Genre:Science Fiction, Mysterium, Drama, Skräck Produktionsland: USA Manus: Paddy Chayefsky (baserad på hans egen roman) Regi: Ken Russell Längd: 102 min Skådespelare: William Hurt, Blair Brown, Bob Balaban, Dori Brenner, Drew Barrymore, Miguel Godreau, Thaao Penghlis, George Gaynes, Charles Haid
I källaren på ett läkaruniversitet har Dr. Jessup gått in i ett totalt mörker. Det mest fruktansvärda experiment i medicinsk historia har spårat ur… och objektet för experimentet är han själv!
Temacheck: Filmen innehåller ytterst lite av häxor, kvinnor eller barn (även om Drew Barrymore pre-E.T. skymtar förbi). Däremot vad som kan sägas vara häxkraft av det mer kraftfulla slaget.
Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered Stateskänns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras. Dom visuella kryddorna är stundtals häpnadsväckande snygga – rent ut sagt världsklass. Huvudämnet är monumentalt intressant. En läkare som börjar testa en så kallad ”sensory deprivation tank” på sig själv för att få kontakt med något större… det är högtflygande grejer som för tankarna till 2001: A Space Odyssey.
För mig är det ett frågetecken att Paddy Chayefsky, som skrivit det mästerliga, högintellektuella manuset till Network (1976) står huvudansvarig för både manus och bokförlaga här, då potentialen i det existentiellt och fysiskt komplexa materialet slarvas bort totalt i intelligensbefriad hollywoodspänning. Två mästerkockar gör inte alltid tillsammans en bra soppa.
Betyg:
3 – Atmosfär
1 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 –Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt
Månadens filmspanarfilm på biografen är faktiskt ännu en (delvis) svensk film (minns förra månadens Tommy – recension hittas här), nämligen den poetiskt drömska The Quiet Roar av killarna som gav oss bland annat Broder Daniel Forever! Vill du läsa vad övriga tysta men/eller rytande filmspanare tyckte om denna smalfilm så hittar du deras recensioner här, var och en för sig…
Genre: Drama, Jordnära science-fiction Produktionsland: Sverige, Norge, Tyskland Manus: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel Regi: Henrik Hellström Längd: 77 min Skådespelare: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Jörgen Svensson, Denise Gough, Joni Francéen
En 68-årig kvinna som diagnosticeras med en dödlig sjukdom och väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.
I kölvattnet av Jesper Ganslandts svenska mästerverk Farväl Falkenberg från 2006 (min ”recension” av Ganslandt kan du läsa här) har jag troget följt duon Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels filmkarriärer, då Wenzel var med och skrev manus till just Farväl Falkenberg och bägge följde upp med att tillsammans regissera det väldigt ”Farväl Falkenbergska” dramat Man Tänker Sitt, 2009.
Samma år släppte dom dessutom den magnifika lilla dokumentären Broder Daniel Forever, om Sveriges bästa musikgrupp genom tiderna. En film som gav mig en av dom mer minnesvärda bioupplevelserna i mitt liv. Denna gång delar dom på manusansvaret medan Henrik Hellström får ta hand om regin ensam, men deras gemensamma stil sviktar inte.
Den röda tråden för bägge ända sedan Fredrik Wensels arbete med Farväl Falkenberg för åtta år sedan har varit att skildra människors ensamhet och hanterande av deras egen betydelse för dem själva och för andra. Alltid med ett starkt fokus på känslomässigt, jordnära, lågmält och tystlåtet skildrande med mycket visuellt fokus.
The Quiet Roar fortsätter den trenden, men höjer ambitionsnivån några snäpp genom att ta sig utanför de svenska gränserna och berättas på engelska. Dessutom har filmen den ikoniska, tyska skådespelerskan Hanna Schygulla i en biroll – en central aktris i dom flesta av Rainer Werner Fassbinders filmer (framför allt Maria Brauns äktenskap // Die ehe der Maria Braun, 1979) men har också arbetat för andra europeiska filmikoner som Jean-Luc Godard (Passion, 1982) Aleksandr Sokurov (Faust, 2011) och Ettore Scola (La Nuit de Varennes, 1982).
