Etikettarkiv: Musikal

Queer Top 20 | #4. The Rocky Horror Picture Show (1975)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#4. The Rocky Horror Picture Show (1975)

Rocky Horror Picture Show är min absoluta favoritmusikal. Alla låtarna är underbara men förtextlåten Science-Fiction Double Feature är nog den bästa i mitt tycke. Skådespelarna är hysteriskt roliga, särskilt Tim Curry och Barry Bostwick. Handlingen är lagom simpel för en musikal, men ändå mer än tillräckligt konstig för att vara intressant, med jämna mellanrum förklarad av en berättare i form av en härligt torr kriminolog spelad av Charles Gray. Om jag någonsin tatuerar en text blir det sista repliken från den här filmen: ”And crawling on the planet’s face, some insects called the human race. Lost in time, and lost in space… and meaning.” Bättre musikal finns inte. Se den!

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

La La Land (2016)

la_la_land_ver2Genre: Musikal, Romantik, Dramedi
Produktionsland: USA
Manus:  Damien Chazelle
Regi:  Damien Chazelle
Längd:  128 min
Skådespelare: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosemarie DeWitt, John Legend, Finn Wittrock, Tom Everett Scott, J K Simmons, Jessica Rothe, Sonoya Mizuno, Callie Hernandez, Josh Pence, Damon Gupton, Terry Walters, Reshma Gajjar, Valarie Rae Miller, John Hindman, Jason Fuchs

En jazzpianist och en aspirerande skådespelerska faller för varandra samtidigt som de försöker uppnå sina drömmar i världens underhållningshuvudstad.

lalaland-1

Två koppar kaffe är en kopp för mycket. En snedtripp på koffein försatte mig i manodepressivt tillstånd lagom till anhalten i La La Land. Vad som förväntades vara ett sprudlande kärleksbrev till musikalens Hollywood blev en känslomässig berg-och-dalbana på gränsen mellan Helvetet och lättsamhet. Filmen tänjde ut varje scen lite för länge, visade påfrestande ambivalens och avslutade med femton slut. Femton slut som fick mig att tro att jag fastnat i en filmisk LSD-tankeloop som aldrig ville upphöra.

Två koppar kaffe och La La Land fick mig att överväga om jag inte blivit sinnesjuk till slut. Detta vill jag uppleva igen, men aldrig mer med koffein i kroppen.

lalaland-3

Jag ratar för det mesta musikal då dom bara brukar bjuda på romantiska, naiva fantasier om kärlek och glädje. Det La La Land gör bra, som jag särskilt tänker på först så här i efterhand, är att ta detta koncept av romantiskt drömmande och både rannsaka det och vända ut och in på det. Det är en musikal som kritiserar det musikaler så ofta står för. Denna poäng gör filmen till något mer än ett mysigt kärleksbrev till dom romantiska drömmarna. Jacques Demys franska sockerbomb Les Demoiselles de Rochefort (1967) möter viktigpettern Birdman – The Unexpected Virtue of Ignorance (2014).

Det är en klämkäckt inslagen örfil som viftar utan att bestämma sig för vem den vill slå eller när den ska sluta. En emotionellt instabil borderline-musikal med extra allt av sött och salt.

lalaland-2

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


la_la_land_ver4_xlg

La La Land hade premiär på bio i Sverige tidigare ikväll. Filmen löper amok hos kritikerna och på årets filmgalor (7 Golden Globes! 14 oscarsnomineringar!) vilket säger något om filmens förmåga att beröra nutidens nostalgijagande lyckosökare. Var det bara jag som vandrade ut ur bion med en rejäl klump i bröstet? Men ååh vad jag är förälskad i ”ledmotivet” – det goslingväsande, bitterljuva ”City of stars”, värdig att sätta ton till den gyllene soltimmen som fyller hjärtat på vägen hem, i den kaliforniska sommarnattens överträde in i morgonljuset.

