Etikettarkiv: Surrealism

Carnival of Souls (1962) eller: Tillbaka från döden, men något fastnade

Kultrysaren eller snarare mysteriet Carnival of Souls har ett nästan ”hitchcockianskt” intressant narrativ, men når inte hela vägen och lämnar en del kvar att önska vad gäller just narrativ. Istället – eller kanske just tack vare bristen på handling – men gott om träffsäkert mysterium, bjuder den på en ordentlig och väldigt sällsam atmosfär.

En ung kvinna drunknar i en flod efter en svår bilolycka. Eller gör hon det? En stund senare kommer hon upp ur floden, till synes utan men. Hon tar ett jobb som organist, men plågas av mystiska figurer som bara hon tycks se.

Temacheck: En kvinna i huvudrollen som upplever ugglor i mossen. Subtila kopplingar till temat även om barn inte har någon större del i själva handlingen.

She Escaped Death. Now It Wants Her Back!

Ett övergivet nöjesfält. En kvinna som kommer tillbaka från dom döda. Mystiska syner som i stunder går att gnugga bort från ögonen, men ibland sitter kvar. Skapandet av det där rummet i ögonvrån känns påtaglig, så pass att psykotiska bör känna sig hemma. Gillar du Hitchcock eller Lynch bör du ha sett denna lågbudgetfilm som i Sverige fick namnet ”De infernaliska”.

Den har ett innovativt, drömskt sätt att skildra allt på och inte heller drömmar brukar besitta ett välgjutet narrativ, men väl ett starkt finger över känslotangenternas nervtrådstege, tillika brist på svar.

Miljöerna är vid tillfällen trollbindande, med det övergivna nöjesfältet i centrum. Filmens grädde över moset vilar i denna plats, som bär på en skugga av sitt forna jag, där liv och skratt en gång stod i fokus. Saltair Amusement Park är urban exploringporr, som filmens manusförfattare och regissör Herk Harvey såg när han bilade på vägen genom Salt Lake City. Synen satte ett sådant intryck att han skapade hela berättelsen baserat på platsen.

Filmen spelades sedan in med minimumbudget och produktionsteamet bestod av rekordlåga sex till antalet, vilket idag kan verka imponerande men rimligt, men då var högst ovanligt. Tillvägagångssättet tog flera av teknikerna som användes inom stumfilm för att lyckas utifrån begränsningarna. Trots den minimala produktionen blev Harvey stämd på den symboliska summan 50 dollar för att ha spelat in på den igenbommade nöjesfätplatsen.

Helheten känns som en stark rysarnovell tack vare just nämnda stämning, snarare än det händelsemässiga. Vaggandet. Det där som kryper upp på dig tiden efter att du sett filmen. Det går verkligen att se förbi dom lågbudgetmässiga så kallade bristerna (jag skulle inte kalla det brister) och dramaturgi med fokus på punchline, när en film går under huden som Carnival of Souls gör.

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Wild at Heart (1990) eller: Passion på drift med en räv bakom örat

121440822080150000Sex, drugs and rock ‘n’ roll signerat David Lynch är allt Jack Kerouacs ”På Drift” hade velat vara. Efter en handfull comebacks till Lynchs förspel/snedfylla on the road växer upplevelsen till nya höjder.

Sailor flyr i bil genom den amerikanska södern med flickvännen Lula. Lulas mor drar sig inte för något för att stoppa parets flykt, inte ens att anlita en gangster om hjälp.

Passion flödar ur alla ändar från David Lynchs Wild at Heart. Inte en karaktär saknar den och det måste sägas vara ledsnöret genom filmen – kraften och den hisnande farten som passionen ger människorna som inte bara möter den halvvägs, utan kör gasen i botten mot den utan att titta. Angelo Badalamenti har gjort många musikaliska underverk tillsammans med David Lynch, men den där ljudiska atmosfären som han ger alla mörka hörn av Wild at Heart är som en vibrerande, svullen trumhinna i slow-motion!

