Twin Peaks: Uppsnack inför nya säsongen #5

Previously on Twin Peaks:
Uppsnack inför nya säsongen #4: Casten i nya Twin Peaks nu offentliggjord – 217 namn!

I detta uppsnack:

Inspelningsteam, trailer på gång (?) och seriens totallängd

---

Dagen efter att (vad det verkar) den kompletta skådespelarlistan för nya Twin Peaks släpptes (här har du en behändig lista på alla inklusive foton på hur dom ser ut ifall du är nyfiken), har nu även produktionsteamet bakom inspelningen tillkännagivits. Hela listan går att se längre ner i inlägget.

En fråga som vi nu måste ställa oss; innebär detta att kaptenerna David Lynch, Mark Frost och Showtime efter drygt 140 dagars inspelning (förra veckan sägs ha varit slutet på hela inspelningen) och ett halvårs klippning förbereder oss för en första, riktig TRAILER redan i samband med säsongspremiären av Penny Dreadful på söndag, den 1 maj?

Indiewire skriver dock kring varför Showtime gått ut med namnen på produktionens samtliga skådespelare (som förmodligen inte är riktigt samtliga, after all) och inspelningteammedlemmar. Enligt insiders är det av sympati för dom inblandades jobbsökanden;

”Why make the announcements now? According to insiders, now that principal photography has wrapped on ”Twin Peaks,” executive producers David Lynch and Mark Frost wanted to allow the show’s cast to start sharing the credit (such as on their resumes and sites like IMDB) as they move on to their next gigs. Ditto the show’s crew members, who now must move on to new jobs.”

Vad som är anmärkningsvärt med produktionsteamlistan är att David Lynch även står som ”editor” (klippare) av TV-serien tillsammans med yrkesklipparen Duwayne Dunham (som jag tidigare skrivit om). Nog för att regissörer brukar vara med och vägleda klipparen i klipprummet, men om Lynch står som delaktig klippare bör det betyda att han suttit och klippt avsevärda delar av serien aktivt det senaste halvåret parallellt med den intensiva inspelningen av den. Flitigt, minst sagt. Han verkar ta igen sin nästan tioåriga exil från nya film/tv-sysslor genom att producera mer än han någonsin gjort tidigare.

Sannolikt blir serien minst 20 timmar vilket öppnar upp för möjligheten att serien sänds med runt 10 avsnitt våren 2017 och 10 avsnitt hösten 2017. Showtime eller dramaserier överlag idag sänder generellt inte längre säsonger än drygt 10 avsnitt åt gången, men kanske sänds Twin Peaks i ett långt kör. Osäkert än så länge.

Då det tidigare talats om okonventionella medel för att sända nya Twin Peaks har spekulationerna gått kring att det kan bli biovisningar av avsnitt och/eller att avsnitten är längre än normalt – kanske rentav långfilmslånga, och skiftar i längd. Spännande, säger jag. Att se Twin Peaks i längre avsnitt än 45 min åt gången är enligt mig enbart positivt för upplevelsen, men jag hoppas att serien håller sig till television och digital streaming, för jag vill gärna kunna se det hemma på min TV-skärm första gången jag upplever allt.

Uppgifterna om att serien kommer bli minst 20 timmar kommer från den initierade Twin Peaks-nörden Jerry från Twin Peaks Archive i ett rykande färskt samtal om kommande Twin Peaks för podcasten The Brad Dukes Show. Han avslöjar också att 15-18 timmar av TV-serien redan är färdigklippt och att det inte är mycket kvar innan allt är klart (vilket innebär post-produktion såsom ljudläggning och annan efterbearbetning, givetvis). Det lär innebära att skaparna nu bör veta ungefär hur avsnitten kommer delas upp i för längder, utgår jag ifrån.

Dessutom nämner Jerry för Brad Dukes (författaren bakom den fantastiska och mycket köpvärda intervjuboken Reflections: An Oral History of Twin Peaks) att en insiderkälla påstår att komplexiteten i nya Twin Peaks kommer få Eraserhead (1977) att framstå som en ”after school special”.

Det är tunga ord, som hintar om att fortsättningen av Twin Peaks helt enligt Lynchs berättarutvecklingskurva förmodligen kan ta surrealistiska berättarsvängar som motsvarar dem i Lost Highway (1997 – läs min första och andra recension), Mulholland Drive (2001) och kanske till och med Inland Empire (2006). Kan knappt bärga mig för utformningen. Även han misstänker med ganska hög ton av förhoppning i rösten att Showtime kan komma att släppa en första trailer med nyfilmat material mycket snart, sannolikt 1 maj. Det är bara att hålla tummarna…

Jag rekommenderar för övrigt att lyssna på fler avsnitt av podden The Brad Dukes Show då den innehåller flera intervjuer relaterade till Twin Peaks och Fire Walk With Me (1992). Bland annat en intervju med Pamela Gidley som spelade den mystiska Teresa Banks i den sistnämnda produktionen. Hon har en hel del fascinerande saker att dela med sig av – bland annat kring David Lynchs excentriskt bestämda ogillande av luft, vind och fläktar. Bara att klicka in och lyssna.

---

 

Här är så listan med produktionsteamet bakom dom nya avsnitten. Märk tydligt att varken kompositör Angelo Badalamenti eller någon annan inom filmmusikdelen står märkta här.  Detta ska inte vara något att oroa sig över, då det handlar om att dom inte var på plats under själva inspelningsperioden. Av samma anledning står inte heller Mark Frost och David Lynch med i listan som manusförfattare.

Uppgifter från marken talar om att Badalamenti (enligt Lynchs önskan om att ha musiken till hands under inspelningen) redan spelat in musiken för nya Twin Peaks för flera år sedan och att en anonym musiker som hört den blev så tillfredsställd att han ”inte behöver se fortsättningen av Twin Peaks. Det räcker med att höra musiken.”

