Genre: Kriminalare, Deckare, Kriminalfeelgood Produktionsland: Sverige Manus: Cecilia Börjlind, Rolf Börjlind Regi: Kjell Sundvall Längd: 90 min Budget: ? Skådespelare: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Ingvar Hirdwall, Stina Rautelin, Marie Göranzon, Dieter Pfaff, Måns Nathanaelson, Ing-Marie Carlsson, Jan Malmsjö, Katarina Lundgren-Hugg, Philip Zandén, Dan Bratt
En kvinna hittas skjuten på ett hotell i Stockholm. Det råder en del mystiska omständigheter kring mordet, bland annat har mördaren format kroppen så att den föreställer en känd chagallmålning. Martin Beck tar sig an fallet med hjälp av sin tyske kollega Sperling som är på tillfälligt besök i stan. Ganska snart hamnar man mitt i en förfalskningshärva där ett stort antal falska chagalltavlor är i omlopp – något man inser har samband med mordet. Var kvinnan inblandad och visste för mycket – eller var hon en bricka i spelet? Beck och Sperling förbereder en fälla för mördaren, men vad man inte vet är att mördaren tycks ha situationen under kontroll.
Det här något udda recensionsvalet gick på TV hos min mor och jag råkade sitta framför den, när det var för sent för mig att vandra hem till min lägenhet. En fet tysk vid namn Dieter Pfaff gör ett för tysk TV-krimpublik bejublat inhopp spelandes en av sina paradroller, Hans Sperling – Tysklands egen variant på Beck som gick i rutan där mellan 1996-2007. Detta är alltså en spektakulär ”Beck vs Sperling” vi får se här, under regi av Kjell Sundvall (Tomten är Far till Alla Barnen, Jägarna, Vi Hade i Alla Fall Tur med Värdet).
Den överklassbrittiska skurksnobben var riktigt bra och påminde starkt om gamle Jan Malmsjö (Fanny & Alexander), men tänkte att jag borde hört om han varit med i en beckrulle. Sedan facepalmade jag mig själv när poletten trillade ner och jag insåg att det faktiskt var Jan Malmsjö. I övrigt mediokert mys. En TV-räddande Gunvald på poserande uppdrag som superhjälte från order av den trogna publiken. Handlingen delvis förflyttad till engelsk landsbygd för att komma med ännu mer sån där sällsynt frisk luft. Lite svensk krimfeelgood med ”håll i hatten”-kul eurotwist. Beck i Midsomer.
Genre: Skräck, Slasher, Psykologisk rysare Produktionsland: USA Manus:Rob Zombie Regi: Rob Zombie Längd:121 min (unrated) Skådespelare:Malcolm McDowell, Danny Trejo, William Forsythe, Brad Dourif, Udo Kier, Richard Lynch, Danielle Harris, Dee Wallace, Tyler Mane, Clint Howard, Scout Taylor-Compton, Daeg Faerch, Kristina Klebe, Hanna Hall, Sheri Moon Zombie, Leslie Easterbrook
Efter mycket om och men bestämdes det att föregångaren Halloween: Resurrection var sista kapitlet i originalserien och att Halloween-sagan skulle startas om från början med en remake av originalet från 1978. Metal-musikern Rob Zombie fick jobbet som både författare och regissör till denna remake, som hade premiär nästan trettio år efter originalfilmen till blandade uppfattningar.
Michael Myers är en tioårig pojke med problem. Han blir illa behandlad både i skolan av äldre mobbare och i hemmet av sin försupne styvfader. I hemlighet dödar Michael råttor och andra små djur. Till slut får Michael nog, och under samma dag (allhelgonaafton) mördar han en skolkamrat, sin storasyster och hennes pojkvän, och sin styvfader. Michael placeras under Doctor Samuel Loomis vård på mentalsjukhuset Smith’s Grove Warren County Sanitarium, där han under årens lopp blir alltmer inåtvänd och distanserad från verkligheten. Efter sjutton år rymmer Michael och återvänder till sin hemstad Haddonfield för att fortsätta sitt korståg av mord och terror.
Till att börja med vill jag ge den här filmen en eloge för att den iallafall försöker sig på något nytt. Det är tydligt att Rob Zombie lade ned mycket jobb och kreativitet på filmen, och det faktum att det
faktiskt har en vision bakom sig är mer än vad man kan säga om de flesta remakes (både i skräckgenren och överhuvudtaget). I jämförelse med en billig kopia som Psycho (1998) eller en fullständig skändning som A Nightmare on Elm Street (2010) är Halloween (2007) definitivt att föredra i min åsikt. Problemet är dock att visionen i fråga inte fungerar särskilt bra enligt mitt tycke. Rob Zombie gör två grundläggande fel som gör Michael Myers betydligt mindre läskig och effektiv: För det första gör han Michael till filmens huvudroll, en sorts anti-hjälte som vi som tittare ska sympatisera med och heja på, och för det andra låter han Michael spelas av den före detta fribrottaren Tyler Mane, som är över två meter lång.
