Rogue One: A Star Wars Story (2016)

Genre: Äventyr, Krig, Action, Science Fiction, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus:  Tony Gilroy, Chris Weitz
Regi:  Gareth Edwards
Längd:  134 min
Skådespelare: Felicity Jones, Diego Luna, Alan Tudyk, Donnie Yen, Jiang Wen, Riz Ahmed, Ben Mendelsohn, Forest Whitaker, Mads Mikkelsen, Jimmy Smits, Alistair Petrie, Genevieve O’Reilly, Ben Daniels, Duncan Pow, Valene Kane, Beau Gadsdon, James Earl Jones (röst)

I en tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar sig samman för att genomföra ett livsfarligt uppdrag: att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia och för samman vanliga människor, vilka valt att utföra extraordinära handlingar, och genom detta bli del i något som är större än de själva.

Skriven av bland annat manusräven Tony Gilroy, som ligger bakom Bourne-filmerna och Michael Clayton. Regisserad av Gareth Edwards som gjorde hyllade lågbudgetfilmen Monsters och nu senast Godzilla.

Rogue One har en egen, kallare ram som sticker ut ur Star Wars-mängden. Intentionen med integreringen av gamla karaktärer och anknytning till Episod IV är mycket god och gör denna till en betydligt stadigare prequel till originaltrilogin än I-III, som nu känns alltmer bortglömda och överflödiga. Som någon sade använder denna skuggan av Darth Vader ypperligt. Mer än ypperligt. CGI-ansiktena på vissa karaktärer funkade dock inte utan skär sig. Det går inte att skapa liv med CGI om inte förlagan lever i stunden. Grodfiskamiralerna kändes som restprodukter från George Lucas post-petande snarare än eventuella reshoots.

Vad gäller protagonisterna bär den några riktiga guldkort men dom två huvudrollerna är gråa, uttryckslösa och trista. Den levererar inkonsekvent men det kan jag uppskatta, med riskminimeringen från The Force Awakens i bakhuvudet. Miljöerna bär på själar som jag ser fram emot att återuppleva. På framför allt denna punkt är den flera snäpp bättre än förra årets Episod VII. Allt som allt en film jag gärna ser om.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt

---

Lèvres de sang / Lips of Blood (1975)

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Loup Philippe, Jean Rollin
Regi: Jean Rollin
Längd:  88 min
Budget: ?
Skådespelare:  Jean-Loup Philippe, Annie Belle, Nathalie Perrey, Catherine Castel, Marie-Pierre Castel, Martine Grimaud, Hélène Maguin, Anita Berglund, Claudine Beccarie, Béatrice Harnois, Sylvia Bourdon, Mireille Dargent

En ung man försöker finna ett mystiskt slott som han känner igen från vaga barndomsminnen. En mystisk vitklädd flicka dyker upp ibland och hälper honom. Samtidigt dyker en grupp vackra, lättklädda vampyrflickor upp och sprider terror. De verkar på något sätt vara sammanbundna med det mystiska slottet…

Temacheck: Filmens många kvinnor går både att tolka som ”witches” och ”bitches”. Dessutom skymtas en och annan ”dick” åtminstone symboliskt – inte minst på bilden här under.

Lockar inte denna beskrivning så vet jag inte vad. En blodig påle träs genom Tove Janssons berättande och möter nakna vampyrer i en drömvärld formad genom djup, trögflytande sömn. Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) har blivit ett beroende som träffat mig på ett djupt plan. Denna film får kanske sägas vara hans mest omtyckta. Den har hans signum, men är också ganska konkret, trots allt.

Jag älskar hur huvudkaraktären – trots underbart fokus på en återkommande miljödetalj, upplever märkligheterna som att han sjunker in i minnesframkallade dagdrömmar och hur dessa märkligheter framgångsrikt övergår till det mest riktiga, utan någon symboliskt framhävd passage. Inga kaninhål eller portar, utan ett mer mentalt skutt – ett öppet sinne, in i fantastiquevärlden. Det är förstås en av surrealismens största utropstecken, att övergångarna sker suggestivt eller kompromisslöst snarare än konkretiserat.

Å andra sidan saknade jag något djärvare även i det större som brukar komma ur brist på ordning och förväntad struktur. Det är lite retsamt att Lèvres de sang frestar in mig på surrealismens ledlösa kvaliteter men i längden levererar lite för linjärt berättande för min smak. Fresta mig inte med fruktsallad om du tänker bjuda på oskuren frukt. Kan du dra ett svärd galant känner jag mig blåst på konfekten om du sedan avstår från att använda det.

