Etikettarkiv: Gaspar Noé

Halloween 2015, Mikrorecensioner, Recensioner

Angst (1983)

31 mars, 2016 Van Munch 2 kommentarer

Genre: Psykologiskt drama, Thriller, Verklighetsbaserat
Produktionsland: Österrike, Västtyskland
Alternativ titel: Fear, Schizophrenia
Manus: Gerald Kargl, Zbigniew Rybczynski
Regi: Gerald Kargl
Längd: 96 min
Skådespelare: Erwin Leder, Robert Hunger-Bühler, Silvia Rabenreither, Edith Rosset, Rudolf Götz, Renate Kastelik, Rolf Bock, Emil Polaczek, Hermann Groissenberger, Claudia Schinko, Beate Jurkowitsch, Rosa Schandl

En man släpps från ett fängelse efter att ha avtjänat fyra år för att ha mördat en äldre kvinna. Så fort han kommer ut känner han begäret att döda igen. Efter ett misslyckat försök att mörda en taxi förare tar han sin tillflykt till en avlägsen stuga ute i skogen. Väl där terroriserar han en familj och får utlopp för sina sadistiska böjelser. Ett starkt och realistiskt porträtt av hur en seriemördare tänker och agerar. Han är varken karismatisk eller kreativ, han är bara elak, mycket elak… Förbjuden i många länder. Har idag kultstatus.

Angst (”rädsla” men också ”ångest” på tyska) är en österrikisk-västtysk film av Gerard Kargl som följer en händelserik dag i livet för en frisläppt mördare. Baserad på dom verkliga händelserna rörande Salzburgfödde mördaren Werner Kniesek.

En uppenbart galen människa, som vi i öppningen av filmen ser lämna fängelset för att direkt bege sig ut och lugna sitt begär efter att skada sin omvärld. Inga ord sägs av honom muntligen utan vi följer honom genom en inre monolog som sätter en mycket intressant, novellartad ton, framför allt psykologiskt då hans snedvridna, psykotiska logik tydliggörs fint till bilderna. Vad som sätter en ännu starkare ton är filmens kameraarbete, då kameran är i ständig svävande rörelse intill och runt honom.

Kompositionerna är allt som oftast okonventionella, underifrån, ovanifrån eller genom den besynnerliga effekten som uppkommer när du fäster kameran på en arm i konstant längd från karaktärens kropp. Något vi idag kan känna igen från användandet av actionkamerautrustning, som fästes på kroppen i olika former. Eller för den delen mobilkameraflugan ”selfiepinnen”. Detta foto sätter en nästan unik prägel på filmen och gör den mer intressant än det mesta. Lägg därtill stundtals ljuvliga färgnyanser inom detta foto och ”passande” musik av Klaus Schulze (vars spår ”FREEZE” användes i så vitt skilda kriminalfilmer som Michael Manns Manhunter 1986 och Sofia Coppolas The Bling Ring 2013).

Det är ingen överraskning att fransk-argentinske filmauteuren Gaspar Noé älskar denna film, då den varslar om hans kamerametoder från dom stilistiska mästerverken Irreversible (2003 – läs min recension) och Enter The Void (2009 – läs min recension). Även influenserna av det psykologiska berättargreppet märks tydligt av i hans debut Seul Contre Tous / I Stand Alone (1998 – läs min recension).

Sedan har Angst en väldigt egen känsla även i det övriga, tack vare huvudrollen Erwin Leders (Das Boot, Schindler’s List, Underworld) maniska, nästan ögonurploppande skådespeleri som spiller över på uppfriskande kusliga vis, samt övriga karaktärers drömliknande sätt att föra sig på. Både taffligt komiskt och obehagligt. Och ingrediensen med en tyst sällskapshund som konventionellt borde rikta bak öronen och bita ifrån, men istället studerar galningens uppförande med en distanserad, gullig nyfikenhet.

Känslan är väldigt skev genomgående, i denna ur flera synpunkter mycket sevärda lilla auteurfilm.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

Gaspar Noé, Mikrorecensioner, Recensioner

Carne (1991)

20 februari, 2016 Van Munch Lämna en kommentar

Genre: Drama, Thriller, Kortfilm
Produktionsland: Frankrike
Manus: Gaspar Noé
Regi: Gaspar Noé
Längd: 39 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Hélène Testud, Lucile Hadzihalilovic, Frankie Pain

”Butcher” (Philippe Nahon) är slaktare. Han har varit det hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde. Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumma dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.