Som jag nämnde i min recension av den ursprungliga Halloweenfilmen så var regissören John Carpenters tankesätt ”Less is more” (mindre är mer). Rob Zombies tankesätt tycks ha varit den raka motsatsen ”More is more” och jag tycker inte att det passar i en Halloweenfilm. Jag tycker visserligen att filmens ultravåldsamma och blodiga mordscener är något som är bra, eftersom det är skrämmande på sitt sätt samtidigt som det särskiljer denna remake från originalfilmen. Det grova språket i filmen är däremot ett stort problem.
Missförstå mig inte, jag älskar filmer med grovt språk, som till exempel Kevin Smiths filmer, men det måste skötas på rätt sätt. I denna film är vartannat ord som kommer ur åttio procents av karaktärernas munnar ”fuck” eller ”shit”, och jag undrar om folk utanför Rob Zombies hjärna verkligen pratar på det sättet. Det känns orealistiskt på ett dumt sätt och gör filmen svår för mig att ta på allvar.
Skådespeleriet är överlag helt okej, men alla återanvända roller från originalet bleknar i jämförelse med sina företrädare. Malcolm McDowell är en väldigt begåvad skådespelare, men hans starka sida är onda och arroganta karaktärer (se A Clockwork Orange, Star Trek: Generations och Superman: The Animated Series) och som snäll och välmenande psykiatriker är han tyvärr inte alls lika övertygande som den avlidne Donald Pleasence. Den enda skådespelaren som faktiskt hade haft en chans att överglänsa den tidigare mannen i rollen är Brad Dourif som Sheriff Leigh Brackett, men han används alldeles för minimalt för att göra ett tillräckligt stort intryck. Rob Zombie är trots sina många brister som författare en ganska skicklig regissör, vilket gör att filmens foto ser mycket bra ut.
Filmen innehåller en ganska störande och i själva verket onödig våldtäktsscen som jag tycker borde ha avvarats, men att döma av hans andra filmer verkar ju Zombie tycka om sådana scener, så jag antar att hans personliga smak och tycke fick väga tyngre än handlingen och filmens bästa. Större delen av filmens handling fokuserar på Michaels barndom och hans tid på mentalsjukhuset (något som originalfilmen inte visade) och själva remake-delen är bara ungefär hälften av filmen. Detta tycker jag är positivt av ovannämnda remake-kritikskäl. Jag vill även tillägga att jag tycker att Rob Zombie är en hycklare eftersom han innan han gjorde filmen sade att han hatar när folk gör remakes på bra filmer.
För att sammanfatta det hela så tycker jag inte om filmen, men jag respekterar den för att den gjorde ett seriöst försök, och försöka duger i detta sammanhang.
Visste ni att:
Detta var den första Halloweenfilmen som inte producerades av Moustapha Akkad. Han dog 2005 av skador som han fick i ett terroristdåd i Jordanien. Hans son, Malek Akkad, tog över som producent av serien.
Annie Brackett spelas av Danielle Harris, som spelade Jamie Lloyd i Halloween 4 och Halloween 5.
Ett av de många koncept som studion hade i åtanke för denna nionde Halloweenfilm var en crossover i stil med Freddy vs. Jason där Michael Myers skulle slåss mot Pinhead från Hellraiser-filmerna. Förslaget röstades ned av fansen på en webbsida.
/Gästrecension av Christer Hedström
Jimmys fotnot: Vad gäller denna film går Christers och mina åsikter isär en hel del, då jag sedan den kom och än idag rankar remaken näst intill lika högt som originalet, fast av olika anledningar. Ja, du läste rätt. Är det obegripligt för dig så kan du läsa även min recension här, från 2010.
Årets första filmspanartema är trevligt, då det är ”Tåg”, kort och gott. Sedan jag flyttade till Stockholm i augusti har det blivit en del tågresande fram och tillbaka mellan Dalarna och huvudstaden och jag uppskattar alltid en stunds avkoppling i tågmiljö.
Som tema är ”Tåg också något som öppnar för stora friheter, vilket jag därför har dragit nytta av.
Jag har valt att lista filmkaraktärer som likt tågen går som på räls. Det är dock en mer bokstavlig tolkning av uttrycket så min lita består av filmer, som innehåller karaktärer, som någon gång under filmens gång går på järnvägsrälsar. Mycket nöje!
