I mars 2010 skrev jag om denna film på filmforumet Filmsnack.se tillsammans med övriga skribenter inom den så kallade ”Filmklubben”, där särskilt intressanta filmer valdes ut överenskommet och skrevs om kollektivt. Det här är min text från den tiden om Persona .
Genre: Psykologiskt drama, Mysterium, Surrealism
Produktionsland: Sverige
Manus: Ingmar Bergman
Regi: Ingmar Bergman
Längd: 85 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand, Jörgen Lindström
Den store skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) bestämmer sig plötsligt för att sluta tala. Ingen vet varför hon får detta infall, utom hon själv. Den unga, naiva syster Alma (Bibi Andersson) kallas in för att ta hand om och studera henne. De får bo tillsammans vid en sommarkåk intill havet. Medan rehabiliteringen går framåt börjar Alma lämna ut sig mer och mer till Elisabet, och frågan är; vem studerar egentligen vem?
Den säregna inledningen måste räknas till en av de mest minnesvärda i filmhistorien. Trots det – eller kanske just därför, var Ingmar Bergman (Smultronstället, Det Sjunde Inseglet, Fanny & Alexander) rädd för att vissa människor inte skulle ta hans film på allvar efter denna sekvens. Bergman utmanar både sig själv och sin publik med Persona och det är ingen överdrift av dem som kallar filmen för hans djärvaste i karriären.
Det första som slår mig efter denna andra gång jag ser den, är att musiken känns så perfekt och tidlös. Den kunde lika gärna vara hämtad ur en Kubrick-film eller ännu bättre – en Lynch-film. Men återigen till inledningen av filmen; Fantastisk, drömsk, symbolisk fantasi sätter tonen för filmen, med en död (?) pojke som inte får någon ro under det vita överdragstäcket. Han läser i en bok, ”En sann hjälte”, och jag undrar vad det är för tecken Bergman vill ge mig? Genom en suddig hinna ser han ett kvinnoansikte – en moder – men kvinnan byter ständigt skepnad. Vem är egentligen kvinnan? Och vem är egentligen pojken?
Alma: Jag kanske inte klarar henne.
Läkare: Hur då ”klarar henne”?
Alma: Själsligt.
Det här är alltså mina svävande tankegångar efter filmens första minuter – då vet jag att en film har lyckats fängsla mig. Filmen fortsätter med ett rakare berättande, men känslan av ovisshet finns hela tiden med och kommer ibland upp till ytan när små tecken ges.
Jag fastnar för de underliga rösterna utanför bild som egentligen kommer från någon som står framför syster Alma, men rösten är så koncentrerad att den verkar komma från Almas huvud lika gärna som personen framför henne. I och med Bergmans och fotograf Sven Nyqvists lek, där de med fotot parar ihop Elisabet Vogler med Alma, så känns teorin mycket möjlig. Elisabet Vogler verkar mer och mer vara ett tyst spöke som studerar Alma.
När upplösningen kommer känns det som att allt ställs kring sin spets och jag måste ta ett beslut – är det en och samma person och vem är egentligen äkta? Känslan av desillusion och svåra identitetsproblem lämnar mig när filmen plötsligt tar slut. Galet.
Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
5 – Prat
Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt
Absurd Cinema 