Etikettarkiv: Kjell Sundvall

Beck: Den Japanska Shungamålningen (2007)

Mkrorecensioner-headerbeck_21_den_japanska_shungamalningen

Genre: Kriminalare, Deckare, Kriminalfeelgood
Produktionsland: Sverige
Manus: Cecilia Börjlind, Rolf Börjlind
Regi: Kjell Sundvall
Längd: 90 min
Budget: ?
Skådespelare: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Ingvar Hirdwall, Stina Rautelin, Marie Göranzon, Dieter Pfaff, Måns Nathanaelson, Ing-Marie Carlsson, Jan Malmsjö, Katarina Lundgren-Hugg, Philip Zandén, Dan Bratt

En kvinna hittas skjuten på ett hotell i Stockholm. Det råder en del mystiska omständigheter kring mordet, bland annat har mördaren format kroppen så att den föreställer en känd chagallmålning. Martin Beck tar sig an fallet med hjälp av sin tyske kollega Sperling som är på tillfälligt besök i stan. Ganska snart hamnar man mitt i en förfalskningshärva där ett stort antal falska chagalltavlor är i omlopp – något man inser har samband med mordet. Var kvinnan inblandad och visste för mycket – eller var hon en bricka i spelet? Beck och Sperling förbereder en fälla för mördaren, men vad man inte vet är att mördaren tycks ha situationen under kontroll.

1672161uehiqnbeggtzfkkwxcw_9gt1jhfraxigfnhxslvjvqbr1kuxdechg8sj7pzfqcwre7ytowcbu2qo1xitr_pzsa

Det här något udda recensionsvalet gick på TV hos min mor och jag råkade sitta framför den, när det var för sent för mig att vandra hem till min lägenhet. En fet tysk vid namn Dieter Pfaff gör ett för tysk TV-krimpublik bejublat inhopp spelandes en av sina paradroller, Hans Sperling – Tysklands egen variant på Beck som gick i rutan där mellan 1996-2007. Detta är alltså en spektakulär ”Beck vs Sperling” vi får se här, under regi av Kjell Sundvall (Tomten är Far till Alla Barnen, Jägarna, Vi Hade i Alla Fall Tur med Värdet).

Den överklassbrittiska skurksnobben var riktigt bra och påminde starkt om gamle Jan Malmsjö (Fanny & Alexander), men tänkte att jag borde hört om han varit med i en beckrulle. Sedan facepalmade jag mig själv när poletten trillade ner och jag insåg att det faktiskt var Jan Malmsjö. I övrigt mediokert mys. En TV-räddande Gunvald på poserande uppdrag som superhjälte från order av den trogna publiken. Handlingen delvis förflyttad till engelsk landsbygd för att komma med ännu mer sån där sällsynt frisk luft. Lite svensk krimfeelgood med ”håll i hatten”-kul eurotwist. Beck i Midsomer.

1672167ypt7pmy5lkvdijrnp2232rrcixvh8a_s7n9iswuz4qewaepzzrjpurjbihmuettpjctkiusj0qmdedrko4wa

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
21/50 – Totalt

SYD-Betyg-05

Annonser

Bästa svenska film 2011

1. Play

2. Jägarna 2

3. 2 Steg från Håkan

4. Hur många lingon finns det i världen?

Kommentar: Jag har hunnit se väldigt (rättning; pinsamt) få svenska filmer anno 2011, även om filmer som Apflickorna, Kyss Mig samt Simon och Ekarna åtminstone intresserar mig av de osedda. I övrigt har det varit ett normalår för svenska produktioner med endast någon enstaka, riktigt bra fiktionsfilm. Jag ska försöka se fler filmer inom den närmaste tiden, så jag slipper nominera alla fyra filmerna jag hittills hunnit se. Skäms på mig själv.

2 Steg från Håkan

2 Steg Från Håkan (av Björn Fävremark, Torbjörn Martin och John Boisen) är dokumentären som följer Håkan Hellström och vardagen i hans värld, samt ett av hans största fans. Väldigt snyggt fotad och klippt, väldigt emotionellt uppbyggd och går i en drömsk takt där den stannar och betraktar små, men trevliga vardagstillfällen i lugn och ro. Detta blandat med svartvita undervattensbilder som för mig förstärker avståndet mellan det ensamma lugnet och hetsen i rampljuset på ett vackert sätt.

