med dem. Sex filmer! Ingen av dessa sex filmer blev någon finansiell succé och Brandos intresse för skådespeleri hade då börjat sina. Han satsade allt i stunden. Levde ut den. Denna extrema uppoffring och detta väldiga tålamod för dessa vågor får till och med Kubrick att framstå som tidseffektiv. Men dessa vågor sedan… där har du det episka. Allt koncentrerat i en kuliss av vågande hav. Mann har sina djupblåa natthimmel. Brando har sina vågor.

Det är kärleken för det kreativa som fångar den där ack så bärande bakgrunden och det lyfter förgrunden – det konkreta, ovan molnen. Jag blir rörd, tacksam och kreativt kär i Brandos vilja varje gång jag tänker på att han stod på sig i alla dessa timmar, dagar och år för vågornas skull.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

Ms. 45 (1981) eller: Mansjakt på Manhattan

Vill du se en råare och ännu mer skoningslös uppdatering av rape-and-revenge-klassikern Thriller – En Grym Film (1973), fast med mindre känslor och uppbyggnad och mer rakt på rödbetan? Då är Ms. 45 filmen för dig. Zoë Tamerlis Lunds look i filmen är högsta betyg i sig! 

En stum sömmerska blir under en och samma dag våldtagen två gånger och beslutar sig för att utkräva blodig hämnd på hela manssläktet.

It’s no longer a man’s world.

Övriga texter i månadstemat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Starkt manhattanrotad rape-and-revenge av Abel Ferrara, som gjort råbarkade lågbdugetpärlor som Driller Killer (1979) och Bad Lieutenant (1992 – och min recension av den från 2016 hittas här). Tjejen som skrev manuset till Bad Lieutenant tillsammans med Ferrara hette Zoë Tamerlis Lund – en amerikansk kvinna med grekisk pappa och svensk mamma (skulptrisen Barbara Lekberg). Efternamnet ”Lund” fick hon genom giftermålet med Robert Lund. Nationalitet okänd. Hon hade även en liten skådisroll i Bad Lieutenant.

Zoë levde ett dekadent konstnärs- och aktivistliv innehållandes bland annat en lägenhet fylld av husdjursråttor. Hon dog i Paris 1999 blott 37 år ung av hjärtsvikt, efter ett två år långt kokainmissbruk som tog över ett mångårigt heroinmissbruk. Abel Ferrara sammanfattade hennes liv så här i en intervju 2012, i ett samtal om hans eget livslånga drog- och alkoholmissbruk som då gått mot ett slut sedan ett år tillbaka:

”You see, she’s a perfect before-and-after cautionary tale for anyone who thinks they want to do heroin. Go look at Zoe in Bad Lieutenant and go look at her in Ms. 45. Anyway, bottom line: heroin is a wonderful drug, but she’s now dead. I knew her when she was seventeen, before she used, before and after. She was a talented and creative person before she was using. And she ended up dead. So what’s the payoff?”

Anyway, Zoë Tamerlis Lund var blott 17 år när hon fick titelrollen i Ms. 45. Jag önskar att jag kunde ha samma fantastiska ögonbryn, frisyr och klädstil som hon har här. Skådespelarmässigt får hon en intressant utmaning på så sätt att hon spelar stum. Ett grepp Ferrara lär ha knipit från den kanske mest ikoniska rape-and-revenge-klassikern – svenska Thriller – En Grym Film / They Called Her One Eye (1973) av Bo Arne Vibenius. Det funkar bra. Inte så att det känns lika fyndigt eller givande som i Thriller, men hon får ett grundbetonat underläge som förstärker hennes senare valda uttryck – 45-kaliberpistolen.

Våldtäktsförloppen i Ferraras film drabbar mig dock mer. Dom är så plötsliga och skoningslösa. Ingen nåd, ingen utdragenhet eller uppbyggnad. Sympatin för den oskyldiga huvudkaraktären slår i känslotaket direkt. Männen är omvartannat sliskiga, med slickande runt munnen eller dumma krav på kvinnorna. Grannfrun däremot, hon är riktigt störig på ett sätt som sjukt nog övergår alla äckliga män i filmen. Utvecklingen är både kraftig och samtidigt diskret svart humor. Säger jag ”urskiljningslös hämnd mot män” så… Säger jag ”hund” så… du fattar. En female empowering rulle att se med glimten i ögat, helt klart – men gör det.

