Etikettarkiv: The Tree of Life

I backspegeln #13: 25 års 25 bästa filmer (1988-2013)

I-Backspegeln3

I denna episods ”I backspegeln” tar jag konceptet väldigt bokstavligt och blickar tyst och stilla bakåt hela vägen till 1988.

Det har tydligen (enligt okända källor) gått en internationell trend de senaste dagarna att lista de senaste 25 årens 25 bästa filmer och det upplägget gillar jag skarpt. Framför allt eftersom jag själv är 25 år gammal och det innebär att jag listar de bästa filmerna under min livstid, vilket också på något vis innefattar det vi på ett sätt skulle kunna kalla för ”moderna klassiker”.

En av anledningarna till att jag har startat denna bloggserie var ju för att kunna skriva kortfattat (med mina mått mätt) och det var också något av ett nyårslöfte. I och med denna ”top 25”-lista tar jag detta till sin spets genom att presentera mina favoritfilmer de senaste 25 åren med endast namn och bild.

Med så pass många filmer får du nog ändå en hyfsad inblick i min filmsmak och förhoppningsvis finns det åtminstone en eller annan film du ännu inte sett och därför blir mer nyfiken på? Hoppas det.

??????????????????????????????????????????????????????

1. Twin Peaks: Fire Walk With Me (David Lynch, 1992)

0000225784

2. Mulholland Drive (David Lynch, 2001)

MURDER MULTIPLE CHILD TEEN

3. Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 1996)
3. Paradise Lost 2: Revelations (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2000)
3. Paradise Lost 3: Purgatory (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2011)

titanic_3d_34

6. Titanic (James Cameron, 1997)

lostintranslation200372j

7. Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003)

Irreversible9

8. Irreversible (Gaspar Noé, 2002)

eyes-1

9. Eyes Wide Shut (Stanley Kubrick, 1999)

drive409

10. Drive (Nicolas Winding Refn, 2011)

TheTreeOLife

11. The Tree of Life (Terrence Malick, 2011)

72343dz0n3

12. Léon (Luc Besson, 1994)

07_shaun_of_the_dead_blu-ray

13. Shaun of the Dead (Edgar Wright, 2004)

The Devil and Daniel Johnston img_7176

14. The Devil and Daniel Johnston (Jeff Feuerzeig, 2005)

LukasMoodysson8

15. Lilja 4-ever (Lukas Moodysson, 2002)

the-assassination-of-richard-nixon

16. The Assassination of Richard Nixon (Niels Mueller, 2004)

ghostwriter1135

17. The Ghost Writer (Roman Polanski, 2010)

ab7916aewi

18. Inglourious Basterds (Quentin Tarantino, 2009)

TakeShelter11

19. Take Shelter (Jeff Nichols, 2011)

heatblu_shot15l

20. Heat (Michael Mann, 1995)

LARGE into the wild blu-ray7

21. Into the Wild (Sean Penn, 2007)

Boogie+Nights-011

22. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

pupfiction1

23. Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994)

unforgiven-1992

24. Unforgiven (Clint Eastwood, 1992)

Coll2_large

25. Collateral (Michael Mann, 2004)

Annonser

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

Bästa foto 2011

1. The Tree of Life
2. War Horse
3. Tinker Tailor Soldier Spy
4. Melancholia
5. We Need To Talk About Kevin

Kommentar: Foto är definitivt ett filmelement som kan höja min upplevelse av filmen avsevärt. En medelmåttig historia med bra foto kan lätt kännas som en bättre upplevelse än vad det egentligen är på pappret. Fotot gör inte filmen, men det kan definitvt få filmen att åtminstone landa snyggt.

Det intressanta är inte alltid hur pass vackert fotot är, utan hur pass effektivt det utnyttjas för att ge den rätta känslan för filmen. Det finns dock en del basgrunder som värderar ett bra foto och det ena kan väga upp det andra.

Miljön – var fotografen filmar någonstans.

Vinkeln – från vilket håll i miljön fotografen har valt att rikta kameran.

Kompositionen – vilken typ av utsnitt fotografen valt, utifrån vinkeln.

Ljussättningen – hur pass kreativt fotografen utnyttjar ljusmöjligheterna.

Metoden – fotografen kan utgå från statiska bildutsnitt, eller också rörlig kamera, handkamera och valet mellan färgfoto eller svartvitt.

