Etikettarkiv: Droger

Malice in Wonderland (1982)

halloween-banner-2016-nymalice_in_wonderland_s-505173648-large

Genre: Animerat, Surrealism, Trippfilm, Mindfuck, Skräck, Kortfilm
Produktionsland: USA
Manus: Vince Collins
Regi: Vince Collins
Längd:  5 min
Budget: ?
Röster: Nej

Denna bisarra och hallucinogena vuxenvänliga tecknade kortfilm, löst baserad på Alice i Underlandet, tar uttrycket ”Man undrar vad han som gjorde det här gick på” till en ny särdeles hög nivå. Inleds med att en propellerande kanin kastas in i en kvinnas sköte, och saker börjar vända sig ut och in.

Temacheck: Jag har vinklat om mitt tema en aning sedan senast. Jag är omotiverad på att kvotera in mäns möjlighet att ingå i temat genom ”dicks”-delaktighet, även om denna film mer än någon tidigare innehåller ”dicks” så det står härliga till. Istället låter jag barnen få ta plats i temat, då jag gillar skräckrelaterade filmer med barn. Dom har förekommit i några av månadens filmer hittills och dom kommer helt klart förekomma i kommande alster.

Malice in Wonderland innehåller en huvudkaraktär med emellanåt barnsligt tecknat ansikte så pass att det tillsammans med övrigt innehåll blir ganska obehagligt. ”Little children”, check. ”Witches” förekommer inte i direkt mening, men hela filmen skildrar däremot ”bitches” i alla dess färger.

malice181

Detta är en tecknad kortis på knappt 5 minuter med grafisk design av Miwako som närmast kan beskrivas som en bokstavlig mindfuck in i en kvinnas kön. Ett freudianskt kaninhål in i den oändliga rymden. Freudiansk Inception. En erotisk snedtripp som är både obehagligt mardrömslik på en extremt surrealistisk nivå, samtidigt som den är fascinerande, händelserik och mycket vackert tecknad.

Jag har sett hisnande drogtrippskildringar som är betydligt – BETYDLIGT, nyktrare än det här. Jag har sett skräckfilmer som är betydligt mindre obehagliga. Sällan har jag sett en mer konstig, konstnärlig eller fantasifull tolkning av Alice i Underlandet (?) eller könen.

malice4

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Röster
4 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Malice in Wonderland from Vince Collins on Vimeo.

Annonser

Spun (2002)

Mkrorecensioner-headerSpun poster 3Genre: Drama, Komedi, Kriminalare
Produktionsland: USA
Manus: Will De Los Santos, Creighton Vero
Regi:
Jonas Åkerlund
Längd:
 101 min
Skådespelare:
Jason Schwartzman, John Leguizamo, Mena Suvari, Patrick Fugit, Peter Stormare, Brittany Murphy, Alexis Arquette, Deborah Harry, Chloe Hunter, Eric Roberts, Mickey Rourke, Nicholas Gonzalez, Charlotte Ayanna, Ron Jeremy, Josh Peck, Julia Mendoza, Elisa Bocanegra, China Chow, Larry Drake, Rob Halford, Billy Corgan, Lisa Brounstein

Based on the truth… and lies

En utflippad metamfetaminberoende man introduceras till sin dealers rekommendation, vilket blir inledningen på en tre dagar lång galenskap.

Spun 9

Svenske musikvideoregissören Jonas Åkerlund gör emellanåt fiktionfilm. Spun är en riktig kultfilm som jag antar har en trogen skara beundrare, för den levererar som en fyrverkerisnurra. Skildrar ett gäng neurotiska kaninknarkare i deras ”white trash”-liv. Oerhört fin, dysfunktionell ensemble med Brittany Murphy (R.I.P.), Mena Suvari, Mickey Rourke, Jason Schwartzman, John Leguizamo, Peter Stormare och andra roliga nunor. En ovanligt trevlig ensemble knäppisar.

”She can’t handle her shit, man. You know? She’s been, like, partying with the candy for ten, eleven days. And then the bitch crashes, and then she starts freaking out. Man, you know, she’ll split for a day or two then she’ll come back. She’s just spun.”