Från facebooksidan för Twin Peaks;

Through the darkness of future’s past,* the new Twin Peaks came to be.

DIRECTOR/PRODUCERS
Director/Executive Producer: David Lynch *
Executive Producer: Mark Frost *
Producer: Sabrina S. Sutherland *
Line Producer/UPM: Christine Larson-Nitzsche

PRODUCTION
Assistant UPM (WA): Fon Chen Williams
Production Supervisor: Kate Kelly
Production Coordinator: Matthew Rockel
Production Coordinator (WA): Alison Kelly
Production Secretary: Daniel Fisch
Production Secretary (WA): Kylie Walchuk
Assistant To D. Lynch: Michael Barile
Production Assistant: Dana Marie Farley, Zachary Robert Craft, Chrissy Maroon
Production Assistant (WA): Brendan Griffin, Antonio Decossio

ACCOUNTING
Accountant: Beverly Rose Kubik
1st Assistant Accountant: Lenore Sena, Dana Michaelsen
1st Assistant Accountant / Payroll: Stephanie Cornick
2nd Assistant Accountant: Samantha Dabkey
Payroll Accountant: Jean Marc Madelon
Accounting Clerk: Lorene Sponsel
Accounting Clerk (WA): Alex Schulz

ART DEPARTMENT
Production Designer: Ruth De Jong
Art Director: Cara Brower
Set Designer: Nancy Deren, Scott Herbertson, Barbara Mesney
Graphic Designer: Jason Perrine, Karen Teneyck
Art Department Coordinator: Carolyn King
Art Department PA: Jake Cavallo, Keara Birmingham
Art Department PA (WA): Evelyn Weston

ASSISTANT DIRECTORS
1st Assistant Director: Scott Cameron *
2nd Assistant Director: Ime N. Etuk
2nd 2nd Assistant Director: Lori Ashfield
DGA Trainee: Mindy T. McKoin, Cody Gallo
Production Assistant: John Sclimenti *, Riley Lynch, Magdalene Serpa
Production Assistant (WA): David R.D. Goodman
Add’l Production Assistant: John Pullano
Add’l Production Assistant (WA): Haley Watson, Paul Dahlke, Micaela Colman

CAMERA
DP / A Camera Operator: Peter Deming
A Camera 1st Assistant: David Eubank
A Camera 2nd Assistant: Eric Amundsen
B Camera/Steadicam Operator: George Billinger, Soc
B Camera/Steadicam Operator (WA): Manolo Rojas
B Camera 1st Assistant: Lisa K. Ferguson, Steve Cueva, Tommy Klines *
B Camera 1st Assistant (WA): Steve Itano *
B Camera 2nd Assistant: Robin L. Bursey
C Camera 1st Assistant (WA): Bob Webeck
Loader: Brendan Devanie
Loader (WA): Alisa Tyrrill
DIT: Maninder ”Indy” Saini
Digital Utility Technician (WA): Nick Kelling, Robyn Scaringi
Still Photographer: Suzanne Tenner

CASTING
Assoc. Producer / Casting Director: Johanna Ray *
Casting Director: Krista Husar
Location Casting (WA): Heidi Walker *

CATERING
Catering: Bruce’s Gourmet Catering
Chef: Maurice Sok
Assistant Chef: Edgar Gomez, Marcos E. Ramirez Ponce, Alfonso Pano, James Lilley, Andrew Demarest
Catering (WA): McGuffin Catering, Cameron Catering

CONSTRUCTION
Construction Coordinator: Karen D. Higgins
General Foreman: David Ott
Paint Supervisor: Jason Byers
Construction Buyer: Brian Tipton
Labor Foreman: John F. Karas
Toolman: Steve R. Valenzuela
Propmaker Foreman: Clete Cetrone, Neal Garland, Brett Mangiarelli, Chris Parkinson
Propmaker Foreman (WA): Alan Feffer
Propmaker: Alan C. Alvarado, Paula Burnett, Bill Cash, Chris Chichotka, Daniel C. Colegrove, Robert Espinoza, John David Harris, Mats Holmberg, Mike Kissick, Jose Miranda
Propmaker Welder (WA): Dan Laclergue (Danclerg)
Propmaker (WA): Nathan Rivers, Gary P. Barks, John Lammon
Labor Foreman: Ted Kerr
Labor Gang Boss: Ernesto Garcia
Labor: Paul Ruiz, Fred Valenzuela
Labor-Plaster HOD: Roy G. Decauwer
Paint Foreman: Dennis Murillo
Paint Foreman (WA): James Workman
Paint Gangboss: Jennifer Carruthers, Rafael Lopez, Robert Perez Jr.
Painter: Jimmy Garcia, Thomas Moffitt, George Picero, Richard Suarez, Michael Sweda, Kevin Valentine, Amy Wadworth, Bill Williams
Painter (WA): Ellen Lepinski, Lilly Kristin Frank, Jeff Ringer, Beth E. Peterson
Scenic Painter (WA): Steven Larose
Plaster Foreman: Ronald Savini
Welder Foreman: Mark Caplan
Welder: Bret Barrett
Standby Painter: Aaron Rodriguez
Utilty (WA): Matt Sage, Alex C.D. Chalk
Greens (WA): Nick Worsfold, William Chalk

COSTUMES
Costume Designer: Nancy Steiner
Costume Supervisor: Leslie Sungail, Sue Bub
Key Costumer: Tasha Goldthwait, Jennifer Starzyk, Mila Hermanovski
Set Costumer: Anita ”Snoops” Brown, Lori D. Harris
Set Costumer (WA): Kimberlee Iblings
Costumer: Laura Wong
Costumer (WA): Frances Kenny, Gerard Parr, Linda Scott
Buyer: Adrienne Greshock
Seamstress/Ager-Dyer (WA): Ledawn King, Victoria Simons
Costume PA: Jenelle Kinney, Meredith Murphy, Valeria Barrera
Costume PA (WA): Aidan Vitti, Kristen Bonnalie

