Etikettarkiv: Terrence Malick

Moonlight (2016) eller: Förortssaga med Terrence Malick-ögon

Microrecensioner-headermoonlight-poster-lg

Ett amerikanskt, åttafaldigt oscarsnominerat uppväxtdrama i förortsmiljö som är genuint välbalanserat och det känns.

Ett porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder. Chiron växer upp i ett tufft område utanför Miami och kämpar för att finna sin plats i världen.

Filmen skildrar en tyst pojkes inre så det når fram till mig känslomässigt och inte bara i teorin, vilket är en konst. Filmen visar rent ut sagt musikalisk harmoni i alla beståndsdelarna och drar fram tysta – alltså subtilt rörande kvaliteter, som för tankarna till Terrence Malicks (Days of Heaven, The Tree of Life, To the Wonder) originella touch. Det är lite Badlands light över det här.

Jag tar framför allt med mig den förbisedda briljansen i att berätta en stor livsberättelse i tre mycket koncisa akter som lyfter fram kärnan och undviker utfyllnad. Jag känner verkligen ingen utspäddhet. Ingen vilja att göra historien mastigare än den behöver vara. Det är en film du bara ska se, så enkelt är det. Moonlight sviker mig inte på någon punkt.

39tumblr_od5otvi6ec1qjv3x8o1_1280mahershala-ali-moonlight

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Moonlight hade premiär den 10 februari i Sverige och går nu på utvalda biografer. Ytterligare filmbloggare som skrivit om filmen kan du klicka fram ur denna skara.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Fiffis filmtajm
Snacka om film (podcast)

The Editing of the ‘The Thin Red Line’: Shaping a Terrence Malick Film (2010)

Mkrorecensioner-header536_bd_box_348x490_original

Genre: Dokumentär, Making of, Extramaterial
Produktionsland: USA
Manus: ? (Criterion)
Regi: ? (Criterion)
Längd: 27 min
Budget: ?
Medverkande: Leslie Jones, Saar Klein, Billy Weber, Hans Zimmer, Jim Caviezel

En dokumentär inblick i skapandet av filmen The Thin Red Line, som släpptes tillsammans med filmen i samband med Criterions release.

Terrence Malicks (The Tree of Life, Knight of Cups) särpräglade tillvägagångsätt i skapandet av hans filmer är djupt intressant att höra om. Jag har nog sett det mesta som finns i dokumentär väg på området direkt kopplat till just Malick i sig, samt läst diverse artiklar och en biografisk avhandling i hans liv. Ett liv och ett skapande som – om du är nyfiken på att komma närmare hans berättande, har sitt svar i dom filosofier han tagit in och även lärt ut innan och efter han blev en skapare av just film – främst dom idéer som existentialisten Martin Heidegger samlade ihop. Varat och Tiden och allt det där.

thin-red-line-criterion-dvd-header-10thing-you-need-to-know-playlist

Den här dokumentären är kort och inte någon särskilt djup studie av Malicks tänk, utan intervjuar inblandade med enkla ”talking heads” om det mer konkreta tillvägagångssättet av hans existentiella krigsadaption The Thin Red Line (1998) under produktionen och klippbordet. Ändå är det mycket intressanta anekdoter och betraktelser här som du inte brukar höra i extramaterial eller dokumentärer om dom flesta andra filmproduktioner. Det dyks ner i sekvenser och ögonblick från The Thin Red Line och dessa fördjupningar tar jag särskilt med mig, då dom öppnar upp åtminstone en fin ingångsförståelse för hur sjutton Malick tänker.

the-thin-red-line

Ett tänk som evolverats och förfinats i märkbar form och takt för varje film han gjort sedan inte minst comebacken med The Thin Red Line. Bara det faktum att någon gör två särpräglade filmer som Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension) för att sedan i stort sett lämna filmbranschen under nästan 20 år. Sedan komma tillbaka till scenen med en vilja att göra en krigsskildring. Bara det är en intressant ingång i berättelsen om Malick, utöver motivationen bakom att först casta en drös profilstarka skådisar i vad dom hoppades var bärande roller, för att sedan klippa bort dem helt ur den slutliga versionen. Kan människan fortsätta vidga sina vyer kring och genom Malicks berättande tror jag att mänskligheten som varelse inte är helt uträknad i naturen, riktigt ännu. Sedan vad det spelar för roll, är en annan sak.

thinredline-14

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Ämne
3 – Berättargrepp
4 – Medverkande
3 – Klippning
2 – Visuell stil
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Här kan du se dokumentären gratis i sin helhet.

Editing The Thin Red Line, Shaping a Terence Malick Film from Isabel Sadurni on Vimeo.