Gaspar Noés (Irreversible, Enter The Void) lilla genombrott som vann kortfilmspriset på Cannes. Hans stilistiska berättande kommer fram med ett Godard-influerat, rytmiskt klipptempo med finkalibrerade nedslag i en ensam, alienerad slaktares liv, när han uppfostrar sin utvecklingshandikappade (har dock beskrivits som autistiska), stumma dotter i ett för hans sinnen kallt, rått samhällsklimat. När hans dotter kommer i kontakt med vuxendomen blir det början på hans undergång.

Mycket inspirerande och ganska originellt. Som den yngre filmen Amelie från Montmartre, fast där kärlek bytts ut mot hat. ”En kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den” – för att citera mig själv från många år tillbaka. Det hade kunnat stå på videoomslaget.

För jag har faktiskt recenserat Carne tidigare, i min serie Gaspar Noé-recensioner där jag går aningen mer på djupet kring den och alla hans långfilmer (bortsett från den senaste, Love i 3D från 2015 som just nu är Sverige-aktuell på bio och köpfilm), som du gärna kan läsa här:

Carne (1991)
I Stand Alone (1998)
Irreversible (2002)
Enter The Void (2009)

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

Recensioner, Stockholm Filmfestival 2013

Stockholm Filmfestival: Wrong Cops (2013)

18 november, 2013 Van Munch 4 kommentarer

Genre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alone – se recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärta – se recension) och Harmony Korine (Spring Breakers – se recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!

Fiffis Filmtajm och Fripps Filmrevyer har också recenserat filmen och gav den tummarna upp!

Recensioner, Stockholm Filmfestival 2013

Stockholm Filmfestival: Miss Violence (2013)

15 november, 2013 Van Munch 3 kommentarer

Produktionsland: Grekland
Genre: Drama
Regi: Alexandros Avranas
Manus: Alexandros Avranas, Kostas Peroulis
Längd: 98 min
Skådespelare: Kostas Antalopoulos, Constantinos Athanasiades, Chloe Bolota, Martha Bouziouri, Rafika Chawishe, Yiota Festa, Giorgos Gerontidakis-Sempetadelis, Eleni Roussinou, Themis Panou, Reni Pittaki

När Angeliki på sin 11-årsdag hittas död nedanför sin balkong med ett leende på läpparna undrar myndigheterna vad det var som fick henne att begå självmord i sådan ung ålder. Föräldrarna hävdar dock med bestämdhet att det var en olycka.

Miss Violence är en stilistisk, provokativ film av debuterande Alexandros Avranas som följer den grekiska traditionen som Dogtooth satte för några år sedan. Likheterna är temamässigt väldigt relevanta att jämföra med Dogtooth.

Vi följer en familj där den äldre fadern har en märklig dominans över sina avkommor, men det målas upp med snyggt komponerade bilder som skulle kunna liknas med Wes Anderson ifall han var psykopat. Att filmen är snygg råder det ingen tvivel om.

Miss Violence:s inledningsscen är en av dom bättre jag sett på film – någonsin! Den fungerar som en helt suverän ”teaser” för handlingens utveckling. Scenen jag talar om är mallen för trailern här under även om den är bättre i själva filmen…

I en lägenhet hålls ett avskalat barnkalas för familjen. Barn och vuxna som tillsammans dansar till fantastiska ”Dance me to the end of love” av Leonard Cohen. En 11-årig flicka – flickan som firar sin födelsedag, går åt sidan och hoppar från balkongen, men inte utan att leverera ett mystiskt leende på sina läppar.

Filmen förvandlas steg för steg till en rent ut sagt tragisk historia, från att man tidigare har kunnat se en bäcksvart humor i det hela. Tempot är inte högt och allt vad känslor heter kvävs och trängs bort stilmässigt, som en spegel av den uppfostran pappan i filmen har på sin familj. Han plockar bort toalettdörren eftersom ”i den här familjen har vi ingenting att dölja”. Jahaa??!

Det är hårda tyglar och kall diciplin som gäller. Belöningen är pizza och glass, eller en sväng ner till stranden ifall barnen sköter sig och gör läxorna. På väggen i hemmet hänger en tavla vars porträtt är ett gråtande barn.

Filmens fadersgestalt örfilar sin son, sina döttrar och sin gamla mor. Satan vad människor reagerar starkt på fiktiva örfilar, sitter jag och tänker när människor i publiken gång på gång flämtar till som om dom inte sett något otäckare. Tabu! Skandal!