CRAFT SERVICE
Craft Service Foreman: Curt L. Ayers
Craft Service: John Burns
Craft Service (WA): Justina Panther-Renaud
Add’l Craft Service: Curtis ”Tug” Ayers
Craft Service Assistant (WA): Brian M. Gurnett

EDITORIAL
Editor: Duwayne Dunham, David Lynch
Additional Editor: Jonathan Shaw, Brian Berdan, ACE, Justin Krohn
Assistant Editor: Noriko Miyakawa, Mathias Hilger, Michelle Gold, Ken Ramos
Editorial PA: Angie Browne

ELECTRIC
Chief Lighting Technician: Michael Laviolette
Assistant Chief Lighting Technician: Eric Sandlin
Best Boy Electrician (WA): Jeremiah Skender
Dimmer Board Operator / Set Lighting Technician (WA): Chris ”Chalky” Chalk
Set Lighting Technician: Dessie Coale, Lee Ramsey, Chris Andersen, Wesley Alley, Ken Sylvester
Set Lighting Technician (WA): David Ray Robinson, Travis Becker, Joey Feffer
Rigging Gaffer: Steve Kucharski, Steve Zvorsky
Rigging Electrician: Kevin Cadwallader, Norbert Quiban, Vince Manocchia, David Diamond

EXTRAS CASTING
Extras Casting Director: Christopher Gray
Extras Casting Assistant: Christopher Gonzalez
Extras Casting Director (WA): Denise Gibbs

GRIP
Key Grip: Paul Wilkowsky
Best Boy Grip: Joe Guzman, Bruce Carothers
Best Boy Grip (WA): Keegan Larson
Dolly Grip: Tim Collins
Grip: William Clouter, Christopher Goe, David Gamble, Anthony Lockerman, Douglas L. Wall, Shaun Sangkarat, Bruce Letterman, Adam Camacho
Grip (WA): Donald Robert Stier, Mike Astle, Norman Tumolva, Niall James
Rigging Key Grip: Jayson Rury
Rigging Key Grip (WA): Gregory D. Smith
Best Boy Rigging Grip: Kevin Enright, Jr.
Best Boy Rigging Grip (WA): Jon Lafollette

HAIR
Department Head Hair: Clare M. Corsick
Key Hair: Bryn E. Leetch
Additional Hairstylist: Sheryl Blum
Additional Hairstylist (WA): Akemi Hart

LOCATIONS
Location Manager: Eric Fierstein
Location Manager (WA): Dave Drummond
Key Assistant Location Manager: Philip Barnes, Andrew J. Areffi
Key Assistant Location Manager (WA): James E. Canavan
Assistant Location Manager: Christian A. Fechser, Susanne Medina
Location Assistant (WA): Niles Compau, Kevin Demunn, Zachary Bennett

MAKE-UP
Department Head Make-Up: Debbie Zoller
Key Make-Up: Richard Redlefsen
Additional Make-Up (WA): Eva Lohse

MAKE-UP EFFECTS
Make-Up Effects: Carey Jones, Knb Efx Group Inc.
Additional Prosthetics: Debbie Zoller

MEDIC
Set Medic: Dan Harder
Supervising Medic: Chris Carrington
Medic Coordinator (WA): Ed Gorre
Medic: Nathan Bell, Evan Liss
Medic (WA): Lori Starke, Kris Hampton, Tyler Beahan, Kim Becerra, Fred Jaross, Desiree Ramirez, Erik Keyes, Ryan Murphy, Scott Ruijters, Scot Beahan, Adam Chamberlin, Matthew McSharry, Christopher Dideon

PROPERTY DEPARTMENT
Property Master: Mick Flowers
Assistant Property Master: Laura Sherrier, Drew Pinniger, Josh Ritcher
Assistant Property Master (WA): O.N. Lofgren
Prop Assistant: Claudio Vergara, Hunter Brown
Armorer: Tony Didio
Armorer (WA): Daniel Smith

SCRIPT
Script Supervisor: Cori Glazer *

SET DECORATION
Set Decorator: Florencia Martin
Leadman: Thierry Labbe
Buyer: Allison Isenberg
Set Dresser: David L. Bush, Chris Hayes, Sean Smith, Glenn Strauss, R. Gregg Szabo Jr., Shane Valentine, Brenner Harris
Set Dresser (WA): Tania Kupczak, Aaron A. Fink, Damian Lund, Erin O. Kay
Draper: Jory Alvarado, Michael Garcia
On Set Dresser: Mike Malone *

SOUND
Sound Mixer: Douglas Axtell
Supervising Sound Editor: Dean Hurley
Boom Operator: Gunnar T. Walter
Sound Utility: Anna D. Wilborn, Steve Blazewick
Sound Utility (WA): Kelsey Wood

SPECIAL EFFECTS
Special Effects Coordinator: Phil Bartko
Special Effects Supervisor: Gary D’amico
Special Effects Tech: Jay Bartus, Blair Foord, Chris Nelson, Ryan Dodd, Teizo May

STAND-INS
Stand-In: Skip Buccola *, Ashley Siloac, Sean Michael Quezada, Tyler James Neuhengen, Leah Chapple

Studio Teacher
Studio Teacher: Josie Batorski
Studio Teacher (WA): Linda Bloom

STUNTS
Stunt Coordinator : Mark Norby, Brian Duffy, Tad Griffith
Stunts: Koby Azarly, Helena Barrett, Richard Bucher, Darrell Davis, Courtney Farnsworth, Tait Fletcher, Kirsten Foe, Kiralee Hayashi, Cassidy Vick Hice, Michael Hilow, Casey O’Neill, Ryan Sturz, Trampas Thompson, Cody Thornbury, Kyle Weishaar.