Paris, Texas (1984)

Artsy-Fartsy-headerparis_texas_84

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

2308_1

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

rglcoj2vdv9ditdcgypuujavt7f

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

paris_texas_-_couv

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

SYD-Betyg-09


ptx03cwws

Valerie a Týden Divu / Valerie and her Week of Wonders (1970)

Artsy-Fartsy-header0-lJMHRrg1dKleEE6o

Genre: Surrealism, Saga, Fantasy, Vampyrfilm
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Manus: Jaromil Jireš, Ester Krumbachová (efter en roman av Vítězslav Nezval)
Regi: Jaromil Jireš
Längd: 77 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Josef Abrhám, Jaroslava Schallerová, Jan Klusák, Helena Anýzová, Petr Kopriva, Jirí Prýmek, Libuse Komancová, Karel Engel, Alena Stojáková, Otto Hradecký, Martin Wielgus, Jirina Machalická

Valeries vecka börjar underligt med ett besök av en ung man som kan förvandlas till en fågel. Resten av veckan fortsätter i samma anda.

004

Ibland – någon gång vart tionde år, ser du en sån där magisk ”jag ser Ljuset”-filmupplevelse bortom simpla adjektiv som ”bra” och ”dåligt”. Valerie and Her Week of Wonders är den filmen dom senaste tio åren för mig.

En fantasi inlindad i en saga, inlindad i mjuk sommar av dagg och glittrande ljus. En surrealistisk dröm som går hela vägen in i surrealismen istället för att bara doppa tårna i den. Den bygger på en bok skriven 1932 av författaren Vítězslav Nezval under Tjeckoslovakiens nya våg av surrealistiska alster och filmatiserades som en av dom senare filmerna i den tjeckoslovakiska filmvågen. Regissör Jaromil Jireš (Zert / Skämtet) gjorde inte något liknande varken förr eller senare.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-14

Historien klassas av vissa som en rysare, men det gör den knappast rättvisa. Ingen genre annat än surrealism kan riktigt bestämma formen för filmen, men den har en intensiv laddning av skönhet. Vissa kallar den till och med ”en pedofils dröm”, men det är verkligen att missuppfatta dess magi. Vi får följa en flickas konfronterande med sin identitet efter den första menstruationen, symboliserad genom hennes omgivning under en veckas tid av allt annat än ordinära karaktärer.

Cb1K-c-W8AAqwXw

Hennes mormor är döende och påfallande lik hennes mor, den kvinnliga gästen som besöker deras hem bär samma likheter, ett monster förföljer henne och hennes örhängen tycks besitta en beskyddande kraft som inte stadens övriga flickor eller kvinnor delar med henne men som en ung tjuv stjäl från henne i början av filmen. Hennes oskuld? Hennes ungdom? Sagans övriga karaktärer tycks värdera den högt och vill gärna ha en del av den.

002

Och det är en ytterst viktig dualism i hennes familjeträds medlemmar som förföljer henne som för mig besitter skrämmande likheter med surrealisten David Lynchs dualistiska berättande. Har inte Lynch sett denna och inspirerats av den, är jag beredd att likt Werner Herzog äta upp mina skor. Givetvis faller det sig inte så att Lynch brukar vara tydlig med sitt filmspråk så svaret lär jag aldrig få.

019

Inspirationen och likheter med båda sagorna Alice i Underlandet och Rödluvan och Vargen finns där tillsammans med ett filmiskt berättande och tempo som påminner om både Fellinis  (1963 – läs min recension) och Jonathan Millers version av Alice in Wonderland (1966 – läs recensionen) med ett stänk av Ingmar Bergmans magiska stunder, men sagan om Valerie är ändå inte riktigt som något annat jag kan jämföra den med. Sagan är mer distinkt och perfekt utförd, mer genuin i flödet och med finesser som lämpar sig oerhört väl specifikt för filmmediet.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-12

Fotot så vackert att jag nästan är beredd att kasta alla tidigare ord om världens vackraste filmer i sjön. Det är i klass med Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs recensionen) som är en utmärkt film att para ihop med Valerie även på övriga plan. Musiken av Luboš Fišer är ett mästerverk i sig – det andra jag förtrollades av näst efter fotot. 13-åriga Jaroslava Schallerová har en naturlig närvaro i hennes skådespel av Valerie som inte kräver några ord för att förmedlas av henne. Stora ögon och rörelser i total harmoni med den drömska känslan. Hon blev utvald efter en audition av tusentals flickor.

vw14

Det viktigaste och mest innerliga jag förtrollas av med filmen är ändå den surrealistiska leken som river upp tekniska konventioner i utbyte mot en lekfull frihet. Ljudet är selektivt utvalt på ett tydligare sätt än i vanlig film för att skapa dimensioner snarare än realism. Ljuden lyfts fram som pålagda markörer över en stumt utförd film. Skådespelarna tycks vara helt efterdubbade vilket gör att rösterna nästan kommer innanför eller utanför deras kroppar. Dom är liksom inte i samma dimension som kropparna, vilket skapar en drömsk, hallucinogen känsla.