Ms. 45 är väldigt enkelspårig, på gott och ont. Fint vidvinkelfoto rakt igenom. Den bygger upp momenten ganska skickligt och vissa scener är finurliga tekniskt. Problemet är att det blir kaka på kaka på kaka och det gör filmen tunn, trots att handlingen är tung. Den socialrealistiskt gråa New York-settingen är stämningshöjande och filmen osar av sin tid. Zoë Lund är inte ett skådespelargeni precis, men hon har en karisma som dock binder fast mig hela vägen utan att tappa intresse. Karaktären beter sig nästan autistiskt och jag kan relatera på något vis.

Det ÄR ingen tråkig film, men den är lite slät. Finalen visar upp ett kreativt drag jag gick igång på, men även det användes ju i Thriller – dock till överdrift till skillnad från här. Du vet kanske vad jag menar. Sam Peckinpah är känd för det han också. Anyway, anyway.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt


Movies-Noir har också recenserat Ms. 45 och den recensionen finnes här.

Twin Peaks – avsnitt 10 (1990) eller: A mystery in her life

Manus: Robert Engels
Regi: Lesli Linka Glatter
Episodtitel: The Man Behind the Glass
Säsong: 2
Sändes: Lördag 13 oktober, 1990
Tittare (USA): 13, 7 miljoner
Tidigare: Avsnitt 9

Blackie holds Audrey hostage and plots with Jean Renault. A brother of Jacques and Bernard, he plans to blackmail Ben Horne for the release of Audrey. James and Madeleine become close, to Donna’s dismay. Lucy lunches with snobby, not-so-gentleman Dick Tremayne. Dr. Jacoby undergoes hypnosis, leading to an arrest. Meanwhile, Nadine wakes from her coma a changed woman. Leland gets arrested because of the murder of Jacques Renault. Donna meets with Harold Smith, a shut-in who had befriended Laura. She finds a diary of Laura’s at Harold’s house.

Avsnitt 11 går snabbt in på Coopers nystande kring jätten, ringen och alla dom märkliga ledtrådarna och till vilka han kan dra linjer. Flummigt detektivarbete 1A, men svaren är få. Albert ger en minnesvärd bekännelse öga mot öga med den rakryggat konfronterande Truman. Jag gillar verkligen Alberts sätt och den intressant trätande relationen till den lokala poliskåren och Truman som här får en härlig twist. Synd bara att klipparen överröstar skådespelets egna känslor genom musik som i sammanhanget blir överoperett och rentav skäl situationen – på fel sätt. ”Skär” kanske är ett bättre ord för att beskriva musik som inte matchar känsloläget och därför saknar harmoni, hur bra musiken i sig än är komponerad.

Leland får kontakt med Cooper och Truman för att berätta att han känner igen mannen på fantombilden från hans barndom. En granne till hans farföräldrar som talades vid med honom och kastade tändstickor omkring sig. Hur kan denna man kopplas till fantombilden rent konkret? Hur kan mannen kopplas till fantombilden om vi frångår det logiska för ett ögonblick? Med tanke på allt som hänt känns det rimligt att även räkna in viss brist på logik i sammanhanget. En vision, likt hans fru Sarah, Maddie, Cooper och vad det verkar – Ronette.

Special Agent Dale Cooper: [mycket seriös] Fellas, let’s stand together for a moment. It’s time I mentioned something. Now, I’m not sure, but I believe I was visited by a giant. Twice. In my room. He left me three clues. The first had to do with Jacques Renault in a body bag. It came true almost immediately. The second was, ”The owls are not what they seem.” The third was about a man who points without chemicals.
Sheriff Harry Truman: [konfunderad] You were visited… by a giant?
Special Agent Dale Cooper: [nickar positivt]
FBI Agent Albert Rosenfield: Any relation to the dwarf?

Vi får bekanta oss med den mystiske enslingen Harold Smith för första gången efter hans gensvar till Donna. Ett mycket givande inslag som skapar mycket intressant nerv. En komplex ung man. Lätt att fastna för, trots att han bär på något – utöver en viss dagbok. Ett mysterium i sin blotta närvaro. Fascinerande. Harold spelas av Lenny von Dohlen (Electric Dreams, Home Alone 3) och jag kan inte annat än berömma sättet han gör det på. Hans närvaro ger andra säsongen något starkt att bygga vidare. Donna gör mycket nytta utan hennes detektivteam.