Tekniken – val av kamera, objektiv och användande av dolly, steadicam, kran, flygfoto eller liknande. Är fotot filmat på film eller digitalt? IMAX, 70 mm, 35 mm, 16 mm, digitala alternativ eller 3D spelar in i fotots utseende. Och så vidare, och så vidare.

Teknikprylar är givetvis verktyg som underlättar kreativiteten, men eftersom budget spelar in och jag inte gillar att ge beröm efter hur mycket pengar någon har på fickan så är det en värderingsfråga från fall till fall, då det till största grad handlar om att jobba så kreativt som möjligt efter förutsättningarna. Miljön är heller inte alltid den mest idealiska för ”snyggt foto”, så även där värderas istället kreativiten under valda förutsättningar.

Steven Spielbergs storslagna War Horse bjöd sannerligen på ett magnifikt foto där de stor miljölandskapen fick tala för sig själva på allra, allra bästa sätt. Filmen är foad av Spielbergs vapendragare Janusz Kaminski, som fotat bland annat Schindler’s List, Saving Private Ryan och Fjärilen i Glaskupan.

Filmen fick oväntat en plats i mitt hjärta och mycket eftersom fotot lyfte känslan av att filmen kunde vara en gammal John Ford-klassiker från den gyllene hollywood-eran. Ängarna, vidderna, slagfälten och alla andra luftiga platser får mig att önska att jag var i samma fantastiska natur och gång på gång kliade jag mig i huvudet över hur de lyckats hitta så väldiga platser som bevarats så fint från urbaniseringen att de fortfarande skulle kunna höra hemma i 10-talets europa.

En sann, filmisk fotokaraktär av den gamla skolan med nostalgisk ljussättning framför realism och på det stora hela väldigt härligt utarbetat på ett sätt vi sällan ser i dagens storfilmer!

Den svenskstadgade fotografen Hoyte Van Hoytema (Lasermannen, Flickan, Låt Den Rätte Komma In, The Fighter) skapade, tillsammans med Tomas Alfredson, många fina fotosekvenser i det briljanta glansverket Tinker Tailor Soldier Spy. Väskor som glider genom mathissar, vackra nattmotiv på husaktiviteter ur dockskåpsperspektiv a’la Rear Window, allmänt krispiga kalla kriget-motiv och ett kokhett, toppsäkert rum där Gary Oldman vakar över de moderna riddarna och David Dencik stylar med sin rökarpipa.

Filmen osar av så kallad sidvändarspänning i den meningen att man väntar och väntar på genombrottet och trots sitt kliniska, långsamma tempo med gubbar i kostym så långt ögat når. Alfredson har ju filmen Fyra Nyanser Av Brunt på sitt samvete, men den titeln beskriver även tonen på Tinker Tailor Soldier Spy fotomässigt, så när som på några kallgråa inslag.Filmen fotades i just film, skiftandes mellan två kameramodeller -Fuji Eterna 35mm av standardformat och 8547 Fuji 500T Eterna.

Den är definitivt inte lättsmält att ta sig igenom filmen då det är så mycket som pågår utanför det uppenbara, men just därför bär fotot med järnhand mig igenom passager som annars kunde ha blivit alldeles för statiska eller rentav ratade i en mindre skicklig regissörs och fotografs händer. Ibland är det svårt att sätta fingret på varför man älskar vissa filmer, men fotot i Tinker Tailor var helt klart något att sätta mitt finger på.

Frågan återstår dock; när får Hoytema sin första oscarsnominering?

Danske ateuren Lars Von Trier etablerade en ny fotografisk ton i sina filmer från och med den egendomligt ruggiga Antichrist. I hans nya film Melancholia fortsätter han med den stilen, som delvis är en rörlig, dogmabesläktad handkamera för att sedan som kontrast då och då berättas med extremstatiska bilder i djup slow-motion – helt anpassad efter Wagners musik som ständigt återkommer – så pass att bilden snarare blir en tavla som sakta förändras under just dessa sekvenser.

