Etikettarkiv: Where the Wild Things Are

Labyrinth (1986)

Mkrorecensioner-header57a0e0542d670

Genre: Äventyr, Fantasy, Saga, Musikal, Familjefilm
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus: Terry Jones, Elaine May, Jim Henson, Dennis Lee
Regi: Jim Henson
Längd: 101 min
Budget: 25 000 000 dollar (fick tillbaka endast hälften)
Skådespelare: Jennifer Connelly, David Bowie, Shari Weiser, Brian Henson (röst), David Alan Barclay, Dave Goelz (röst), David Shaughnessy (röst), Rob Mills, Ron Mueck (röst), Frank Oz, Michael Hordern (röst), Karen Prell, Timothy Bateson (röst), Toby Froud

Jim Henson, George Lucas and David Bowie take you into a dazzling world of fantasy and adventure.

Sarah är en tonårstjej med livlig fantasi som är trött på att sitta barnvakt ännu en helg. Hon kallar därför på goblinerna i sin favoritbok ”Labyrinth” och ber dem föra bort hennes lille styvbror. Då lille Toby försvinner på riktigt måste Sarah följa med honom in i sagovärlden för att rädda honom undan från den ondskefulle goblinkungen. Som ett skydd mot inkräktare i hans slott finns själva labyrinten – ett svårgenomträngligt nystan av snirkliga gångar, bebodd av besynnerliga varelser och okända faror.

tt0091369-large-screenshot3

Jag älskar sagor och fantasier likt Alice i Underlandet, som får sina världar att kännas främmande vår, mer likt drömmar eller dammiga gamla bilder som fått liv. Labyrinth – med tonårslöftet Jennifer Connelly (Phenomena – läs min recension) i den turbulenta huvudrollen och en minst sagt minnesvärd biroll i form av brittiske konstpopstjärnan David Bowie som stilbrottslingen ”The Goblin King”, gör tyvärr sin värld lite för linjär och bokstavligt utförd med sitt labyrintkoncept.

Underlandet som Alice ramlar ner i fungerar mer som en metaforiskt mental labyrint som inte demonstreras rent fysiskt, utan genom ifrågasättanden av miljöns gränser för var den verkliga existensen går. Något som studsar tillbaka på upplevarens – själva huvudkaraktärens, egna sinnen. Jag som publik får lika mycket som berättelsens upplevare ifrågasätta hur jag definierar min verklighet, genom att se den lösas upp för berättelseoffret.

lab16

Även min alla tiders favoritfilm The Shining (1980) följer detta sätt att berätta. Torrancefamiljens definition av labyrintkonceptet finns praktfullt demonstrerad i den trädgård som The Overlook Hotel är knuten till, men labyrinten slingrar sig in i själva hotellet och familjens psyken,  likt en gränslös LSD-upplevelse som inverteras in i sig själv. Som Alice i Underlandet. Inte lika konkret och – tråkigt nog, fantasilöst som Laybrinth. Även om labyrintens väggar kan bryta sin form gör inte riktigt filmen det.

lab19

Detta är dock inte Labyrinths akilleshäl. Jag kan inte påstå att en film måste vara komplex och intellektuellt flerdimensionell för att berättiga ett labyrintkoncept – så fyrkantig är jag inte. Jag kan högakta det enkla och okomplicerade. Det som gör att jag inte riktigt faller in i Labyrinth, utan ur den, är att karaktärerna beter sig som marionettdockor. Dom agerar utifrån och in. Dom läser en aktion på ett papper och agerar den genom tom mimik. Som om någon drar i deras kroppar istället för att dom ska få känna det dom uttrycker. Jag ser aktioner utan kärnor. Ironiskt att filmen när den kom hyllades för sin avancerade effektkonst med dockkaraktärer och människor utklädda till dockor. Just det är fortfarande fint utfört, men inte det som får mig att falla.

labyrinth

Humorn är också lite ”off”. Den finns där utskrivet i manuset, lite för mycket, men den levereras som agerandet i stort, utan känsla. Monty Pythons excentriske Terry Jones står för manuset baserat på en idé av docksagoregissören Jim Henson (Fragglarna, The Dark Crystal, The Great Muppet Caper) och kompositören Dennis Lee, som stått för musikalnumren till Jim Hensons Fragglarna.

