Etikettarkiv: Terrence Malick

Moonlight (2016) eller: Förortssaga med Terrence Malick-ögon

Microrecensioner-headermoonlight-poster-lg

Ett amerikanskt, åttafaldigt oscarsnominerat uppväxtdrama i förortsmiljö som är genuint välbalanserat och det känns.

Ett porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder. Chiron växer upp i ett tufft område utanför Miami och kämpar för att finna sin plats i världen.

Filmen skildrar en tyst pojkes inre så det når fram till mig känslomässigt och inte bara i teorin, vilket är en konst. Filmen visar rent ut sagt musikalisk harmoni i alla beståndsdelarna och drar fram tysta – alltså subtilt rörande kvaliteter, som för tankarna till Terrence Malicks (Days of Heaven, The Tree of Life, To the Wonder) originella touch. Det är lite Badlands light över det här.

Jag tar framför allt med mig den förbisedda briljansen i att berätta en stor livsberättelse i tre mycket koncisa akter som lyfter fram kärnan och undviker utfyllnad. Jag känner verkligen ingen utspäddhet. Ingen vilja att göra historien mastigare än den behöver vara. Det är en film du bara ska se, så enkelt är det. Moonlight sviker mig inte på någon punkt.

39tumblr_od5otvi6ec1qjv3x8o1_1280mahershala-ali-moonlight

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Moonlight hade premiär den 10 februari i Sverige och går nu på utvalda biografer. Ytterligare filmbloggare som skrivit om filmen kan du klicka fram ur denna skara.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Fiffis filmtajm
Snacka om film (podcast)

The Editing of the ‘The Thin Red Line’: Shaping a Terrence Malick Film (2010)

Mkrorecensioner-header536_bd_box_348x490_original

Genre: Dokumentär, Making of, Extramaterial
Produktionsland: USA
Manus: ? (Criterion)
Regi: ? (Criterion)
Längd: 27 min
Budget: ?
Medverkande: Leslie Jones, Saar Klein, Billy Weber, Hans Zimmer, Jim Caviezel

En dokumentär inblick i skapandet av filmen The Thin Red Line, som släpptes tillsammans med filmen i samband med Criterions release.

Terrence Malicks (The Tree of Life, Knight of Cups) särpräglade tillvägagångsätt i skapandet av hans filmer är djupt intressant att höra om. Jag har nog sett det mesta som finns i dokumentär väg på området direkt kopplat till just Malick i sig, samt läst diverse artiklar och en biografisk avhandling i hans liv. Ett liv och ett skapande som – om du är nyfiken på att komma närmare hans berättande, har sitt svar i dom filosofier han tagit in och även lärt ut innan och efter han blev en skapare av just film – främst dom idéer som existentialisten Martin Heidegger samlade ihop. Varat och Tiden och allt det där.

thin-red-line-criterion-dvd-header-10thing-you-need-to-know-playlist

Den här dokumentären är kort och inte någon särskilt djup studie av Malicks tänk, utan intervjuar inblandade med enkla ”talking heads” om det mer konkreta tillvägagångssättet av hans existentiella krigsadaption The Thin Red Line (1998) under produktionen och klippbordet. Ändå är det mycket intressanta anekdoter och betraktelser här som du inte brukar höra i extramaterial eller dokumentärer om dom flesta andra filmproduktioner. Det dyks ner i sekvenser och ögonblick från The Thin Red Line och dessa fördjupningar tar jag särskilt med mig, då dom öppnar upp åtminstone en fin ingångsförståelse för hur sjutton Malick tänker.

the-thin-red-line

Ett tänk som evolverats och förfinats i märkbar form och takt för varje film han gjort sedan inte minst comebacken med The Thin Red Line. Bara det faktum att någon gör två särpräglade filmer som Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension) för att sedan i stort sett lämna filmbranschen under nästan 20 år. Sedan komma tillbaka till scenen med en vilja att göra en krigsskildring. Bara det är en intressant ingång i berättelsen om Malick, utöver motivationen bakom att först casta en drös profilstarka skådisar i vad dom hoppades var bärande roller, för att sedan klippa bort dem helt ur den slutliga versionen. Kan människan fortsätta vidga sina vyer kring och genom Malicks berättande tror jag att mänskligheten som varelse inte är helt uträknad i naturen, riktigt ännu. Sedan vad det spelar för roll, är en annan sak.

thinredline-14

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Ämne
3 – Berättargrepp
4 – Medverkande
3 – Klippning
2 – Visuell stil
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Här kan du se dokumentären gratis i sin helhet.

