Manus: Jerry Stahl, Mark Frost, Harley Peyton, Robert Engels Regi: Todd Holland Episodtitel: Laura’s Secret Diary Säsong: 2 Sändes: Lördag 20 oktober, 1990 Tittare (USA): 12, 8 miljoner Tidigare:Avsnitt 10
Cooper and Truman arrest Leland after he confesses to the crime of murdering Jacques Renault in the hospital. Hank asks Norma to tidy up the Double R Diner when he is informed that a shady food critic named M.T. Wentz may be visiting Twin Peaks. Meanwhile, Jean Renault shows a videotape of Audrey Horne being held captive to Ben, demanding a $125,000 ransom for her return, and Cooper to be the drop-off man. Upon returning to One-Eyed Jacks, Jean murders Emory Battis for mistreating Audrey. With help from Truman, Cooper prepares to investigate Audrey’s kidnapping. Josie returns, claiming to have been in Seattle on business, learning from Pete that Catherine died in the sawmill fire. Later, a Japanese businessman, Mr. Tojamura, checks into the Great Northern Hotel.
I Brad Dukes bok Reflections: An Oral History of Twin Peaks berättar Mark Frost om sitt katastrofala samarbete med då destruktiva, heroinmissbrukande manusförfattaren Jerry Stahl som medförfattade dom erotik-expressionistiska undergroundfilmerna Nightdreams (1981), Café Flesh (1982), Dr. Caligari (1989) samt TV-serien Alf och senare CSI. I samband med skrivansvaret av detta avsnitt 11 var han oerhört svårmedgörlig. Eller som Mark Frost uttryckte det; ”an absolute car wreck… He turned in a completely incomprehensible, unusable, incomplete script a few days late and as I recall there were blood stains on it.” Frost fick tillsammans med dom trogna manusförfattarna Harley Peyton och Robert Engels skriva om i stort sett allting i sista minuten för att lösa situationen.
Dick Tremayne: $650. I’ve called around, I’ve been told it’s more than adequate. Lucy Moran: For what? Dick Tremayne: For the… to take care of… you know, the… little problem. Lucy Moran: Richard, here’s what you’re going to do. Take your money, put it back in your wallet, or your pocket, turn around, walk through both sets of doors, the second one sticks sometimes, go out into the parking lot, get in your car, turn the key, and never, ever speak to me again as long as you live! Say one more word and I’ll scream. Leave, please. Dick Tremayne: [starts to speak] Lucy Moran: [screams]
Avsnittet som det sedan blev visar inga markanta svagheter, så manusteamet ska ha en eloge. Jag tycker att geisten efter Lynchs inledande två avsnitt av denna andra säsong fortfarande ringer kvar några avsnitt in. Inledningen i form av en bildteknisk färd från ett av hålen på akustikväggen och ut i förhörsrummet där Leland Palmer sitter paralyserad är en kreativ detalj som sätter färg. Ett försök att tillföra något mer än det som finns på pappret i lynchisk anda, helt klart influerat av resan in i örat i Blue Velvet (1986) som Lynch gjorde fyra år tidigare.
En narrativ tråd som gör att det här avsnittet sticker ut från tidigare i serien är kryddan att låta diverse av Twin Peaks invånare surra om matkritikern M.T. Wents besök i Twin Peaks. Det gör att episoden liksom får ett eget narrativ och inte enbart drivs av seriens långsiktiga. Jag tycker faktiskt att det skapar en behaglig, rent ut sagt mysig inramning – och då har jag inte mycket till övers för dramaserier med episodbundna dramainslag mitt i en större berättelse. Normalt sett gör det mig allt för medveten om den dramaturgiskt skrivna strukturen, men det här undantaget gör mig på bra humör. Inte så att jag direkt önskar mer sånt, men för den här gången. Scenerna mellan Hank, Norma, Toad och den okände gästen är en feelgood Twin Peaks inte haft tidigare.
Judge Clinton Sternwood: The law provides us structure to guide us through paralyzing and trying times. But it requires us a vision to its procedures and higher purposes. Before we assume our respective roles in this enduring drama just let me say that when these frail shadows we inhabit now have quit the stage we’ll meet and raise a glass again together in Valhalla.