Hellströms och Wenzels film är även mer ambitiös – eller snarare konceptbaserad, vad gäller det dramaturgiska upplägget. En gammal, svensk dam (Ewabritt Strandberg – känd från bland annat ”Stellan Olssons färgfilm” Deadline, 1971) ska dö och vill ta itu med det ogjorda i sitt liv.
Så långt är allt ganska standard. Metoden är dock att hon vill göra det genom att resa ner i Europa och Tyskland (eller var sjutton hon befinner sig), förtära en hallucinogen drog och färdas tillbaka i tiden inom sitt eget huvud, som i en dröm men vägledd genom hypnos av Rainer Werner Fassbinders adept.
Hon tänker sitt, kan man säga, för utanför husvagnen där allt detta sker står nån vresig kostymfarbror och väntar på henne. Hennes man? Detta utspelas i en relativt nära framtid och faktiskt skulle vi kunna kalla The Quiet Roar för ”jordnära sci-fi-diskbänksexperimentialism”.
I hennes resa tillbaka i tiden får vi följa henne och hennes mans stormande med varandra under en stugsemester i ett sagolikt vackert norskt bergsnaturlandskap. Hon är 25 år och har två små barn tillsammans med hennes man, som spelas av Jörgen Svensson – ett välkänt ansikte i både Farväl Falkenberg och Man Tänker Sitt. Hon själv spelas av debutanten Joni Francéen och även om samtliga aktörer i filmen gör ett starkt lågmält jobb så är det Joni Francéen som skiner igenom lite extra tack vare en naken karisma i hur hon för sina ansiktsuttryck.
Ibland spränger uttrycken den lågmälda stämningen, men överlag är det nyckeln för att hålla uppe engagemanget i filmen.
För i och med att filmen väljer ett mycket drömsk och poetiskt skildrande av denna tidskonfrontation så hålls engagemanget uppe enbart av känslan. Detta är helt och hållet min smak av filmiskt berättande, då jag föredrar atmosfär framför mer konkret dramatik och intrig.
Problemet med filmen är dock att atmosfären sätts lite på skam då intrigen aldrig får starka förutsättningar. Huvudkaraktären visar sig själv aldrig tillräckligt mycket för att jag ska känna något särskilt starkt. Som gammal är hon introvert och depressivt distanserad känslomässigt. Som ung är hon också introvert och åtminstone distanserad känslomässigt gentemot dom i hennes närhet.
Just detta är också filmens avsikt och nyckel får jag tro, men läggs dom återstående cirka 85 procenten av filmen på enbart atmosfär och i det här fallet krävs det lite mer känsla för att jag inte ska känna mig omättad.
Jag kan jämföra med filmer som 2001: A Space Odyssey (1968 – läs min hyllningstext) Eraserhead (1977) och Only God Forgives (2013 – läs min recension), där Stanley Kubrick, David Lynch respektive Nicolas Winding Refn eldar på betydligt mer vad gäller atmosfärselementet och därför får mer kraftfulla känsloupplevelser.
En film som ligger ännu mer nära till hands är Terrence Malicks To The Wonder(2012), som istället får den poetiska slagkraften och visuella skönheten att fylla upp det uns av tomrum som trots allt finns kvar i The Quiet Roar.
Filmen är – när allt kommer till kritan, en drömskt svävande Scener ur ett äktenskap (1973) med mycket stilla, vackra bilder och ett ”roar” som aldrig riktigt når fram, men väl värd att uppleva för allt filmen gör bra. Den här formen av skildrande ger mig i det långa loppet även när den inte når ända fram mer än ett standarddrama och det sätter jag ett stort värde i. Dock ser jag mycket hellre om Farväl Falkenberg eller Broder Daniel Forever ett antal gånger än denna.
Men igen; jämförs en film med Kubrick, Lynch, Winding Refn, Malick och Bergman så är det en intressant och sevärd film värd att ge en ärlig chans, inget snack om den saken.
Feministisk slutnot: Filmen består av en hypnosdialog mellan två gamla damer i en husvagn så rent bechdelmässigt uppfyller den dom kraven. Filmens huvudroll är – i två olika generationer, en introvert kvinna som definitivt gör mig nyfiken men som tyvärr öppnar sig för lite för att jag ska bli känslomässigt tillfredställd.