Editing The Thin Red Line, Shaping a Terence Malick Film from Isabel Sadurni on Vimeo.

Paris, Texas (1984)

Artsy-Fartsy-headerparis_texas_84

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

2308_1

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

rglcoj2vdv9ditdcgypuujavt7f

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

paris_texas_-_couv

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

SYD-Betyg-09


ptx03cwws

Valerie a Týden Divu / Valerie and her Week of Wonders (1970)

Artsy-Fartsy-header0-lJMHRrg1dKleEE6o

Genre: Surrealism, Saga, Fantasy, Vampyrfilm
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Manus: Jaromil Jireš, Ester Krumbachová (efter en roman av Vítězslav Nezval)
Regi: Jaromil Jireš
Längd: 77 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Josef Abrhám, Jaroslava Schallerová, Jan Klusák, Helena Anýzová, Petr Kopriva, Jirí Prýmek, Libuse Komancová, Karel Engel, Alena Stojáková, Otto Hradecký, Martin Wielgus, Jirina Machalická

Valeries vecka börjar underligt med ett besök av en ung man som kan förvandlas till en fågel. Resten av veckan fortsätter i samma anda.

004

Ibland – någon gång vart tionde år, ser du en sån där magisk ”jag ser Ljuset”-filmupplevelse bortom simpla adjektiv som ”bra” och ”dåligt”. Valerie and Her Week of Wonders är den filmen dom senaste tio åren för mig.

En fantasi inlindad i en saga, inlindad i mjuk sommar av dagg och glittrande ljus. En surrealistisk dröm som går hela vägen in i surrealismen istället för att bara doppa tårna i den. Den bygger på en bok skriven 1932 av författaren Vítězslav Nezval under Tjeckoslovakiens nya våg av surrealistiska alster och filmatiserades som en av dom senare filmerna i den tjeckoslovakiska filmvågen. Regissör Jaromil Jireš (Zert / Skämtet) gjorde inte något liknande varken förr eller senare.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-14

Historien klassas av vissa som en rysare, men det gör den knappast rättvisa. Ingen genre annat än surrealism kan riktigt bestämma formen för filmen, men den har en intensiv laddning av skönhet. Vissa kallar den till och med ”en pedofils dröm”, men det är verkligen att missuppfatta dess magi. Vi får följa en flickas konfronterande med sin identitet efter den första menstruationen, symboliserad genom hennes omgivning under en veckas tid av allt annat än ordinära karaktärer.

Cb1K-c-W8AAqwXw

Hennes mormor är döende och påfallande lik hennes mor, den kvinnliga gästen som besöker deras hem bär samma likheter, ett monster förföljer henne och hennes örhängen tycks besitta en beskyddande kraft som inte stadens övriga flickor eller kvinnor delar med henne men som en ung tjuv stjäl från henne i början av filmen. Hennes oskuld? Hennes ungdom? Sagans övriga karaktärer tycks värdera den högt och vill gärna ha en del av den.

002

Och det är en ytterst viktig dualism i hennes familjeträds medlemmar som förföljer henne som för mig besitter skrämmande likheter med surrealisten David Lynchs dualistiska berättande. Har inte Lynch sett denna och inspirerats av den, är jag beredd att likt Werner Herzog äta upp mina skor. Givetvis faller det sig inte så att Lynch brukar vara tydlig med sitt filmspråk så svaret lär jag aldrig få.

019

Inspirationen och likheter med båda sagorna Alice i Underlandet och Rödluvan och Vargen finns där tillsammans med ett filmiskt berättande och tempo som påminner om både Fellinis  (1963 – läs min recension) och Jonathan Millers version av Alice in Wonderland (1966 – läs recensionen) med ett stänk av Ingmar Bergmans magiska stunder, men sagan om Valerie är ändå inte riktigt som något annat jag kan jämföra den med. Sagan är mer distinkt och perfekt utförd, mer genuin i flödet och med finesser som lämpar sig oerhört väl specifikt för filmmediet.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-12