01

Dom visuella effekterna är metodiskt utplacerade – ibland oförskämt och uppfriskande plumpt, för att det inte ska vara några frågetecken kring dess funktion som symboler, som bär på betydelser vilka jag som åskådare behöver tolka om för att se mönster i det surrealistiska kodspråket. Det är allt som oftast surrealismens väg, att tydliggöra vad som är ett frågetecken men för den delen inte svara på det.

03

Berättarstrukturen i sig bildas i allt detta. En karaktär kan vara en annan karaktär och en miljö kan representera en tanke eller känsla lika mycket som en händelse, då skillnaden mellan fantasi och verklighet upphört. När berättelsen är slut börjar du antingen pussla ihop symbolerna och koda om dem med samma brist på säkerhet som en dröm du vaknat upp ur – bildar dig en mönsterteori för din egen kontrolls skull eller bara för intresset av att tolka, eller så nöjer du dig med den sällsamma upplevelsen i all sin suddighet.

010

Sexspalten: Valerie är 13 år, upptäcker sin första mens vilket verkar sätta igång en rörelse där både män, monster och åldrande kvinnor vill ta hennes ungdom för sin egen vinnings skull och hon själv riskerar att bli ett offer för den förlorade ungdomen. Sexuella beteenden präglar berättelsens alla skeenden och kyssar används som vänliga trygghetstecken. Hennes familjesaga verkar repeteras och transformeras runt henne och kanske är dom bokstavliga släktbanden endast en symbol för naturens återkommande begär efter ungdom och svårigheter att finna en kraft som hindrar naturen från att snylta på sig själv.

Eller är det endast Valeries undermedvetna som i djup sömn hanterar första steget från barn till vuxen? Hur världen som en gryende pubertet öppnar upp sent i den sovande tanken kan te sig som en vecka av undranden och underligheter där demoner, tjuvar, vampyrer och häxor direkt hämtade från barndomens sagor leder vägen fram, tills försoningen med dig och allt runt dig leder dig till återerövrad klarhet och existentiellt uppvaknande.

tumblr_o1crq0wdHE1uvva6do4_1280

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

017

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Birdman (2014)

birdmanposter1Genre: Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 119 min
Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Zach Galifianakis, Amy Ryan, Merritt Wever, Lindsay Duncan, Benjamin Kanes, Natalie Gold, Frank Ridley, Bill Camp, Jeremy Shamos

En föredetting till skådespelare som en gång spelade världskänd superhjälte på vita duken måste lägga både sitt ego och sina familjeproblem åt sidan, när han tar sig an en Broadway-pjäs för att nå tillbaka till hans firade dagar.

Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel) är känd för sina sofistikerade (detta ord förbryllar mig något oerhört) draman, om människor i världen som genomgår tyngden som kallas livet (jag försökte formulera mig sofistikerat). Efter att ha hållit en ganska jämn nivå av sådana filmalster känns det som att Iñárritu med Birdman vill testa något nytt, mer lättsamt men ändå berika det med hans perspektiv på filmform.

Birdman är rent tekniskt och skådespelarmässigt en mycket välregisserad och skickligt utförd film, men när det inte tillför den oengagerade handlingen något hjälper det inte filmen.

birdman-movie-wallpaper-13

Emmanuel Lubezki (Children of Men, Tree of Life, Gravity) – världens hetaste fotograf i filmvärlden idag, må spela högt tillsammans med regissör Iñárritu. Filmen är fotad med steadicam i en (genom digitalt efterpusslande) konstant tagning utan klippbyten, som sveper mellan dom ignoranta, självupptagna och knappt ens empatiska karaktärernas bekymmer. Endast vid en handfull tillfällen såg jag uppenbara ögonblick då en scen kunde sammanfogas med nästa, men det hela är briljant rakt igenom på det planet.

Syftet med det? Jag vet inte. Det tillför ingen uppenbar känsla och det känns över huvud taget inte organiskt tillsammans med filmens berättarmässiga eller känslomässiga upplägg. Det tekniska spelar i ett hörn medan berättelse och känslor spelar i ett annat. Det finns ingen koppling dem emellan. Lubezki har bemästrat detta långa, svepande foto tidigare tillsammans med Terrence Malick (The New World, Tree of Life, To the Wonder) och där lyckades denna tekniska kamerametod grundad på steadicam flyta i total harmoni med filmens känsla och berättande så pass att det inte gick att separera de tre beståndsdelarna från varann. Malick behövde inte sammanfoga scenerna rent bokstavligt genom att dölja klippen för att klara av denna totala harmoni.

birdman-movie-wallpaper-18

Sedan var det just karaktärerna. Att få se Michael Keaton (Beetlejuice, Clean and Sober, Batman) glänsa rejält i en tragikomisk metaroll är underbart som koncept, med hans koppling till sin mest kända roll som Batman i bakhuvudet. Han spelar en karaktär som vad jag anar är snarlik en mängd av dom skådespelare som fått känna på Hollywoods brännande strålkastare. Det trots det verkligen inte första gången jag stiftar bekantskap med den sortens karaktär och det är långt ifrån den första jag känner ett sug efter att få följa.