TRANSPORTATION
Transportation Coordinator: Dusty Saunders
Transportation Captain: Chad S. Moore, Steve Rawson
Transportation Captain (WA): Ronnie King
DOT: Steven Saunders
Picture Car Captain: Patrick Peña
Driver: Joe Auger, Hector M. Gonzalez, Heriberto Osorio, Jose Sanchez, Reese Lane, John ”JJ” Jordan, Mary Fritts, Phil Balani, Mark J. Quinn, Martin Tajra, Mike Santana, Bryan Cawthon, Sammy Danielsen, Harold Bud Lacy, Mike Phillips, Jerry Shore, Glen Walker, Richard Vestal, Ric Wiley, Devon Moore, Randy Werner, Steve Deleon, Gary Watts
Lunchbox Driver: Justin Howard
Camera Car Driver: Byron Carter, Lyle Christensen
Water Truck Driver: Ricardo Sepulveda
Driver (WA): Jim Charleston, Robert Mair, David Anderson, Chester Sohn, Jeannie Mccarthy, Jimmy Hicks, Bill McCarthy, Diana Yarborough, Leslie Church, Rick Wiley, Grady Hughes, Ian Savage, Herman Esau.

VIDEO
Video Assist: R. Scott Lawrence

VISUAL EFFECTS
VFX: Pierre Buffin, Stephane Vogel, Robert Schajer, Coline Six, India Osborne, David Lynch *, Noriko Miyakawa

Grattis på 69-årsdagen, David Lynch

Grattis på 69-årsdagen, David Lynch!

Här är en av dom tidigaste filmade intervjuerna som går att finna med honom. Det mesta är sig likt. Han talar lite fortare stundtals, men hans perspektiv är lika utpräglat ”lynchiskt”. Bland annat pratar han engagerat om ett makabert kattkadaver som han arbetade med för en filmscen i hans långfilmsdebut Eraserhead, men som inte kom med i slutversionen. Intervjun gjordes 1979, två år efter att filmen släpptes.

Eraserhead var hans avslutande stipendiatprojekt på AFI – American Film Institute, där han utvecklade sin inriktning som filmskapare, sedan han genom inriktningen som scout, allmänt nyfiken hantverkare och målare började se tjusningen i rörliga bilder.

”It’s better not to know so much about what things mean or how they might be interpreted or you’ll be too afraid to let things keep happening.” – David Lynch

P&LFF 2014: The Double (2013)

Genre: Absurt drama, Psykologiskt drama, Thriller
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Richard Ayoade, Avi Korine (baserad på förlaga av Fjodor Dostojevskij)
Regi: Richard Ayoade
Längd: 93 min
Skådespelare: Jesse Eisenberg, Mia Wasikowska, Chris O’Dowd, Sally Hawkins, Wallace Shawn, Noah Taylor, James Fox, Paddy Considine, Cathy Moriarty, Craig Roberts, Rade Serbedzija, Gemma Chan, Yasmin Paige, Nathalie Cox, Tony Rohr, Phyllis Somerville

Simon James är en medioker men vänlig kontorsarbetare som drivs till vansinne när han upptäcker att han har en dubbelgångare.

Engelske filmskaparen Richard Ayoade står för manus och regi till 2010 års brittiska indiepärla Submarine men utöver musikaler, skådespelande, musikvideos åt Arctic Monkeys och musikdokumentärer ligger han även bakom den engelska kult-miniserien Garth Marengi’s Darkplace (2004).

Förutom briljant visuellt tänkande och en speciell komisk timing får ett av hans signum anses vara sitt skickliga skildrande av ett brett spektra känslor samtidigt. Ayoade är uppvuxen i England av en norsk mor och en nigeriansk far så även Ayoade själv är lite ”all over the place”, positivt menat.

Hans nya film The Double  är faktiskt skriven tillsammans med Avi Korine (Mister Lonely) och delvis producerad av indiekungen Harmony Korine (Spring Breakers, Gummo, Kids). Vi följer en mycket ängslig medarbetare vid namn Simon James på en minst sagt deppig statsförvaltning, där han får konkurrens av sin flitiga och självsäkra motsats – James Simon, som ruskigt nog delar ett identiskt utseende. Den oharmoniska, personliga magnetismen dem emellan är dömd att sätta deras gemensamma framtid på spel, såväl som deras anhörigas.

Den apokalyptiskt fabrikskokande och ångestosande spelplatsen för tankarna till det forna Sovjet och det är ingen visuell tillfällighet då The Double är starkt inspirerad av Fjodor Dostojevskijs psykologiska kortroman Dubbelgångaren, som i sin tur är starkt influerad av Nikolaj Gogols författarstil.

Det klassiska temat som även är starkt förknippat med Franz Kafka; om den ensamme karaktären som riskerar att imploderas i sin paranoia – omringad av den själviska ignoransen från sin omvärld, utförs engagerande i varje moment och ångesten, skräcken och humorn fungerar i sådan samklang att nog Gogol själv skulle blivit road.

Medarbetaren och dubbelgångaren i The Double spelas av en Jesse Eisenberg (Zombieland, Adventureland, The Squid and the Whale) i absolut högform, som dom flesta minns från oscarsbelönade ”facebook-filmen” The Social Network. Insatsen här är av naturliga skäl mer dynamisk, då han får spela två absoluta motsatser och dessutom agerar mot sig själv.

Han har ett reaktionärt detaljskådespel man sällan får nöjet att uppleva och får mig att tänka på giganter som Peter Sellers, tillfört med en stor nypa ångest. Lika mycket visar träffsäkerheten prov på Ayoades intelligenta regitaktkänsla som verkligen kommer igenom.