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

---

Tidigare recensioner av Jean Rollins filmer:

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

Labyrinth (1986)

Genre: Äventyr, Fantasy, Saga, Musikal, Familjefilm
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus: Terry Jones, Elaine May, Jim Henson, Dennis Lee
Regi: Jim Henson
Längd: 101 min
Budget: 25 000 000 dollar (fick tillbaka endast hälften)
Skådespelare: Jennifer Connelly, David Bowie, Shari Weiser, Brian Henson (röst), David Alan Barclay, Dave Goelz (röst), David Shaughnessy (röst), Rob Mills, Ron Mueck (röst), Frank Oz, Michael Hordern (röst), Karen Prell, Timothy Bateson (röst), Toby Froud

Jim Henson, George Lucas and David Bowie take you into a dazzling world of fantasy and adventure.

Sarah är en tonårstjej med livlig fantasi som är trött på att sitta barnvakt ännu en helg. Hon kallar därför på goblinerna i sin favoritbok ”Labyrinth” och ber dem föra bort hennes lille styvbror. Då lille Toby försvinner på riktigt måste Sarah följa med honom in i sagovärlden för att rädda honom undan från den ondskefulle goblinkungen. Som ett skydd mot inkräktare i hans slott finns själva labyrinten – ett svårgenomträngligt nystan av snirkliga gångar, bebodd av besynnerliga varelser och okända faror.

Jag älskar sagor och fantasier likt Alice i Underlandet, som får sina världar att kännas främmande vår, mer likt drömmar eller dammiga gamla bilder som fått liv. Labyrinth – med tonårslöftet Jennifer Connelly (Phenomena – läs min recension) i den turbulenta huvudrollen och en minst sagt minnesvärd biroll i form av brittiske konstpopstjärnan David Bowie som stilbrottslingen ”The Goblin King”, gör tyvärr sin värld lite för linjär och bokstavligt utförd med sitt labyrintkoncept.

Underlandet som Alice ramlar ner i fungerar mer som en metaforiskt mental labyrint som inte demonstreras rent fysiskt, utan genom ifrågasättanden av miljöns gränser för var den verkliga existensen går. Något som studsar tillbaka på upplevarens – själva huvudkaraktärens, egna sinnen. Jag som publik får lika mycket som berättelsens upplevare ifrågasätta hur jag definierar min verklighet, genom att se den lösas upp för berättelseoffret.

Även min alla tiders favoritfilm The Shining (1980) följer detta sätt att berätta. Torrancefamiljens definition av labyrintkonceptet finns praktfullt demonstrerad i den trädgård som The Overlook Hotel är knuten till, men labyrinten slingrar sig in i själva hotellet och familjens psyken,  likt en gränslös LSD-upplevelse som inverteras in i sig själv. Som Alice i Underlandet. Inte lika konkret och – tråkigt nog, fantasilöst som Laybrinth. Även om labyrintens väggar kan bryta sin form gör inte riktigt filmen det.

Detta är dock inte Labyrinths akilleshäl. Jag kan inte påstå att en film måste vara komplex och intellektuellt flerdimensionell för att berättiga ett labyrintkoncept – så fyrkantig är jag inte. Jag kan högakta det enkla och okomplicerade. Det som gör att jag inte riktigt faller in i Labyrinth, utan ur den, är att karaktärerna beter sig som marionettdockor. Dom agerar utifrån och in. Dom läser en aktion på ett papper och agerar den genom tom mimik. Som om någon drar i deras kroppar istället för att dom ska få känna det dom uttrycker. Jag ser aktioner utan kärnor. Ironiskt att filmen när den kom hyllades för sin avancerade effektkonst med dockkaraktärer och människor utklädda till dockor. Just det är fortfarande fint utfört, men inte det som får mig att falla.

Humorn är också lite ”off”. Den finns där utskrivet i manuset, lite för mycket, men den levereras som agerandet i stort, utan känsla. Monty Pythons excentriske Terry Jones står för manuset baserat på en idé av docksagoregissören Jim Henson (Fragglarna, The Dark Crystal, The Great Muppet Caper) och kompositören Dennis Lee, som stått för musikalnumren till Jim Hensons Fragglarna.