Och aldrig – varken förr eller senare, har en lynchfilm kryddats med så magnifika ”one shot”-gästkaraktärer, som finns där för att stjäla en scen var, på dom mest besynnerliga sätt. En man tappar sin hand till en hund, en annan yrar om vad som verkar vara allt annat än hundsnack och en tredje har kackerlackor i kalsongerna. Och om det här är hur Lynch ser på Trollkarlen från Oz, hade jag nog som barn varit tryggare utan hans godnattsagor innan jag ska sova.

Lula: One of these days the sun’s gonna come up and burn a hole clean through the planet like a giant electrical x-ray.
Sailor: I wouldn’t worry about that, Peanut. By then people’ll prob’ly be drivin Buicks to the moon.

Samtidigt – en barndom med den tryggheten hade varit oerhört grå och överskattad i jämförelse med Wild at Heart. Det är sorgligt att avsäga sig lite galenskap i trygga händer. Jag har efter en handfull återseenden av Sailor och Lulas roadtrip genom ett stekande lynchland kommit till insikten att jag nu älskar den för helheten. Det är början på den upptrappning av Lynchs ”stream of consciousness”  jag ser.

När Lynch får tolkningsföreträde på andras idéer händer grejer som är lite mer distanserade och med räven bakom örat – än när han skriver saker utan utomstående inblandning (The Grandmother, Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive, Inland Empire). Den räven bakom örat syns i Wild at Heart. Lite mer djävulskt skoj över galenskapen. Lite mer korsdrag mot svärtan i dom absurda lufthålen. Jag älskar bilkrascher. Scenen med en blodig Sherilyn Fenn i öknen.

wild4wild-at-heart-05zabriskie-pointscreenshot-lrg-23 wh10

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

SYD-Betyg-10

Malice in Wonderland (1982)

halloween-banner-2016-nymalice_in_wonderland_s-505173648-large

Genre: Animerat, Surrealism, Trippfilm, Mindfuck, Skräck, Kortfilm
Produktionsland: USA
Manus: Vince Collins
Regi: Vince Collins
Längd:  5 min
Budget: ?
Röster: Nej

Denna bisarra och hallucinogena vuxenvänliga tecknade kortfilm, löst baserad på Alice i Underlandet, tar uttrycket ”Man undrar vad han som gjorde det här gick på” till en ny särdeles hög nivå. Inleds med att en propellerande kanin kastas in i en kvinnas sköte, och saker börjar vända sig ut och in.

Temacheck: Jag har vinklat om mitt tema en aning sedan senast. Jag är omotiverad på att kvotera in mäns möjlighet att ingå i temat genom ”dicks”-delaktighet, även om denna film mer än någon tidigare innehåller ”dicks” så det står härliga till. Istället låter jag barnen få ta plats i temat, då jag gillar skräckrelaterade filmer med barn. Dom har förekommit i några av månadens filmer hittills och dom kommer helt klart förekomma i kommande alster.

Malice in Wonderland innehåller en huvudkaraktär med emellanåt barnsligt tecknat ansikte så pass att det tillsammans med övrigt innehåll blir ganska obehagligt. ”Little children”, check. ”Witches” förekommer inte i direkt mening, men hela filmen skildrar däremot ”bitches” i alla dess färger.

malice181

Detta är en tecknad kortis på knappt 5 minuter med grafisk design av Miwako som närmast kan beskrivas som en bokstavlig mindfuck in i en kvinnas kön. Ett freudianskt kaninhål in i den oändliga rymden. Freudiansk Inception. En erotisk snedtripp som är både obehagligt mardrömslik på en extremt surrealistisk nivå, samtidigt som den är fascinerande, händelserik och mycket vackert tecknad.

Jag har sett hisnande drogtrippskildringar som är betydligt – BETYDLIGT, nyktrare än det här. Jag har sett skräckfilmer som är betydligt mindre obehagliga. Sällan har jag sett en mer konstig, konstnärlig eller fantasifull tolkning av Alice i Underlandet (?) eller könen.

malice4

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Röster
4 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Malice in Wonderland from Vince Collins on Vimeo.

Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural (1973)

halloween-banner-2016lemora_poster

Genre: Saga, Rysare, Vampyrfilm, Sexploitation, Surrealism
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Lady Dracula
Manus: Richard Blackburn, Robert Fern
Regi: Richard Blackburn
Längd:  80 min
Budget: Okänt, men lågbudget
Skådespelare: Lesley Gilb, Cheryl Smith, William Whitton, Hy Pyke, Richard Blackburn

Run, little girl! Innocence is in peril tonight!