Ämnen som introverthet och känslofrånvändhet är dock mycket intressanta både ur manligt och kvinnligt perspektiv så det är en intressant kvinnoroll filmen bjuder på, utan tvekan. Ögonblicken då hennes unga och hennes gamla jag sitter i samma rum är starka.
Månadens tema för bloggsällskapet Filmspanarna är ”Science Fiction”. Bambam bambam bambam bam! (…inbilla dig att det där sista är straussisk bombasm)
Jag uppskattar filmgenren Science Fiction i princip på samma sätt som med all film – genom hur pass kreativt filmerna i fråga framkallar känslor inom mig som får mig att vilja tänka själv. Inget satans ”jag vill bara koppla av hjärnan och njuta”. Jag njuter inte av hjärndödhet.
Kreativiteten kommer inifrån och den stimuleras genom utomstående upplevelser. Vill du ta emot utan att bearbeta dem själv är du ett utomordentligt offer för hjärntvätt. Alltför många är det tyvärr.
På så vis kan man nog säga att jag är en tänkande människa, tack och lov. Därmed inte sagt att jag uppskattar logik framför fantasi. Jag är en tänkande drömmare som svävar iväg i idéer och tankar och jag vet aldrig vartåt det slutar. Science Fiction är en genre som jag varken älskar eller håller mig borta ifrån. Den är så spretigt bred att det är stor skillnad på sci-fi och sci-fi.
I och med vad jag nyss har svamlat om vill jag poängtera att det är en genre med mer potential än det mesta inom film.
Namnet står för kombinationen Vetenskap (Science) och påhittat berättande (Fiction). Kreativ fantasi och konkret vetenskap i kombination, som en dynamisk duo. Alltför ofta balanserar dessa inte upp varandra särskilt bra. Vetenskapen lutar sig tillbaka mot inpräntade klichéer och berättandet likaså.
När den kompromisslöse perfektionistregissören och personlige förebilden Stanley Kubrick (Dr. Strangelove, A Clockwork Orange, The Shining och en samling andra mästerverk) tillsammans med erkände Sci-fi-författaren Arthur C. Clarke gjorde filmen 2001: A Space Odyssey (1968) lyckades han dock med bedriften att toppa bägge dessa beståndsdelar på ett häpnadsväckande sätt – enligt mig. Jag är dock inte ensam om att tycka den saken med tanke på att det är en film som hyllats både för sin psykedeliska förlösning (bokstavligt talat) som för sin vikt vid vetenskapens regler.
I månadens temainlägg gick jag på magkänslan, följde mitt kall och valde att skriva om det som för mig är definitionen av science fiction i mina filmögon – Stanley Kubricks mästerliga, unika och nyss nämnda epos – alltså 2001: A Space Odyssey. Jag har därmed valt att skriva om en av dom mest komplexa filmerna som gjorts, slog det mig så fort tanken planterades i mitt huvud och min ängel på andra axeln påminner mig om att jag ska hålla mig kort och koncis. För att (för ovanlighetens skull) vara konkret gör jag det därför genom att helt enkelt lista…
11 anledningar varför Stanley Kubricks rymdodyssé är FILMHISTORIENS MÄRKVÄRDIGASTE VISION NÅGONSIN!
”a monumentally unimaginative movie” – Pauline Kael (en av dom två mest erkända filmrecensenterna genom tiderna)
”The overnight Hollywood judgment was that Kubrick had become derailed, that in his obsession with effects and set pieces, he had failed to make a movie.
What he had actually done was make a philosophical statement about man’s place in the universe, using images as those before him had used words, music or prayer. And he had made it in a way that invited us to contemplate it — not to experience it vicariously as entertainment, as we might in a good conventional science-fiction film, but to stand outside it as a philosopher might, and think about it.” – Roger Ebert (en av dom två mest erkända filmrecensenterna genom tiderna) (recension hittas här)
Tittaren mognar ikapp med upplevelsen istället för tvärtom: En lustigt absurd sanning angående Stanley Kubricks rymdfilm är att filmen mottogs svalt till en början för sitt okonventionella berättande. På premiärvisningen lämnade 241 personer biosalongen och filmen var efter kort tid på väg att dras tillbaka av MGM.
