Etikettarkiv: Stanley Kubrick

One-Eyed Jacks (1961) eller: Vågorna bortom Rio

36-årige Marlon Brando både regisserar och spelar huvudrollen  i One-Eyed Jacks. Det är sällan jag överraskas av en western eller golvas av ett drama, men här lyckas Brando tillsammans med Karl Malden göra både ock.

Karl Malden spelar forne vännen, numera motståndaren, med namnet ”Dad” – som ett brännjärn från ovan för att väcka Brandos kreativa glöd (om du kan Brandos destruktiva relation till sin agande alkoholistfar).  Westerngengren må vara mäktig, men här får nästan till och med Shakespeare se upp. 

Efter ett bankrån i Mexiko tar Dad Longworth chansen att själv sticka med alla pengar genom att lämna sin partner Rio i sticket. Några år senare, efter avtjänat fängelsestraff är Rio ute efter hämnd, och han hittar Dad Longworth som sheriff i en liten by…

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


One-Eyed Jacks är verkligen en western olik någon annan western. Vissa skulle kalla det en film-noir förklädd till western. Jag ser framför allt ett tidlöst drama framför mig, av närapå HamletMacBeth/Othello-tunga mått. Western är sällan mer något annat än vad det är western. Du får svårt att se förbi genreförväntningarna och dess kitsch – men här är det verkligen så. Det känns så episkt, men One-Eyed Jacks är ju inte episk? Den gör ett dramaturgiskt intressant tidshopp på fem år visserligen, men det är fem år och inte femhundra.

Men huvudrollerna Karl Malden och Marlon Brando – gamla vänner från Brandos stora genombrottsfilmer A Streetcar Named Desire / Linje Lusta (1951) och On the Waterfront / Storstadshamn (1954), spelar upp deras roller som komplexa gudar. Se Karl Maldens ögonspråk, hur det säger en hel historia på ett ögonblick! Hur Marlon Brandos kokande, explosiva, frenetiska utstrålning på samma vis som han gör energiska utfall inom filmen, välter hela filmen på ända. Rio är en otämjbar vildhäst i aktion, som inte skyr en droppe svett eller blod för att göra det äkta. Du må kanske inte gilla honom från början och det blir ärligt talat inte lättare efter tid heller, men Brando och karaktären gör en tour-de-force för att förtjäna dina sympatier.

One-Eyed Jacks är – även om Brando själv inte höll med, ett nyanserat karaktärsdrama mellan två komplexa tjurhuvuden – envisa som klippor. En drygt två timmar lång duell byggt på substans framför stil. Jag är inte förvånad att Stanley Kubrick var intresserad av att regissera denna i början av hans stigande karriär, med Brando som kreativ kompanjon. Nu tog istället Brando över filmen själv och gjorde det till hans första, sista och enda film som regissör.

Så var det det där med det episka. Brando var visserligen färsk regissör men främst lika egensinnig bakom som framför kameran. Han spelade in sex gånger så mycket film som en vanlig produktion. Hans version av filmen klockade in på nästan 300 minuter – fem timmar, men Paramount bromsade honom och såg till att filmen blev dom  140 minuter vi nu har tillgängliga. Slutet skiljde sig åt och jag kan se hur fantastisk Brandos version hade kunnat varit där, men allt det jag faktiskt sett är nära nog så fantastiskt.

Det finns en nyckel som gör filmen till något mer än bara en shakespearevärdig western, ett tidlöst drama eller en höjdpunkt i Brandos legendariska filmkarriär; dom stora vågorna som omringar filmens spelplats. Brando väntade i hela dagar för att i scen efter scen få vågornas ursinniga kraft att leverera som kuliss till filmens vida scener. Han satt så länge som sex timmar med hela filmteamet otåligt väntandes bakom honom för att få rätt sorts vågor. Liksom karaktären han spelade så väntade han vid vågorna. Väntar och väntar.

Nog för att han var Brando, men inte ens Brando fick göra så utan att förvänta sig trubbel. Filmen tog över två år att göra och Paramount var på väg att skrota projektet. Marlon erbjöd då Universal att gå in som medfinansiär på villkor att han spelade in sex filmer med dem. Sex filmer! Ingen av dessa sex filmer blev någon finansiell succé och Brandos intresse för skådespeleri hade då börjat sina. Han satsade allt i stunden. Levde ut den. Denna extrema uppoffring och detta väldiga tålamod för dessa vågor får till och med Kubrick att framstå som tidseffektiv. Men dessa vågor sedan… där har du det episka. Allt koncentrerat i en kuliss av vågande hav. Mann har sina djupblåa natthimmel. Brando har sina vågor.