Domare Sternwood är ett karismatiskt inslag jag gillar skarpt. Trygghet och känsla. Fin dynamik med Cooper och polishuset. Det dundrande regnovädret och åskdundret som kastar blåa ljus utanför polisteamets göranden kring behandlingen av Leland Palmer! Underbar atmosfär där! Det höjer utförandet ytterligare. Även om detta är ett avsnitt som puttrar och inte riktigt har samma höga intrigpuls som föregående tre avsnitt, lyckas regissör Todd Holland att göra det bättre och mer trivsamt än det är på pappret. Det kunde varit ett blekar avsnitt än det är, men är nu ganska trevligt tack vare dom små, små detaljerna. Credd till honom.
Betyg – intrig: 6 av 10 (-1) Betyg – atmosfär: 7 av 10 (+/- 0) Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (+/- 0)
Manus: Robert Engels Regi: Lesli Linka Glatter Episodtitel: The Man Behind the Glass Säsong: 2 Sändes: Lördag 13 oktober, 1990 Tittare (USA): 13, 7 miljoner Tidigare:Avsnitt 9
Blackie holds Audrey hostage and plots with Jean Renault. A brother of Jacques and Bernard, he plans to blackmail Ben Horne for the release of Audrey. James and Madeleine become close, to Donna’s dismay. Lucy lunches with snobby, not-so-gentleman Dick Tremayne. Dr. Jacoby undergoes hypnosis, leading to an arrest. Meanwhile, Nadine wakes from her coma a changed woman. Leland gets arrested because of the murder of Jacques Renault. Donna meets with Harold Smith, a shut-in who had befriended Laura. She finds a diary of Laura’s at Harold’s house.
Avsnitt 11 går snabbt in på Coopers nystande kring jätten, ringen och alla dom märkliga ledtrådarna och till vilka han kan dra linjer. Flummigt detektivarbete 1A, men svaren är få. Albert ger en minnesvärd bekännelse öga mot öga med den rakryggat konfronterande Truman. Jag gillar verkligen Alberts sätt och den intressant trätande relationen till den lokala poliskåren och Truman som här får en härlig twist. Synd bara att klipparen överröstar skådespelets egna känslor genom musik som i sammanhanget blir överoperett och rentav skäl situationen – på fel sätt. ”Skär” kanske är ett bättre ord för att beskriva musik som inte matchar känsloläget och därför saknar harmoni, hur bra musiken i sig än är komponerad.
Leland får kontakt med Cooper och Truman för att berätta att han känner igen mannen på fantombilden från hans barndom. En granne till hans farföräldrar som talades vid med honom och kastade tändstickor omkring sig. Hur kan denna man kopplas till fantombilden rent konkret? Hur kan mannen kopplas till fantombilden om vi frångår det logiska för ett ögonblick? Med tanke på allt som hänt känns det rimligt att även räkna in viss brist på logik i sammanhanget. En vision, likt hans fru Sarah, Maddie, Cooper och vad det verkar – Ronette.
Special Agent Dale Cooper: [mycket seriös] Fellas, let’s stand together for a moment. It’s time I mentioned something. Now, I’m not sure, but I believe I was visited by a giant. Twice. In my room. He left me three clues. The first had to do with Jacques Renault in a body bag. It came true almost immediately. The second was, ”The owls are not what they seem.” The third was about a man who points without chemicals. Sheriff Harry Truman: [konfunderad] You were visited… by a giant?
Special Agent Dale Cooper: [nickar positivt] FBI Agent Albert Rosenfield: Any relation to the dwarf?
Vi får bekanta oss med den mystiske enslingen Harold Smith för första gången efter hans gensvar till Donna. Ett mycket givande inslag som skapar mycket intressant nerv. En komplex ung man. Lätt att fastna för, trots att han bär på något – utöver en viss dagbok. Ett mysterium i sin blotta närvaro. Fascinerande. Harold spelas av Lenny von Dohlen (Electric Dreams, Home Alone 3) och jag kan inte annat än berömma sättet han gör det på. Hans närvaro ger andra säsongen något starkt att bygga vidare. Donna gör mycket nytta utan hennes detektivteam.