Fler filmspanare som skrivit om filmen finner du här…

Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight

Filmparadiset

Labyrinth (1986)

Mkrorecensioner-header57a0e0542d670

Genre: Äventyr, Fantasy, Saga, Musikal, Familjefilm
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus: Terry Jones, Elaine May, Jim Henson, Dennis Lee
Regi: Jim Henson
Längd: 101 min
Budget: 25 000 000 dollar (fick tillbaka endast hälften)
Skådespelare: Jennifer Connelly, David Bowie, Shari Weiser, Brian Henson (röst), David Alan Barclay, Dave Goelz (röst), David Shaughnessy (röst), Rob Mills, Ron Mueck (röst), Frank Oz, Michael Hordern (röst), Karen Prell, Timothy Bateson (röst), Toby Froud

Jim Henson, George Lucas and David Bowie take you into a dazzling world of fantasy and adventure.

Sarah är en tonårstjej med livlig fantasi som är trött på att sitta barnvakt ännu en helg. Hon kallar därför på goblinerna i sin favoritbok ”Labyrinth” och ber dem föra bort hennes lille styvbror. Då lille Toby försvinner på riktigt måste Sarah följa med honom in i sagovärlden för att rädda honom undan från den ondskefulle goblinkungen. Som ett skydd mot inkräktare i hans slott finns själva labyrinten – ett svårgenomträngligt nystan av snirkliga gångar, bebodd av besynnerliga varelser och okända faror.

tt0091369-large-screenshot3

Jag älskar sagor och fantasier likt Alice i Underlandet, som får sina världar att kännas främmande vår, mer likt drömmar eller dammiga gamla bilder som fått liv. Labyrinth – med tonårslöftet Jennifer Connelly (Phenomena – läs min recension) i den turbulenta huvudrollen och en minst sagt minnesvärd biroll i form av brittiske konstpopstjärnan David Bowie som stilbrottslingen ”The Goblin King”, gör tyvärr sin värld lite för linjär och bokstavligt utförd med sitt labyrintkoncept.

Underlandet som Alice ramlar ner i fungerar mer som en metaforiskt mental labyrint som inte demonstreras rent fysiskt, utan genom ifrågasättanden av miljöns gränser för var den verkliga existensen går. Något som studsar tillbaka på upplevarens – själva huvudkaraktärens, egna sinnen. Jag som publik får lika mycket som berättelsens upplevare ifrågasätta hur jag definierar min verklighet, genom att se den lösas upp för berättelseoffret.

lab16

Även min alla tiders favoritfilm The Shining (1980) följer detta sätt att berätta. Torrancefamiljens definition av labyrintkonceptet finns praktfullt demonstrerad i den trädgård som The Overlook Hotel är knuten till, men labyrinten slingrar sig in i själva hotellet och familjens psyken,  likt en gränslös LSD-upplevelse som inverteras in i sig själv. Som Alice i Underlandet. Inte lika konkret och – tråkigt nog, fantasilöst som Laybrinth. Även om labyrintens väggar kan bryta sin form gör inte riktigt filmen det.

lab19

Detta är dock inte Labyrinths akilleshäl. Jag kan inte påstå att en film måste vara komplex och intellektuellt flerdimensionell för att berättiga ett labyrintkoncept – så fyrkantig är jag inte. Jag kan högakta det enkla och okomplicerade. Det som gör att jag inte riktigt faller in i Labyrinth, utan ur den, är att karaktärerna beter sig som marionettdockor. Dom agerar utifrån och in. Dom läser en aktion på ett papper och agerar den genom tom mimik. Som om någon drar i deras kroppar istället för att dom ska få känna det dom uttrycker. Jag ser aktioner utan kärnor. Ironiskt att filmen när den kom hyllades för sin avancerade effektkonst med dockkaraktärer och människor utklädda till dockor. Just det är fortfarande fint utfört, men inte det som får mig att falla.

labyrinth

Humorn är också lite ”off”. Den finns där utskrivet i manuset, lite för mycket, men den levereras som agerandet i stort, utan känsla. Monty Pythons excentriske Terry Jones står för manuset baserat på en idé av docksagoregissören Jim Henson (Fragglarna, The Dark Crystal, The Great Muppet Caper) och kompositören Dennis Lee, som stått för musikalnumren till Jim Hensons Fragglarna.