Det är kärleken för det kreativa som fångar den där ack så bärande bakgrunden och det lyfter förgrunden – det konkreta, ovan molnen. Jag blir rörd, tacksam och kreativt kär i Brandos vilja varje gång jag tänker på att han stod på sig i alla dessa timmar, dagar och år för vågornas skull.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

Annonser

Årets bästa filmer 1980

maxresdefault

Jag ska fatta mig kort om filmåret 1980. Det är i allra högsta grad det starkaste året för rysare jag sett. Att stabila filmer som Raging Bull och Blues Brothers inte ens får plats på någon av dom 15 första placeringarna på topplistan säger också något om årets bredd på kvaliteten. Många av mina favoritregissörer var i farten detta år, vilket gjorde listandet extra trevligt. Rollin, Lynch, Russell, De Palma, Kubrick, Carpenter. Och då har jag ännu inte sett Kurosawas färgbomb Kagemusha, Argentos Inferno eller Schraders American Gigolo, som väntat på mig alldeles för länge.


ju

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Kagemusha, Inferno, American Gigolo, The Watcher in the Woods, Ordinary People, Ur Marionetternas Liv, Stardust Memories, Cruising, Motel Hell, Airplane!, The Big Red One, Caddyshack, The Blue Lagoon, Coal Miner’s Daughter, Private Benjamin, Little Darlings, The Stunt Man, Terror Train, Xanadu, Cheech and Chong’s Next Movie, He Knows You’re Alone, Somewhere in Time, Urban Cowboy


raging-bull

Inte riktigt där: Raging Bull, Vi Hade i alla fall Tur med Vädret, Madicken på Junibacken, Blues Brothers, The Long Riders, Cannibal Holocaust, Superman II, Popeye


Topplistan:

15. Altered States

tumblr_mm1j3iglw41r285tzo6_1280

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras.

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-06


14. Friday the 13th

maxresdefault-12

Mitt hjärta klappar inte lika starkt för Fredagen den 13:e som för flera andra slashers, men som ren exploitationunderhållning är den klart färgstark och det går inte att komma ifrån influensvärdet.

SYD-Betyg-06


13. The Fog

the-fog-1980-11

Behöver återse The Fog, men utöver John Carpenters förmåga att skapa atmosfär genom vacker miljöåtergivning är det framför allt hans suveräna filmmusik som ringer kvar från denna i övrigt mer grumliga… dimmiga, upplevelse.

SYD-Betyg-06


12. Paura Nella Città Dei Morti Viventi / City of the Living Dead

4713-original

Lucio Fulci skapade genomgående särpräglad stämning som få i sina lågbudgetproduktioner. Ett potpurri av fascinerande idéer bjuds det på i staden med dom levande döda.

SYD-Betyg-07


11. Flash Gordon

ymdfwjl8seicb60t454x

Barndomsnostalgi som heter duga. En scenografisk och kostymmässig chockupplevelse med pampigt soundtrack från Queen och Max Von Sydow som du aldrig trodde du skulle få se honom.

SYD-Betyg-07


10. Sällskapsresan

large_3ef83ff27ce961a460dee08b348bfb19-sallskap5

Faktiskt inte min favoritsällskapsresa, men filmens regn av detaljhumor är briljant. En stilbildare.

SYD-Betyg-07


9. La Nuit des Traquées / The Night of the Hunted

night-hunted-1

Skönhetssurrealisten Jean Rollin skapar atmosfär av sällan skådat slag. Den här filmen sitter kvar starkt på min näthinna. Jag kan inte släppa den, likt en underlig dröm…

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-07


8. Making ‘The Shining’

the-shining-kubrick

Stanleys dotter Vivian Kubrick lyckas i knappt vuxen ålder dokumentera essensen av Kubricks filmskapande. Ett dokument om perfektionistisk envishet och dess medhjälpare. Passion är inte alltid häftiga gester.