Första sekvensen är dock en av filmens mer lysande exempel. Där lyckas filmen skildra övergången från sagolik magi och grå verklighet på ett sätt som får mig att känna det så där klassiskt som det gjorde i The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz (1939) – det som ristat in den i historien, men än mer känner jag där hur alldeles, alldeles underbart det är att uppleva barnets fantasi. Ser jag stillbilder från filmen minns jag den dessutom som bättre än när jag såg den, som att magin plötsligt funkar när den ”fryser”. Labyrinth har sina ögonblick av barnsaga, fint inspirerad av både klassiska klassiker (Alice, Skönheten och Odjuret, Snövit) och moderna klassiker som nämnda Oz, The NeverEnding Story (1984) och inte minst Till Vildingarnas Land (vilket Henson påpekar tydligt i eftertexterna), men inramningen sitter tyvärr ganska dåligt ihop och innehållet låter ihåligt.

Jim Henson – Labyrinths kreative eldsjäl och regissör, fick genomgå en svår period efter filmens premiär då den floppade totalt på biograferna och presterade långt under filmens mastiga budget. Fyra år senare avled Henson, endast 53 år gammal. Filmen har dock idag fått en renässans bland nostalgiälskare och i Japan är den givetvis särskilt dyrkad, så pass att den under 00-talet fick en maffig fortsättning i mangaform, översatt kallad ”Return to the Labyrinth”.

Det har nyligen rapporterats att filmen kommer få en uppföljare/reboot även i filmform om några år, under kontroll av originalskaparen Jim Hensons legacybolag. Det ser jag ändå fram emot. Jag vill givetvis se mer av den här typen av film, med den smått förlorade effektestetiken som dockkostymer och ”riktiga” kulisser har blivit. På den punkten är Labyrinth närmast ett stilmässigt mästerverk.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

Valerie a Týden Divu / Valerie and her Week of Wonders (1970)

Genre: Surrealism, Saga, Fantasy, Vampyrfilm
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Manus: Jaromil Jireš, Ester Krumbachová (efter en roman av Vítězslav Nezval)
Regi: Jaromil Jireš
Längd: 77 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Josef Abrhám, Jaroslava Schallerová, Jan Klusák, Helena Anýzová, Petr Kopriva, Jirí Prýmek, Libuse Komancová, Karel Engel, Alena Stojáková, Otto Hradecký, Martin Wielgus, Jirina Machalická

Valeries vecka börjar underligt med ett besök av en ung man som kan förvandlas till en fågel. Resten av veckan fortsätter i samma anda.

Ibland – någon gång vart tionde år, ser du en sån där magisk ”jag ser Ljuset”-filmupplevelse bortom simpla adjektiv som ”bra” och ”dåligt”. Valerie and Her Week of Wonders är den filmen dom senaste tio åren för mig.

En fantasi inlindad i en saga, inlindad i mjuk sommar av dagg och glittrande ljus. En surrealistisk dröm som går hela vägen in i surrealismen istället för att bara doppa tårna i den. Den bygger på en bok skriven 1932 av författaren Vítězslav Nezval under Tjeckoslovakiens nya våg av surrealistiska alster och filmatiserades som en av dom senare filmerna i den tjeckoslovakiska filmvågen. Regissör Jaromil Jireš (Zert / Skämtet) gjorde inte något liknande varken förr eller senare.

Historien klassas av vissa som en rysare, men det gör den knappast rättvisa. Ingen genre annat än surrealism kan riktigt bestämma formen för filmen, men den har en intensiv laddning av skönhet. Vissa kallar den till och med ”en pedofils dröm”, men det är verkligen att missuppfatta dess magi. Vi får följa en flickas konfronterande med sin identitet efter den första menstruationen, symboliserad genom hennes omgivning under en veckas tid av allt annat än ordinära karaktärer.

Hennes mormor är döende och påfallande lik hennes mor, den kvinnliga gästen som besöker deras hem bär samma likheter, ett monster förföljer henne och hennes örhängen tycks besitta en beskyddande kraft som inte stadens övriga flickor eller kvinnor delar med henne men som en ung tjuv stjäl från henne i början av filmen. Hennes oskuld? Hennes ungdom? Sagans övriga karaktärer tycks värdera den högt och vill gärna ha en del av den.