Filmen är inspelad i svenska Trollhättan, samt vid det väldiga Tjolöholm Slott i Kungsbacka, vilket ger filmen en storslagen prägel stundtals och gör det dessutom extra kul att se filmen, precis som med Antichrist. Dansk-Chilenske Manuel Alberto Claro står för fotot men Lars Von Trier är alltid den som håller i kameran under första tagningen, för att få en känsla för hur han vill ta scenen.  Sedan repeterar fotografen hans rörelser, vilket ger oss en inblick i hur pass angelägen Von Trier är om fotot i sin film. Filmen är inspelad med digitalt foto och inte filmkamera.

Tillsammans med undergångselementen i denna film tar han fotografin till nya höjder i sin karriär, med otroligt detaljerat, skarpt foto. Han må vara en egensinnig filmskapare, men som tur är en väldigt talangfull sådan som inte låter sig fastna i konventioner och det är precis vad han säger även med fotot i sina filmer.

Det är nog ingen slump att melankoli och depression alltid skildras så fruktansvärt vackert och Von Trier har förstått den poängen.

Lynne Ramsays psykologiskt omskakande bokfilmatisering We Need To Talk About Kevin handlar om mamman som föder ett barn – en liten pojke som tidigt visar sig vara psykopatiskt lagd och bara blir äldre. Denna rafflande, otäcka och sällsynt påfrestande historia växer enormt på mig ju mer den får gro kvar i mitt huvud – och då var den redan när jag såg den första gången en av de bästa filmerna från 2011 i mitt tycke. Jag jämför den här och nu med torterande filmer som Eden Lake och Irréversbile.

Nog om filmen nu och mer om fotoprestationen istället. Filmen fotades med varierande filmkameror av den irländske, prisbelönte fotografen Seamus McGarvey, som har en framgångsrik karriär som stillbildsfotograf och dokumentärfilmfotograf, men har framför allt varit mest produktiv inom musikvideofilmande för stora artister som The Rolling Stones, U2, Paul McCartney, Robbie Williams, Dusty Springfield, PJ Harvey och Coldplay – bland annat. Hans filmresumé är inte mindre märkvärdig den heller, med högklassiga fotojobb som Atonement, World Trade Center, The Hours, High Fidelity och till och med otippade bioaktualiteten The Avengers på sitt samvete!

Fotot är stundtals väldigt kreativt och varenda bildruta förstärker känslan av distans, om det så är avståndsbilder, en extrem närbild som plötslig konrast, intressanta kompositioner med fysisk distans mellan karaktärerna eller om distansen bara ligger i kontrasten mellan två ansiktsuttryck bredvid varandra. ”Kontrast skapar distans” är filmen otalade ledord.

Bilderna säger så mycket och det är också väldigt viktigt då filmen är väldigt dialoglös. We Need To Talk About Kevin är ett undervisningsexempel på strålande kompositionskreativitet!

Den för mig oslagbara vinnaren är dock Terrence Malicks existentiella praktupplevelse The Tree of Life. Det är inte bara 2011 års snyggaste film, utan en av de snyggaste jag sett i hela mitt filmintresserade liv! Den är filmad med en mix av både 35 mm-film, specialeffektstandardformatet 65 mm-film samt det storslagna IMAX-filmformatet som vanligtivis används till selektiva naturfilmer (men som Christopher Nolan införde i fiktionfilmformatet i och med The Dark Knight, 2008).

Fotografen Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Assassination of Richard Nixon, The New World) har fått avundsvärda möjligheter i och med det klockrena samarbetet med vår tids kanske största ateur – Terrence Malick. Inspelningen ägde rum på massor av häpnadsväckande platser, men ändå är det i första hand inte det som gör filmen så magnifik, utan hur bra Lubezki och den ultrapoetiske filosofregissören Malick utnyttjar chanserna.

Kameran flyter fram likt en meditativ flod och är ett med filmens musik och allt som rör sig i de drömska bilderna. Jag tappar hakan i sekvens efter sekvens, bildruta efter bildruta. Och djupet är stundtals så djupt att det är lätt att hånskratta åt trickfilmande som 3D-fotografi, när det går att göra fotot så här bra ”i verkligheten”.

Det är lätt att fastna vid filmens bedårande bilder och är du fotointresserad – stillbild som rörligt, så spelar det ärligt talat inte så stor roll om du ger blanka fan i handlingen eller inte, för filmen kan ses enbart för fotot.

Se dock gärna filmen för det andra också då den är väldigt bra, men var beredd att överväldigas av filmens 187 200 bildrutor i alla dess utsökta, bedårande, magnifika, ögonsköna, filosofosiskt närgångna form när de får liv i skildringen av livets flod.