Fotot så vackert att jag nästan är beredd att kasta alla tidigare ord om världens vackraste filmer i sjön. Det är i klass med Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs recensionen) som är en utmärkt film att para ihop med Valerie även på övriga plan. Musiken av Luboš Fišer är ett mästerverk i sig – det andra jag förtrollades av näst efter fotot. 13-åriga Jaroslava Schallerová har en naturlig närvaro i hennes skådespel av Valerie som inte kräver några ord för att förmedlas av henne. Stora ögon och rörelser i total harmoni med den drömska känslan. Hon blev utvald efter en audition av tusentals flickor.

vw14

Det viktigaste och mest innerliga jag förtrollas av med filmen är ändå den surrealistiska leken som river upp tekniska konventioner i utbyte mot en lekfull frihet. Ljudet är selektivt utvalt på ett tydligare sätt än i vanlig film för att skapa dimensioner snarare än realism. Ljuden lyfts fram som pålagda markörer över en stumt utförd film. Skådespelarna tycks vara helt efterdubbade vilket gör att rösterna nästan kommer innanför eller utanför deras kroppar. Dom är liksom inte i samma dimension som kropparna, vilket skapar en drömsk, hallucinogen känsla.

01

Dom visuella effekterna är metodiskt utplacerade – ibland oförskämt och uppfriskande plumpt, för att det inte ska vara några frågetecken kring dess funktion som symboler, som bär på betydelser vilka jag som åskådare behöver tolka om för att se mönster i det surrealistiska kodspråket. Det är allt som oftast surrealismens väg, att tydliggöra vad som är ett frågetecken men för den delen inte svara på det.

03

Berättarstrukturen i sig bildas i allt detta. En karaktär kan vara en annan karaktär och en miljö kan representera en tanke eller känsla lika mycket som en händelse, då skillnaden mellan fantasi och verklighet upphört. När berättelsen är slut börjar du antingen pussla ihop symbolerna och koda om dem med samma brist på säkerhet som en dröm du vaknat upp ur – bildar dig en mönsterteori för din egen kontrolls skull eller bara för intresset av att tolka, eller så nöjer du dig med den sällsamma upplevelsen i all sin suddighet.

010

Sexspalten: Valerie är 13 år, upptäcker sin första mens vilket verkar sätta igång en rörelse där både män, monster och åldrande kvinnor vill ta hennes ungdom för sin egen vinnings skull och hon själv riskerar att bli ett offer för den förlorade ungdomen. Sexuella beteenden präglar berättelsens alla skeenden och kyssar används som vänliga trygghetstecken. Hennes familjesaga verkar repeteras och transformeras runt henne och kanske är dom bokstavliga släktbanden endast en symbol för naturens återkommande begär efter ungdom och svårigheter att finna en kraft som hindrar naturen från att snylta på sig själv.

Eller är det endast Valeries undermedvetna som i djup sömn hanterar första steget från barn till vuxen? Hur världen som en gryende pubertet öppnar upp sent i den sovande tanken kan te sig som en vecka av undranden och underligheter där demoner, tjuvar, vampyrer och häxor direkt hämtade från barndomens sagor leder vägen fram, tills försoningen med dig och allt runt dig leder dig till återerövrad klarhet och existentiellt uppvaknande.

tumblr_o1crq0wdHE1uvva6do4_1280

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

017

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Birdman (2014)

birdmanposter1Genre: Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 119 min
Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Zach Galifianakis, Amy Ryan, Merritt Wever, Lindsay Duncan, Benjamin Kanes, Natalie Gold, Frank Ridley, Bill Camp, Jeremy Shamos

En föredetting till skådespelare som en gång spelade världskänd superhjälte på vita duken måste lägga både sitt ego och sina familjeproblem åt sidan, när han tar sig an en Broadway-pjäs för att nå tillbaka till hans firade dagar.

Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel) är känd för sina sofistikerade (detta ord förbryllar mig något oerhört) draman, om människor i världen som genomgår tyngden som kallas livet (jag försökte formulera mig sofistikerat). Efter att ha hållit en ganska jämn nivå av sådana filmalster känns det som att Iñárritu med Birdman vill testa något nytt, mer lättsamt men ändå berika det med hans perspektiv på filmform.