Och det är en ytterst viktig dualism i hennes familjeträds medlemmar som förföljer henne som för mig besitter skrämmande likheter med surrealisten David Lynchs dualistiska berättande. Har inte Lynch sett denna och inspirerats av den, är jag beredd att likt Werner Herzog äta upp mina skor. Givetvis faller det sig inte så att Lynch brukar vara tydlig med sitt filmspråk så svaret lär jag aldrig få.

Inspirationen och likheter med båda sagorna Alice i Underlandet och Rödluvan och Vargen finns där tillsammans med ett filmiskt berättande och tempo som påminner om både Fellinis 8½ (1963 – läs min recension) och Jonathan Millers version av Alice in Wonderland (1966 – läs recensionen) med ett stänk av Ingmar Bergmans magiska stunder, men sagan om Valerie är ändå inte riktigt som något annat jag kan jämföra den med. Sagan är mer distinkt och perfekt utförd, mer genuin i flödet och med finesser som lämpar sig oerhört väl specifikt för filmmediet.

Fotot så vackert att jag nästan är beredd att kasta alla tidigare ord om världens vackraste filmer i sjön. Det är i klass med Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs recensionen) som är en utmärkt film att para ihop med Valerie även på övriga plan. Musiken av Luboš Fišer är ett mästerverk i sig – det andra jag förtrollades av näst efter fotot. 13-åriga Jaroslava Schallerová har en naturlig närvaro i hennes skådespel av Valerie som inte kräver några ord för att förmedlas av henne. Stora ögon och rörelser i total harmoni med den drömska känslan. Hon blev utvald efter en audition av tusentals flickor.

Det viktigaste och mest innerliga jag förtrollas av med filmen är ändå den surrealistiska leken som river upp tekniska konventioner i utbyte mot en lekfull frihet. Ljudet är selektivt utvalt på ett tydligare sätt än i vanlig film för att skapa dimensioner snarare än realism. Ljuden lyfts fram som pålagda markörer över en stumt utförd film. Skådespelarna tycks vara helt efterdubbade vilket gör att rösterna nästan kommer innanför eller utanför deras kroppar. Dom är liksom inte i samma dimension som kropparna, vilket skapar en drömsk, hallucinogen känsla.

Dom visuella effekterna är metodiskt utplacerade – ibland oförskämt och uppfriskande plumpt, för att det inte ska vara några frågetecken kring dess funktion som symboler, som bär på betydelser vilka jag som åskådare behöver tolka om för att se mönster i det surrealistiska kodspråket. Det är allt som oftast surrealismens väg, att tydliggöra vad som är ett frågetecken men för den delen inte svara på det.

Berättarstrukturen i sig bildas i allt detta. En karaktär kan vara en annan karaktär och en miljö kan representera en tanke eller känsla lika mycket som en händelse, då skillnaden mellan fantasi och verklighet upphört. När berättelsen är slut börjar du antingen pussla ihop symbolerna och koda om dem med samma brist på säkerhet som en dröm du vaknat upp ur – bildar dig en mönsterteori för din egen kontrolls skull eller bara för intresset av att tolka, eller så nöjer du dig med den sällsamma upplevelsen i all sin suddighet.

Sexspalten: Valerie är 13 år, upptäcker sin första mens vilket verkar sätta igång en rörelse där både män, monster och åldrande kvinnor vill ta hennes ungdom för sin egen vinnings skull och hon själv riskerar att bli ett offer för den förlorade ungdomen. Sexuella beteenden präglar berättelsens alla skeenden och kyssar används som vänliga trygghetstecken. Hennes familjesaga verkar repeteras och transformeras runt henne och kanske är dom bokstavliga släktbanden endast en symbol för naturens återkommande begär efter ungdom och svårigheter att finna en kraft som hindrar naturen från att snylta på sig själv.

Eller är det endast Valeries undermedvetna som i djup sömn hanterar första steget från barn till vuxen? Hur världen som en gryende pubertet öppnar upp sent i den sovande tanken kan te sig som en vecka av undranden och underligheter där demoner, tjuvar, vampyrer och häxor direkt hämtade från barndomens sagor leder vägen fram, tills försoningen med dig och allt runt dig leder dig till återerövrad klarhet och existentiellt uppvaknande.