En annan karaktär som gör entré är gangsteröverhuvudet med det fransk-kanadensiskbrutna uttalet – Jean Renault. Spelad av den smått mytiske och fruktade 60-talstalangen Michael Parks, som då var populär genom TV-serien Then Came Bronson (1969-1970), hans attityd och kompromisslösa sätt att gå dit han själv ville. Övriga skådespelare i casten beskrev honom som en ”Marlon Brando-typ” och förebild. Han insisterade på att spela karaktären Jean Renault med fransk-kanadensisk brytning trots att det inte förhöll sig logiskt till faktorerna runtikring, men det var det uttalet som fick honom att vilja spela rollen och ingen sade emot. Givetvis talade han så även mellan tagningarna. Varför inte liksom?
Donna: As much as I love you, Laura, most of the time we were trying to solve your problems. And you know what? We still are. Not mine or James’ or Maddy’s. Yours. You’re dead Laura, but your problems keep hanging around!
Dom inblandade överraskades tydligen även av hans väldigt lågmälda sätt att tala och spela, som var så tyst att dom knappt hörde honom på inspelningsplatsen. Jag tycker det funkar finfint i slutresultatet. Han ger liksom Harold en karaktäristisk aura som kommer genuint, hur överdriven än hans brytning är. Det känns som att vad som helst kan hända runt honom och det är mest i det subtila som det ger sig uttryck. Du känner förmodligen igen honom som en av Quentin Tarantinos återkommande favoritskådisar, i små fixroller – främst som old school-sheriffen Earl McGraw i From Dusk till Dawn, Kill Bill Vol. 1 och Death Proof, men även som sydamerikansk, mytisk hitmanmentor till Bill i Kill Bill Vol. 2. Underbar skådespelare.
Avsnitt 10 som helhet är mest puttrande och fokuserar på Donnas (Lara Flynn Boyle) kaosartade triangeldrama som liksom eldar på sig själv gång på gång på gång. Mycket ungdomssåpa. Harold är definitivt höjdpunkten och välbehövlig i sammanhanget, för att få Donna att hämta andan från hennes melankoliska passion kring James. Donnas öppna bekännelse vid Laura Palmers gravsten mot slutet må inleda ganska krystat, men jädrar i min låda vad den tar sig när känslorna bubblar över för henne. Donna och peakar här. Blommar ut som karaktär, om än för ett ögonblick.
Betyg – intrig: 7 av 10 (-2) Betyg – atmosfär: 7 av 10 (-2) Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (-2)
Sex, drugs and rock ‘n’ roll signerat David Lynch är allt Jack Kerouacs ”På Drift” hade velat vara. Efter en handfull comebacks till Lynchs förspel/snedfylla on the road växer upplevelsen till nya höjder.
Sailor flyr i bil genom den amerikanska södern med flickvännen Lula. Lulas mor drar sig inte för något för att stoppa parets flykt, inte ens att anlita en gangster om hjälp.
Passion flödar ur alla ändar från David Lynchs Wild at Heart. Inte en karaktär saknar den och det måste sägas vara ledsnöret genom filmen – kraften och den hisnande farten som passionen ger människorna som inte bara möter den halvvägs, utan kör gasen i botten mot den utan att titta. Angelo Badalamenti har gjort många musikaliska underverk tillsammans med David Lynch, men den där ljudiska atmosfären som han ger alla mörka hörn av Wild at Heart är som en vibrerande, svullen trumhinna i slow-motion!
Och aldrig – varken förr eller senare, har en lynchfilm kryddats med så magnifika ”one shot”-gästkaraktärer, som finns där för att stjäla en scen var, på dom mest besynnerliga sätt. En man tappar sin hand till en hund, en annan yrar om vad som verkar vara allt annat än hundsnack och en tredje har kackerlackor i kalsongerna. Och om det här är hur Lynch ser på Trollkarlen från Oz, hade jag nog som barn varit tryggare utan hans godnattsagor innan jag ska sova.
Lula: One of these days the sun’s gonna come up and burn a hole clean through the planet like a giant electrical x-ray. Sailor: I wouldn’t worry about that, Peanut. By then people’ll prob’ly be drivin Buicks to the moon.
Samtidigt – en barndom med den tryggheten hade varit oerhört grå och överskattad i jämförelse med Wild at Heart. Det är sorgligt att avsäga sig lite galenskap i trygga händer. Jag har efter en handfull återseenden av Sailor och Lulas roadtrip genom ett stekande lynchland kommit till insikten att jag nu älskar den för helheten. Det är början på den upptrappning av Lynchs ”stream of consciousness” jag ser.