The Tree of Life (2011)

Genre: Existentiellt drama
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
Längd: 138 min
Skådespelare: Brad Pitt, Hunter McCracken, Jessica Chastain, Sean Penn, Dalip Singh, Fiona Shaw, Joanna Going, Crystal Mantecon, Tamara Jolaine, Kari Matchett, Laramie Eppler, Tye Sheridan

Jack växer upp som en av tre bröder i en familj i mellanvästern. Modern är en känslig kvinna som står för kärlek och empati. Fadern, å andra sidan, försöker lära sina söner att i första hand tänka på sig själva. Föräldrarna kämpar för sina olika åsikter, och Jack står mitt emellan dem.

Terrence Malick lyckas både göra en film som är närgången och personlig på ett behagligt, drömskt vackert sätt samtidigt som den är storslagen med ett stundtals enormt omfattande perspektiv, som bokstavligt talat sträcker sig till universums födelse. Många har kritiserat filmen för dessa ”pretentioner” och att filmen ska vara ”svår att förstå”, men jag ser den som väldigt uppenbar berättarmässigt och sekvenserna med universums födelse är endast ett otroligt vackert upplägg för att få oss att ställa frågan ”Var i allt detta fanns Gud?”.

Hela filmens handling kretsar just kring vår relation till Gud i livets utveckling, livets uppfostran och om hans roll i våra liv egentligen spelar någon roll. Att filmen sedan är en av de visuellt sett vackraste jag sett är en upplevelse i sig. Många klagar på att skådespelarna skulle ha använts flitigare – främst Sean Penn som inte har många minuter i filmen. Någon som istället får glänsa rejält är filmens egentliga huvudperson – den äldste sonen i familjen (spelad av Hunter McCracken). En oscarsnominering vid den åldern hade varit extraordinärt men välförtjänt. Till och med den lilla bebisen är fenomenal! Och musiken – både Malicks utvalda och Alexandre Desplats nyskrivna, är magisk.

Det är (föga förvånande om man känner Malicks regi) ett speciellt ensembledrama där känslan och naturen står över enskilda personer. Men alla som har arbetat med Malick lär sig att det inte är rätt inställning att komma in med ett ego under inspelningen av hans filmer, då visionen är hans egen till det extrema och likt hur en sann poet använder bokstäver för att ge sin känsla till läsaren så använder Malick filmens alla element för att ge sin känsla till tittaren. Han vill enligt de som jobbat med honom att allt i hans filmer ska vara rörelsen av vattnet i en flod, som säger något om hans syn på livet. ”Pretention” säger vissa i ett försök att beskriva hans filmer. ”Filosofisk poesi” anser jag.

Att The Tree of Life jämförs med 2001 – A Space Odyssey är föga förvånande, då de stora existentiella frågorna som täcker hela universums utveckling driver båda filmerna. Just det enorma arbetet kring allt visuellt i filmen delar de också, för The Tree of Life är en av de visuellt snyggaste filmerna som någonsin gjorts. Någonsin. The Tree of Life känns inte felfri och inte heller lättbearbetad, men undviker man att bara kalla den ”pretentiös” och faktiskt börjar se budskapet så finns det mycket att reflektera över i denna mycket vågade, visionära film.

Och någonstans släppte en sten modell tyngre för regissör/auteur Terrence Malick, eftersom han redan har fyra nya filmer på gång efter att tidigare endast gjort fem filmer på över 40 år.


Allt ovanstående, gudomligt foto och att budskapet inte hamras in i tittaren med en bibel utan med öppet sinne och att Terrence Malick vågar gå sin egen väg

Visst hade jag velat sett Sean Penn agera lite mer och skönheten i att sväva ovanför karaktärerna – poetiskt och bokstavligt, är stundtals ovant då man förväntar sig känslorna öga mot öga med karaktären

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 2)

Bästa foto:

The Artist (2011): Guillaume Schiffman
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Jeff Cronenweth
Hugo (2011/II): Robert Richardson
The Tree of Life (2011): Emmanuel Lubezki
War Horse (2011): Janusz Kaminski