Dokumentären tenderar att sväva i en stilistisk struktur utan tydliga poänger eller svar i det vi ser, men samtidigt passar det ändå ämnet lite då den på sätt och vis konstaterar att förebilderna vi älskar fortfarande är vanliga människor utan någon högre vishet än vad vilken ”svensson” som helst kan skaffa sig.

Och mellan raderna vill jag konstatera att djup beundran är väldigt komplext men ofta kommer ifrån en känsla inom oss där vi känner oss ofullständiga och därför hittar en högre inspiration som stöd för detta, just eftersom denna högre inspiration har berört något inom oss som få andra har.

En mer uppriktig kärlek är svår att finna hos en fysisk person och därför är det behagligt att finna stödet hos någon ouppnåelig. En gud, en författare, en artist. Å andra sidan; varför se upp till någon eftersom det ändå bara kommer sänka din egen position ännu mer?

Jägarna 2

Jägarna 2 överraskade mig genom att vara en väldigt rafflande film som fick mig att se den hela två gånger på bio och trots att jag tyckte idén om att göra en uppföljare på Jägarna var tråkig och lite skitnödig så var uppföljaren minst lika bra – om inte bättre. Peter Stormare dominerar med en av de bästa svenska rollerna vi sett på åratal och handlingen fängslar mig på ett realistiskt plan – den är ju inspirerad av en verklig, fortfarande aktuell händelse.

Det som dock lyfter den här – på samma sätt som föregångaren, är Kjell Sundvalls förkärlek att dramatisera enligt den svulstiga, klassiska operan, precis som i de bästa westernfilmer.

Play

Årets enda svenska filmguldklimp är dock Ruben Östlunds beteendestudie Play, som genom arrangerad men extremt välspelad ”flugan på väggen”-estetik tar upp svenskars relation till invandrare och hur känslan av underlägsenhet är svaret på alla problem. Tyvärr är vi för dumma i stort för att se det problemet, så istället inbillar vi oss att det är mycket svårare än så.

Vår rädsla för att förlora reviret ”Sverige” har gått ut över allt och alla vi kan uppfatta som hot, men som så ofta när vi styrs av instinkt glömmer vi att tänka djupare än så och vad gäller den högaktuella debatten kring invandringsfrågan ställer vi oss i försvarsställning i tron om att behålla vår trygghet, men det enda vi behåller är vår rädsla.

Den eviga rädslan för det annorlunda, som alltid har förstört den mänskliga gemenskapen, oavsett hudfärg, ursprung, kultur eller åsikter. Här slutar jag min fredspredikan, för det var ju film vi skulle snacka på den här bloggen.

Åter till Östlund som filmskapare. Jag besökte Stockholm filmfestival 2008 näst intill enbart för att få se hans förra film, De Ofrivilliga, och euforin över hans unika skicklighet att berätta våra brister slog mig som häpnadsväckande – i detta fall om vår oförmåga i olika situationer av grupptryck.

Det borde inte förtjänas ord som ”unik” till honom i ett idealt film-sverige, men övriga filmskapare i landet (ja, jag talar till dig) är antingen för fega eller så lyckas de inte ta upp samma samhällsfrågor så som Östlund gör. Han är orädd och vill skaka om de som inte orkar bry sig eller tänka själv med det sunda förnuftet, men andra etablerade filmskapare undviker den konfrontationen med tittaren.

Det är i dagens film-sverige Ruben Östlund, läromästaren Roy Andersson (En Kärlekshistoria, Sånger från andra våningen, Du levande), Stefan Jarl (Mods-trilogin) och Lukas Moodysson (Lilja 4-ever, Fucking Åmål, Ett hål i mitt hjärta) som kan åstadkomma liknande saker.

Faktum är att de är ganska ensamma i hela den svenska filmhistorien och även om de får respekt och stöd så borde Svensk Film se, förstå och ta chansen att stötta de kreativa revolutionärerna och inte bara toffelbranschfolket som rättar sig i ledet.

Men Svensk Film är – som det svenska folket i stort, för fega för det vi anser som annorlunda.