Första sekvensen är dock en av filmens mer lysande exempel. Där lyckas filmen skildra övergången från sagolik magi och grå verklighet på ett sätt som får mig att känna det så där klassiskt som det gjorde i The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz (1939) – det som ristat in den i historien, men än mer känner jag där hur alldeles, alldeles underbart det är att uppleva barnets fantasi. Ser jag stillbilder från filmen minns jag den dessutom som bättre än när jag såg den, som att magin plötsligt funkar när den ”fryser”. Labyrinth har sina ögonblick av barnsaga, fint inspirerad av både klassiska klassiker (Alice, Skönheten och Odjuret, Snövit) och moderna klassiker som nämnda Oz, The NeverEnding Story (1984) och inte minst Till Vildingarnas Land (vilket Henson påpekar tydligt i eftertexterna), men inramningen sitter tyvärr ganska dåligt ihop och innehållet låter ihåligt.

lab50

Jim Henson – Labyrinths kreative eldsjäl och regissör, fick genomgå en svår period efter filmens premiär då den floppade totalt på biograferna och presterade långt under filmens mastiga budget. Fyra år senare avled Henson, endast 53 år gammal. Filmen har dock idag fått en renässans bland nostalgiälskare och i Japan är den givetvis särskilt dyrkad, så pass att den under 00-talet fick en maffig fortsättning i mangaform, översatt kallad ”Return to the Labyrinth”.

Det har nyligen rapporterats att filmen kommer få en uppföljare/reboot även i filmform om några år, under kontroll av originalskaparen Jim Hensons legacybolag. Det ser jag ändå fram emot. Jag vill givetvis se mer av den här typen av film, med den smått förlorade effektestetiken som dockkostymer och ”riktiga” kulisser har blivit. På den punkten är Labyrinth närmast ett stilmässigt mästerverk.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
2 – Prat

lab11

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-05


tumblr_matspuwlkx1qzdglao1_1280

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

Jag har skrivit om denna tidigare i filmspanartemat ”Tåg” året 2014 och i filmspanartemat ”På väg”, 2013. Nu tänkte jag att det var dags att den får en egen recension.


Mkrorecensioner-headerFievel goes West poster

Genre: Familjefilm, Western, Äventyr, Animerat, Musikal
Produktionsland: USA
Svensk titel: Resan till Amerika: Fievel i Vilda Västern
Manus: David Kirschner, Flint Dille, Charles Swenson
Regi: Phil Nibbelink, Simon Wells
Längd: 75 min
Budget: Okänt
Röster: Phillip Glasser, James Stewart, Cathy Cavadini, Dom DeLuise, John Cleese, Amy Irving, Erica Yohn, Jon Lovitz, Nehemiah Persoff, Jack Angel, Mickie McGowan
Svenska röster: Samuel Elers-Svensson, Emilie Kempe, Lena-Pia Bernhardsson, Jan Nygren, Allan Svensson, Eva Bysing, Thomas Hellberg, Johan Ulveson, Andreas Nilsson, Jan Sjödin, Stephan Karlsén

Look out pardners, there’s a new mouse in town!

Fievel är nu tillbaka igen med hela sin familj. Denna gång styr han kosan till Vilda Västern, ett ställe som verkligen gör skäl för namnet.

ebFzrdBeyamDaPtuhCjB6ddMvL2

”Let this sleepin’ dog lie, son. Dog-gone it, I’m dog tired. I’m tired of leading the dog’s life and fightin’ likes cats and dogs against cats and dogs, a young pup’s doggin’ my trail tryin’ to become top dog. I’m going to the dogs in a dog eat dog world, son. I… I’m so far over the hill… I’m on the bottom of the other side.”