Spun 3

Fotot är skateboard-märkt ultravidvinkel vilket jag älskar och det är som gjort för filmens miljöer och perspektivet dom ses igenom. Klipptekniken är riktigt flashig och det flippiga ADHD-berättandet på stissiga doser speed ger mig starka vibbar av Gregg Arakis filmer (som Totally F***ed Up, Nowhere, Kaboom etc.) och det bästa från det rave-osande 90-talets undergroundkultur. En riktigt frisk filmfläkt som känns fräsch och nyskapande även 14 år senare. När får vi se en flippig, edgy film på svenska av Jonas Åkerlund? Snart! Snart!!

– Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Fotnot: Filmkollektivet Har Du Inte Sett Den snackade ganska kärleksfullt om Spun i ett av avsnitten av deras podcast, under filmspanartemat ”Knark”.

Christiane F. – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (1981)

Mkrorecensioner-header christiane-f-movie-poster-1981-1020197348Genre: Drama
Svensk titel: Vi barn från Bahnhof Zoo
Produktionsland: Västtyskland
Manus: Herman Weigel, Uli Edel (efter förlaga av Kai Hermann, Horst Rieck)
Regi:
Uli Edel
Längd:
138 min
Skådespelare:
Natja Brunckhorst, Thomas Haustein, Christiane Reichelt, Jens Kuphal, Christiane Lechle, Peggy Russiek, Lothar Chamski,Rainer Woelk, Andreas Fuhrmann, Uwe Diderich, David Bowie

Filmen tar oss till drogträsket i 70-talets Berlin. Vi får följa den 14-åriga Christiane som bor med sin mamma och lillasyster i ett tråkigt bostadområde. Christiane är fascinerad av ”Sound”, ett nytt disco. Fast hon är för ung övertalar hon sina vänner att ta med henne dit. Där träffar hon Detlev, vilket blir början till hennes drogkarriär. Musik av David Bowie.

Christiane F 1

At 12 it was Angel Dust. At 13 it was heroin. Then she took to the streets.

Oerhört rå och realistisk skildring av heroinmissbrukets dåligaste sidor (väntar fortfarande på den inverterade skildringen, höhö). Spelplatsen Bahnhof Zoo skildras så bra att jag verkligen känner mig isolerad i den zonen som tittare. En magisk tragik jag sällan upplevt på film i mitt liv.

Och vilka fantastiskt trovärdiga skådespelarprestationer från dom mycket unga amatörerna (den kvinnliga huvudrollen Natja Brunckhorst var 14 år vid inspelning)! Säger som regissören Uli Edel; Du tror att dom varit skådespelare eller heroinmissbrukare hela livet.

Christiane F 3

5 – Manus
5 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Nick Cave and The Bad Seeds 1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Under året 1986 hade Nick Cave and The Bad Seeds redan släppt cover-albumet Kicking Against The Pricks, men de var inte nöjda redan utan släppte samma år ett album som för mig är ett av deras fyra mästerverk – närmare bestämt Your Funeral… My Trial.

Under dessa 80-talsår befann sig The Bad Seeds i Västtyskland – närmare bestämt det hårda, kalla väst-Berlin. Efter att på tidigare album visat barbariska, vilda sidor av sig själva började de genom detta album bli betydligt mer melankoliska (bandet gick i stor grad på sprit och droger – inte minst Nick Cave själv som var heroinberoende i 15 år) och aldrig har nog originaliteten sprudlat så mycket som på detta album.

Jag menar inte att alkoholen och drogerna gjorde dem – och framför allt Nick Cave, kreativa, utan snarare lyckades The Bad Seeds bibehålla en kreativ produktion som återspeglade de mer destruktiva stunderna i deras samtida liv. David Lynchs påstående om att man aldrig kan skapa genom att vara destruktiv men att det kan ge kreativitet om man lyckas ta sig utanför det, är ett påstående som passar bra in på det här albumet.

Albumet är kanske det mest ångestfyllda albumet jag hört och får genom det en distinkt känsla rakt igenom. Det är hopplös, uppgivna känslor rakt igenom och blir på något sätt musikens svar på en korsning mellan Lars Von Triers depressiva filmer Antichrist och Melancholia.