Vissa biografer började dock märka en tendens som förändrade filmens öde… Unga människor började söka sig till visningarna för att uppleva filmen påverkade av droger och detta bildade en snöbollseffekt. Snart fick filmen nytt liv och blev både en evigt internationell publikdragare och midnattsbiofavorit som höll sig kvar i salongerna i åratal…
Det breda publikspektrat: Som jag gått in på är det här en film som intresserar flera väldigt olika målgrupper, för när både filmpretton, psykedeliska stoners, NASA-anställda rymdforskare, Star Wars-nördar, barn och äldre människor kan uppskatta en och samma film har den nått ut till publiken. En vetenskapligt storslagen och samtidigt storslagen psykedelisk upplevelse i en och samma förpackning – hur ofta ser man det?
Den kompromisslösa dramaturgin:Stanley Kubrick fick idén om filmen efter att ha läst Arthur C. Clarkes novell ”The Sentinel”, där idén om monolithen väcktes. Kubrick utvecklade dock historien (som så ofta förr och senare vad gäller adaptionerna i hans filmografi) tillsammans med Arthur C. Clarke och manuset blev en helt egen film i sig.
Parallellt började Clarke skriva om manuset till en roman som han kunde ge ut tillsammans med filmen, som ett utbyte mellan filmskaparen och författaren. Filmens dramaturgi är den kanske mest ambitiösa någonsin, då Kubrick börjar filmen miljoner år tillbaka i tiden, i människoartens ursprung, för att sedan i ett ögonblicks tidshopp förflytta tittaren in i framtiden.
Där binder han ihop människan utveckling från och med första gången vi lärde oss att hantera ett verktyg (givetvis ett vapen) fram till att vi lämnar jorden och beger oss ut i rymden i raffinerade farkoster. Därefter krymper han sakteliga filmmiljön till att handla om enbart två ensamma människor på en rymdstation tillsammans med en superdator som kan imitera intelligent liv.
Både filmens första drygt 20 minuter och filmens sista drygt 20 minuter är helt dialoglösa och mittenpartiets dialog är ytterst sparsmakad. Det krävs mod för att göra en sådan film!
Finalen: Kompromisslösheten fortsätter. Steg för steg krymper han inspelningsmiljöns ramar ytterligare, tills vi som tittare inte kan avgöra om det vi upplever är en människas inre tankeverksamhet, en resa ut i universums evighet eller mänsklighetens fortsatta evolution. Just den meningen ger en hint av på vilka nivåer åskådaren kan välja att reflektera utefter.
Psykedeliskt intimt, konstnärligt vågat eller pretentiöst existensflum får stå för dig själv, men en sjuhelvetes final på filmen är det både tekniskt och atmosfärsbyggande känslomässigt. Dom känslor jag genomgick när jag såg denna del av filmen första gången var omskakande. Den lilla 18-tums-TV:n växte framför mina ögon och det kändes som jag färdades genom något kosmiskt rum och renades för att sedan komma ut med en ny syn på hur film kan göras.
Musiken: Det har blivit standard att rymden ska porträtteras med bombastisk, klassisk musik och inte sällan just med detta stycke som förknippas med just 2001: A Space Odyssey…
Kubrick såg filmen som en opera utspelandes i rymden och komponerade filmen efter tempot av klassiska stycken, som så ofta förr och senare. Aldrig har rymden känts så vacker och flytande.
HAL: HAL 9000 är en intelligent dator – så pass att den kontrollerar människor snarare än tvärtom och på så vis nästa steg i evolutionen av liv, profetiskt nog skapad av människan. Den/han blir filmens centrala karaktär och läskigt nog även fiende. Den monotoma stämman är fantastiskt framförd av teaterskådespelaren Douglas Rain och denna filmkaraktär är något i sitt eget slag och har inspirerat enormt. En av filmvärldens absolut mest intressanta karaktärer.
Ett av dom mest krypande ögonblicken i mitt filmliv är när HAL – detta röda, likt en gud betraktande öga, börjar sjunga i filmen. Satan vad läskigt det ögonblicket är! HAL är dock alltid läskigt närgången utan att egentligen göra mycket väsen av sig. Precis som recensenten Roger Ebert skrev i sin recension av filmen är HAL trots sin omänsklighet filmens mest känslomässigt mänskliga varelse. När filmens äkta människor talar gör dom det ännu mer monotomt än själva roboten och tycks inte säga något av känslomässigt värde.
