Etikettarkiv: The New World

Eyes of Fire (1983)

halloween-banner-2016-nytumblr_o0gslku7931qdezf9o5_540

Genre: Rysare, Western
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Cry Blue Sky
Manus: Avery Crounse
Regi: Avery Crounse
Längd:  90 min
Budget: 2 600 000 dollar (USA)
Skådespelare: Dennis Lipscomb, Guy Boyd, Rebecca Stanley, Sally Klein, Karlene Crockett, Fran Ryan, Rob Paulsen, Kerry Sherman, Caitlin Baldwin

When America was young and Spirits of Evil reigned in a Forest of Darkness.

En skara nybyggare flyr ut i vildmarken sen de blivit anklagade för brott mot gud. De beslutar sig för att starta ett nytt samhälle i vildmarken men en häxa och osaliga själar gör livet svårt för dem.

Temacheck: Det här är en lysande spik! ”Witches” förekommer i form av filmens tema som är häxkraften, om den finns och i så fall var den finns – och hur når den oss människor? ”Bitches” förekommer det gott om, då den ”tveksamma” kvinnan alltid är misstänkt när det talas om häxor och särskilt en kvinna i filmen är extra utsatt, då hon blivit mer djurisk än mänsklig i sitt beteende. Filmens triumf är dock att ha med små barn på ett enligt mig kreativt och vackert sätt, då barnen får stå föremål för den rådande häxstämpeln. Filmen innehåller ett barn som vuxit upp i det vilda och blickarna mot detta naturbarn är inte alltid så nådiga.

event-5666228

Eyes of Fire är en film som det tidigare endast talades om i dom undergroundkretsar av skräckfilmvärlden som letat under stock och sten (läs; smalskräckfilmsforum, nischade filmbloggar eller gömda hyrvideohyllor) för att hitta dom där högintressanta, udda filmerna som aldrig riktigt fick en chans att säljas. Under ett årtionde som 80-talet kom otaliga skräckfilmer och försökte bryta sig genom isen för att nå hem till dig vid hyrvideobutiken genom en sunkigt inramad VHS-kassett. Dom allra flesta följde dock naturens sannolikhetslära och försökte likna varann för att locka den publik som ville ha mer av det dom kunde begripa, eftersom dom sett något liknande förut och tyckte det var ”helt okej” eller kanske till och med ”rätt najs”. Annars gick det givetvis att krossa isen med säljargument som ”lemmarna flyger!” eller ”blodigare än motorsågsmassakern!” Vilka filmer hade inte mer blod än The Texas Chainsaw Massacre på 80-talet? Men visst lät det som ett givet argument om du ville ha terror för hela slanten.

eyes_fire_05a-1200x720-1200x720

Under denna tid hade inte en psykologisk, ambitiös och historiskt dramafylld rysare inte en chans att nå publiken. Kraftfullt psykedeliska skildranden av hur häxkrafter kom från träden själva snarare än som pomperipossor eller sexiga förförerskor var att ta skräcken alldeles för långt ifrån vad som var definitionsramarna inom marknaden. Endast några hundratal har betygsatt Eyes of Fire, men idag kan du se den i stämningsfull VHS-kvalitet på både youtube och vimeo om du inte redan äger den sällsynta VHS:en som faktiskt fick release till slut 1987 – fyra år efter filmens tillfälliga cirkulation på några amerikanska biografer premiäråret 1983. Kanske hittar du liksom mig en ny alternativ rysarpärla i Eyes of Fire från det inte så nådiga 80-talets bortglömda vrår. En avart långt mycket bättre än sitt öde. Sedan den ambitiösa, intressanta The Witch: A New-England Folktale (2015 – läs min recension) fick release har Eyes of Fire äntligen fått en antydan till nytt liv åtminstone inom den ack så smala  smalskräckfilmsbubblan, tack vare innehållsmässiga likheter.

bscap085

Vad gör denna film så briljant till skillnad från det mesta som kom under samma tid som den? Varför hyllar jag denna framför alla dom där blockbusterklassikerna och videovåldssnackisarna som sedan färgat rysarproduktionen från alla andra årtionden likt karamellfärg som inte går att tvätta bort?