Kommentar: Svenskbekante Hoyte Van Hoytema skulle verkligen varit nominerad här. Von Triers Melancholia skulle absolut varit nominerad här. Den sistnämnda är den enda som kan konkurrera med Malick/Lubezkis foto i The Tree of Life för i det här fältet är den ohotad vinnare. Dock ska Cronenweth/Finchers utnyttjande av svensk vinter ha en eloge i sammanhanget då det inspirerat mig mycket och tillförde verkligen den amerikanska remaken något som den svenska – för en van svensk, inte utnyttjade till fullo. Och enormt skicklige Richardson kan nog med rätta vara nöjd med sitt första 3D-foto i hans merittyngda karriär, i och med Hugo. Men mitt faktum kvarstår vilket lyder att The Tree of Life är årets kanske bästa film (i konkurrens med Drive) och detta beror till tre fjärdedelar på utnyttjandet av fotot, så oscarn är given.

Bästa scenografi:

The Artist (2011): Laurence Bennett, Robert Gould
Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): Stuart Craig, Stephenie McMillan
Hugo (2011/II): Dante Ferretti, Francesca Lo Schiavo
Midnight in Paris (2011): Anne Seibel, Hélène Dubreuil
War Horse (2011): Rick Carter, Lee Sandales

Kommentar: Denna kategori är lite knepig då den känns outtalad och därför oviss, men Hugo står ändå i en svårighetsgrad för sig med 3D-momentet som Scorsese lagt ner hela sitt hjärta i att utnyttja på bästa sätt genom filmmiljöerna och det bör belönas genom en gubbe här. Till och med James Cameron har hyllat filmen som den bästa 3D-filmen hittills och oscarjuryn respekterar både honom och ännu mer Scorsese, så spika Hugo.

Bästa kostym:

Anonymous (2011/I): Lisy Christl
The Artist (2011): Mark Bridges
Hugo (2011/II): Sandy Powell
Jane Eyre (2011): Michael O’Connor
W.E. (2011): Arianne Phillips

Kommentar: I ”perioddrama-kategorin” är jag väldigt osäker. The Artist må vara en favorit i stort, men kvinnan som står bakom skapandet av kostymerna till filmen Hugo är en veteran som varit nominerad tio gånger tidigare och vunnit tre. Är det en fördel eller en nackdel? Skulle kunna bli en skräll med någon av de övriga tre som vinner och jag vill kalla det ett jämnt race. Totalt ovisst, men gissar på Hugo av ren feghet. Antagligen tänker dock oscarjuryn att de tekniska priserna kan vara ett tillfälle att sprida priserna lite och röstar de på Hugo i art direction så tar de kanske filmen med den mest maffiga garderoben kläder här, vilket i så fall blir Anonymous. Jag vågar dock inte spela så högt i min gissning.

Bästa smink:

Albert Nobbs (2011): Martial Corneville, Lynn Johnson, Matthew W. Mungle
Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): Nick Dudman, Amanda Knight, Lisa Tomblin
The Iron Lady (2011): Mark Coulier, J. Roy Helland

Kommentar: Tre väntade konkurrenter, men jag ser Iron Lady:s sminkning som den skickligaste då det slog mig att Meryl Streep såg allra mest äkta ut i skepnaden av den pensionerade Margaret Thatcher och inte den yngre eller mer jämnåriga. Även om detta även inkluderar hennes fantastiska skådespel så berodde också en del på formidabelt sminkarbete. Är det någon priskategori som vi dessutom ser en betydande positiv utveckling i så är det här, mycket på grund av att den stigande bildkvaliteten. När digitalt högupplösta bilder blev standard fick make up-arbetarna plötsligt höja både ribban och lägstanivån. Men The Iron Lady vinner.

‘The Tree of Life’ trailer!

Äntligen får vi oss ett saftigt smakprov av Terrence Malicks nya, efterlängtade mastodontprojekt – The Tree of Life, som har dragit ut på tiden ett bra tag nu men som ser ut att släppas på bio i maj 2011 – antagligen lagom för en galapremiär på Cannes. Och vad ska man säga?

Det verkar som att filmen kan bli precis hur bra som helst. Den andas poesin från The Thin Red Line och en extrem naturkraft och existentialitet (ursäkta pretentionerna). Brad Pitt, Sean Penn och Jessica Chastain spelar huvudrollerna i detta drama av episka mått, och jag vill vara där på premiären.