SYD-Betyg-08


7. Maniac

maniac803big

William Lustigs stadsblöta berättelseskildring är ett föredöme för genren. Jay Chattaways melankoliska neonoirmusik är som godis. Joe Spinell gör en rollprestation som spelar långt, långt över den liga filmen brukar kretsa inom och det gör även manuset, som han också skrev. Maniac är en av dom bästa bloddrypande b-filmerna jag sett. R.I.P. Joe Spinell.

Läs min recension från 2011 här.

SYD-Betyg-08


6. The Changeling

the changeling george-c-scott

En ovanligt kompetent och väldirigerad slowburnerrysare med en suverän George C. Scott som hemsökt änkling. Har åldrats ovanligt bra.

Läs min recension från 2013 här.

SYD-Betyg-08


5. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back

swbreakinto2

Det bästa kapitlet från Star Wars-sagan hittar vi i mitten.

SYD-Betyg-08


4. Heaven’s Gate

heavensgate

Räknar jag upp dom mest häpnadsväckande vackert fotade filmerna genom tiderna kommer Michael Ciminos och Vilmos Zsigmonds mastodontiska antiwestern tveklöst på någon av dom första fyra fingrarna. Vi lär aldrig se något nytt som slår filmens ljus och miljöer, någonsin. Svindlande!

SYD-Betyg-08


3. Dressed to Kill

dressed-to-kill

Det här var tillsammans med Sisters (1973) filmen som fick mig att inse att Brian De Palma är en mästare inom visuellt berättande. Hitchcock lär fortfarande le av förtjusning i sin grav.

SYD-Betyg-09


2. The Elephant Man

elephant-man-07

Jag tror inte att någon annan film har träffat mina tårkanaler lika säkert som David Lynchs skildring av den vanskapte och utstötte ”elefantmannen”. Inte en vanlig lynchfilm, men någon vanlig lynchfilm existerar väl inte?

SYD-Betyg-10


1. The Shining

The Shining 16

Inga kommentarer kan beskriva detta mästerverk rättvist. Filmen ska liksom Eraserhead och andra unikum upplevas, inte beskrivas.

SYD-Betyg-GULD


Och här i slutet av listan hittar du som vanligt länkarna till övriga filmspanares topplistor över filmåret 1980. Är det någon som INTE har The Shining som förstaplats? Se efter så får du svaret…

Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir
Jojjenito

Fiffis filmtajm 
Filmfrommen
Flmr

Fear and Desire (1953) eller: Hur Stanley Kubrick skildrade vårt förhållande till framtiden

Artsy-Fartsy-headerKubrick_posterDEF_b

Genre: Antikrigsfilm, Krigsfilm, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Stanley Kubrick, Howard Sackler
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 58 min
Budget: 33 000 dollar
Skådespelare: Paul Mazursky, Frank Silvera, Kenneth Harp, Stephen Coit, Virginia Leith, David Allen

Trapped… 4 Desperate Men and a Strange Half-Animal Girl!

Fear and Desire utspelar sig under ett fiktivt krig i ett oidentifierat land. Fyra soldater överlever en kraschlandning och upptäcker att de är fångna bakom fiendens linjer.

banner_fear and desire

”We have nothing to loose but our future.”

Den mest absoluta rädslan för människan är inte döden, utan att förlora sin framtid. Själva livet skapar en paradoxal föreställning i våra hjärnor om vad vi hade varit utan det. Detta citat från Stanley Kubricks obskyra debutlångfilm Fear and Desire (1953) och titeln citatet anknyter till, definierar hela Kubricks filmskapande och går tillsammans med det manliga våldet som en röd tråd genom samtliga hans filmer, från rädslan över att ha dom bästa åren bakom sig i Lolita (1962 – läs min recension), till kärnvapenhotet i Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964) och människans bristande kontroll över sin framtid i 2001: A Space Odyssey (1968) och A Clockwork Orange (1971).

1402511581-dr_strangelove_wheelchair_

Innan du får barn och har ett liv större än dig själv att bevara, är driften att forma din egen framtid den som håller dig på tårna. För många är det mer än en drift – det är en rädsla. Denna dödsångest är egentligen rädslan att förlora ditt liv. Ditt liv är alltid i nuet, men för våra avancerade människohjärnor eskalerar livet från nuet till att också bli en dåtid och en framtidsbild. Förlusten av ditt liv är förlusten av din framtid. Och när vi får barn, är inte rädslan för att förlora dem – rent undermedvetet på ett mer existentiellt plan, rädslan att förlora den framtid vi just förlängt?