Gott möter ont i denna underliga, suggestiva vampyrfilm. Under den amerikanska förbudstiden beger sig den 13-åriga, kristna sångerskan Lila Lee ut i ödemarken för att träffa sin döende gangsterfar en sista gång. Väl ”framme” träffar hon den underliga kvinnan Lemora.

Temacheck: Filmens vampyrsymbolism går hand i hand med häxans kännetecken, så ”witches” passar förhållandevis bra in på Lemora. Änn bättre matchar den med ”bitches”, då den oskyldiga huvudkaraktären är en kvinna och dessutom är den så viktiga titelkaraktären Lemora något av en bitch. ”Dicks” förekommer i form av kåta män och en faderlig pastor som får problem att hålla den sexuella driften i styr.

tumblr_nn11n7yz4u1snmmclo5_500tumblr_m3gvlznton1qzr8nao1_500

Jag fick nys om den amerikanska exploitationsagan Lemora då den jämfördes med min favoritfilm Valerie and her Week of Wonders (1970 – läs min recension) i vissa texter. Dom delar flera teman och nycklar. En 13-årig flicka i centrum. Utforskandet av det sexuella uppvaknandet genom ett symboliskt äventyr i centralfigurens omgivning med skräckelement och vampyrer. Tvetydigt berättande och incestuösa poänger. Tydlig sagobetoning i svunnen tid, fylld av övernaturliga inslag.

lemora1iverj1v1gh7azykmmiwttl72ejkfbmt4t8yenimkbvvk0ktmf0xjctabnaljim9

Lemora är däremot mycket mer plastigt utförd och ofta alldeles för självmedveten i skådespel och teknik att det är en film – eller snarare en utdragen, teatral sketch. Den skickar blinkningar till den hippiefierade drive-in-publiken att den vill ge lättsam buskisunderhållning mellan varven och inte hänge sig åt den originella sagoatmosfären alltför mycket. Den känns som en kompromiss där dom inblandade glömde bort vad som var berättelsens egentliga själ och lekte bort sig i lättköpta drag.

5110420_gallemora-a-childs-tale-of-the-supernatural

Den har emellanåt en kuslighet i sitt skildrande av sektartat kristna inavelshålor och är inte en generisk bagatell, bara inte tillräckligt personligt gjuten för min smak. En halvbrydd röra. Kanske överskattar jag dock filmskapare Richard Blackburns pretentioner med hans film. Kanske ville han att den skulle vara så pass buskis och med glimten i ögat som den beter sig och jag helt enkelt gräver efter guld i ett potatisland, utan att värdera potatisen för vad den faktiskt är. Gillar du drömska filmer men inte alltför drömska, märkliga filmer men inte alltför knepiga och tycker om det visuella i Guillermo Del Toros Crimson Peak (2015) så kan Lemora vara en film som klickar med dig.

lemora-51lemora-7

Den parodiskt och därav underhållande huvudkaraktären Lila Lee spelas av den för sin tid starkt kultförklarade sexploitationaktrisen Cheryl ”Rainbeaux” Smith – känd för sin karaktäristiskt juvenila utstrålning i mångt och mycket baserad på kalkylerat passiv uttryckslöshet som ofta ledde fram till sexuella anspelningar. Här är hon en av ytterst få skådespelare som inte spelar över så det skvätter och framstår i sällskapet som mycket mer talangfull.

capturfiles_2115lemora_mokingchildren

Hon blev i mycket ung ålder något av en dyrkad hippieprinsessa med sitt vildblonda hår och unga utseende när hon dök upp i en rad omedelbara kultrullar på dom mer trashiga drive-in-biograferna. Efter Lemora syntes hon bland annat i Jonathan Demmes och Roger Cormans ”women in prison”-succé Caged Heat (1974), Jack Hills sexploitation The Swinging Cheerleaders (1974) tillika The Pom Pom Girls (1976) och den erotiska sagofarsen Cinderella (1977), i filmens titelroll.

