The Wolverine (2013) eller: Ett steg bakåt och två steg fram

Efter att ha golvats av Logan två gånger på bio, testade jag i abstinensen att återbesöka även förra samarbetet mellan indieregissören James Mangold och Wolverine (Hugh Jackman). 

Wolverine har dragit sig tillbaka och lever en anonym tillvaro ute i vildmarken. När han kontaktas av en gammal bekant som ligger på dödsbädden reser han till Japan där han kommer att möta sin värsta fiende. Sårbar för första gången och pressad till det yttersta, både fysiskt och emotionellt, ställs han inte bara mot dödligt samurajstål utan tvingas även brottas med sin egen odödlighet. En kamp som för evigt kommer förändra honom.

Uppskattar:

• Ett behövligt steg mot mer seriös bearbetning av karaktären, efter den kräkdåliga föregångaren X-Men Origins: Wolverine (2009 – herregud, det känns som en evighet sedan den kom).
• Att filmen är mer intim mot Wolverine.
• Jackmans fysiska hängivenhet inför rollen. Han har aldrig varit så välgjuten som här.
• Japansettingen.
• Den adrenalinpumpade tågscenen, mycket.
• Den symboliska vägen upp till tornet…

Ogillar:

• …som tyvärr leder fram till filmens mest oinspirerade fas.
• Inblandning av mutanten Viper. Skulle varit en mutantfri film utöver Logan och den kvinnliga livvakten.
• Hur CGI överexponeras. Ska du blanda in CGI, dölj det istället för att blotta hela paketet som om du tycker det är tjusigt.
• Antagonistmotivets utveckling. Berördes inledningsvis hyfsat men bryr mig inte det minsta hur filmen bygger det vidare.
• Silver CGI Samurai. Här tappar Mangold mig. Jag faller i backen och går sönder.

The Wolverine är ömsom vin, ömsom vatten. Var inte helt tillfreds när jag först såg den och ännu mindre denna andra gång, trots att det var den så kallade ”Extended Cut” som tydligen ska klassas som ”Rated R” (något James Mangold kämpade för redan till denna film), men det är knappast så det märks. Minns att när jag såg The Wolverine på bio för knappt fyra år sedan och sedan fick höra att James Mangold var kopplad även till en uppföljare så blev jag lite irriterad. Mangold visade inte mycket till personlig touch (även om tågscenen var imponerande på egna meriter) och det intressanta han förde in var hämtat från ett klassiskt seriealbum – Wolverine (1982), av Frank Miller och Chris Claremont.

Jag tvivlade på att denna skuggdrivne ”actor’s director” hade mer att tillföra Wolverine och fruktade att en till Logan/Mangold-kombo skule riskera att vara än mer urvattnad åt det trista. Lyckligtvis hade jag fel.

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt

---

På tal om Frank Millers och Chris Claremonts klassiska seriealbum som den här filmen har sina rötter i … Enligt mig ÄR det inte en så stark serie som ryktet gör det gällande. Illustrationerna är ganska stela och liksom frusna i platta stillbilder, även om berättelsen är stabil och även där tack vare dom japanska influenserna.

Läs då hellre den visuellt mästerliga Logan-berättelsen Weapon X (1991), författad och fenomenalt illustrerad av Barry Windsor-Smith.

Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural (1973)

Genre: Saga, Rysare, Vampyrfilm, Sexploitation, Surrealism
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Lady Dracula
Manus: Richard Blackburn, Robert Fern
Regi: Richard Blackburn
Längd:  80 min
Budget: Okänt, men lågbudget
Skådespelare: Lesley Gilb, Cheryl Smith, William Whitton, Hy Pyke, Richard Blackburn

Run, little girl! Innocence is in peril tonight!

Gott möter ont i denna underliga, suggestiva vampyrfilm. Under den amerikanska förbudstiden beger sig den 13-åriga, kristna sångerskan Lila Lee ut i ödemarken för att träffa sin döende gangsterfar en sista gång. Väl ”framme” träffar hon den underliga kvinnan Lemora.

Temacheck: Filmens vampyrsymbolism går hand i hand med häxans kännetecken, så ”witches” passar förhållandevis bra in på Lemora. Änn bättre matchar den med ”bitches”, då den oskyldiga huvudkaraktären är en kvinna och dessutom är den så viktiga titelkaraktären Lemora något av en bitch. ”Dicks” förekommer i form av kåta män och en faderlig pastor som får problem att hålla den sexuella driften i styr.