Andra delen av min serie om Nick Cave and The Bad Seeds musik ägnar jag helt åt detta originella, fantastiska album genom fem utvalda låtar. Förbered dig på en liten dos mental ärrvävnad…

Sad Waters (Your Funeral… My Trial – 1986)

Sad Waters är en sorgehymn om kärlek som på något sätt går förlorad, ner i floden. Cave sjunger duett med sitt eget eko och visar att han kan sjunga om svärta på ett allt annat än fördömande sätt också, för här blir känslorna han förmedlar mycket mer personliga. Låten sätter tonen för detta mycket suggestivt ”gråtande” album.

The Carny (Your Funeral… My Trial – 1986)

Bandets minst sagt trollbindande visa om karnevalföljet är ett musikaliskt och berättarmässigt mästerverk. Nick Cave berättar sin saga så att jag inte kan undvika att sjunka allt längre in i hans mörka – vad det verkar, 1800-talsvärld. I takt med att jag begravs av mörkret i berättelsen så växer det fram en avlägsen melodi och The Carny överträffar de mest absurda drömmar!

En resa, allt djupare in i en regnvåt, svart skog. En åtta minuter lång, unik skildring. Jag njuter och ryser av kyla om vartannat.

Your Funeral, My Trial (Your Funeral… My Trial – 1986)

För mig är det här den mest personliga sång Nick Cave har sjungit. Tre korta verser som med hjälp av underbart vemodig, vankande musik blir till en av mina absoluta favoriter i hela The Bad Seeds långa karriär. Den är uppe där på ”topp 3”. Vad den handlar om är verkligen inte helt tydligt, trots att jag känner en så ovanligt stark drabbning av uppriktighet i tonen som Cave vill framföra dem.

I am a crooked man
And I’ve walked a crooked mile
Night, the shameless widow
Doffed her weeds, in a pile
The stars all winked at me
They shamed a child
Your funeral, my trial

A thousand Marys lured me
To feathered beds and fields of glover
Bird with crooked wing cast
It’s wicked shadow over
A bauble moon did mock
And trinket stars did smile
Your funeral, my trial

Here I am, little lamb…
Let all the bells in whoredom ring
All the crooked bitches that she was
(Mongers of pain)
Saw the moon
Become a fang
Your funeral, my trial

Många gissar på att det är berättelsen om en kvinnomördare och hans lust. Själv tolkar jag sången som en slags bikt kring Caves drogberoende som tagit honom till en avgrund. Möjligen även om ett sexuellt beroende. Hur han söker sig till destruktiva nätter för knarket och skamlösa kvinnor, trots att han känner hur det förstör honom själsligt. Mycket tungt är det i vilket fall – kanske en av de deppigaste sångerna jag fått äran att uppleva.

Stranger Than Kindness (Your Funeral… My Trial – 1986)

Ytterligare ett mästerverk av Bad Seeds. Svenska Fever Ray (The Knife) tolkade låten på hennes debutalbum. Den är dock inte skriven av Nick Cave, utan av hans före detta flickvän och stora inspirationskälla, australiensiska post-punksångerskan Anita Lane (som också skrev From Her To Eternity).

Hon flyttade tillsammans med Cave från Australien till London i början av 80-talet och var en av de betydande faktorerna till att The Bad Seeds sedan bildades. Hon fortsatte att skriva musik och sjunga fram tills början av 2000-talet. Vad hon gör nu är dock höljt i dunkel, men hon bor med sin nya familj någonstans i Australien.

Vad gäller låten i sig så är det ännu mer definition av ångestkänslor. Sången handlar om sex, om sex mer som en tillflykt från melankoli och depression.

Även den där förekommande känslan efter sex, när tomrummet efter urladdningen tar över en och ånger tar vid. Sexuellt missbruk är passande även här, men vi behöver inte vara missbrukare för att drabbas av sexuell ånger. Dock handlar det nog alltid – som i denna låt, om att kväva vardagens sorger genom att framtvinga sexuell njutning. När den sedan blir värdelös kommer ångesten tillbaka ännu starkare, som en ond cirkel.