Den audiovisuella atmosfären. Filmkompositören Brad Fiedel (som ligger bakom musiken till Terminator 1 & 2) hade vid det här laget redan präglat den obskyra skogsslashern Just Before Dawn (1981) med ETT ENDA atmosfäriskt ambient ljudspår som lyfte den filmen till att inneha ett av skräckfilmhistoriens allra mest effektiva ljudbilder någonsin! Här – utan att jag på förhand hade en aning om att han medverkat igen, får han mig i samma dovt invaggande atmosfärer. Som att du håller på att somna av utmattning lutandes mot en stubbe i skogen, samtidigt som naturen självt smyger sig fram och snärjer dig, sakta, så att du kan vakna upp till ett liv i bojor, medan ormar, myror och rovfåglar gnager ur din benmärgssaft tills du somnar om på din bädd av mossa en sista gång. Eller för all del en atmosfär som passar utmärkt att glida på en centimeternära, spegelblank vattenyta till, iakttagandes nybyggare i Nordamerikas vilda storskogar som ser möjligheternas land men inte hur motståndet väntar dem, från håll dessa ”civiliserade” lyckosökare tidigare endast hört i folksägner och mytologiska skrifter.

3694439_l2

Denna atmosfär, tillsammans med ett visuellt flippigt magielement och briljant komponerat foto, gifter sig underbart med filmens suggestiva dramaturgi, fri från konkreta slutsatser. Där konventionella filmer hade sänkts av liknande effekter och vattnats ur av ambient musik som klätt av konventionberättandets fattiga bidrag till åskådarens inlevelse genom egen fantasi, frodar Eyes of Fire. Du måste sudda ut gränserna mellan realism, feberdröm och filmisk effektkomposition för att smälta den subtila galenskap filmen besitter, men har du förmågan att göra det har du en häxfilm som besitter guldet från Antichrist (2009), nämnda The Witch samt typ spexet i Rovdjuret / Predator (1987) men försätter det i en handling som mer liknar Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs min recension), The New World (2004) eller kanske ännu mer Nicolas Winding Refns Valhalla Rising (2009). Känn på den mixen! En till film från senare år som väl också måste nämnas tillsammans med Eyes of Fire är nog ändå oscarsbelönade The Revenant (2015 – läs mina två recensioner här och här). Vågar jag nämna Twin Peaks ännu en gång, också? Ja, filmen har vibbar av Twin Peaks mer maniska sidor.

eyes-of-fire-1983

Vissa kanske skulle kalla Eyes of Fire för spretig för sitt eget bästa, men det är samma person som värdesätter en publik framgång hellre än ett intressant innehåll. Mänskligheten kommer ställas inför ett mandomsprov i mötet med Eyes of Fire och förmodligen kommer 80 procent gå därifrån med en längtan efter att runka av ABBA Teens och Marie Serneholt till tonerna av Britney Spears ”I’m a slave for you” för att över huvud taget rena sig från det märkliga fyrverkeri i slow-motion dom just bevittnat. Dom övriga 20 procenten – den visa minoriteten, kommer inte ångra att dom sett en häxfilm som tillför något speciellt till den i övrigt väldigt fyrkantiga skräckgenren.

eyes_fire_01

I alla dessa filmer som andas samma luft som Eyes of Fire är det på ett oerhört fundamentalt skildrat sätt – rentav urmytologiskt, Människan mot Naturen och var Gud ska placeras in i den duellen. Människan förenad med naturen – hur den värderas som människans ägodel men visar sig ha själva greppet om människan. Människan slår snubbelben på sig själv och ur detta svullna människoego separerar sig människan alltmer från naturen och startar blint krig mot den.

Under detta fundamentala förhållande mellan människa och natur kan du som yttre betraktare inte vara riktigt säker på vilken sida du står på, eftersom hela kriget verkar ha uppkommit ur ett missförstånd om att det finns en spricka i en helhet och det vi ser är helheten som slåss mot sig själv. En splittrad Gud. Eller är det ondskan som sipprar fram ur något gott och kriget vi utkämpar handlar inte om några egoistiska missförstånd, utan en viktig balans mellan gott och ont? Om detta ämne skriver jag mer om på bloggen senare idag…

eyesof1

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


Jag kan rekommendera att läsa även Gregory Burkarts text om Eyes of Fire, som publicerades på Blumhouse tidigare i år.

eyes_fire_poster

Annonser

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.