lemora_clawedhandlemora-a-child039s-tale-of-the-supernatural-4

Hon syntes därefter i sci-fi-kalkonen Laserblast (1978) och gjorde en del musikgrejer (typ slå trummor med The Runaways) men karriären började gå utför i takt med den dalande ungdomen och nya tider. 2002 dog hon från sviterna av hepatit i levern efter 20 år av heroinmissbruk. Så kan det gå när inte haspeln är på.

lemora1-1lemora_solange

Trivia: En stor inspiration till Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural är sannolikt tjeckoslovakiska filmen Valerie and her Week of Wonders som kom några år tidigare, men Richard Blackburn – som både skrev och regisserade filmen, har själv hävdat att den stora inspirationen var H.P.  Lovecrafts litteratur.

lemora29 lemora39

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-5


lemora-a-childs-tale-of-the-supernatural-mex

Lèvres de sang / Lips of Blood (1975)

halloween-banner-2016untitled-1

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Loup Philippe, Jean Rollin
Regi: Jean Rollin
Längd:  88 min
Budget: ?
Skådespelare:  Jean-Loup Philippe, Annie Belle, Nathalie Perrey, Catherine Castel, Marie-Pierre Castel, Martine Grimaud, Hélène Maguin, Anita Berglund, Claudine Beccarie, Béatrice Harnois, Sylvia Bourdon, Mireille Dargent

En ung man försöker finna ett mystiskt slott som han känner igen från vaga barndomsminnen. En mystisk vitklädd flicka dyker upp ibland och hälper honom. Samtidigt dyker en grupp vackra, lättklädda vampyrflickor upp och sprider terror. De verkar på något sätt vara sammanbundna med det mystiska slottet…

Temacheck: Filmens många kvinnor går både att tolka som ”witches” och ”bitches”. Dessutom skymtas en och annan ”dick” åtminstone symboliskt – inte minst på bilden här under.

lips-of-blood

Lockar inte denna beskrivning så vet jag inte vad. En blodig påle träs genom Tove Janssons berättande och möter nakna vampyrer i en drömvärld formad genom djup, trögflytande sömn. Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) har blivit ett beroende som träffat mig på ett djupt plan. Denna film får kanske sägas vara hans mest omtyckta. Den har hans signum, men är också ganska konkret, trots allt.

Jag älskar hur huvudkaraktären – trots underbart fokus på en återkommande miljödetalj, upplever märkligheterna som att han sjunker in i minnesframkallade dagdrömmar och hur dessa märkligheter framgångsrikt övergår till det mest riktiga, utan någon symboliskt framhävd passage. Inga kaninhål eller portar, utan ett mer mentalt skutt – ett öppet sinne, in i fantastiquevärlden. Det är förstås en av surrealismens största utropstecken, att övergångarna sker suggestivt eller kompromisslöst snarare än konkretiserat.

lips-of-blood51-1

Å andra sidan saknade jag något djärvare även i det större som brukar komma ur brist på ordning och förväntad struktur. Det är lite retsamt att Lèvres de sang frestar in mig på surrealismens ledlösa kvaliteter men i längden levererar lite för linjärt berättande för min smak. Fresta mig inte med fruktsallad om du tänker bjuda på oskuren frukt. Kan du dra ett svärd galant känner jag mig blåst på konfekten om du sedan avstår från att använda det.

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


Tidigare recensioner av Jean Rollins filmer:

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

L’Âge d’Or / Guldåldern (1930)

Artsy-Fartsy-headerpostlage2

Genre: Surrealism, Drama, Komedi
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: The Golden Age, Age of Gold
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali
Regi: Luis Buñuel
Längd: 60 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Gaston Modot, Lya Lys, Caridad de Laberdesque, Max Ernst

Banned for over 50 years

Ingenting är som det verkar och dessutom faller hela kvarter ihop på söndagarna i denna surrealistiska klassiker som Buñuel skrev tillsammans med Salvador Dali.

ld8

Salvador Dalí och Luis Buñuel skapade ytterligare ett surrealistiskt filmprojekt tillsammans efter 1929 års konstfilm Un Chien Andalou (läs min recension). Redan året därpå släpptes L’Âge d’Or / Guldåldern, som under den betydligt längre speltiden en timme hann med att skildra diverse teman och besynnerligheter. Katolska kyrkan, fotfetischism, dödliga skorpioner, kläder som symboler för den mänskliga kroppens avtryck samt en och annan bekvämt tillbakalutad kossa som tagit människans plats i sänghalmen.