Jag fick nys om den amerikanska exploitationsagan Lemora då den jämfördes med min favoritfilm Valerie and her Week of Wonders (1970 – läs min recension) i vissa texter. Dom delar flera teman och nycklar. En 13-årig flicka i centrum. Utforskandet av det sexuella uppvaknandet genom ett symboliskt äventyr i centralfigurens omgivning med skräckelement och vampyrer. Tvetydigt berättande och incestuösa poänger. Tydlig sagobetoning i svunnen tid, fylld av övernaturliga inslag.

Lemora är däremot mycket mer plastigt utförd och ofta alldeles för självmedveten i skådespel och teknik att det är en film – eller snarare en utdragen, teatral sketch. Den skickar blinkningar till den hippiefierade drive-in-publiken att den vill ge lättsam buskisunderhållning mellan varven och inte hänge sig åt den originella sagoatmosfären alltför mycket. Den känns som en kompromiss där dom inblandade glömde bort vad som var berättelsens egentliga själ och lekte bort sig i lättköpta drag.

Den har emellanåt en kuslighet i sitt skildrande av sektartat kristna inavelshålor och är inte en generisk bagatell, bara inte tillräckligt personligt gjuten för min smak. En halvbrydd röra. Kanske överskattar jag dock filmskapare Richard Blackburns pretentioner med hans film. Kanske ville han att den skulle vara så pass buskis och med glimten i ögat som den beter sig och jag helt enkelt gräver efter guld i ett potatisland, utan att värdera potatisen för vad den faktiskt är. Gillar du drömska filmer men inte alltför drömska, märkliga filmer men inte alltför knepiga och tycker om det visuella i Guillermo Del Toros Crimson Peak (2015) så kan Lemora vara en film som klickar med dig.

Den parodiskt och därav underhållande huvudkaraktären Lila Lee spelas av den för sin tid starkt kultförklarade sexploitationaktrisen Cheryl ”Rainbeaux” Smith – känd för sin karaktäristiskt juvenila utstrålning i mångt och mycket baserad på kalkylerat passiv uttryckslöshet som ofta ledde fram till sexuella anspelningar. Här är hon en av ytterst få skådespelare som inte spelar över så det skvätter och framstår i sällskapet som mycket mer talangfull.

Hon blev i mycket ung ålder något av en dyrkad hippieprinsessa med sitt vildblonda hår och unga utseende när hon dök upp i en rad omedelbara kultrullar på dom mer trashiga drive-in-biograferna. Efter Lemora syntes hon bland annat i Jonathan Demmes och Roger Cormans ”women in prison”-succé Caged Heat (1974), Jack Hills sexploitation The Swinging Cheerleaders (1974) tillika The Pom Pom Girls (1976) och den erotiska sagofarsen Cinderella (1977), i filmens titelroll.

Hon syntes därefter i sci-fi-kalkonen Laserblast (1978) och gjorde en del musikgrejer (typ slå trummor med The Runaways) men karriären började gå utför i takt med den dalande ungdomen och nya tider. 2002 dog hon från sviterna av hepatit i levern efter 20 år av heroinmissbruk. Så kan det gå när inte haspeln är på.

Trivia: En stor inspiration till Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural är sannolikt tjeckoslovakiska filmen Valerie and her Week of Wonders som kom några år tidigare, men Richard Blackburn – som både skrev och regisserade filmen, har själv hävdat att den stora inspirationen var H.P.  Lovecrafts litteratur.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

Omen III – The Final Conflict (1981)

Genre: Thriller, Rysare
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Andrew Birkin
Regi: Graham Baker
Längd:  108 min
Budget: 5 000 000 dollar
Skådespelare: Sam Neill, Rossano Brazzi, Don Gordon, Lisa Harrow, Barnaby Holm, Mason Adams, Robert Arden, Leueen Willoughby, Marc Boyle, Milos Kirek, Tommy Duggan, Louis Mahoney, Richard Oldfield, Tony Vogel

The power of evil is no longer in the hands of a child.

Damien är en framgångsrik ung man som har styrt de multinationella Thorn-industrierna i sju år. Men framgången är inte nog för honom, han är Satans son och har kommit till jorden för att nå världsherravälde.

Den här recensionen skrev jag redan 2008 och kände att det var läge att gräva fram den nu.

Temacheck: En film som blåser näst intill tom på kvinnor, så varken ”witches” eller ”bitches” i den traditionella meningen får särskilt mycket utrymme alls. Djävulska krafter dock, så häxeri i någon mån går att tolka in så det räcker och blir över. Desto mer utrymme för ”dicks” mellan både helvete och jord bjuds det däremot på så det räcker och blir över.