Jag gissar att sången försöker förmedla det. En kvinna eller man som i desperation över att få känna lycka börjar missbruka sex.

She Fell Away (Your Funeral… My Trial – 1986)

Nick Cave kliver upp – eller åtminstone stampar han likt en tjur, från graven i den här rannsakningen av hans avslutade förhållande till en kvinna han varit hämningslöst förälskad i och som hjälpt honom i hans problem, men som nu lämnat honom och gått vidare. Själv står han kvar och undrar om hon verkligen älskade honom så mycket som han älskade henne, eftersom hon inte finns kvar i hans liv som han nu får bära ensamt.

Xylophonen återkommer och strängarna dallrar i bakgrunden som om dom gått upp i panikångest… vilket dom nog, med tanke på sången, har.

I spåkulan: Spring Breakers (2012)

Brit, Candy, Cotty och Faith är bästa vänner sedan den tidiga skoltiden. Nu går de på ett trist college, hungriga på äventyr. De triggar varandra att spara ihop pengar till årets ”spring break” (vårlov) – tiden då festsäsongen tar ordentlig avstamp. De får oväntad hjälp av en rappare som går under namnet ”Alien”, som lovar dem att göra årets spring break till något utöver det vanliga… Frågan är dock hur långt de vågar gå för att fixa pengarna som ska ge dem deras livs upplevelse?

Den uppseendeväckande independentfilmkungen Harmony Korine är tillbaka. Mannen som skrivit filmer som Kids (1995) och Ken Park (2002) samt skrivit och regisserat filmer som Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och senast i långfilmsväg, Trash Humpers (2009), skapar nya rubriker när han regisserar Disneys före detta tonårselit som ett gäng ungdomsligister som bara vill sätta lite snurr på tillvaron – Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Ashley Benson (Våra bästa år, Pretty Little Liars), Selena Gomez (Magi på Waverly Place, Monte Carlo, Justin Biebers flickvän) samt sin fru Rachel Korine (Mister Lonely, Trash Humpers, The Fourth Dimension).

Till sin hjälp har de den ”mäktiga”, skruvade wiggern ”Alien”, spelad av oscarsnominerade mångsysslaren och numera kameleonten James Franco (Spider-man, Pineapple Express, 127 Hours). Killen har nog med råge valt sin karriärs mest intressanta roll, då han verkar gå all-in i förvandlingen att efterlikna vad som vid första tanken ser ut att vara Kevin ”K-Fed” Federline, men som i själva verket är en tolkning av rapparen/skandalfenomenet Riff Raff, som var den person som först tillfrågades för rollen men som tackade nej. Franco ser dock ut att fylla hans skor galant.

Rapparen Gucci Mane har också en stor skådespelarroll i filmen. En brottsbetyngd man som för övrigt har en av de mer kreativa wikipedia-beskrivningarna på sitt konto; ”While eating some delicous human flesh, Gucci was sentenced to -12 days of jailtime. He soon escaped, using only his newest album ”JailTime Chicken” to dig his way out. Gucci Mane’s current whereabouts are currently unknown”.

Dubstep-stjärnan Skrillex och den hyllade, ”electrosynthade” filmkompositören Cliff Martinez (Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) gör filmmusiken tillsammans och Randall Poster – känd för sina musiksamarbeten med Wes Anderson, Martin Scorsese och en hel del musiktyngda filmer av både independent- och storbudgetkaraktär, är Spring Breakers musikanordnare. En av filmbranschens mest inflytelserika personer och nyckeln till att Wes Andersons filmer låter som de låter, bland annat.

Miljardärsarvtagerskan Megan Ellisons (kvinnan som räddade Paul Thomas Andersons kommande The Master, bland annat) Annapurna Pictures har köpt rättigheterna för amerikansk distribution i och med visningen nyligen på Venedigs filmfestival. Där hade filmen världspremiär och förbryllade majoriteten av besökarna. Tongångarna var både att Spring Breakers var provokativ samhällssatir med flera budskap, överdriven exploatering och snäppet värre än förra årets partyöverdos, Project X (2011). Mer går att läsa här.