Även om första An American Tail (1986) av  allvarsinnovatören Don Bluth är en bortglömd klassiker har jag inte samma nära relation till den som till uppföljaren, av Phil Nibbelink (animatör på Disneys The Fox and the Hound tillsammans med Don Bluth och pixarkungen Brad Bird men även på Who Framed Roger Rabbit och Mickey’s Christmas Carol) och Simon Wells (regissör för Dreamworks Prince of Egypt och Universals/Amblin Entertainments We’re Back! A Dinosaur’s Story).

Fievel

Jag såg denna om och om igen som liten och det blev min egen introduktion till den mytiska westerngenren. Förmodligen hade jag inte sett Sergio Leones berättande med samma glimmer i ögonen om det inte vore för Fievel Goes West. Berättelsen för tankarna till det episka i Once Upon a Time in the West (1968) och slår den till och med lite på fingrarna. För att citera handlingen från en av mina tidigare texter;

”Denna storslagna westernfilm berättar om hur den judisk-polska invandrarmusen Fievel tappar bort sin familj på tågresan som ska ta dem till en förlovad stad ute på den amerikanska prärien som utlovar guld och gröna skogar och helt fri från hungriga katter som terroriserar mössen i hamnstaden. Fievel gör allt för att komma ikapp sin familj men på vägen mot mussamhället i den ”vilda västern” stöter han på det ena hindret efter det andra.

29_rw0yf

Samtidigt blir Fievels kattkompis Tiger lämnad av sin kattfru när hon vill söka karriärslyckan i den beryktade hundstaden och Tiger bestämmer sig för att haka på Fievels resa för att vinna tillbaka hans kvinnas kärlek. Han får oväntad hjälp av en avdankad hundsheriff vid namn Wille Slurp och det hela utvecklar sig till en episk, romantisk och tragisk berättelse om vad verklig lycka är.”

Den har en sådan drömskt hisnande känsla med både mörker och ljus som får mig förtrollad till total harmoni.  Dom omvandlande animationsövergångarna mellan mäktiga landskap och små muslandskap är ”fjärilar i magen”-mäktigt för att inte säga psykedeliskt och musiken som vävs in genom Fievels syster Tanya (en sentimental favorit i filmen) får mig att flyga iväg i mitt inre. Jag och filmen blir ett.

fievelgoeswest10

Jag har alltid sett den med svenska röster – vilka är suveräna tillika översättningen (av Ingela ”Pling” Forsman) på dom mästerliga sångerna, men originalrösterna specifikt för denna uppföljare är klart värda att omnämna;  John Cleese (Monty Python, Fawlty Towers) som kattboven Katt A. Strof och Hollywoods kanske mest älskade veteran – James Stewart (Vertigo, Rear Window, It’s a Wonderful Life), som den pensionerade hundsheriffen Wille Slurp (Wylie).

83-årige Jimmy Stewart hade pensionerat sig en handfull år tidigare men tog på sig hatten en sista gång bara för denna film. Han avled sex år senare.

fievel et son pote

Som betygformuläret tydliggör kan jag egentligen inte hitta brister någonstans i detta storverk. Jag såg om den senast för några månader sedan med min 4-årige systerson och jag var fortfarande lika extatisk. Golvad och fast som ett litet barn – fast mer än ett litet barn. Det är beviset på en film med magi utöver det vanliga.

”Just remember, Fievel – one man’s sunset is another man’s dawn. I don’t know what’s out there beyond those hills. But if you ride yonder… head up, eyes steady, heart open… I think one day you’ll find that you’re the hero you’ve been looking for.”

Målgruppschecklist:
1 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Romantik/Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
3 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

cherry_and_atticus_go_west__chapter_5_by_perkygoth14-d9mbq3o

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Röster
5 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

I backspegeln #9: Galaidioti

I-Backspegeln

Jag är tillbaka med en ny backspegel och sedan sist har våren börjat visa sig och Oscarsgalan ägt rum.