Utöver Eisenberg ser vi framför allt australiensiska Mia Wasikowska (Only Lovers Left Alive, Jane Eyre, Stoker) i en liten biroll, som fortsätter göra intressanta filmval efter det avstickande genombrottet med Alice in Wonderland för fyra år sedan även om hon är desto mer endimensionell här jämfört med Eisenbergs karaktär.

Filmens paranoida stämning är suverän och det är för mig givet att Richard Ayoade utöver Hitchcock framför allt har inspirerats av filmskapare som David Lynch (Twin Peaks, Lost Highway, Mulholland Drive) för att skildra den absurda misstänksamheten att omvärlden är mer skruvad än huvudkaraktären, men ständigt behandlar honom som den utstickande.

Filmen kommer nog att jämföras mer med förra årets höjdare Enemy som även den innehåller två identiska karaktärer (där spelade av Jake Gyllenhaal) som motarbetar varandra i en kraftigt förvriden samtid, men för mig ger både den fantastiska estetiken och selektiva ljudarbetet kraftigare vibbar av den kafkanska Eraserhead (1977). Hantverket i The Double är överhängande bättre än Enemy och kan i sina bästa stunder mäta sig med just Lynchs filmkonst.

Om Submarine var en stark entré för Richard Ayoade in i filmvärlden så är det här filmen som tar honom till nästa liga och jag är mycket intresserad av vad han kan leverera härnäst.

The Quiet Roar (2014)

Månadens filmspanarfilm på biografen är faktiskt ännu en (delvis) svensk film (minns förra månadens Tommy – recension hittas här), nämligen den poetiskt drömska The Quiet Roar av killarna som gav oss bland annat Broder Daniel Forever! Vill du läsa vad övriga tysta men/eller rytande filmspanare tyckte om denna smalfilm så hittar du deras recensioner här, var och en för sig…

Har du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Sofia
Fiffi

Genre: Drama, Jordnära science-fiction
Produktionsland: Sverige, Norge, Tyskland
Manus: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
Regi: Henrik Hellström
Längd: 77 min
Skådespelare: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Jörgen Svensson, Denise Gough, Joni Francéen

En 68-årig kvinna som diagnosticeras med en dödlig sjukdom och väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.

I kölvattnet av Jesper Ganslandts svenska mästerverk Farväl Falkenberg från 2006 (min ”recension” av Ganslandt kan du läsa här) har jag troget följt duon Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels filmkarriärer, då Wenzel var med och skrev manus till just Farväl Falkenberg och bägge följde upp med att tillsammans regissera det väldigt ”Farväl Falkenbergska” dramat Man Tänker Sitt, 2009.

Samma år släppte dom dessutom den magnifika lilla dokumentären Broder Daniel Forever, om Sveriges bästa musikgrupp genom tiderna. En film som gav mig en av dom mer minnesvärda bioupplevelserna i mitt liv. Denna gång delar dom på manusansvaret medan Henrik Hellström får ta hand om regin ensam, men deras gemensamma stil sviktar inte.

 

Den röda tråden för bägge ända sedan Fredrik Wensels arbete med Farväl Falkenberg för åtta år sedan har varit att skildra människors ensamhet och hanterande av deras egen betydelse för dem själva och för andra. Alltid med ett starkt fokus på känslomässigt, jordnära, lågmält och tystlåtet skildrande med mycket visuellt fokus.

The Quiet Roar fortsätter den trenden, men höjer ambitionsnivån några snäpp genom att ta sig utanför de svenska gränserna och berättas på engelska. Dessutom har filmen den ikoniska, tyska skådespelerskan Hanna Schygulla i en biroll – en central aktris i dom flesta av Rainer Werner Fassbinders filmer (framför allt Maria Brauns äktenskap // Die ehe der Maria Braun, 1979) men har också arbetat för andra europeiska filmikoner som Jean-Luc Godard (Passion, 1982) Aleksandr Sokurov (Faust, 2011) och Ettore Scola (La Nuit de Varennes, 1982).

Hellströms och Wenzels film är även mer ambitiös – eller snarare konceptbaserad, vad gäller det dramaturgiska upplägget. En gammal, svensk dam (Ewabritt Strandberg – känd från bland annat ”Stellan Olssons färgfilm” Deadline, 1971) ska dö och vill ta itu med det ogjorda i sitt liv.

Så långt är allt ganska standard. Metoden är dock att hon vill göra det genom att resa ner i Europa och Tyskland (eller var sjutton hon befinner sig), förtära en hallucinogen drog och färdas tillbaka i tiden inom sitt eget huvud, som i en dröm men vägledd genom hypnos av Rainer Werner Fassbinders adept.

Hon tänker sitt, kan man säga, för utanför husvagnen där allt detta sker står nån vresig kostymfarbror och väntar på henne. Hennes man? Detta utspelas i en relativt nära framtid och faktiskt skulle vi kunna kalla The Quiet Roar för ”jordnära sci-fi-diskbänksexperimentialism”.

I hennes resa tillbaka i tiden får vi följa henne och hennes mans stormande med varandra under en stugsemester i ett sagolikt vackert norskt bergsnaturlandskap. Hon är 25 år och har två små barn tillsammans med hennes man, som spelas av Jörgen Svensson – ett välkänt ansikte i både Farväl Falkenberg och Man Tänker Sitt. Hon själv spelas av debutanten Joni Francéen och även om samtliga aktörer i filmen gör ett starkt lågmält jobb så är det Joni Francéen som skiner igenom lite extra tack vare en naken karisma i hur hon för sina ansiktsuttryck.

Ibland spränger uttrycken den lågmälda stämningen, men överlag är det nyckeln för att hålla uppe engagemanget i filmen.