Överlevnadsinstinkten är naturens tydligaste programmering. Mönstret jag försöker belysa är därför vattentätt oavsett vilka filmer jag försöker tolka in mönstret i. Själva skapandet – inte bara av våra mänskliga avkommor, utan det kreativa skapandet i stort, är ett led i människans upprätthållande av sin existens. Upprätthållandet av det ”nu” som distanserar oss från den ofrånkomliga förlusten av oss själva. Kubrick hade dock ambitioner och kreativ drivkraft på en så pass hög intellektuell nivå att detta tunga ämne kallat ”osäkerheten för framtiden”, ”rädslan för en framtid utan framtid” eller rentav ”ren dödsångest”, togs upp till ytan på ett helt annat sätt än genom den konventionella filmskaparen.

BNjlg7DCAAMZnS0

”Fear and desire – two sides of the same coin”, som det talesätt vilket namngav Stanley Kubricks första film säger. Rädslan och önskan är två sidor av samma mynt. Om längtan inför framtiden leder till rädslan inför den – och om rädslan inför framtiden är detsamma som rädslan för att den förväntade gången ska gå förlorad, vad händer då om en person upphör att bry sig om sin framtid?

Conspirator: Do you still feel suicidal?

Alex: Well, put it this way, I feel very low in myself. I can’t see much in the future, and I feel that any second something terrible is going to happen to me.

Efter framtidsfilmernas framtidsfilm – 2001: A Space Odyssey, var det som att ett skifte skedde i Kubricks fixering vid framtidsparanoian. Hans filmer övergick från och med 70-talets anarkistiska framtidskommentar A Clockwork Orange att skildra människans relation till den absoluta rädslan med betydligt mycket mer anomiska drag. Framtiden stod fortfarande på spel, men dödsrädslan övergick till en mer depressiv, hopplös fas. Eller kanske var det en kreativ reaktion på Kubricks ökade vilja att förlika sig med den?

CRr_ca-U8AAKlW9

Alex DeLarges drömmar kretsade kring hedonism, Beethoven och ultravåld utan varken mål eller mening. Döden var blott en kittlande tanke. Barry Lyndon löpte fritt utan varken längtan efter framtiden eller rädsla för att dö, tills dåtiden kom ikapp honom. Jack Torrance tappade bort sig själv i ett hotell och hittade sin framtid i det förlutna. ”Joker” och soldatynglingarna i Full Metal Jacket (1987) övertygades inte av meningen med deras uppgift i Vietnam och i denna meningslöshet frodades endast kaos. I Kubricks sista film Eyes Wide Shut (1999) skildrade han återigen den hedonism som uppstår när viljan att sträva framåt sviktar, men allra mest hur begäret och oförmågan att kontrollera sin utnämnda andra hälft riskerar att brisera ett svartsjukt handlande där framtiden börjar rasa som dominobrickor.

I filmerna efter rymdodyssén hade hoppet bytts ut mot allt mer uppgivenhet inför att begreppet ”framtid” trots allt får ses som ett luftslott lika hämmande som kittlande. Varför hänga upp sig så fatalt på framtiden, när den aldrig upphör att vara något annat än människans drömska fantasi eller maniska tvångstanke? Ett önskebarn för vissa. En sjuklig, dödfödd avkomma för andra.

tv_odyssey2

Är min tes lösgrundad om Stanley Kubricks fascination för människans relation till framtiden? Kanske, men jag tror bestämt att Kubricks egen rädsla för döden – hans egen rädsla för att förlora det vi kallar framtiden, har präglat hans filmer lika mycket som den präglade honom själv. Kubrick flög aldrig i flygmaskiner. Han såg med alla medel till att spela in sina filmer på så pass tryggt avstånd från sitt hem att han aldrig behövde sätta sig i en flygmaskin, då han var livrädd för risken att förolyckas. Detta var endast en av en rad excentriska principer han praktiserade för att ta det säkra före det osäkra.