När Lynch får tolkningsföreträde på andras idéer händer grejer som är lite mer distanserade och med räven bakom örat – än när han skriver saker utan utomstående inblandning (The Grandmother, Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive, Inland Empire). Den räven bakom örat syns i Wild at Heart. Lite mer djävulskt skoj över galenskapen. Lite mer korsdrag mot svärtan i dom absurda lufthålen. Jag älskar bilkrascher. Scenen med en blodig Sherilyn Fenn i öknen.
Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 –Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt
Manus: Mark Frost Regi: Mark Frost Episodtitel: The Last Evening Säsong: 1 Sändningsdatum (USA): Onsdag 23 maj, 1990 Tittare (USA): 18, 7 miljoner Tidigare:Avsnitt 6
James Hurley (James Marshall) och Donna Hayward (Lara Flynn Boyle) smiter in på kontoret tillhörande psykoterapeuten Laurence Jacoby (Russ Tamblyn) i hopp om att finna ledtrådar rörande Laura, som var hans patient. Dom hittar ett kassettband som kommer från henne, tillsammans med det andra hjärthalsbandet. Samtidigt på annan plats är Jacoby bortlurad för att försöka möta upp Lauras kusin, Madeline Ferguson (Sheryl Lee), som har maskerat sig för att efterlikna hennes döda släkting. Innan han hinner möta henne blir han dock skuggad och slutligen våldsamt attackerad av en maskerad person som slår honom medvetslös.
Cooper och Ed Hurley (Everett McGill) är förklädda inne i One Eyed Jacks – ett kanadensiskt svartklubbcasino och bordell. Cooper pratar med casinodealern tillika drogdealern Jacques Renault (Walter Olkewicz) efter att ha imponerat på Jacques med sin korträknartalang, Cooper misstänker att Jacques är inblandad i Lauras död och lägger korten på bordet. Han försöker genom att låtsas vara Jacques drogkälla att bestämma ett varumöte med Renault inom USA:s gränser, men vill veta om han behöver oroa sig över mordincidenten. Jacques avslöjar att han var med Ronette och Laura tillsammans med Leo Johnson det sena dygnet då hon dog.
Nadine Hurley befinner sig ensam hemma medan Ed är borta vid casinot. I ett melankoliskt tillstånd tömmer hon två pillerburkar för att ta sitt liv. Senare den natten anländer Renault på överenskommen plats för att möta upp Cooper angående drogaffären och en polisstyrka rycker in för att gripa Jacques, för mordet på Laura Palmer. Renault gör motstånd och blir skjuten av poliskonstapel Andy Brennan. Han tas bevakad av polis till sjukhuset, där han anklagar Leo Johnson för att ha attackerat honom natten då Laura mördades – att han slogs medvetslös innan mordet skedde. Lauras far, Leland (Ray Wise), får reda på att en av dom huvudmisstänkta för mordet har gripits. Han tar sig till sjukhuset där han kväver Jacques till döds.
Leos hustru, Shelly (Mädchen Amick), befinner sig ensam hemma när Leo kommer för att kidnappa henne. Han kör henne till sågverket, binder fast henne där inne och installerar en tidsinställd detonator som ska tända eld på byggnaden. Samtidigt möter Josie Packard (Joan Chen) upp Hank Jennings (Chris Mulkey) för att ge honom 90 000 dollar. Det avslöjas att Josie betalat Jennings för att sitta av 18 månader i fängelse. Detta säkerställde att ingen av dem skulle vara medvetet inblandade i olyckan som dödade Josies man, vilken hon ärvde sågverket av. Jennings ringer sedan Catherine Martell för att locka in henne i hans fälla. När Catherine anländer exploderar detonatorn och lindar in byggnaden i eldsvåda. Parallellt försöker Leo att döda Shellys älskare, Bobby Briggs (Dana Ashbrook), men hinner inte fullfölja sin aktion eftersom Hank Jennings skjuter honom.
Kvällen börjar gå mot sitt slut och Cooper återvänder till sitt hotellrum där han ringer efter room service. Innan han hinner läsa brevet som Audrey lämnat honom, ringer poliskonstapel Brennan för att informera om att Leo Johnson har blivit skjuten. En knackning på dörren avbryter dock Cooper. När han öppnar möts han av en maskerad person med revolver i handen och träffas av tre skott.