Galan var stabil men överträffade inte förra årets gala som var riktigt bra – särskilt så här med ett års distans. Trevligast var i vilket fall de hela tre svenska vinsterna med Malik i spetsen, de alltid trevliga mellansnacken med Filip och Fredrik, Quentin Tarantinos oscarsvinst och Jennifer Lawrences, Daniel Day-Lewis, Ang Lees och Ben afflecks tacktal tillsammans med firandet av James Bonds 50-årsjubileum på film.

I övrigt var det dock en ganska ljummen tillställning. Trots att den på förhand var ganska oviss med några knappa favoriter till priserna blev det sedan alla knappa favoriter som vann, helt enligt förväntningarna, så det blev aldrig så värst mycket att höja på ögonbrynen åt.

Utöver det fanns det vissa andra saker att vara tveksam över kring galan och det ska jag ta upp nu, när de flesta lämnat galan bakom sig för veckor sedan och ser framåt. Men en backspegel är en backspegel…

Svart och vitt på Oscars Red Carpet 2013

jennifer-lawrence-oscars-2013

Filip Hammar kommenterade under Red Carpet-tillställningen hur de amerikanska modeprogramledarna delade upp intervjuerna så att den vita programledaren intervjuade de vita celebriteterna och den svarta programledaren intervjuade de svarta celebriteterna.

Detta var inget jag hörde några nämnvärda reaktioner på efter galan, men det det är ju ack så sant och besvärande, trots den lättsamma inramningen. De som talar om det som en ren tillfällighet är antingen naiva eller så blundar man för problemen.

”Är det så himla noga?” skulle någon kunna kontra, men jag menar att det är de segregerande fall som finns i de mest lättsamma sammanhangen som vi först måste motverka och som dessutom är lättast.

Den ”lättsamma segregationen” är dock den som bevaras längst, tragiskt nog. Sånt man säger utan ondo. Sånt man gör utan att tänka efter.

Tack och hej igen, musikal

inline-2-Hollywoods-Visual-Effects-Pros-Rally-At-Oscars

Många kritiserade årets oscarsgala för att innehålla alldeles för många musikalnummer. Detta när galan också brottas med ständig kritik för att stressa av alla pristagare från scenen under deras tacktal efter 45 sekunder och till och med stänga av mikrofonerna för dem som håller på betydligt längre än så.

Detta givetvis endast för ”de mindre” pristagarna, såsom specialeffektmakare, ljudläggare eller kostympersonal. Specialeffektsmakarna som vann för fantastiska Life of Pi och faktiskt avbröts från sitt tacktal hade ju till och med gått i konkurs för det jobb de prisades för. Lite ”feeling” kan väl ändå de studioansvariga för galan ha tycker jag.

Det känns olyckligt med den här obalansen då bägge problemen kunde ha lösts genom att endast skrota ett ynka musikalnummer på sin höjd. Les Misérables-numret och Bond-numren var bra och trevliga, men mer behövs inte på en gala – om det nu inte framförs av människor i Cirque du Soleil-klass, givetvis…

What was the question?

85th Annual Academy Awards - Show

Det är väldigt selektiva journalister som får pressackreditering till Oscarsgalans pressrum. Då undrar man ju lite varför en väldigt spirituell journalist frågade Quentin Tarantino ifall han tror att människokroppen består av kött och blod, eller ifall den också består av ben!?!??

Journalist: ”Do you really think that in the anatomy of a human body also has bones, you know. We keep on saying there are jokes about [unintelligible] there is only blood, and flesh in a human body and we see that and it’s a hit, you know.”

Quentin Tarantino: I don’t quite understand the question, but I guess I do think there are bones in the human body.”

Eller varför Jennifer Lawrence fick frågan om det verkligen är bra för hennes karriär att vara 22 år och redan varit oscarsnominerad två gånger??

Undertänk eller övertänk när de klurade ut dom frågorna, frågar jag mig?