Högintelligenta människor delar fascinerande nog ofta en betydande rädsla för konsekvenser, då det är ett av dom vanligaste aktiviteterna en högintelligent hjärna arbetar med att tänka på. Något som lätt kan gå till överdrift och bilda monumental paranoia. I en intervju med Playboy daterad 1968 svarar Kubrick på frågan om hans flygrädsla och hans svar leder omedelbart in på människans unika relation till döden;

KeirandStanley_zpsc88ee7ad

”I suppose it comes down to a rather awesome awareness of mortality. Our ability, unlike the other animals, to conceptualize our own end creates tremendous psychic strains within us; whether we like to admit it or not, in each man’s chest a tiny ferret of fear at this ultimate knowledge gnaws away at his ego and his sense of purpose. We’re fortunate, in a way, that our body, and the fulfillment of its needs and functions, plays such an imperative role in our lives; this physical shell creates a buffer between us and the mind-paralyzing realization that only a few years of existence separate birth from death. If man really sat back and thought about his impending termination, and his terrifying insignificance and aloneness in the cosmos, he would surely go mad, or succumb to a numbing sense of futility. Why, he might ask himself, should he bother to write a great symphony, or strive to make a living, or even to love another, when he is no more than a momentary microbe on a dust mote whirling through the unimaginable immensity of space?”

”[…] The very meaninglessness of life forces man to create his own meaning. Children, of course, begin life with an untarnished sense of wonder, a capacity to experience total joy at something as simple as the greenness of a leaf; but as they grow older, the awareness of death and decay begins to impinge on their consciousness and subtly erode their joie de vivre, their idealism — and their assumption of immortality. As a child matures, he sees death and pain everywhere about him, and begins to lose faith in the ultimate goodness of man. But, if he’s reasonably strong — and lucky — he can emerge from this twilight of the soul into a rebirth of life’s elan. Both because of and in spite of his awareness of the meaninglessness of life, he can forge a fresh sense of purpose and affirmation. He may not recapture the same pure sense of wonder he was born with, but he can shape something far more enduring and sustaining. The most terrifying fact about the universe is not that it is hostile but that it is indifferent; but if we can come to terms with this indifference and accept the challenges of life within the boundaries of death — however mutable man may be able to make them — our existence as a species can have genuine meaning and fulfillment. However vast the darkness, we must supply our own light.”

Att acceptera livets prövningar inom dödens begränsningar. Att fokusera på nuet när framtiden rinner oss ur händerna, istället för att insistera på att släppa kontrollen. Eller att övertygas om tanken på en kommande existens i harmoni, om inte det nuvarande livet ger tillfredsställelse för din kontroll. Hanterandet av döden är många och upphörandet av framtiden – undergången, kan te sig mörk. Så länge du kan hitta åtminstone ett ljus i nuet, är väl mörkret endast en skugga.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat

138521384587570561227_20131130d

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-06


1953-03-31-tue_nyt_p36_fear_and_desire

Persona (1966)

I mars 2010 skrev jag om denna film på filmforumet Filmsnack.se tillsammans med övriga skribenter inom den så kallade ”Filmklubben”, där särskilt intressanta filmer valdes ut överenskommet och skrevs om kollektivt. Det här är min text från den tiden om Persona .


Artsy-Fartsy-header1400x2100sr

Genre: Psykologiskt drama, Mysterium, Surrealism
Produktionsland: Sverige
Manus: Ingmar Bergman
Regi: Ingmar Bergman
Längd: 85 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand, Jörgen Lindström

Den store skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) bestämmer sig plötsligt för att sluta tala. Ingen vet varför hon får detta infall, utom hon själv. Den unga, naiva syster Alma (Bibi Andersson) kallas in för att ta hand om och studera henne. De får bo tillsammans vid en sommarkåk intill havet. Medan rehabiliteringen går framåt börjar Alma lämna ut sig mer och mer till Elisabet, och frågan är; vem studerar egentligen vem?

Picture 74

Den säregna inledningen måste räknas till en av de mest minnesvärda i filmhistorien. Trots det – eller kanske just därför, var Ingmar Bergman (Smultronstället, Det Sjunde Inseglet, Fanny & Alexander) rädd för att vissa människor inte skulle ta hans film på allvar efter denna sekvens. Bergman utmanar både sig själv och sin publik med Persona och det är ingen överdrift av dem som kallar filmen för hans djärvaste i karriären.