---

Det sista officiella kapitlet i Omen-sagan är för mig överraskande bra och håller stilen in i det sista. Jag gillade första filmen bitvis och uppföljaren kändes lite dryg, men hade några minnesvärda scener, men ”Omen III” håller mig i ett stadigt grepp av djävulskhet genom hela filmen. Den känns stundtals till och med nästan bättre än ettan, förutom att det var mer fängslande att se djävulen i ett barns kropp än vad det var att se honom som vuxen man. Men Sam Neill (Jurassic Park, In the Mouth of Madness, The Piano) är övertygande bra som Damien Thorn och känns så passivt överlägsen att jag kapitulerar i min soffa.

Det finns flera minnesvärda scener även i detta kapitel och filmen är förvånansvärt makaber. Dock känns det ibland som att händelserna går lite väl mycket på räls – vilket även är de andra Omen-filmernas svagheter. Att följa en inkarnation av Djävulen är lite som att följa Stålmannen utan inslag av kryptonit.

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
27/50 – Totalt

Beck: Den Japanska Shungamålningen (2007)

Genre: Kriminalare, Deckare, Kriminalfeelgood
Produktionsland: Sverige
Manus: Cecilia Börjlind, Rolf Börjlind
Regi: Kjell Sundvall
Längd: 90 min
Budget: ?
Skådespelare: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Ingvar Hirdwall, Stina Rautelin, Marie Göranzon, Dieter Pfaff, Måns Nathanaelson, Ing-Marie Carlsson, Jan Malmsjö, Katarina Lundgren-Hugg, Philip Zandén, Dan Bratt

En kvinna hittas skjuten på ett hotell i Stockholm. Det råder en del mystiska omständigheter kring mordet, bland annat har mördaren format kroppen så att den föreställer en känd chagallmålning. Martin Beck tar sig an fallet med hjälp av sin tyske kollega Sperling som är på tillfälligt besök i stan. Ganska snart hamnar man mitt i en förfalskningshärva där ett stort antal falska chagalltavlor är i omlopp – något man inser har samband med mordet. Var kvinnan inblandad och visste för mycket – eller var hon en bricka i spelet? Beck och Sperling förbereder en fälla för mördaren, men vad man inte vet är att mördaren tycks ha situationen under kontroll.

Det här något udda recensionsvalet gick på TV hos min mor och jag råkade sitta framför den, när det var för sent för mig att vandra hem till min lägenhet. En fet tysk vid namn Dieter Pfaff gör ett för tysk TV-krimpublik bejublat inhopp spelandes en av sina paradroller, Hans Sperling – Tysklands egen variant på Beck som gick i rutan där mellan 1996-2007. Detta är alltså en spektakulär ”Beck vs Sperling” vi får se här, under regi av Kjell Sundvall (Tomten är Far till Alla Barnen, Jägarna, Vi Hade i Alla Fall Tur med Värdet).

Den överklassbrittiska skurksnobben var riktigt bra och påminde starkt om gamle Jan Malmsjö (Fanny & Alexander), men tänkte att jag borde hört om han varit med i en beckrulle. Sedan facepalmade jag mig själv när poletten trillade ner och jag insåg att det faktiskt var Jan Malmsjö. I övrigt mediokert mys. En TV-räddande Gunvald på poserande uppdrag som superhjälte från order av den trogna publiken. Handlingen delvis förflyttad till engelsk landsbygd för att komma med ännu mer sån där sällsynt frisk luft. Lite svensk krimfeelgood med ”håll i hatten”-kul eurotwist. Beck i Midsomer.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
21/50 – Totalt

Labyrinth (1986)

Genre: Äventyr, Fantasy, Saga, Musikal, Familjefilm
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus: Terry Jones, Elaine May, Jim Henson, Dennis Lee
Regi: Jim Henson
Längd: 101 min
Budget: 25 000 000 dollar (fick tillbaka endast hälften)
Skådespelare: Jennifer Connelly, David Bowie, Shari Weiser, Brian Henson (röst), David Alan Barclay, Dave Goelz (röst), David Shaughnessy (röst), Rob Mills, Ron Mueck (röst), Frank Oz, Michael Hordern (röst), Karen Prell, Timothy Bateson (röst), Toby Froud

Jim Henson, George Lucas and David Bowie take you into a dazzling world of fantasy and adventure.

Sarah är en tonårstjej med livlig fantasi som är trött på att sitta barnvakt ännu en helg. Hon kallar därför på goblinerna i sin favoritbok ”Labyrinth” och ber dem föra bort hennes lille styvbror. Då lille Toby försvinner på riktigt måste Sarah följa med honom in i sagovärlden för att rädda honom undan från den ondskefulle goblinkungen. Som ett skydd mot inkräktare i hans slott finns själva labyrinten – ett svårgenomträngligt nystan av snirkliga gångar, bebodd av besynnerliga varelser och okända faror.