Med Harmony Korines experimentiella filmstil som mått är Spring Breakers definitivt hans mest kommersiella film hittills. Det säger dock mer om honom än om filmen.

Filmens stärnor – Selena Gomez och Vanessa Hudgens framför allt, har väckt stora rubriker då de går från oskyldiga, barnanpassade filmer till att göra lättklädd provokationsfilm med naket, sex, droger och festande som spårar ur. Föräldrar har anledning att vara oroliga för att deras barn ska uppmuntras av karaktärernas agerande och Selena Gomez har riktat blickarna mot sina yngre fans för att avråda dem att se filmen.

För High School Musical-Hudgens är det här bara en i raden av filmroller som hon på senaste året tagit med det uppenbara målet att tvätta av sig stämpeln som helylletjej och istället utmana en äldre, mer ”artsy” publik med krävande roller. I Sucker Punch (2011) spelade hon fängslad go-go-dansös, i Frozen Ground (2012) är hon en försvunnen strippa, i Gimme Shelter är hon missbrukande uteliggare och i Machete Kills (2013) är hon med stor sannolikhet någonting uppseendeväckande.

Harmony Korines Spring Breakers jämförs med Oliver Stones/Quentin Tarantinos Natural Born Killers (1996) och Drive (2011) i händerna på mjukporrlegenden Russ Meyer, men min känsla är att filmens största provokation är hur lättsamt den skildrar karaktärernas ställningstagande och hur den snarare uppmuntrar livet som Alien och hans vänner vill leva, snarare än varnar ungdomar för det. Vilken sida jag själv ställer mig på återstår att se, för hittills har inte ens en trailer kommit – dock två korta klipp:

Frågan jag ställer mig är ifall filmen är mörk samt satirisk nog (det verkar råda tydligt delade meningar om det) och om upplägget kan rättfärdigas ur en feministisk synvinkel, eller om det är 2012 års Sucker Punch (där Vanessa Hudgens också medverkade) där lättklädda tonårsbrudar flirtar med publiken och tar till hårdkokt våld och ”larger than life”-beteende som ”ursäkt” för att visst ha ett ”feministiskt motiv” till summan av kardemumman.

En film som lika gärna kan bli topp som flopp för min del, men att det kommer snackas mer om filmen är ett som är säkert – oavsett ifall snacket kommer ifrån samhällskritiska filmälskare eller fjortisar som vill kommentera vem som är vackrast, modigast och mest värdig av Selena, Vanessa eller Ashley.

Förhoppningsvis når den Sverige i och med Stockholm Filmfestival i november, men annars får nog den svenska biopubliken räkna med att se den runt mars nästa år.


More is never enough – straffet för den totala glädjen

Filmbloggarnätverket ”Filmspanarna” har den här månaden utlyst en önskan att temaskriva kring ämnet ”Knark”. Ett flertal filmer poppar upp ur mitt huvud; Easy Rider (1969), Trainspotting (1996), Requiem for a Dream (2000) och Enter The Void (2009), för att nämna några.

Jag har dock valt att recensera två kanske lite mindre uppmärksammade filmer – bägge från året 2006, med knarket i bakhuvudet.

Dels det tragiska dramat Factory Girl (2006), som baseras på den verkliga kvinnan Edie Sedgwicks öde under 60-talets New York-konstscen, där hon genom att samarbeta med Andy Warhol blev en modeikon, underground-skådespelerska, partydrottning, ”It-Girl” och en superstar av historiska mått – men hennes liv blev lika kort som det var händelserikt.

Hon dog, 28 år ung, efter ett långt liv av hårt festande och drogberoende.

Den andra filmen jag har valt att recensera är det australienska relationsdramat  Candy (2006), med Heath Ledger och Abbie Cornish i huvudrollerna som ett ungt par som tillsammans får kämpa för och emot sitt drogberoende.

Filmen är baserad på romanen Candy: A Novel of Love and Addiction, av Luke Davies. En film vars tagline beskriver knarket och beroendets baksida väldigt bra; ”More is never enough”.