Det första som slår mig efter denna andra gång jag ser den, är att musiken känns så perfekt och tidlös. Den kunde lika gärna vara hämtad ur en Kubrick-film eller ännu bättre – en Lynch-film. Men återigen till inledningen av filmen; Fantastisk, drömsk, symbolisk fantasi sätter tonen för filmen, med en död (?) pojke som inte får någon ro under det vita överdragstäcket. Han läser i en bok, ”En sann hjälte”, och jag undrar vad det är för tecken Bergman vill ge mig? Genom en suddig hinna ser han ett kvinnoansikte – en moder – men kvinnan byter ständigt skepnad. Vem är egentligen kvinnan? Och vem är egentligen pojken?

large_persona_05_blu-ray_

Alma: Jag kanske inte klarar henne.
Läkare: Hur då ”klarar henne”?
Alma: Själsligt.

Det här är alltså mina svävande tankegångar efter filmens första minuter – då vet jag att en film har lyckats fängsla mig. Filmen fortsätter med ett rakare berättande, men känslan av ovisshet finns hela tiden med och kommer ibland upp till ytan när små tecken ges.

persona7

Jag fastnar för de underliga rösterna utanför bild som egentligen kommer från någon som står framför syster Alma, men rösten är så koncentrerad att den verkar komma från Almas huvud lika gärna som personen framför henne. I och med Bergmans och fotograf Sven Nyqvists lek, där de med fotot parar ihop Elisabet Vogler med Alma, så känns teorin mycket möjlig. Elisabet Vogler verkar mer och mer vara ett tyst spöke som studerar Alma.

 

När upplösningen kommer känns det som att allt ställs kring sin spets och jag måste ta ett beslut – är det en och samma person och vem är egentligen äkta? Känslan av desillusion och svåra identitetsproblem lämnar mig när filmen plötsligt tar slut. Galet.

large_persona_x_blu-ray_

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
5 – Prat

title_persona_blu-ray_

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Lolita (1962) – posters

I mitt sökande efter bilder till min recension av Lolita (1962) hittade jag inte bara fina ”lobby cards”, utan även en rad riktigt stiliga posters. Några enstaka är officiella för filmen, men som så ofta går det att hitta ett flertal gjorda mer i nutid av konstnärliga designers.

Tyvärr är jag så manisk i tempot av bildsparande att jag sällan registrerar vilka som gjort vilken poster, men det är i varje fall inte jag. Jag har oerhört svårt att välja vilken poster jag tycker om mest, men den repulsiva träffsäkerheten i den sista postern förtjänar en guldstjärna i sig.

Jag gillar också den med Sue Lyon liggande i näst intill fosterställning och originalpostervarianten är givetvis klassiskt svårslagen. Hade det inte varit för att jag är så van med motivet hade jag nog tyckt om just det mest av dessa.


 

lolita-1962.13353

s-l1000

LOLITA-POSTER-VINTAGE

Lolita-Photobuster-IT-01

kubrick-224 (1)

poster_02

lolita_1962_dvd_front2

lolita+poster

tumblr_n81uqp4zLm1rovfcgo1_1280

e3dffc9403442279eb8a8374ec3aea6d

5388665459_e6b297e538_b

lolita-by-janee-meadows

movie_food___lolita_by_ziosimon-d4ql12w

tumblr_ncrtczSmcF1ruo0x9o1_1280

Lolita (1962) – lobby cards

När jag letade bilder tagna från Stanley Kubricks gamla film Lolita från 1962 till gårdagens recension av nämnda film, hittade jag en serie så kallade ”lobby cards” som släpptes i samband med filmen.

Åtta stycken oerhört fina motiv färglagda för hand i efterhand från svartvita foton, i tidstypisk ”filmiskortanda”. En visuell prägel som sätter en jättecharmig stämning i sig. Jag hittade inget rimligt sätt att dela med av dessa motiv i själva recensionen då dom skulle stjäla allt utrymme, därför får dom ett helt eget inlägg istället.


 

Lolita-Still-COL-07

22140

22140_2

Lolita-Still-COL-03

16077_5

16077_6

Lolita-Still-COL-04

22140_8

Lolita (1962)

Mkrorecensioner-header lolita-1962.13353

Genre: Drama, Romantik, Roadmovie
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Vladimir Nabokov (baserad på hans egna roman)
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 152 min
Budget: Cirka $2 000 000
Skådespelare: Shelley Winters, James Mason, Sue Lyon, Jerry Stovin, Peter Sellers, Gary Cockrell, Diana Decker, Lois Maxwell, Cec Linder, Bill Greene, Shirley Douglas, Marianne Stone, Marion Mathie, James Dyrenforth, Maxine Holden

How did they ever make a movie of Lolita?