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

Black Moon (1975)

Genre: Surrealism, Absurdism, Fantasy, Drama
Produktionsland: Frankrike, Västtyskland
Manus: Louis Malle
Regi: Louis Malle
Längd: 100 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Cathryn Harrison, Joe Dallesandro, Therese Giehse, Alexandra Stewart

Ett blodigt krig pågår mellan män och kvinnor. En ung flicka försöker undfly kriget och flyr till en hemlig gård i skogen. Där lär hon känna en underlig familj och deras märkliga djur.

An apocalyptic Alice in Wonderland!

Mångfacetterade franske filmskaparen Louis Malle (Ascenseur pour l’échafaud / Hiss till Galgen, Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn) är ordentligt surrealistisk i sin engelskspråkiga drömfilm Black Moon – också beskriven som en apokalyptisk Alice i Underlandet. En ung kvinna eller flicka driver framåt under morgonljuset, i den flyktiga landsbygdsnaturen som evakuerats av soldater. Bomber faller bortom dem. Djuren pratar samtidigt som människor är desto svårare att tolka. Antingen säger dom nonsens eller annars mest ingenting.

Filmens inledning fängslar mig. Det är som en blandning Godards Week End (1967 – läs min recension) och 28 Days Later (2002) i blågröna höglandslandskap och avsaknad av realismens logik. Tyst och förvirrad apokalyps.

Flickan anländer ganska snart till ett hus där filmen ganska länge håller sig kvar, på gott och ont. Den där dövande stillheten som drömmar har, uppstår stundtals tack vare att filmen fastnar här. Lustigheter sker så det räcker och blir över jämfört med det mesta du sett, men av någon anledning tappar jag alltmer intresset.

Tankarna hamnar givetvis i hur jag ska knyta ihop det ologiska – vilka som symboliserar vilka och vad symbolerna vill leda, men detta utrymme för tankar gör mig nog tyvärr lite distanserad från upplevelsen som behöver en mer personlig koppling eller åtminstone en strävan för att förhindra mig att tänka för mycket. Jag tar mig för ovanan att reflektera kring filmen medan den pågår och distraherar därför mig själv från att känna det som går. Trots detta går det inte att komma ifrån den kompromisslösa magi filmen förmedlar.

Vissa saker är skapligt obehagliga – ormar i byrålådor, stora råttor och amning av vuxna människor. Andra saker väldigt vackra – den knubbiga enhörningens roll i allt och Sven Nyqvists foto, med naturligt, daggfuktigt ljus.

Sexspalten: Filmens händelser utspelas samtidigt som ett krig mellan män och kvinnor pågår, vilket är nog så intressant att föra in i analysen av denna film. Det bör sägas att Black Moon är tydlig surrealism, inte endast drama med surrealistiska antydanden. Filmens huvudkaraktär är en flicka vid namn Lily, men även övriga karaktärer – kvinnor som män, kan sägas vara Lily. Åtminstone är det så jag tolkar filmen, att allt som sker är ganska påtaglig freudiansk symbolism och drömsoppa där Lily konfronteras med sig själv i olika former.

Hon matar sig själv som gammal med sig själv som ung. Hon kan inte förstå sina andra jag och hon blir märkbart otålig över detta absurda skådespel. Hela tiden ett oförstånd mellan två parter genom filmen. Den unga Lily skildras flertalet gånger förvånansvärt sexuellt. Nämnvärt i och med att skådespelaren Cathryn Harrison (Images, The Dresser) var 15 år under inspelningen. Hon sexualiseras dock mestadels i ögonen på en gammal tant, som vill ha mer av henne (sig själv?) som ung. Detta bollande mellan olika som egentligen är lika. Vänner och fiender, gamla och unga, människor och djur, kvinnor och män. Lika mycket som att det är en inre strid, lika mycket är det också en yttre. Kampen för individen varken börjar eller slutar hos en människa.

Att Sven Nyqvist är fotograf är beror nog inte endast på att Louis Malle gillar hans öga för bilder. Det finns nog en nyckelsymbolik i att Nyqvist öga fotade Ingmar Bergmans Persona (1966 – läs min recension) – också den en inre konflikt hos en kvinna, skildrad genom en surrealistisk splittring.

Målgruppschecklist:
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

---

Jag har inte recenserat någon film av Louis Malle tidigare, men däremot Jeunesse (2012 – läs recensionen här) av hans dotter Justine Malle, som  vann pris på Peace & Love Filmfestival 2013.