Förändring existerar bara på film enligt oscarsjuryn

12AngryMen 2

Något som år efter år varit ett problem med Oscarsgalan är att oscarsjuryns bredd – trots sina knappt 6000 medlemmar, varit väldigt skevt fördelad och många gånger gammalmodig. Inte särskilt konstigt då juryn till mångt och mycket består av vita gubbar i pensionsåldern. Statistiken talar för sig själv;

– Medelåldern på Oscarsakademins röstare är 62 år
– Endast 14 % är under 50 år unga
– Så många som 77 % av de röstande är män
– Bara 2 % av Oscarsakademin är svarta och 2 % är asiatiska
– 94 % är vita

Med den här skeva statistiken på en jury som ska bedöma årets bästa filmprestationer är det svårt att ta bedömningen på särskilt mycket allvar.

Trots att galan har en allmänt ”officiell” stämpel som den stora filmprisutdelningen så blåser förändringens vingar förbannat trögt i oscarsakademins korridorer. Varför händer inget, frågar jag mig? Vet de inte vad förändring är? Nöjer de sig med att uppleva förändring på film så till den grad att de skiter i den i verkligheten?

Det är mycket snack om hur stel och strist Guldbaggegalan är i Sverige, men dess kärna framstår som pigg i jämförelse. Skillnaden är att Oscarsgalan har ett mer plastikopererat, botoxpreparerat och glänsande skal att skydda sin kärna med. Jag uppmuntrar med glädje en helrenovering av Oscarsgalans jury mycket hellre än en renovering av själva galan.

Den stora oscarsjuryn består i mångt och mycket av yrkesmän inom alla filmkategorier som också prisas på galan. En plats i juryn består ofta på livstid – särskilt för alla dem som inte längre är aktiva i branschen. Med ett sådant system är det svårt att föryngra jurystaben och ålders- samt könsfördelningen är därför i princip likadan nu som när juryn infördes, 1927.

Jag tycker åtminstone att de kan försöka eftersträva en jämn könsfördelning och en medelålder på 45-50 år – tills dess kommer jag se snett på ”årets största gala” och fortsätta förmedla hur pass dammig och rosslig den faktiskt är. Vill du läsa mer om oscarjuryn så gör det genom Los Angeles Times undersökning.

Inga kommentarer

avHj4

Jag vill avsluta med att framföra en öppen ursäkt till alla bloggare som kommenterar på min blogg men som alltför sällan får kommentarer tillbaka av mig på deras egna bloggar.

Jag förstår inte alltid att jag kan vara så upptagen som jag är, men trots att jag ständigt avser att kommentera på andras bloggar så räcker tiden helt enkelt inte till så pass mycket som jag vill – särskilt inte på senaste tiden. Jag vet att vi förtjänar vår uppmärksamhet och när det gäller bloggar så sker det i mångt och mycket genom ett utbyte av kommentarer.

Jag ska bli bättre på att kommentera – för det är inte det att jag inte bryr mig och inte vill, men jag behöver bara förtjäna min tid bättre så att jag också kan förtjäna era kommentarer bättre.

En film som jag ångrar att jag sett: det lättsamma melodramat

Idag är det fredagen den 13:e och en trupp av filmbloggare har gått ihop för att på varsin blogg skriva om en film som vi ångrat att vi har sett. En rolig, tänkvärd men svår utmaning. Jag rekommenderar varmt att även läsa inläggen hos filmbloggarna;

Filmitch
Addepladdes j-vla filmblogg
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr – en sorts filmblogg
Voldos filmblogg
Plox – om film
Blue Rose Case
The Velvet Café
Royale With Cheese
Movies – Noir

Det tar emot att påstå något så hårt att jag sett en film som jag ångrar att jag sett, eftersom jag tycker att man ska se all film (och hela filmen) för att över huvud taget få perspektiv på vad som är bra och vad som är dåligt. Jag kan däremot nämna enstaka filmer som jag ångrade att jag såg direkt efter att jag sett dem, även om jag idag inte grämer mig över att jag såg filmen.

Jag kan också nämna filmer jag på sätt och vis ångrat att jag sett, men mest av allt ångrat att andra har sett eller åtminstone önskat att de inte sett dem med den inställning de sett den genom.