Tempot på utdelande av örfilar blir så pass snabbt att jag nästan ser det som parodiskt och själv sitter jag nästan och ler, som den underhållningssadist jag tydligen är.

Filmen kommer sedan till ett läge då jag blir riktigt obekväm. Jag överdriver inte nu. Jag – samme person som konsumerar obehagliga filmer av rent intresse, älskar Gaspar Noé (I Stand Alone, Irréversible, Enter The Void) och ser ett nöje i provokation och exploitation.

Jag känner mig i detta ögonblick kränkt, ledsen, förbannad och överväger under ett par minuter att fly salongen. Dels är det en fruktansvärt plågsam scen men framför allt känner jag att den inte förtjänats att existera sett till vad filmen byggt upp tidigare. Jag är lurad och bedragen och för det ska jag dessutom må dåligt.

Det är inte första gången jag känt mig våldtagen av en film (första gången var av Irréversible – se recension), men det är första gången jag varit beredd att fly mitt i själva sexakten, om man får uttrycka det så.

Jag sitter dock kvar och tar faktiskt tillbaka denna starka invändning och reaktion en aning då jag trots allt börjar binda ihop trådarna som filmskaparen har lagt upp för mig. Dock är jag fortfarande inte helt säker på om jag kan acceptera scenen och på något sätt skäms jag nästan lite över att säga det. Jag ska ju klara av lite provokation och obehag.

Filmen slutar inte provocera där utan utvecklar det ytterligare. Vissa i publiken sitter i princip och gråter. Vissa verkar tappa andan.

Jag har svårt att försvara mitt påstående om att Miss Violence skulle vara mer provocerande än filmer som Irréversible och A Serbian Film, men av min reaktion att döma så var den det för mig just där och då jag såg den. Ibland går man för långt och ibland går man ännu längre.

Så jag säger det; Miss Violence ÄR den mest provokativa film jag sett, hur förvånad jag än är över min reaktion – som är väldigt lite ”mig”.

Är det så tragiskt att jag i och med den här filmen har blivit gammal och gaggig? Är min känslomässiga reaktion första tecknet på ett betydligt djupare problem i min person? Eller hade jag bara en väldigt kritisk dag? Jag håller ändå fast att filmen gick för långt, hur gaggig jag än må vara. Den hade kunnat berätta om samma ämne utan att göra det på det här exploativa sättet.

Jag anar att jag kommer brottas med vilket betyg filmen förtjänar för resten av livet. Just nu kan den landa på allt ifrån en 2:a till en 8:a av 10 möjliga, beroende på hur jag resonerar för stunden. På något sätt är det ändå en imponerande bedrift.

Feministisk slutnot: Vad gäller Bechdel-testets kriterier tror jag att det finns ett par scener där familjens kvinnor pratar med varandra om något annat än faderns lama järnhand, men filmen borgar sannerligen för en rafflande, feministiskt diskussion vad gäller innehållet. Har filmen rätt att gå så långt för att visa det den gör? Porträtteras kvinnorna alldeles för handlingsförlamade? Jag hoppas faktiskt att fler ser den här filmen för jag vill vara med i den diskussionen. Men jag varnar er…

I backspegeln, Listor

I backspegeln #13: 25 års 25 bästa filmer (1988-2013)

29 april, 2013 Van Munch 14 kommentarer

I denna episods ”I backspegeln” tar jag konceptet väldigt bokstavligt och blickar tyst och stilla bakåt hela vägen till 1988.

Det har tydligen (enligt okända källor) gått en internationell trend de senaste dagarna att lista de senaste 25 årens 25 bästa filmer och det upplägget gillar jag skarpt. Framför allt eftersom jag själv är 25 år gammal och det innebär att jag listar de bästa filmerna under min livstid, vilket också på något vis innefattar det vi på ett sätt skulle kunna kalla för ”moderna klassiker”.

En av anledningarna till att jag har startat denna bloggserie var ju för att kunna skriva kortfattat (med mina mått mätt) och det var också något av ett nyårslöfte. I och med denna ”top 25”-lista tar jag detta till sin spets genom att presentera mina favoritfilmer de senaste 25 åren med endast namn och bild.

Med så pass många filmer får du nog ändå en hyfsad inblick i min filmsmak och förhoppningsvis finns det åtminstone en eller annan film du ännu inte sett och därför blir mer nyfiken på? Hoppas det.

…