Birdman är rent tekniskt och skådespelarmässigt en mycket välregisserad och skickligt utförd film, men när det inte tillför den oengagerade handlingen något hjälper det inte filmen.

birdman-movie-wallpaper-13

Emmanuel Lubezki (Children of Men, Tree of Life, Gravity) – världens hetaste fotograf i filmvärlden idag, må spela högt tillsammans med regissör Iñárritu. Filmen är fotad med steadicam i en (genom digitalt efterpusslande) konstant tagning utan klippbyten, som sveper mellan dom ignoranta, självupptagna och knappt ens empatiska karaktärernas bekymmer. Endast vid en handfull tillfällen såg jag uppenbara ögonblick då en scen kunde sammanfogas med nästa, men det hela är briljant rakt igenom på det planet.

Syftet med det? Jag vet inte. Det tillför ingen uppenbar känsla och det känns över huvud taget inte organiskt tillsammans med filmens berättarmässiga eller känslomässiga upplägg. Det tekniska spelar i ett hörn medan berättelse och känslor spelar i ett annat. Det finns ingen koppling dem emellan. Lubezki har bemästrat detta långa, svepande foto tidigare tillsammans med Terrence Malick (The New World, Tree of Life, To the Wonder) och där lyckades denna tekniska kamerametod grundad på steadicam flyta i total harmoni med filmens känsla och berättande så pass att det inte gick att separera de tre beståndsdelarna från varann. Malick behövde inte sammanfoga scenerna rent bokstavligt genom att dölja klippen för att klara av denna totala harmoni.

birdman-movie-wallpaper-18

Sedan var det just karaktärerna. Att få se Michael Keaton (Beetlejuice, Clean and Sober, Batman) glänsa rejält i en tragikomisk metaroll är underbart som koncept, med hans koppling till sin mest kända roll som Batman i bakhuvudet. Han spelar en karaktär som vad jag anar är snarlik en mängd av dom skådespelare som fått känna på Hollywoods brännande strålkastare. Det trots det verkligen inte första gången jag stiftar bekantskap med den sortens karaktär och det är långt ifrån den första jag känner ett sug efter att få följa.

Som om inte det vore nog är hela filmen fylld av sådana karaktärer. Jag är inte den som backar för en film utan karaktärer att känna för – verkligen inte, men om dom inte ens kan berätta något som får mitt huvud eller hjärta att pumpa intressemässigt så är det förgäves. Det är en hel radda skådespelare som kör sin grej bra – Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis för att nämna några, men karaktärerna lockar mig knappt alls.

Norton uppfyller mitt sug på något engagerande och har mycket individuella små tricks för sig som känns spontana och uppiggande. Jag kan verkligen se honom oscarsnominerad för sin sluge besserwisser och jag tror så sker. Detta är trots allt en film om stora, bekräftelsetörstande egon som kommer skänka en rejäl dos igenkänning hos filmfolket i oscarsakademin. Dom flesta i formen av att dom arbetat bland dessa typer, utan att inse att en mängd av dem själva är av samma sorts syntetiska blomjord.

birdman-movie-wallpaper-7

Under filmen når jag oroväckande snabbt en ovanlig form utav likgiltighet, när varken den på sitt håll skickliga tekniken drar in mig i tåget, ej heller karaktärerna trots bra skådisnamn och berättandet som inte säger mig något underhållande, värdefullt eller provocerande. Jag har fått tillräckligt med narcissism och publikkåta filmfolk som det är och Birdman ger mig inget som jag inte skulle kunna få i valfri hollywoodskvallerblaska.

Denna likgiltighet som drabbar mig genom filmen tar till och med över dom privata tankar jag ibland förskingrar insattheten i filmen med. Som en depression. På ett skevt sätt passar det tillsammans med den värdelösa tillvaro Birdman skildrar, men jag behövde inte drabbas av depressiv likgiltighet när jag såg exempelvis Melancholia (2011), för att bli fångad av känslan den filmen ville förmedla. Likgiltighet ÄR det allra sämsta en film kan förmedla. När jag ser denna djupa suck önskar jag att jag åtminstone kunde ge filmens tillstånd en svajigt bipolär diagnos om den ska vara mig emot, inte en sådan här långdragen depression.