Här under har jag länkat till mina recensioner av dessa två filmer, som jag hoppas kan ge lite trevlig läsning till ”anti-äran” av knarket och dess påverkan på sina undersåtar…

Factory Girl (2006)

Candy (2006)

Här är alla de andra i filmbloggosfären som har skrivit kring temat ”Knark” denna dag. Spana in dem med!

Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Flickorna (1 och 2)
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Candy (2006)

Genre: Drama, Romantik, Relationsdrama
Regi: Neil Armfield
Manus: Neil Armfield, Luke Davies (efter en roman av Luke Davies)
Längd: 116 min
Skådespelare: Heath Ledger, Abbie Cornish, Geoffrey Rush, Toni Martin, Noni Hazlehurst, Paul Blackwell, Tom Budge, Jason Chan, Nathaniel Dean

Candy blir kär i Dan – en heroinist, och vi får följa dem i jakten efter en sil att injicera, från missbrukarlivet i Sydney, till livet i Melbourne för att bli fri från drogmissbruket.

More is never enough.

Det är filmens tagline, och de orden förklarar bättre än de flesta livet i ett beroende, om det så handlar om mat, träning, sex eller droger – och allt utöver det.

Straffet för den totala glädjen är att du vill ha mer av den, en gång till och en gång till. Glädjen blir mer och mer kortvarig eller diffus, så du fortsätter, mer och mer och mer.

Det här livet råkar det förälskade paret Dan och Candy ut för. De är unga, men de har liksom många sina hinder att kämpa mot. Inte mycket till utbildning, men drömmar om att bli konstnär och poet. Inga jobb, eller åtminstone ingen trygg ekonomi.

Candy hade en problemtyngd relation med sin mamma sedan tidig ålder. Dan fastnade för drogerna. Drogerna som ledde till heroinet. Det korsade även Candys liv och snart även hennes vener.

Men de var kära. De hade varandra och i begynnelsen av spirande kärlek behövs inte så mycket mer än så. Men knarket är ännu starkare.

De levde aldrig det rikaste livet. Vinet dracks ur kaffemuggar. Pengarna tog slut. De snattade. Han begick bedrägerier. Hon sålde sig på gatan. Allt för att leva ett liv tillsammans. Tillsammans, med drogerna.

Filmen bygger på den gripande romanskildringen av australienske författaren Luke Davies. Stjärnskottet Abbie Cornish (A Good Year, Bright Star, W.E) spelar Candy och det avlidne stjärnskottet Heath Ledger (Brokeback Mountain, I’m Not There, The Dark Knight) spelar Dan.

Deras prestationer i rollerna är fruktansvärt bra. Jag ser vad de tänker. De behöver inte säga det. Det syns på så små saker som ögats rörelse i närbilder för att jag ska ta till mig deras kval. De är rörande tillsammans som ensamma.

Geoffrey Rush (Shine, Pirates of the Caribbean, The King’s Speech) spelar Casper – kemilärare och deras hjälpande hand till knarket. En vänlig gentleman som vet vad ett beroende innebär, men som samtidigt känner att han har rollen som den kloke att bevara, vilket gör honom till en subtilt kluven karaktär.

Rush är som alltid stabil och spelar excentriskt, men inte så att det blir för skärande mot karaktären.

Filmen är väldigt varm när den visar värme, men den dominerande känslan är sandgrå. Väldigt vardagsrealistisk och med rörande, mer drömmande inslag. Särskilt den smärtsamt vackra Tim Buckley-sången ”Song to the siren” används på ett hjärttryckande bra sätt under filmens gång.

Vem som är haren och vem som är räven av Dan och Candy är svårt att veta. Är det så tragiskt som att ifall Candy inte hade träffat Dan så hade drogerna aldrig svalt henne. Är haren då hon? Men om inte Dan hade träffat Candy så hade han aldrig kunnat motstå räven – som är drogerna, ensam.

Då är de alltså harar bägge två. Med en räv som dreglar ovanför dem.

Candy är en film om kärlek och om beroendet som krymper kärleken. Begäret kommer alltid överträffa slutmålet eftersom det intalar dig att det alltid finns längre fram. Kärleken är sällan lika stark som det begäret.