Den europeiske emigranten Humbert Humbert, som precis anlänt i Ramsdale, New Hampshire, har lyckats hitta på en plan. Han tänker gifta sig med Charlotte Haze. På det viset kommer han alltid att kunna vara i närheten av sin älskade – Charlottes brådmogna dotter.

16021602_1403113677_00301_xl_kubrick_02

Jag bläddrade tillbaka i arkiven på det gamla hederliga filmforumet Filmsnack, som jag hängde på i flera år innan jag förflyttade mitt filmtyckande till bloggmediet istället. Utöver all nostalgi och trevliga tider som Filmsnack gav mig, hittar jag ibland även recensioner jag skrev där. Som denna recension av fantastiska klassikern Lolita (1962), som jag skrev i december 2008.

Humbert Humbert: What drives me insane is the twofold nature of this nymphet, of every nymphet perhaps, this mixture in my Lolita of tender, dreamy childishness and a kind of eerie vulgarity. I know it is madness to keep this journal, but it gives me a strange thrill to do so. And only a loving wife could decipher my microscopic script.

hU0ci

Första gången jag såg den filmen (i samband med denna recension) minns jag oerhört starkt. Den sitter på näthinnan som en sån där speciell upplevelse och är sedan dess en favoritfilm. En av många av Kubrick. Jag lånade min systers rum då hon just hade fått en 32 tums tjock-TV, vilket innebar att hon med råge hade familjens största TV för sig själv (den allmänna TV:n var ”endast” 24 tum). Där inne satt jag en ljus, ledig dag som kändes som en typisk söndag i slowmotion och såg Lolita. Underbara tider…

disque-lolita13

Igår tog jag tillfället i akt och såg Stanley Kubricks (2001: A Space Odyssey, The Shining, Eyes Wide Shut) första genombrott – Lolita, som bygger på en roman av Vladimir Nabokov, och handlar om en man (spelad av James Mason) som upplever förbjuden kärlek. Han faller för en ung flicka, Lolita (spelad av Sue Lyon). Lolita är dotter till hans hyresvärdinna. För att få vara i Lolitas närhet gifter han sig med hennes mor (Shelley Winters).

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om filmen, förutom att den är mycket omtumlande och att jag aldrig har sett något liknande – varken förr eller senare. Filmen har verkligen inte en död sekund (trots sina 152 minuter) och varenda scen är extremt bra dirigerad av Kubrick. Det finns mycket som jag kommer ihåg och som jag vill berätta om, men jag har inte så mycket plats så jag nämner endast ett fåtal godbitar.

disque-lolita16

Till exempel hur dialogen – speciellt i inledningen, är så väl genomtänkt så att det en karaktär säger till den ena, egentligen är det som den tänker om den andra. Schackscenen är det tydligaste exemplet. Och scenen med pistolen i sovrummet är också mästerligt genomförd, då det osagda är det som säger mest. Hela filmen balanserar också humor med allvar utan ett enda fel.

Charlotte Haze: Do you believe in God?
Humbert Humbert: The question is does God believe in me?

Fotot är, som alltid med Kubricks filmer, av yppersta kvalitet, och skådespeleriet är formidabelt av samtliga. James Mason briljerar som Humbert och inte minst när han får använda sin stämma som berättarröst – en av de bättre berättarrösterna som jag hört i en film. Och unga Sue Lyon glänser (som Lolita) på ett sätt som inte är vanligt ens för fullblodsproffsen från filmens svartvita era.

disque-lolita18

Men den som verkligen stjäl showen i de scenerna som han är med i, det är den alltid lika oefterhärmlige Peter Sellers – han är verkligen karaktären som han spelar. En av de bästa skådespelarprestationer jag sett (och dansen skrattar jag av bara jag tänker på den). Vartendaste ord och rörelse som han gör är lika genomtänkt som Kubricks hela insats.

Lolita är en film där vartenda andetag är ett planerat schackdrag – vilket inte många filmer har förmågan att skämma bort mig med.

5 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
————
27/30 – Totalt

SYD-Betyg-10

Bonusögonblick:

disque-lolita
large_lolita_blu-ray_3x
disque-lolita8
large_lolita_blu-ray_2