För i och med att filmen väljer ett mycket drömsk och poetiskt skildrande av denna tidskonfrontation så hålls engagemanget uppe enbart av känslan. Detta är helt och hållet min smak av filmiskt berättande, då jag föredrar atmosfär framför mer konkret dramatik och intrig.

Problemet med filmen är dock att atmosfären sätts lite på skam då intrigen aldrig får starka förutsättningar. Huvudkaraktären visar sig själv aldrig tillräckligt mycket för att jag ska känna något särskilt starkt. Som gammal är hon introvert och depressivt distanserad känslomässigt. Som ung är hon också introvert och åtminstone distanserad känslomässigt gentemot dom i hennes närhet.

Just detta är också filmens avsikt och nyckel får jag tro, men läggs dom återstående cirka 85 procenten av filmen på enbart atmosfär och i det här fallet krävs det lite mer känsla för att jag inte ska känna mig omättad.

Jag kan jämföra med filmer som 2001: A Space Odyssey (1968 – läs min hyllningstext) Eraserhead (1977) och Only God Forgives (2013 – läs min recension), där Stanley Kubrick, David Lynch respektive  Nicolas Winding Refn eldar på betydligt mer vad gäller atmosfärselementet och därför får mer kraftfulla känsloupplevelser.

En film som ligger ännu mer nära till hands är Terrence Malicks To The Wonder (2012), som istället får den poetiska slagkraften och visuella skönheten att fylla upp det uns av tomrum som trots allt finns kvar i The Quiet Roar.

Filmen är – när allt kommer till kritan, en drömskt svävande Scener ur ett äktenskap (1973) med mycket stilla, vackra bilder och ett ”roar” som aldrig riktigt når fram, men väl värd att uppleva för allt filmen gör bra. Den här formen av skildrande ger mig i det långa loppet även när den inte når ända fram mer än ett standarddrama och det sätter jag ett stort värde i. Dock ser jag mycket hellre om Farväl Falkenberg eller Broder Daniel Forever ett antal gånger än denna.

Men igen; jämförs en film med Kubrick, Lynch, Winding Refn, Malick och Bergman så är det en intressant och sevärd film värd att ge en ärlig chans, inget snack om den saken.

Feministisk slutnot: Filmen består av en hypnosdialog mellan två gamla damer i en husvagn så rent bechdelmässigt uppfyller den dom kraven. Filmens huvudroll är – i två olika generationer, en introvert kvinna som definitivt gör mig nyfiken men som tyvärr öppnar sig för lite för att jag ska bli känslomässigt tillfredställd.

Ämnen som introverthet och känslofrånvändhet är dock mycket intressanta både ur manligt och kvinnligt perspektiv så det är en intressant kvinnoroll filmen bjuder på, utan tvekan. Ögonblicken då hennes unga och hennes gamla jag sitter i samma rum är starka.

Tema ”Manlighet”: 5 intressanta män på film

Månadens filmspanartema är ”Manlighet” och detta öppnar givetvis upp för ett väldigt brett spann av filmrelaterade texter att skriva om.

Min första tanke var att jag har betydligt mindre att säga om manlighet jämfört med vad jag har att säga om kvinnlighet, men så fort jag började definiera vad manlighet egentligen är för något – för att förbereda för inläggets filmkoppling, så for jag iväg i ett textmässigt rannsakande av vad som egentligen är ”manlighet”. Förhoppningsvis ger mina slutsater något form av värde för att definiera och omdefiniera manligheten.

För den late finns det fem intressanta män på film att läsa om som avslutning, men låt mig först gräva mig in i kärnan på mitt eget köns kvaliteter.

…

Manlighet är något vi med penis och pungkulor besitter. Ganska enkelt, alltså. Sedan kan vi ju besitta det till olika grad, olika mycket. Vad är det då vi besitter, förutom en penis och – i de flesta fall, två pungkulor?

Det verkar ju i alla fall vara tillräckligt enkelt att denna ”manlighet” är något kvinnor inte besitter – eller gör dom det? Vad är det då? Större muskler kanske? Mer kroppsbehåring? Mörkare röst? En man verkar alltså vara lite mer gorilla – lite mer stenåldersmänniska, än vad kvinnan är. Är jag rätt ute nu?

Vi rör oss ju fortfarande i väldigt ytliga zoner för att beskriva denna ”manlighet”, men finns det någonting även inom oss män som också kan beskrivas som ”typiskt manligt”?

Visst, de flesta män brukar ha en längtan efter att bilda familj med det kvinnliga könet. Lite innerligare kan tyckas, men fortfarande ingenting som är enbart en manlig företeelse. Inte undra på att homosexualitet är så pass kontroversiellt – det avmaskuliniserar ju ett av de få typiskt manliga företeelserna vi har, utöver vårat könsorgan, mörkare röst, större muskelpotential och lite kraftigare kroppsbehåring.

Förresten så är kroppsbehåringen ganska marginell numera. Visst är den mindre, men det börjar ju jämna ut sig även där och det finns ju till och med väldigt manliga barberarverktyg för att påskynda den processen.

Muskler är i sin tur inte nödvändigtvis något vi män bär på i särskilt stor utsträckning längre. Vi har gjort dem relativt överflödiga i och med alla maskulina motorfordon, alla robothjälpmedel och inte minst alla ”fantastiska” i-prylar som Steve Jobs och co. har ”förärat” oss med.

Vår mörka röst är väl också högst diskutabel, då det varierar väldigt. Jag vet till och med kvinnor med mörkare röst än vissa män och män med ljusare röst än vissa kvinnor. Och jag talar inte enbart om en och samma person i det här fallet.

Könsorganet har vi i alla fall kvar! Fast jag har i och för sig sett… nej, vi skiter i det.

Kommer jag verkligen inte längre än så? Är vi män inte mer speciella än vårat könsorgan?