…
Paris, Texas (1984)
Jag blir så glad när jag kan hitta rena bildbevis som stödjer mitt påstående om rälsgång och det gör att Harry Dean Stantons (Alien, Wild At Heart, Fire Walk With Me) karaktär i Wim Wenders drömska, lilla mästerverk har en given plats på min lista.
Och som han går sen! Han går och går och går som en av dom där duracellkaninerna som gick på reklam när jag var liten – fast oefterhärmelige Harry gör det i slow-motion. Det här är en mer realistisk och meditativt nedtonad version av Forrest Gump och Stanton och Nastassja Kinskilyser av elektricitet.
Staden Paris i Texas är faktiskt i sig ett järnvägscentrum och dessutom utsedd till ”the best small town in Texas” vilket inte är illa pinkat. Dock utspelas Wim Wenders film över huvud taget inte i staden trots titeln.
…
An American Tail: Fievel Goes West (1991)
Fievel i Vilda Västern är är en av mina två, tre absoluta favoritbarnfilmer (tillsammans med Resan till Melonia, Lejonkungen och möjligen Landet För Länge Sedan).
I den Don Bluth/Steven Spielberg/George Lucas-producerade filmens första akt beger sig den modige, slangbelleskjutande äventyrsmusen Fievel Muskewitz och hans polska familj med musexpressen för att söka lyckan i en nybyggarstad mitt ute på ökenprärien i den amerikanska Vilda Västern.
Fievel råkar i onåd med sitt nemesis Katt A. Strof och ramlar tyvärr av tåget, varpå den förrädiska hettan och törstandet efter vatten får honom att följa järnvägsrälsen för att hitta i ”ingenmansland”. Jag vet inte hur pass mycket han faktiskt går på rälsen, men filmen förtjänar sin plats på den här listan, så mycket magi som den gett mig!
Lone rangern Wille Slurp är kung och ”Det Laaaaaaaata ögat” är ett givet triumfkort om man hamnar i bråk i gränder…
…
Schindler’s List (1993)
Steven Spielbergs förintelseskildring hade kunnat vara en väldigt stillastående roadmovie fast på järnvägsräls om det inte vore för att han valde att fokusera handlingen på annat istället och jag vill påstå att han tog rätt dramaturgiskt beslut ändå.
Att judarna vandrar längs med rälsen när dom blir befriade i slutet var det första jag tänkte på när jag listade Schindler’s List (ordvits! ”List”, ”lista” …ni fattar?!). Dessutom är rälsen i sig det enda raka spåret både in och ut ur koncentrationslägret och som bilderna visar kom rälsen till nytta ur flera avseenden.
…
Apan (2009)
Svenske regissören Jesper Ganslandt har genom filmer som Farväl Falkenberg (2006) och Blondie (2012) skildrat harmoni och disharmoni på ett genomarbetat sätt, men i filmen Apan som därimellan skildrades disharmonin på ett betydligt mer kraftfullt och olycksbådande sätt.
Som när komikerförknippade Olle Sarri hängset traskar upp på en tågräls mitt i skogen och endast är några hundradelar från att självmant bli överkörd av tåget som swiiissschhhar förbi med full styrka! Så kan det också gå, på räls.
…
Now or Never (1921)
Harold Lloyd är en ikonisk stumfilmsgigant främst ihågkommen för sina vågade aktioner på hög höjd, särskilt i Safety Last då han berömt hänger från ett klocktorn.
I Now or Never, som kom ut två år tidigare, för han ett fasligt springande både på räls, under tåg, i tåg och på tåg. Då ber man om att få medverka i månadens tågtema och så även på min rälsbundna promenadlista. Kolla bara på klippet nedan för att ta del av ytterligare strapatser från Harold Lloyd på räls…
…
Paranoid Park (2007)
En central del i denna – av Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Milk) regisserade filmen, utspelas vid en vagnstation och killen som filmen handlar om springer över ett antal rälsar faktiskt. En film jag behöver se om för att bilda mig ett mer bestående intryck, men en solklar kandidat på denna lista!
…
Dark of the Sun (1968)
Denna bortglömda krigsfilmpärla från 1968 som också går under namnet The Mercenaries – eller Sista Tåget Från Katanga på svenska, är ett måste att snoka fram och uppleva då den stadige kultskådisen Rod Taylor (The Birds, Inglourious Basterds) äger filmen i rollen som en tuff men mjuk legosoldat.