Från början var det tänkt att HAL skulle ha en kvinnlig röst och heta ATHENA, men någonstans under bearbetningen ändrade Kubrick och Clarke sig. Synd, på ett tvetydigt sätt, då jag kan se – eller snarare höra, effekten av en kvinnas stämma med HAL:s manipulerande och kontrollerande ”psyke”.
Den tekniska manin och briljansen: Till skillnad från förra årets enormt hyllade rymdäventyr Gravity var Stanley Kubrick konsekvent med att skildra alla rymdscener utan atmosfärsljud, eftersom rymden är en ljudlös miljö. 2001: A Space Odyssey introducerade dessutom den ”åh så innovativa” iPaden 40 år innan den slog igenom. Vad som för Gravity och ansvariga för Apple och Samsung blev en stor snackis är dock i 2001 endast en ytterst liten parentes då filmen rymmer så mycket tekniskt arbete att det täcker upp för sekel framöver.
Rymdfarkoster och utrustning skulle designas från ”scratch” och till skillnad från sci-fi-genrens tidigare försök att skildra rymdtekniska prylar ville Stanley Kubrick att det skulle finnas en logisk funktion bakom all teknik så att det inte enbart blev estetiskt effektsökeri. Rymddräkterna, hanterandet av gravitation, den internationella rymdbasen och så vidare har direkt påverkat den rymdforsknings vi ser resultatet av idag.
Faktum är att Kubrick anlitade NASA-anställda forskare och tekniker för att ta fram dom idealiska lösningarna för allt i filmen. Ett flertal gånger var han inte nöjd med deras arbete och rättade dessa rymdforskande (!) elitpersoners lösningar till ännu bättre resultat som dom tog till sig.
Filmen förutspådde ett flertal tekniska framsteg och Kubrick ville till och med försäkra sig mot eventuella förluster för filmen ifall utomjordligt liv skulle upptäckas innan filmen hade premiär och på så sätt förändra filmens relevans, men dom försäkringsansvariga vägrade gå med på det. Snacka om att lägga ner vikt vid filmens innehåll.
Specialeffekterna:Jag ska inte gå in allt för mycket på alla filmens praktiska effekter, men att dom blåste alla tidigare och samtida filmer av bordet är ingen överraskning och i mångt och mycket håller dom än idag – drygt 46 år senare! Det är imponerande för att säga det minsta men ett enormt arbete ligger bakom.
För att åstadkomma gravitationslöshet i bild och en känsla av ett icke-existerande upp eller ner lät Stanley Kubrick produktionsteamet bygga stora inspelningsmiljöer fästa på cirkulationsaxlar och liknande, för att kunna snurra dem runt, runt under tagning. Filmen innehåller 205 specialeffektbilder, tills skillnad från första Star Wars-filmen som innehöll 350 stycken. Den senaste – Star Wars episod III: Revenge of the Sith, innehåller 2200 stycken specialeffektsbilder.
En av dom roligaste teorierna kring Stanley Kubrick är att han värvades av NASA för att regissera bilder som fejkade månlandningen ett år efter att filmen hade premiär.
I och med Kubricks lyckade, verklighetstrogna effektmakeri kring sin film är konspirationsteorin att amerikanska regeringen och NASA i och med alla miljarder dom lagt ner på rymdkapplöpningen inte hade råd att misslyckas och därför var villiga att producera bilder som kunde visas för alla tv-tittare ifall månlandningen inte skulle gå vägen eller ifall sändningen skulle förloras.
Eftersom Stanley Kubrick av oförklarliga anledningar några år senare fick lov att låna två oöverträffade NASA-objektiv till inspelningen av kostymdramat Barry Lyndon (1975) för att filma i naturligt ljus gör ändå konspirationen lite kittlande. Hur långt var regeringen beredda att gå för att vinna rymdkapplöpningen?
Den utdragna inspelningen:Kubrick spelade in 200 gånger mer material än det som kom med i filmen. Omfattningen av hela produktionen tog fyra år att slutföra och själva inspelningen samt efterredigeringen tog nästan tre år i sig – 16 månader längre än den schemalagda produktionstiden.