Det går tveklöst att uppskatta Birdman oavsett om den säger något eller ingenting alls, det tror jag (och IMDB-statistiken 8,8 i snittbetyg visar det faktiskt svart på vitt, dra på trissor) – men jag har väldigt svårt att föreställa mig varför någon skulle kunna älska den. Den personen skulle jag i så fall vilja träffa, så att jag kan få filmterapeutisk hjälp med att rena min hopplöst likgiltiga inställning till filmen som helhet.

birdman-movie-wallpaper-12

Detta faktum att så oerhört många verkar tokgilla den här filmen kan jag inte släppa. Varför? Är det att det är en creddig komedi med en ofantlig mängd kända ansikten där alla kan koppla till någon i och med det dom tidigare presterat? Är det att det ambitiösa med filmen, det ”sofistikerade”, är tillräckligt lättillgängligt – i form av det avancerade fotot, en imaginär fågelman som hemlig kompis och en spekulativ historia som ändå inte säger något du inte redan vet och i övrigt inte säger något alls egentligen?

Reaktionen från recensenter och IMDB-människor är absurd (vilket är fascinerande i sig förstås) och det får mig att klia mig i huvudet en aning. Är det helt enkelt så att jag är ovan över känslan av att vara skeptisk över en film? Folk älskar Birdman, men jag kan inte ens vara nådig.

Birdman är i grunden en helt okej historia klädd i pampiga kläder som gör mig mer tom än berikad. Till Iñárritu och alla andra som vill göra film; lägg energi på att få till det så att berättelse, teknik och känslor arbetar tillsammans. Annars blir det inget mer än ett tillplattat studentgrupparbete med hög budget, stora ambitioner och dyra profiler i rollerna, men där varje del är separerad från varandra.

Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost

Andra bloggar som recenserat Birdman är Fripps Filmrevyer och The Nerd Bird , samt Johan på Har Du Inte Sett Den.  Det slår mig att dom mer eller mindre gillade den här filmen. Tommy och Niklas på filmpodden Den Perfekta Filmen var dock ungefär lika skeptiska över filmen som jag.

HWY: An American Pastoral (1969)

TheDoors_xxxx-xx-xx__cover_1287442896filmspanarnaGenre: Poetiskt drama, Kortfilm, Non-film, Direct cinema
Produktionsland:
USA
Manus: Paul Ferrara, Babe Hill, Frank Lisciandro, Jim Morrison
Regi: Paul Ferrara
Längd: 51 min
Skådespelare: Jim Morrison

Jim Morrisons filmprojekt. En non-narrativ film i vilken han spelar en karaktär vi får följa med under promenader, bad, danser och de andra aktiviteter en amerikansk dagdrivare företar sig med.

The Doors-sångaren Jim Morrison började sin konstnärliga karriär genom att studera film på UCLA Film School och är i grunden en poetisk berättare som flera gånger uttryckte att nästa steg i hans liv kunde bli ett helhjärtat fokus på poesi, författande och film.

Året 1969 låg han faktiskt bakom (samt spelade huvudrollen i) en drygt 50 minuter lång kortfilm i väldigt sparsmakad independentstil som andas Direct Cinema/Cinéma Vérité och kan jämföras med Easy Rider (1969 – läs min recension här) och Terrence Malicks tidiga filmer Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension här).

Waiting for you to 
Come along.
Waiting for you to 
Tell me what went wrong.

This is the strangest life
I’ve ever known.
[…]
Can’t you feel it, 
Now that spring has come.
That it’s time to live
In the scattered sun.

hwy jim morrison

Den har samma svävande, drömska ton – som om upplevelsen sker i meditativt tillstånd, och det enda som sägs är en vagt ihoplänkad monolog ett par gånger från Morrison själv.

Vi följer en ensam man (spelad av Morrison) som klär på sig efter ett bad i ett vattendrag någonstans kring Mojaveöknen i USA. Mannen vandrar sedan längs med en oändlig motorväg i gassande hetta. Han försöker lifta med förbipasserande bilar. Han ser barn som leker. Han fortsätter vandra tills han får lift av en ansiktslös chaufför i en bil. Små, små saker i en vandrares liv.

There’s a killer on the road, His brain is squirmin’ like a toad.
Take a long holiday, Let your children play.
If ya give this man a ride, Sweet memory will die.
Killer on the road, yeah.

hwy leap

Det är väldigt drömskt hög och väldigt minimalistiskt berättat, men samtidigt räcker det för mig. Känsloberättande och atmosfär istället för handling. En viss saknad av mer stämningsfylld musik känner jag dock av men annars ligger filmen märkligt nära kärnan i Morrisons intimt fria poesi.