Tillsammans med ett team blir Rod värvad för att rädda en grupp europeer bosatta i Kongo från att råka i Simba-rebellernas händer under Kongo-krisen någon gång på 60-talet. Filmen är en lång och explosiv kamp längs med järnvägsrälsen som ska ta dom till målet i ett romanbaserat krigsraffel i riktig The Expendables-anda – fast bra.
Filmen blev ganska ratad när den kom på grund av sitt rika innehåll av våld och tortyr, så det är föga förvånande att denna influerade Quentin Tarantino när han gjorde Inglourious Basterds (2009) 40 år senare.
Det helt gudomligt fantastiska och blytunga ledmotivet till Dark of the Sun (av Jacques Loussier) finns med i Tarantinos film på flera ställen och rejäle Rod Taylor gör en mycket värdig cameo som självaste Winston Churchill i nämnda film – med bravur!
Rod var faktiskt ena halvan av inspirationen för Brad Pitts karaktär ”Aldo Raine”, givetvis tillsammans med den än mer bortglömde kultskådisen Aldo Ray (Nightfall, What Did You Do In The War Daddy?, The Green Berets).
Birollsskådespelerskan Yvette Mimieux (som spelade med Rod Taylor i flera filmer) gav för övrigt namn åt Basterds-huvudrollen Shosanna Dreyfuss adoptivmoder, ”Madame Mimieux”. En karaktär som – trots att scener spelades in med henne porträtterad av asiatiske kvalitetsskådisen Maggie Cheung(In The Mood For Love, Clean), klipptes bort.
Så varför är denna film med på listan? Enkelt. Den utspelas oavbrutet längs med ett järnvägsspår och ser du det heta postermotivet så märker du att det springer minst en myrstack med Simba-rebeller på rälsen i samklang med typ alla filmens övriga karaktärer. Filmen är ett rent myller av rälskutande.
…
Hälsoresan (1999)
Stig-Helmer och Ole vandrar vilsna genom Dalarnas skog i knallgula kycklingdräkter och för att hitta tillbaka till civilisationen följer dom givetvis gamla hederliga bergslagenbanan. Klockren kvalificering för listan, med stilpoäng och guldstjärna i kanten.
…
The Good, The Bad and The Ugly (1966)
Det här är ett gränsfall, men Tuco slänger upp en tungburen fångvakt på rälsen för att kunna kapa handbojan han fängslats fast i vakten med. Dessutom vandrar dom under en räls när dom försöker spränga en bro. Som sagt; ett gränsfall hur mästerlig filmen än är, men man skulle kunna säga att fångvakten åtminstone följer spåret, höhöhö…
…
Stand By Me (1986)
Stand By Me är en fantastisk, FANTASTISK (!) ungdomsberättelse som bygger på Stephen Kings novell ”The Body”. Det är också den kanske mest värdiga kandidaten att få en plats på min lista.
Titta vad glada dom är över att gå som på räls! TITTA! När pojkgänget vandrar ut i skogen så blir rälsen i sig en slags karaktär som bollar med deras personer på olika vis och vid flera tillfällen. Vem minns inte då Corey Feldmans underbara karaktär ska utmana dom andra i vem som vågar vara kvar på rälsen längst, eller scenen när dom befinner sig mitt på en järnvägsbro?
Och vem minns inte det här ögonblicket? Om det fanns en Gud skulle jag be och tacka just nu…! Tack för alla filmögonblick på järnvägsrälsar!!
…
Det var det. Förmodligen har övriga filmspanarbloggare tolkat ”Tåg”-temat på fler sätt än mitt sätt, så spana in deras inlägg på temat och förkovra dig ännu mer i tågets bana på film.
”Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! The world is holy! The soul is holy! The skin is holy! The nose is holy! The tongue and cock and hand and asshole holy! Everything is holy! everybody’s holy! everywhere is holy! everyday is in eternity! Everyman’s an angel!” – från filmen Howl (2010)
Jonas Strandberg från sidan Popkultur.nu och jag själv tar upp en hel del film i detta avsnitt från förra veckan, så gå in och lyssna eller ladda hem genom denna feed eller varför inte på iTunes.
Jonas ger sitt första utlåtande efter att ha sett Stålmannen-rebooten Man of Steel (2013). Jag rekommenderar den udda filmen Mister Lonely (2007), av auteurfilmskaparen Harmony Korine (Kids, Gummo, Trash Humpers) som nu är aktuell med efterlängtade Spring Breakers. Jonas snackar dessutom om Owen Wilson/Vince Vaughn/Goggle-filmen The Internship (2013).
Jag tipsar också om några filmer man inte får missa under Peace & Love Film Festival, vilket ju inte är lika aktuellt när festivalen är över för i år, men det hindrar er inte från att kolla upp filmerna på egen hand.