En annan karaktär som gör entré är gangsteröverhuvudet med det fransk-kanadensiskbrutna uttalet – Jean Renault. Spelad av den smått mytiske och fruktade 60-talstalangen Michael Parks, som då var populär genom TV-serien Then Came Bronson (1969-1970), hans attityd och kompromisslösa sätt att gå dit han själv ville. Övriga skådespelare i casten beskrev honom som en ”Marlon Brando-typ” och förebild. Han insisterade på att spela karaktären Jean Renault med fransk-kanadensisk brytning trots att det inte förhöll sig logiskt till faktorerna runtikring, men det var det uttalet som fick honom att vilja spela rollen och ingen sade emot. Givetvis talade han så även mellan tagningarna. Varför inte liksom?

Donna: As much as I love you, Laura, most of the time we were trying to solve your problems. And you know what? We still are. Not mine or James’ or Maddy’s. Yours. You’re dead Laura, but your problems keep hanging around!

Dom inblandade överraskades tydligen även av hans väldigt lågmälda sätt att tala och spela, som var så tyst att dom knappt hörde honom på inspelningsplatsen. Jag tycker det funkar finfint i slutresultatet. Han ger liksom Harold en karaktäristisk aura som kommer genuint, hur överdriven än hans brytning är. Det känns som att vad som helst kan hända runt honom och det är mest i det subtila som det ger sig uttryck. Du känner förmodligen igen honom som en av Quentin Tarantinos återkommande favoritskådisar, i små fixroller – främst som old school-sheriffen Earl McGraw i From Dusk till Dawn, Kill Bill Vol. 1 och Death Proof, men även som sydamerikansk, mytisk hitmanmentor till Bill i Kill Bill Vol. 2. Underbar skådespelare.

Avsnitt 10 som helhet är mest puttrande och fokuserar på Donnas (Lara Flynn Boyle) kaosartade triangeldrama som liksom eldar på sig själv gång på gång på gång. Mycket ungdomssåpa. Harold är definitivt höjdpunkten och välbehövlig i sammanhanget, för att få Donna att hämta andan från hennes melankoliska passion kring James. Donnas öppna bekännelse vid Laura Palmers gravsten mot slutet må inleda ganska krystat, men jädrar i min låda vad den tar sig när känslorna bubblar över för henne. Donna och peakar här. Blommar ut som karaktär, om än för ett ögonblick.


 

Betyg – intrig: 7 av 10 (-2)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (-2)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (-2)

 

45 dagar av Female Exploitation

Jag har nu testkört mitt mer temabaserade filmbloggande i och med två veckors westerntema. Det jag kommit fram till är:

  • Jag behöver längre temaperiod för att hinna recensera lagom många titlar och för att slippa prioritera bort guldklimpar på grund av för hård selektivitet i och med tidsgränsen.
  • Jag behöver förmodligen studsa mellan två teman per månad parallellt.

Därför utvecklar jag mitt temaupplägg till att (liksom halloweentemat) sträcka sig månadsvis. Därför kommer westerntemat pågå hela april månad. Tydligt och bra. Utöver detta startar jag ett parallellt tema. Eftersom vi är i mitten av april låter jag ett av maj månads två teman smygstarta redan nu och istället för 30 dagar alltså uttökas till 45 dagar.

Detta tema är… Female Exploitation. 45 dagar av kvinnor i utmanande skildringar från dom alternativa och mer trashy delarna av filmhistorien, där provokationens anda råder i en oftast märkligt fascinerande form av kommersiell och artistisk dynamik. Kvinnor har skildrats både mer och mindre smickrande i dom frispråkiga utkanterna av filmfabriken, allt som oftast med män bakom kameran; Jack Hill, Russ Meyer, Jess Franco, Jean Rollin, Walerian Borowczyk, Joe Sarno osv.

Då och då har även kvinnor suttit i registolen. Oavsett om det varit män eller kvinnor i denna maktposition har skildringen av kvinnorna framför kameran varierat ganska oberoende av könet mellan benen. Som brukligt är det individen som skapat kreativa variationer i kulturen – bakom och framför linsen, och så även vad gäller exploitationfilm med kvinnor i centrum.

Jag hoppas kunna lyfta fram denna diversion under dom kommande 45 dagarna, fram tills maj månads slut. Symboliken i färgen röd har aldrig varit mer färgrik än inom dessa filmströmningar. Sexploitation, nunsploitation, pink violence, women-in-prison, rape-and-revenge, våldsamheter, misogyni och en hel del badass revanschlusta riktat mot män lär förekomma i spridda mängder.

Hoppas du följer med på temaäventyret.