Enmansvisionen:Allt detta sammantaget visar på EN mans vision för hur resultatet av en filmproduktion ska se ut, på ett sätt som inte existerar i filmproduktioner av den här omfattningen varken idag eller någonsin. Kubrick ville ha kontroll över allt innehåll och alla beståndsdelar av produktionen på ett sätt som inte ens auteuriska lågbudgetfilmskapare från independentvärlden brukar ha.
Det här var första filmen i karriären som Kubrick tog ett så pass omfattande ansvar för sin produktion och detta blev sedan ett av hans tydligaste signum då resterande filmer var resultatet av åratals maniskt arbete från Kubricks tankeverkstad.
Influensen på genren och vidare: Det är utan tvekan befogat att påstå att 2001: A Space Odyssey förändrade förutsättningarna för hela science-fiction-filmgenren. Plötsligt handlade det inte bara om flygande tefat och marsianer utan genren ändrade ton och kvalitetsstandard. Filmer som Star Wars, Alien, E.T. – ja, alla filmer inom genren, har direkta influenser av 2001: A Space Odyssey vad gäller farkostdesign, rymdeffekter, musik och visuell ton.
”A film is – or should be – more like music than like fiction. It should be a progression of moods and feelings. The theme, what’s behind the emotion, the meaning, all that comes later.” – Stanley Kubrick
…
Vill du läsa vad övriga filmspanare har skrivit på det kittlande temat ”Science Fiction” så finns deras inlägg för allmän beskådan här, så ta för dig vet jag:
Inom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!
För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”
Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?
Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.
Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.
Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.
Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.
Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.
Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.
Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.
När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?
Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!
…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).
…
Mardrömmar på film – en topplista:
597. Smultronstället (1957)
Mardrömsorsak:Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.
32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)
Mardrömsorsak:Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto. Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.
Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.
0. Skönheten och Odjuret (1991)
Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.
45. The Wicker Man (1973)
Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag är det i våra mardrömmar.
13. Mario Bavas filmografi
Mardrömsorsak:Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.
Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sundaysom i sig är det mest drömska jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.
I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shockhar jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.
Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.
Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.
1657. Nosferatu (1922)
Mardrömsorsak:Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.
Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.
Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”
100. The Beyond (1981)
Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.
42. Suspiria (1977)
Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!
Den italienska skräckspecialisten Dario Argento(The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.
Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker.
06. Storm of the Century (1999)
Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!
Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.
Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.
931. The Omen (1976)
Mardrömsorsak:Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!
Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.
Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!
2. Un Chien Andalou (1929)
Mardrömsorsak:Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.
Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!
158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)
Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.
Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim Burton. Glöm Frank Miller. Batman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.
Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan.
Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.
Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker.
19. 2001: A Space Odyssey (1968)
Mardrömsorsak:Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.
Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.
27. The Exorcist (1973)
Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.
”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.
Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.
Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”
”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.
Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.
Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.
Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.
Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.
Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.
Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.
När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.
Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”
7. Repulsion (1965)
Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.
Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.
89. The Shining (1980)
Mardrömsorsak: Allt.
Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.
Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.
Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.
För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).
Stanley Kubrickhar med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.
4. ??? (fortsättning följer)
Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…
Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!
”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)
Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?
Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogartskaraktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.
Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.
Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.
…
…
Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Terrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.
Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.
…
…
Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.
Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.
Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.
Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.
Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.
…
…
Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.
Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.
…
…
Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).
Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).
Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.
I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.
…
…
Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.
Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.
Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.
I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.
…
…
Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.
Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.
I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.
…
…
Så var vill jag komma?
För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.
![Suspiria.1977.Bluray.x264.1080p.mkv_snapshot_01.04.42_[2012.02.23_21.58.47]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/suspiria-1977-bluray-x264-1080p-mkv_snapshot_01-04-42_2012-02-23_21-58-47.jpg)
![The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_00.50.30_[2012.02.11_00.46.11]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/the-shining-us-cut-1980-bluray-1080p-dts-hdma-5-1-x264-dxva-framestor-mkv_snapshot_00-50-30_2012-02-11_00-46-11.jpg)
![The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_02.09.57_[2012.02.11_02.08.05]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2013/11/the-shining-us-cut-1980-bluray-1080p-dts-hdma-5-1-x264-dxva-framestor-mkv_snapshot_02-09-57_2012-02-11_02-08-05.jpg)
Absurd Cinema 