Faktiskt kan Jim Morrisons kortfilm HWY räknas som den första riktiga independentfilmen i den amerikanska nya vågen, då den gjordes innan flaggskeppet Easy Rider men fick aldrig samma genomslag. WHY ratades olyckligt i Los Angeles när Manson-familjens mordritualer överskuggade allt annat och Morrison hann aldrig ge filmen någon mer chans till distribution innan han dog.

”Essentially there’s no plot; no story in a traditional sense. A person, played by me, comes down out of the mountains and hitchhikes his way through the desert into a modern city, which happened to be L.A., and that’s where it ends. It’s a very beautiful film.” – Jim Morrison

hwy jim morrison 2

Efter HWY hade Jim Morrison och beat-poeten Michael McClure ett flertal potentiella filmprojekt på gång tillsammans – bland annat en film där Morrison skulle spela Billy the Kid, men framtiden tog en vändning och vi fick aldrig se vad som verkligen kunde ha blivit av Jim Morrisons filmskapande.

Den här filmen ger dock ett konstnärligt intressant eko som vissa skulle sänka som ungdomligt pretentiöst och intetsägande, men som jag enbart tycker ger känslan av hopp och frihet. Dom bästa känslorna.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Vill du ha en djupare och betydligt bättre djupdykning i meningen med HWY (som givetvis står för ”highway”) så läs då denna underbara recension av John Kolak från Doors.com.

The Quiet Roar (2014)

Månadens filmspanarfilm på biografen är faktiskt ännu en (delvis) svensk film (minns förra månadens Tommy – recension hittas här), nämligen den poetiskt drömska The Quiet Roar av killarna som gav oss bland annat Broder Daniel Forever! Vill du läsa vad övriga tysta men/eller rytande filmspanare tyckte om denna smalfilm så hittar du deras recensioner här, var och en för sig…

filmspanarnaHar du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Sofia
Fiffi

postr_lGenre: Drama, Jordnära science-fiction
Produktionsland: Sverige, Norge, Tyskland
Manus: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
Regi: Henrik Hellström
Längd: 77 min
Skådespelare: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Jörgen Svensson, Denise Gough, Joni Francéen

En 68-årig kvinna som diagnosticeras med en dödlig sjukdom och väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.

I kölvattnet av Jesper Ganslandts svenska mästerverk Farväl Falkenberg från 2006 (min ”recension” av Ganslandt kan du läsa här) har jag troget följt duon Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels filmkarriärer, då Wenzel var med och skrev manus till just Farväl Falkenberg och bägge följde upp med att tillsammans regissera det väldigt ”Farväl Falkenbergska” dramat Man Tänker Sitt, 2009.

Samma år släppte dom dessutom den magnifika lilla dokumentären Broder Daniel Forever, om Sveriges bästa musikgrupp genom tiderna. En film som gav mig en av dom mer minnesvärda bioupplevelserna i mitt liv. Denna gång delar dom på manusansvaret medan Henrik Hellström får ta hand om regin ensam, men deras gemensamma stil sviktar inte.

 

LC_281112_4444_ERIK.00095052_STOR

Den röda tråden för bägge ända sedan Fredrik Wensels arbete med Farväl Falkenberg för åtta år sedan har varit att skildra människors ensamhet och hanterande av deras egen betydelse för dem själva och för andra. Alltid med ett starkt fokus på känslomässigt, jordnära, lågmält och tystlåtet skildrande med mycket visuellt fokus.

The Quiet Roar fortsätter den trenden, men höjer ambitionsnivån några snäpp genom att ta sig utanför de svenska gränserna och berättas på engelska. Dessutom har filmen den ikoniska, tyska skådespelerskan Hanna Schygulla i en biroll – en central aktris i dom flesta av Rainer Werner Fassbinders filmer (framför allt Maria Brauns äktenskap // Die ehe der Maria Braun, 1979) men har också arbetat för andra europeiska filmikoner som Jean-Luc Godard (Passion, 1982) Aleksandr Sokurov (Faust, 2011) och Ettore Scola (La Nuit de Varennes, 1982).

Hellströms och Wenzels film är även mer ambitiös – eller snarare konceptbaserad, vad gäller det dramaturgiska upplägget. En gammal, svensk dam (Ewabritt Strandberg – känd från bland annat ”Stellan Olssons färgfilm” Deadline, 1971) ska dö och vill ta itu med det ogjorda i sitt liv.