Filmen innehåller till skillnad från Den Andalusiska Hunden inte bara diegetiskt ljudberättande (filmen räknas som en av dom första filmerna att utnyttja ljudet på ett kreativt sätt och bryta sig loss från stumfilmens konventioner), utan också en avsevärd dos kontroversiell samhällskritik enligt Buñuels sedermera välkänt subversiva principer, men också förvånansvärt mycket humor som faktiskt får mig att skratta högt ett flertal gånger.

ld18

Eller är det egentligen så förvånande att en film av Dalí och Buñuel skulle ha sin dos humor? Bägge var karaktärer som tog livet med absurdistisk distans och älskade leken i deras konstnärskap, men inte desto mindre ville dom skildra snedstegen i mänsklighetens försök att kontrollera den naturliga gången.

Vad gäller deras samhällskritiska inställning gick deras meningar isär under förproduktionens gång, eftersom Buñuel låg till vänster politiskt medan Dalí å sin sida var nationalistisk sympatisör och stöttade Francos spanska diktatur. Han nöjde sig med att fokusera på kritiken mot katolska kyrkan, medan Buñuel ville revoltera mot all form av överklass och etablissemang.

ld22

Resultatet blev att Buñuel tog hand om själva inspelningen på egen hand (första inspelningsdagen började med att han jagade iväg Dalí med en hammare) och vad som var beställt som en ny kortfilm växte både över budget och längd för att resultera i en smärre långfilm. Något som dock stöttades av surrealistfinansiärerna och privatbiografägarna Marie-Laurie och Charles de Noailles (stöttare av bland annat innovatören Man Ray) trots Buñuels bekymran, varpå  han slängde in i stort sett allt han filmat, otrimmat i sin helhet.

bungoldenage

Om filmen börjar relativt konkret – om än fragmentariskt episodisk (ibland kommer jag att tänka på berättandet i betydligt färskare finanssatiren The Big Short – läs min recension), är filmens sista tredjedel en uppfriskande tempoökning i Buñuels och Dalís speciella förmågor och jag får räta ryggen framför filmen för att hänga med. Symbolismen sparkar emellanåt bakut och jag njuter under denna period av fenomenalt filmberättande.

Det nyskapande och filmhistoriska värdet av en surrealistisk långfilm till trots känner jag ändå att filmen hade kunnat rappas upp fram till avslutningens intensitet, men då hade en relevant del av briljansen i slutets scener möjligen degraderat i dess intryckspotential. Blivit mer kaka än russin.

ld23

Guldåldern är nog en av dessa filmer som demonstrerar hur platta, matta passager är viktiga för att göra ögonblicken du kommer ihåg ännu mer minnesvärda. Hur surrealism trots allt utgår från realism och därför tjänar på ett ankare i måttfullheten. Ingen saft utan vatten. Oftast är ju saften bäst utspädd; en del saft och en handfull delar vatten.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
1 – Prat

titlelage

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

Posters: 

postlage1

Lengua-Castellana-Hist.-del-cine-02-CA-La-edad-de-oro-1930

Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) – Posters

Här är ett knappt dussin posters till den av Luis Buñuel pch Salvador Dali surrealistiska kortfilmsklassikern Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) som jag recenserade igår.

Givetvis är det den berömda ögonscenen som fått porträttera dom flesta posters, men som alltid kommer det några polska posterskapare och gör något väldigt alternativt och konstnärligt som du inte hade kunnat se framför dig på egen hand.


 

img_0001 tumblr_m779a6AZwK1qzqju7o1_1280 chien-poster pskfyevz6gpy1lexdxe27y2x0fd PIES ANDALUZYJSKI - Polish Poster by Wieslaw Walkuski Un Chien Andaloutumblr_o31tjmnUkr1si2xano1_1280 un-chien-andalou1 Un_chien_andalou un-chien-andalou