Jag hoppas för allas eget bästa att vi ser all sorts filmer med en viss cynisk, onaiv inställning och inte köper allt som grisen i säcken. Så det här inlägget är till alla naiva människor som tror att världen är en enkel värld vi gör svår och inte en svår värld vi gör enkel. Jag tar på mig rollen som det bittra regnmolnet, denna oturens dag, och vänder mig till en typ av film vars själva kärna jag vänder mig emot.

Man skulle kunna säga att det är en film jag ångrar att DU har sett! (men ta bara åt dig om du känner dig utpekad)

Grease. En superklassisk, romantisk musikal. Ett brutaltydligt exempel på ett melodrama. En ideal tonårsvärld där flickorna är blonda dockor i kjol, men ifall de vill revoltera mot den perfekta världen och bli farliga kan de dra på sig svarta, tighta kläder och tjuvröka bakom skolgården.

Pojken kan antingen vara den dumma, snygga killen eller den goda, snygga killen. Eller plugghästen. Sport och bilar är det heta och gömmer du dig bakom ett par solglasögon så storknar tjejerna oavsett om du är en hästkille eller har spolat ner en yngling i skoltoaletten.

Flickan vi alla ska gilla är den populära, ordentliga tjejen från cheerleader-laget i rosa färger som alla andra tjejer kompissvärmas kring och de kan den hemliga regeln om att överlåta den snygga killen till henne på den stora dagen.

En vanlig dag i den inte alltför invecklade skolperioden – på film.

Filmen är ju medvetet målad i 50-talets allra mest nostalgiska kontraster för att vi ska vara med på noterna – om det så är på allvar eller på skämt vi är det. Problemet är ju att den här ”ideala” hollywoodmallen smittar av sig på våra verkliga förhoppningar när vi växer upp.

Jag vill inte se byggandet av den här fasaden – jag vill se den rivas och jag vill se hur alla som hoppades på att få vara naiva kommer reagera på det – positivt eller negativt? Det beror ju på hur vi kommer handskas med insikten att vi målar livet i akvarell för att dölja den bistra verkligheten – för det går aldrig att övervinna den.

Filmen är jättepopulär och kärlekshistorien är jätteromantisk, men buskapet gör mig orolig och det spritter av olyckskreativitet i min kropp. Föreställ er vad som händer mellan Sandy (Olivia Newton-John) och Danny (John Travolta) när eftertexten är slut. Inte fan kommer de sjunga genom resten av livet tillsammans?

De kommer ju antagligen göra slut ett par månader senare eftersom de omöjligt kan leva tillsammans genom livet i samma sorglösa takt. De kommer ju inte sjunga om när kärleken knakar, när sexet bara är vardagsmat, när ungarna skriker och när de skriker på varandra. Eller för all del – det är en Grease-uppföljare jag skulle vilja se!

Jag uppmuntrar fler att krossa fasader och visa det som döljer sig bakom dem. En David Lynch, en Stanley Kubrick, en Ingmar Bergman eller en Christopher Nolan för all del. Jag stödjer alla som försöker göra det.

Grease är inte bara ett melodrama – en lättsam förpackad nostalgisk enkelhet om tiden som tonåring när allt var så enkelt och oskyldigt. Det är mest av allt en flykt tillbaka till just den känslan för människor som inte klarar av att leva i den hårda verkligheten. Inklusive mig själv stundtals, ska erkännas.

Men det är ofta det vi människor vill få ut av film – en flykt från verkligheten. Idag, fredagen den 13:e, hoppas jag att fler människor kommer till insikt och kan fortsätta leva livet genom att både uppskatta det lättsamma, lika mycket som det tungsinta. Inte för att jag uppmuntrar depression, utan för att jag uppmuntrar att övervinna den.

Att leva med det mörka som vi på instinkt försöker förtränga och istället känna sig stärkt av den, inte sänkt. Det är en konst och det är konst.