LC_281112_4444_ERIK.00100169_STOR

Så långt är allt ganska standard. Metoden är dock att hon vill göra det genom att resa ner i Europa och Tyskland (eller var sjutton hon befinner sig), förtära en hallucinogen drog och färdas tillbaka i tiden inom sitt eget huvud, som i en dröm men vägledd genom hypnos av Rainer Werner Fassbinders adept.

Hon tänker sitt, kan man säga, för utanför husvagnen där allt detta sker står nån vresig kostymfarbror och väntar på henne. Hennes man? Detta utspelas i en relativt nära framtid och faktiskt skulle vi kunna kalla The Quiet Roar för ”jordnära sci-fi-diskbänksexperimentialism”.

I hennes resa tillbaka i tiden får vi följa henne och hennes mans stormande med varandra under en stugsemester i ett sagolikt vackert norskt bergsnaturlandskap. Hon är 25 år och har två små barn tillsammans med hennes man, som spelas av Jörgen Svensson – ett välkänt ansikte i både Farväl Falkenberg och Man Tänker Sitt. Hon själv spelas av debutanten Joni Francéen och även om samtliga aktörer i filmen gör ett starkt lågmält jobb så är det Joni Francéen som skiner igenom lite extra tack vare en naken karisma i hur hon för sina ansiktsuttryck.

the_quiet_roar

Ibland spränger uttrycken den lågmälda stämningen, men överlag är det nyckeln för att hålla uppe engagemanget i filmen.

För i och med att filmen väljer ett mycket drömsk och poetiskt skildrande av denna tidskonfrontation så hålls engagemanget uppe enbart av känslan. Detta är helt och hållet min smak av filmiskt berättande, då jag föredrar atmosfär framför mer konkret dramatik och intrig.

Problemet med filmen är dock att atmosfären sätts lite på skam då intrigen aldrig får starka förutsättningar. Huvudkaraktären visar sig själv aldrig tillräckligt mycket för att jag ska känna något särskilt starkt. Som gammal är hon introvert och depressivt distanserad känslomässigt. Som ung är hon också introvert och åtminstone distanserad känslomässigt gentemot dom i hennes närhet.

i-sängen00153342_STOR

Just detta är också filmens avsikt och nyckel får jag tro, men läggs dom återstående cirka 85 procenten av filmen på enbart atmosfär och i det här fallet krävs det lite mer känsla för att jag inte ska känna mig omättad.

Jag kan jämföra med filmer som 2001: A Space Odyssey (1968 – läs min hyllningstextEraserhead (1977) och Only God Forgives (2013 – läs min recension), där Stanley Kubrick, David Lynch respektive  Nicolas Winding Refn eldar på betydligt mer vad gäller atmosfärselementet och därför får mer kraftfulla känsloupplevelser.

En film som ligger ännu mer nära till hands är Terrence Malicks To The Wonder (2012), som istället får den poetiska slagkraften och visuella skönheten att fylla upp det uns av tomrum som trots allt finns kvar i The Quiet Roar.

fyverkeri100159460_STOR

Filmen är – när allt kommer till kritan, en drömskt svävande Scener ur ett äktenskap (1973) med mycket stilla, vackra bilder och ett ”roar” som aldrig riktigt når fram, men väl värd att uppleva för allt filmen gör bra. Den här formen av skildrande ger mig i det långa loppet även när den inte når ända fram mer än ett standarddrama och det sätter jag ett stort värde i. Dock ser jag mycket hellre om Farväl Falkenberg eller Broder Daniel Forever ett antal gånger än denna.

Men igen; jämförs en film med Kubrick, Lynch, Winding Refn, Malick och Bergman så är det en intressant och sevärd film värd att ge en ärlig chans, inget snack om den saken.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmen består av en hypnosdialog mellan två gamla damer i en husvagn så rent bechdelmässigt uppfyller den dom kraven. Filmens huvudroll är – i två olika generationer, en introvert kvinna som definitivt gör mig nyfiken men som tyvärr öppnar sig för lite för att jag ska bli känslomässigt tillfredställd.

Ämnen som introverthet och känslofrånvändhet är dock mycket intressanta både ur manligt och kvinnligt perspektiv så det är en intressant kvinnoroll filmen bjuder på, utan tvekan. Ögonblicken då hennes unga och hennes gamla jag sitter i samma rum är starka.