I vårat James Franco-tema lämnar vi James Dean för att gå vidare till Allen Ginsberg-skildringen Howl (2010). James Franco spelar Ginsberg och filmen berättar om kalabaliken kring dikten ”Howl”, som ansågs för obscen för att få tryckas i skrift och togs upp i rättegång.
Dikten är revolutionär, nyskapande och glorifierad men kan filmen hålla upp den är frågan?
Genre: Psykologisk rysare, ”Found footage”-film Regi: Oren Peli Manus: Oren Peli Längd: 98 min Skådespelare: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs, Ashley Palmer, Amber Armstrong, Randy McDowell
Ett ungt par misstänker att deras hus är hemsökt och för att skaffa bevis installerar de en övervakningskamera som ska registrera allt som händer när de sover. Det dröjer inte länge innan tecknen de befarade visar sig.
Denna upphausade lilla stjärna på rysarhimlen gjordes faktiskt redan 2007, men fick efter två år av kämpande att ta sig in på biomarknaden ett stort uppsving hösten 2009 tack vare att Steven Spielberg stöttade filmens lansering och den blev en snabb biosuccé i USA när den hade premiär på riktigt.
Paranormal Activity är ju för övrigt en slags modern version av Spielberg-producerade 80-talsrysaren Poltergeist (1982), kan man säga.
Filmens budget ligger på den minimala summan $15 000 och är filmad som en autentisk amatördokumentation med budgetkamera och endast i huvudpersonernas hem (regissörens eget), vilket ökar realismen i sann Cannibal Holocaust– och Blair Witch Project-stil.
Detta förklarar varför filmens budget lyckats blivit så låg och filmen är en mycket lyckad independent-produktion.
Parets (Katie Featherston och Randy McDowells) skådespeleri är imponerande verklighetstroget och trots att de ”bara” spelar sig själva så finns det egentligen inget att klaga på där. Det ska sägas att endast Katie Featherson har medverkat i en riktig film tidigare och inte mer än en gång.
Filmen är en lyckad psykologisk rysare utan blodtortyr, nakenfrestelser och ”hoppa till”-tricks som de flesta filmerna i skräckgenren förlitat sig på genom åren – speciellt under 00-decenniet, och realismen är konstant hög.
Det är något speciellt med ljud som hörs på nätterna och sömngång är bland det läskigaste jag vet, vilket skaparna av filmen har tagit fasta på.
Det är mycket uppfriskande att se skräck som skickligt bygger upp en kuslig känsla och som bekräftar att receptet för en bra skräckfilm inte ligger i hur mycket pengar som pumpats in i filmen och hur ”flashig” ytan är, utan att det ligger i att använda fantasin med små medel. Ju mindre pengar, ju större potential har en skräckfilm.
Filmen får mig att tänka på stämningspackade höjdare som Polanskis psykbrytare Repulsion (1965) och – självklart, The Exorcist (1973). Filmen är inte den första att använda ”amatörkamera”-greppet (genren som kallas ”found footage”).
I takt med att den här filmen blivit en så framgångsrik lågbudgetfilm har bevakningskameragreppet blivit ett föremål för en hel del rip-offs och klichéartade, liknande filmer inom rysargenren – inklusive två lyckade uppföljare som jag ännu ej sett.
Hårdare än så kan jag dock inte döma Paranormal Activity, även om jag på förhand var lite pessimistisk på grund av filmens snabba popularitet runt om i världen, vilket när det gäller skräckfilmer ofta brukar vara överskattning hos en mindre van skräckfilmspublik snarare än att filmen är så värst läskig.
Paranormal Activity är ingen lång film och det funkar utmärkt så. Jag känner aldrig att den är för utdragen eller att den behövt mer tid på sig, utan skrämmer stundtals skiten ur mig ändå och spårade inte ut på det sätt jag fruktade att den skulle göra.
Jag har sällan ”mysryst” så mycket av en skräckis från 2000-talet som av denna film och även om den inte är ett inferno av skräck (för vilken film är det?) så sitter jag dödstyst och iakttar parets oro.
Jag känner hur pass otäckt nära det ligger saker som jag själv tänker på när jag ligger ensam i min säng och allting är alldeles tyst – tills man hör ett knarr i ett skåp eller steg av någon, trots att man är helt ensam… tror man…
Att amatörkameragreppet fungerar så pass bra och väcker en så krypande spänning hos mig, trots att det egentligen händer väldigt lite med moderna skräckfilmsmått mätt. Dessutom välspelad, autentisk känsla hos skådespelarna! Filmens upplösning är inte riktigt lika fräsch och överraskande som resten av filmen.
Absurd Cinema 