Som om inte det vore nog är hela filmen fylld av sådana karaktärer. Jag är inte den som backar för en film utan karaktärer att känna för – verkligen inte, men om dom inte ens kan berätta något som får mitt huvud eller hjärta att pumpa intressemässigt så är det förgäves. Det är en hel radda skådespelare som kör sin grej bra – Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis för att nämna några, men karaktärerna lockar mig knappt alls.

Norton uppfyller mitt sug på något engagerande och har mycket individuella små tricks för sig som känns spontana och uppiggande. Jag kan verkligen se honom oscarsnominerad för sin sluge besserwisser och jag tror så sker. Detta är trots allt en film om stora, bekräftelsetörstande egon som kommer skänka en rejäl dos igenkänning hos filmfolket i oscarsakademin. Dom flesta i formen av att dom arbetat bland dessa typer, utan att inse att en mängd av dem själva är av samma sorts syntetiska blomjord.

birdman-movie-wallpaper-7

Under filmen når jag oroväckande snabbt en ovanlig form utav likgiltighet, när varken den på sitt håll skickliga tekniken drar in mig i tåget, ej heller karaktärerna trots bra skådisnamn och berättandet som inte säger mig något underhållande, värdefullt eller provocerande. Jag har fått tillräckligt med narcissism och publikkåta filmfolk som det är och Birdman ger mig inget som jag inte skulle kunna få i valfri hollywoodskvallerblaska.

Denna likgiltighet som drabbar mig genom filmen tar till och med över dom privata tankar jag ibland förskingrar insattheten i filmen med. Som en depression. På ett skevt sätt passar det tillsammans med den värdelösa tillvaro Birdman skildrar, men jag behövde inte drabbas av depressiv likgiltighet när jag såg exempelvis Melancholia (2011), för att bli fångad av känslan den filmen ville förmedla. Likgiltighet ÄR det allra sämsta en film kan förmedla. När jag ser denna djupa suck önskar jag att jag åtminstone kunde ge filmens tillstånd en svajigt bipolär diagnos om den ska vara mig emot, inte en sådan här långdragen depression.

Det går tveklöst att uppskatta Birdman oavsett om den säger något eller ingenting alls, det tror jag (och IMDB-statistiken 8,8 i snittbetyg visar det faktiskt svart på vitt, dra på trissor) – men jag har väldigt svårt att föreställa mig varför någon skulle kunna älska den. Den personen skulle jag i så fall vilja träffa, så att jag kan få filmterapeutisk hjälp med att rena min hopplöst likgiltiga inställning till filmen som helhet.

birdman-movie-wallpaper-12

Detta faktum att så oerhört många verkar tokgilla den här filmen kan jag inte släppa. Varför? Är det att det är en creddig komedi med en ofantlig mängd kända ansikten där alla kan koppla till någon i och med det dom tidigare presterat? Är det att det ambitiösa med filmen, det ”sofistikerade”, är tillräckligt lättillgängligt – i form av det avancerade fotot, en imaginär fågelman som hemlig kompis och en spekulativ historia som ändå inte säger något du inte redan vet och i övrigt inte säger något alls egentligen?

Reaktionen från recensenter och IMDB-människor är absurd (vilket är fascinerande i sig förstås) och det får mig att klia mig i huvudet en aning. Är det helt enkelt så att jag är ovan över känslan av att vara skeptisk över en film? Folk älskar Birdman, men jag kan inte ens vara nådig.

Birdman är i grunden en helt okej historia klädd i pampiga kläder som gör mig mer tom än berikad. Till Iñárritu och alla andra som vill göra film; lägg energi på att få till det så att berättelse, teknik och känslor arbetar tillsammans. Annars blir det inget mer än ett tillplattat studentgrupparbete med hög budget, stora ambitioner och dyra profiler i rollerna, men där varje del är separerad från varandra.

Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost

Andra bloggar som recenserat Birdman är Fripps Filmrevyer och The Nerd Bird , samt Johan på Har Du Inte Sett Den.  Det slår mig att dom mer eller mindre gillade den här filmen. Tommy och Niklas på filmpodden Den Perfekta Filmen var dock ungefär lika skeptiska över filmen som jag.