Jo då, vi kan alltid mäta längden och se vem som är mest man. Vi kan också mäta vår kroppsbehåring för att avgöra vem som är mest gorilla, vår mörka röst för att avgöra vem som är mest rovdjur och våra muskler för att avgöra vem som är mest krigare.

Detta gör vi också ofta – vare sig vi vill det eller inte, i vår ungdomliga utvecklingsfas och även därefter, så att vi kan avgöra någon slags rimlig rangordning oss emellan. Vi mäter våra överlevnadsverktyg för att visa vem som har förmågan att överleva längst.

Män! Känn er speciella! Vi lever i en väldigt färsk tidsålder – som sträcker sig mer eller mindre 100 år tillbaka, där överlevnaden upphört att vara en särskilt stor prestation för väldigt många. Vi behöver inte kroppsbehåring för att klara kylan. Vi behöver inte en mörk röst för att skrämma dem vi möter i vildmarken. Vi behöver inte ens muskler längre för att fånga vår dagliga föda och bygga våra boenden.

Det enda män specifikt behöver i vår moderna värld är en penis och pungkulor. Det sistnämnda kan till och med vara i singular har jag hört. Känn er därför så manliga ni kan, alla män (jag själv inräknad) – vi är egentligen inte mer än vårat könsorgan. Vete fan om ens det behövs numera egentligen, men det brukar komma till användning ”den naturliga vägen” för de flesta, än så länge.

Rangordningen jag nämnde tidigare finns dock i högsta grad kvar och det är med hjälp av denna uråldriga överlevnadstabell vi fortfarande mäter vår manlighet – blir bedömda av vårt eget kön och inte minst av det motsatta könet. Dagligen, hela tiden. Våra uråldriga överlevnadsinstinkter finns fortfarande kvar och ”hjälper” oss att eftersträva den ideala överlevaren som kan fortplanta människan in i framtiden.

Ytlighet är därför något väldigt episkt och innerlighetens underläge är därför högst naturlig – än så länge.

Det finns dock personer som tycker att begreppet ”manlighet” består av mer komplexa saker än så. Låt oss först komma överens om att när vi talar om begreppet ”manlighet” så talar vi om något som speciellt för män. När vi beskriver vad som är manligt nämns dock betydligt mer könsneutrala kvaliteter än så.

Jag har kryssat mig fram på internet och fann att defintionen av ”manlighet” ofta beskrevs så här; Ärofylld, självständig, ekonomiskt självständig, respektabel, sexuellt aktiv, framgångsrik tillsammans med det motsatta könet, ansvarstagande, aggressiv, kontrollerande, rolig, äventyrlig.

Tillåt mig bli fundersam. Är det dessa saker som definierar en man? Saker som alla kvinnor kan vara precis lika mycket är alltså det vi förknippar med män? Om det nu är dessa saker många människor förknippar med manlighet är det inte konstigt att kvinnligheten har betraktats som åsidosatt i andra hand. Det finns ju inte mycket kvar som är kvinnligt i vissa ögon ifall orden jag nämnde ovanför är manligheten definierad.

Och vissa tycker att feminism är något negativt. Det finns visst människor som är rädda att kvinnor ska inkräkta på alla dessa manliga poäng – och det finns män som känner att endast deras könsorgan skulle bli alldeles för obetydligt.

Hur ska jag nu koppla denna text till ämnet ”Film”? Det är ju ändå en filmblogg och temat ”manlighet” ska vara kopplat till filmens värld. Jag kände bara att jag måste reda ut för mig själv och alla läsare vad som är ”manlighet” innan jag börjar skriva om manlighet jag upplevt på film.

Jag kommer helt enkelt från och med nu lista fem stycken manliga karaktärer på film som jag tycker fokuserar på just män ur ett intressant perspektiv. Filmkaraktärer som når längre än alla ytliga klichéer om vad en man är. Trevlig läsning!

…

Samuel J. Bicke (The Assassination of Richard Nixon, 2004)

Spelas av: Sean Penn

Skildrande: Utanförskap i en värld av män där endast de starka överlever

Den förbisedda rollen som Sean Penn anser är den jobbigaste och mest krävande han gjort är också hans klart bästa prestation! I denna enormt gripande och verklighetsbaserade film spelar han en man som håller på att tappa greppet om sitt liv och den roll han har i samhället.

Hans menlöshet har resulterat i att han lämnats av sin fru, förlorat kontakten med sina barn, undvikits av sin bror, fastnat i arbetslöshet och hånats av alla i sin omgivning.

Den inre frustrationen han brottas med sätter djupa spår på hans person och trots att han försöker vara positiv blir det allt mer uppenbart för honom att det är något fel på samhället han lever i när godhjärtade människor som han själv är dömda att lida.

En fantastisk karaktärsskildring om en mans utanförskap i en värld där män måste vara starka för att betyda något.

…

Brandon (Shame, 2011)

Spelas av: Michael Fassbender

Skildrande: En ensam mans sexmissbruk och känsloflykt

Sexmissbrukande kvinnor har skildrats många gånger på film och det rör sig ganska uteslutande om tragiska skildringar. Manliga sexmissbrukare är inte lika vanligt förekommande och hos de få som kommer i min kännedom porträtteras missbruket snarare som ett sorglöst ideal att eftersträva – eller vad säger du, agent 007?

I Steve McQueens film Shame får vi dock för ovanlighetens skull följa en man som i högsta grad är en fånge i sitt missbruk. Ett missbruk som består av sex. Det skulle dock kunnat vara vilket missbruk som helst, i sättet det styr hans liv, hur de tvångsmässigt sökta kickarna blir det enda som betyder något och hur hans övriga känsloliv stryps i takt med att destruktiviteten äter upp honom.