Jag älskar sagor och fantasier likt Alice i Underlandet, som får sina världar att kännas främmande vår, mer likt drömmar eller dammiga gamla bilder som fått liv. Labyrinth – med tonårslöftet Jennifer Connelly (Phenomena – läs min recension) i den turbulenta huvudrollen och en minst sagt minnesvärd biroll i form av brittiske konstpopstjärnan David Bowie som stilbrottslingen ”The Goblin King”, gör tyvärr sin värld lite för linjär och bokstavligt utförd med sitt labyrintkoncept.

Underlandet som Alice ramlar ner i fungerar mer som en metaforiskt mental labyrint som inte demonstreras rent fysiskt, utan genom ifrågasättanden av miljöns gränser för var den verkliga existensen går. Något som studsar tillbaka på upplevarens – själva huvudkaraktärens, egna sinnen. Jag som publik får lika mycket som berättelsens upplevare ifrågasätta hur jag definierar min verklighet, genom att se den lösas upp för berättelseoffret.

Även min alla tiders favoritfilm The Shining (1980) följer detta sätt att berätta. Torrancefamiljens definition av labyrintkonceptet finns praktfullt demonstrerad i den trädgård som The Overlook Hotel är knuten till, men labyrinten slingrar sig in i själva hotellet och familjens psyken,  likt en gränslös LSD-upplevelse som inverteras in i sig själv. Som Alice i Underlandet. Inte lika konkret och – tråkigt nog, fantasilöst som Laybrinth. Även om labyrintens väggar kan bryta sin form gör inte riktigt filmen det.

Detta är dock inte Labyrinths akilleshäl. Jag kan inte påstå att en film måste vara komplex och intellektuellt flerdimensionell för att berättiga ett labyrintkoncept – så fyrkantig är jag inte. Jag kan högakta det enkla och okomplicerade. Det som gör att jag inte riktigt faller in i Labyrinth, utan ur den, är att karaktärerna beter sig som marionettdockor. Dom agerar utifrån och in. Dom läser en aktion på ett papper och agerar den genom tom mimik. Som om någon drar i deras kroppar istället för att dom ska få känna det dom uttrycker. Jag ser aktioner utan kärnor. Ironiskt att filmen när den kom hyllades för sin avancerade effektkonst med dockkaraktärer och människor utklädda till dockor. Just det är fortfarande fint utfört, men inte det som får mig att falla.

Humorn är också lite ”off”. Den finns där utskrivet i manuset, lite för mycket, men den levereras som agerandet i stort, utan känsla. Monty Pythons excentriske Terry Jones står för manuset baserat på en idé av docksagoregissören Jim Henson (Fragglarna, The Dark Crystal, The Great Muppet Caper) och kompositören Dennis Lee, som stått för musikalnumren till Jim Hensons Fragglarna.

Första sekvensen är dock en av filmens mer lysande exempel. Där lyckas filmen skildra övergången från sagolik magi och grå verklighet på ett sätt som får mig att känna det så där klassiskt som det gjorde i The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz (1939) – det som ristat in den i historien, men än mer känner jag där hur alldeles, alldeles underbart det är att uppleva barnets fantasi. Ser jag stillbilder från filmen minns jag den dessutom som bättre än när jag såg den, som att magin plötsligt funkar när den ”fryser”. Labyrinth har sina ögonblick av barnsaga, fint inspirerad av både klassiska klassiker (Alice, Skönheten och Odjuret, Snövit) och moderna klassiker som nämnda Oz, The NeverEnding Story (1984) och inte minst Till Vildingarnas Land (vilket Henson påpekar tydligt i eftertexterna), men inramningen sitter tyvärr ganska dåligt ihop och innehållet låter ihåligt.

Jim Henson – Labyrinths kreative eldsjäl och regissör, fick genomgå en svår period efter filmens premiär då den floppade totalt på biograferna och presterade långt under filmens mastiga budget. Fyra år senare avled Henson, endast 53 år gammal. Filmen har dock idag fått en renässans bland nostalgiälskare och i Japan är den givetvis särskilt dyrkad, så pass att den under 00-talet fick en maffig fortsättning i mangaform, översatt kallad ”Return to the Labyrinth”.

Det har nyligen rapporterats att filmen kommer få en uppföljare/reboot även i filmform om några år, under kontroll av originalskaparen Jim Hensons legacybolag. Det ser jag ändå fram emot. Jag vill givetvis se mer av den här typen av film, med den smått förlorade effektestetiken som dockkostymer och ”riktiga” kulisser har blivit. På den punkten är Labyrinth närmast ett stilmässigt mästerverk.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---