Första sekvensen är dock en av filmens mer lysande exempel. Där lyckas filmen skildra övergången från sagolik magi och grå verklighet på ett sätt som får mig att känna det så där klassiskt som det gjorde i The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz (1939) – det som ristat in den i historien, men än mer känner jag där hur alldeles, alldeles underbart det är att uppleva barnets fantasi. Ser jag stillbilder från filmen minns jag den dessutom som bättre än när jag såg den, som att magin plötsligt funkar när den ”fryser”. Labyrinth har sina ögonblick av barnsaga, fint inspirerad av både klassiska klassiker (Alice, Skönheten och Odjuret, Snövit) och moderna klassiker som nämnda Oz, The NeverEnding Story (1984) och inte minst Till Vildingarnas Land (vilket Henson påpekar tydligt i eftertexterna), men inramningen sitter tyvärr ganska dåligt ihop och innehållet låter ihåligt.

lab50

Jim Henson – Labyrinths kreative eldsjäl och regissör, fick genomgå en svår period efter filmens premiär då den floppade totalt på biograferna och presterade långt under filmens mastiga budget. Fyra år senare avled Henson, endast 53 år gammal. Filmen har dock idag fått en renässans bland nostalgiälskare och i Japan är den givetvis särskilt dyrkad, så pass att den under 00-talet fick en maffig fortsättning i mangaform, översatt kallad ”Return to the Labyrinth”.

Det har nyligen rapporterats att filmen kommer få en uppföljare/reboot även i filmform om några år, under kontroll av originalskaparen Jim Hensons legacybolag. Det ser jag ändå fram emot. Jag vill givetvis se mer av den här typen av film, med den smått förlorade effektestetiken som dockkostymer och ”riktiga” kulisser har blivit. På den punkten är Labyrinth närmast ett stilmässigt mästerverk.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
2 – Prat

lab11

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-05


tumblr_matspuwlkx1qzdglao1_1280

Annonser

I spåkulan: Her (2013)

her poster

Unikumet Joaquin Phoenix (Gladiator, Walk The Line, I’m Still Here, The Master) samarbetar med sagokonstnären Spike Jonze (Being John Malkovich, Adaptation, Where the Wild Things Are) tillsammans med fantastiska Amy Adams (Doubt, The Fighter, The Master, Man of Steel), exceptionella Rooney Mara (The Social Network, A Nightmare on Elm Street, The Girl with the Dragon Tattoo), supersny…begåvade Scarlett Johansson (The Horse Whisperer, Lost in Translation, Avengers) och Olivia Wilde (House, Tron Legacy, In Time) i kommande filmen Her (2013) och det ser fruktansvärt, FRUKTANSVÄRT intressant ut!

Theodore Twombly – en ensam spökskrivare av brev, utvecklar ett otänkbart förhållande med ”Samantha” – hans nyköpta operativsystem som är designat att uppfylla alla hans behov. En originell och  intim kärlekshistoria om utforskar det fina och det riskabla med sökandet efter känslomässig närhet i en modern värld. 

Man ska ju inte slösa på ordet ”genialt”, men det är ju iaf mikro-genialt att ha skygge, oromantiske excentrikern Joaquin Phoenix i rollen som antisocial kärlekskrank och att använda jordens allmänt sett vackraste kvinna (Scarlett Johansson) som röst åt hans kvinnliga ”vän”.

Att Spike Jonze dessutom både skrivit och regisserat alltsammans är i sig egentligen tillräckligt för att längta, med ubërmysiga mentala äventyr till filmer på sitt CV. Adaptation (2002) är en fantastiskt berättad film om just filmberättande och Where the Wild Things Are (2009) är en underbar vuxenadaption i långfilmsformat av en av världens bästa – och betydligt kortare, barnböcker.

Hans filmer har en väldigt särskild plats i mitt hjärta på olika sätt, men den gemensamma nämnaren är att dom träffar så intimt att det nästan är kusligt.

Och längta lär vi få göra då den svenska biopremiären av Her ser ut att bli först i början av nästa år i Sverige, om ens det?

Det verkar också som att gamle stackarn Joaquin Phoenix har lämnat ”hip hop-debaclet” mellan Two Lovers (2008) och I’m Still Here (2010) bakom sig för att istället haka på hipsterkulturen och det väcker givetvis oroväckande tankar genom hela Hollywood och ända in i Letterman-studion. Den stora frågan är dock ifall glasögonen, näsan och mustaschen går att ta av i form av en butterick’s-mask?

Perfekt inför nästa maskerad dock, då dom faktiskt redan säljer det officiella Joaquin Phoenix/Spike Jonze-utformade ”Her”-kitet på bland annat ebay! Så passa på och beställ innan det blir en fluga.

$T2eC16h,!zUE9s39!eu1BRbEbbomS!~~60_3

Ansiktsparallellen kan ju inte vara annat än medveten, särskilt då Phoenix verkar spela en uttryckslös, introvert person och att då ta formen av en en ikonisk maskeradmask ála Groucho Marx är för underbart! Extasen för en film av det här slaget kan säkert vara högre, men jag har hittills inte upplevt en sådan längtan efter en romantisk film sedan… någonsin, tror jag.