Michael Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus) spelar denne man med total inlevelse och faktumet att hans New York-liv på utsidan verkar så perfekt och behagligt krossas snabbt och smärtsamt i takt med att hans syster oväntat flyttar in i hans lägenhet och vardagsmönstret snabbt vänds upp och ner.

Här är min recension av Shame.

…

Henry Spencer (Eraserhead, 1977)

Spelas av: Jack Nance

Skildrande: Alienation och ångest över barnafödsel

Den blyge, lille mannen Henry vandrar i en tyst ångest över den deprimerande fabriksmiljön han lever i, hans arga flickvän och hans oönskade, nyfödda och skrikande alienfoster.

Jack Nances (Blue Velvet, Twin Peaks, Wild at Heart) rolltolkning är minst lika speciell som filmen i sig och det är en skådespelare i total självkontroll vi får bevittna.

Filmauteuren David Lynch (Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) fick inspirationen till det minst sagt surrealistiska dramat Eraserhead när han och hans fru väntade deras första dotter, filmskaparen Jennifer Lynch Chambers (Boxing Helena, Surveillance, Chained).

Ångesten han tampades med inför detta och att samtidigt leva i det smutsiga industrihelvetet Philadelphia under denna, allvarsamma tid resulterade i en av filmhistoriens mest unika skapelser. Trots att Eraserhead är extremt absurd rör den samtidigt mycket närgånget i en manlig ångest som sällan skildras på film, men inte alls är ovanligt i verkliga livet.

Många är dem som undrat över varför David Lynch gör sådana mörka, destruktiva filmer gång på gång. Lynch har själv sagt att kreativitet aldrig kan komma i ett destruktivt tillstånd, men destruktivitet kan däremot vara en enorm inspiration i ett konstruktivt tillstånd;

“I don’t think it was pain that made [Vincent Van Gogh] great – I think his painting brought him whatever happiness he had.”  – David Lynch

…

Curtis (Take Shelter, 2011)

Spelas av: Michael Shannon

Skildrande: En mans mentala oro i strävandet att beskydda sin familj

Take Shelter ha en alldeles särskild plats i mitt medvetande. Inte minst för att det är en på alla sätt och vis fantastiskt välgjord film, men också för att jag lever mig in i den så pass att jag till och med kom till insikt tack vare filmen hur jag förträngt bort panikattacker från min barndom, skapade av oro över mina mardrömmar.

Filmen är en sällsamt intim upplevelse in i en familjefars introverta psyke och hans oro över att något ska hända hans fru och deras döva dotter. Familjens med- och motgångar är mycket sällan så pass äkta som i Take shelter. Michael Shannon gör en fulländad prestation som den fåordige, enkle Curtis och skådespeleri blir sällan så bra som när Shannon får detta utrymme med en komplex karaktär.

Jag förstår precis vilka tvångsmässiga våndor han går igenom. Paranoian över att det värsta kan hända sig själv och sina nära trots att chanserna egentligen är små börjar inkräkta  på ens medvetande och till slut jinxar man allt i sin vardag för att kunna få ögonblick av harmoni.

Det är inget specifikt manssymptom vi får se i Take Shelter, men sättet hur Curtis kämpar med sina tankar och hur hans familj börjar förhålla sig till honom gör det till ett väldigt intressant skildrande av en manlig karaktär!

Här är min recension av Take Shelter.

…

Julian (Only God Forgives, 2013)

Spelas av: Ryan Gosling

Skildrande: Lillebrorskomplex och ohälsosamt starkt band till sin mor

Lyckosamma tillfälligheter får mig att vilja avsluta med en aktuell film som jag nyss såg på bio, nämligen Nicolas Winding Refns (Pusher, Fear X, Drive) mytologiska saga Only God Forgives. Ryan Gosling (The Believer, Lars and the Real Girl, The Place Beyond the Pines) spelar en muay thai-promotor i Bangkok, som efter sin brors död blir beordrad av sin dominanta gangstermor att utkräva hämnd på hennes förstfödde sons – tillika brors, mördare.

Det intressanta är dock Julians totalt undergivna position till sin mamma (spelad av en fantastiskt bitchig Kristin Scott Thomas), som gör att han lyder hennes minsta order utan att tänka det minsta på hans eget värde. Mammans relation till sönerna verkar vara okonventionell på mer än ett plan och hon verkar uppenbarligen vara orsaken till Julians besatta lillebrorskomplex då hans motivation ständigt verkar vara att bevisa sin manlighet inför modern – och framför allt visa att han är lika mycket man som sin storebror.

Att detta kan ha gjort Julian impotent och eventuellt könlös är intressant. Hans motiv till hämnden är högst spekulativ. Scenen då mamman mäter sina två söners könsorgan mot varandra är slående! Alla som har en bror av något slag vet att syskonkonkurrensen – eller bristen på den, alltid spelar någon slags roll på ens personlighet och i fallet med Only God Forgives skildras detta till det extrema. Som en mytisk gudasaga.

Om Julians obesvarade kärlek till sin mor egentligen övergått till ett hat över sin skapare är upp till varje person att avgöra, men att det är en fascinerande relation är självklart för mig och i Winding Refns domedagsbeklädda mardrömsvärld ger det för mig avtryck som kan liknas vid besatthet. Spana även in Nicolas Winding Refns övriga filmrepertoar för han behandlar fenomenet ”manlighet” i samtliga sina filmer – inte minst i Bronson (2008).

Här är min recension av Only God Forgives.

…

Gå nu in och läs vad de andra av månadens filmspanare har att säga utifrån temat ”Manlighet”, så ser jag fram emot att tillägna nästa månads tema åt kvinnligheten!

The Velvet Café 
Flmr Filmblogg
Fripps filmrevyer
Filmmedia
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har Du Inte Sett Den? (podcast)