Wild at Heart (1990) eller: Passion på drift med en räv bakom örat

121440822080150000Sex, drugs and rock ‘n’ roll signerat David Lynch är allt Jack Kerouacs ”På Drift” hade velat vara. Efter en handfull comebacks till Lynchs förspel/snedfylla on the road växer upplevelsen till nya höjder.

Sailor flyr i bil genom den amerikanska södern med flickvännen Lula. Lulas mor drar sig inte för något för att stoppa parets flykt, inte ens att anlita en gangster om hjälp.

Passion flödar ur alla ändar från David Lynchs Wild at Heart. Inte en karaktär saknar den och det måste sägas vara ledsnöret genom filmen – kraften och den hisnande farten som passionen ger människorna som inte bara möter den halvvägs, utan kör gasen i botten mot den utan att titta. Angelo Badalamenti har gjort många musikaliska underverk tillsammans med David Lynch, men den där ljudiska atmosfären som han ger alla mörka hörn av Wild at Heart är som en vibrerande, svullen trumhinna i slow-motion!

Och aldrig – varken förr eller senare, har en lynchfilm kryddats med så magnifika ”one shot”-gästkaraktärer, som finns där för att stjäla en scen var, på dom mest besynnerliga sätt. En man tappar sin hand till en hund, en annan yrar om vad som verkar vara allt annat än hundsnack och en tredje har kackerlackor i kalsongerna. Och om det här är hur Lynch ser på Trollkarlen från Oz, hade jag nog som barn varit tryggare utan hans godnattsagor innan jag ska sova.

Lula: One of these days the sun’s gonna come up and burn a hole clean through the planet like a giant electrical x-ray.
Sailor: I wouldn’t worry about that, Peanut. By then people’ll prob’ly be drivin Buicks to the moon.

Samtidigt – en barndom med den tryggheten hade varit oerhört grå och överskattad i jämförelse med Wild at Heart. Det är sorgligt att avsäga sig lite galenskap i trygga händer. Jag har efter en handfull återseenden av Sailor och Lulas roadtrip genom ett stekande lynchland kommit till insikten att jag nu älskar den för helheten. Det är början på den upptrappning av Lynchs ”stream of consciousness”  jag ser.

När Lynch får tolkningsföreträde på andras idéer händer grejer som är lite mer distanserade och med räven bakom örat – än när han skriver saker utan utomstående inblandning (The Grandmother, Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive, Inland Empire). Den räven bakom örat syns i Wild at Heart. Lite mer djävulskt skoj över galenskapen. Lite mer korsdrag mot svärtan i dom absurda lufthålen. Jag älskar bilkrascher. Scenen med en blodig Sherilyn Fenn i öknen.

wild4wild-at-heart-05zabriskie-pointscreenshot-lrg-23 wh10

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

SYD-Betyg-10

Advertisements

One thought on “Wild at Heart (1990) eller: Passion på drift med en räv bakom örat”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s