[om Jacques Renault] Harry S. Truman: Do you believe him? Dale Cooper: He’s too stupid to lie.
Finalavsnittet på Twin Peaks första säsong sändes inte som tidigare, då detta visades en timme senare på kvällen (en timme efter ”prime time”) och på onsdag istället för torsdag, som annars varit Twin Peaks plats i tablån. Jag är inte påläst kring vad som orsakade denna ändring, men kanske ville ABC göra en ändring på försök för att se om publiken kunde öka till säsongsfinalen och på så vis ge lite optimism inför den greenlightade andra säsongen som skulle tablåläggas på hösten, efter sommaruppehållet. Det gav i vilket fall en marginell ökning på 3 miljoner i publik gentemot avsnittet innan. 18, 7 miljoner såg säsongsavslutningen vilket är den högsta siffran sedan avsnitt 2 (senaste avsnittet Lynch regisserade) samt det fjärde bästa resultatet på säsong 1:s totalt åtta avsnitt.
Twin Peaks skapare (tillsammans med David Lynch) Mark Frost är tillbaka som avsnittsmanusförfattare, men denna gång tar han även plats i registolen – något han endast gjorde en enda gång. Med det välkorrigerade drivet och täta stämningen som det här minst sagt händelserika avsnittet har är det dock inte konstigt att dom flesta fansen hade önskat fler episoder regisserade av Frost. Jag vill inte gå så långt som att säga att en stor styrka i avsnittet ligger i regin, då det drivs fram av Frosts finkalibrerade manusskrivande. Däremot lägger Frost upp bollen metodiskt för sig själv på pappret för att sedan kunna leverera regin behagligt och utan hinder.
Ett av favoritögonblicken i Frosts avsnitt som är riktigt kul är hur han väver ihop beskjutningen av Leo Johnson med beskjutningen av antagonisten i såpan-i-såpan Invitation to Love. Just samspelet mellan Leos blick på TV:n och antagonisten när bägge blivit skjutna har nästan existentiell tyngd.Ett av dom starkaste enskilda ögonblicken för mig på denna säsong.
Något som verkligen hjälper till att plocka fram en stark känsla genomgående, som en röd tråd, är att försätta hela avsnittet under på den sena kvällen, näst intill i realtid. Det är ett gyllene berättargrepp att skapa en utpräglad inramning som isolation med hjälp av regn, storm, värme, kyla, rörelse, tidspress, en och samma miljö – eller mörker. Inte just för berättarrörelsen i sig, men för atmosfären och för att fängsla åskådaren i världen den bevittnar.
Just i denna episod får vi uppleva allt under Twin Peaks allra mest kritiska tidsperiod, som förstås är nattetiden och kvällen som föregår den. Varje avsnitt hittills har skildrat ett knappt dygn i Twin Peaks, där upplösningen möts i mörker. I denna säsongsavslutning är vi oavbrutet fast i dygnets sista skälvande timmar, där allt tycks hända samtidigt likt en dramaturgiskt fyrverkeripjäs. Både dramamässigt och atmosfärsmässigt högvarv med andra ord.
Som om inte detta vore nog cirkulerar en stor del av berättandet kring den skogsbeskyddade casinobordellen One Eyed Jacks, som tillsammans med skogshotellet Great Northern maximerar skogsatmosfären med sina timmerväggar, hjorthorn, dunkla varande och inte minst frånvaron av fönster och perspektivgivande utsikter. Tätheten går inte helt enkelt inte att undvika.
Frost omsätter underutvecklad potential till efterlängtat innehåll, när flera av den överhängande berättelsens karaktärsskildringar faller på plats och får tid att berättas istället för att strös över avsnittet enbart för teknisk omställnings skull.
Karaktärerna Andy Brennan och Nadine Hurley exempelvis, säreget spelade av Harry Goaz (överhängande meriter inom teater) och Wendy Robie (även hon mestadels verksam inom teater men också bärande roller i The People Under The Stairs, Were The World Mine och The Dentist 2). Konstant överdrivna persontyper som hämtade ur ett farsartat lustspel, men med Frost vid rodret får dom mer mänsklighet – mer liv. Dom har inte funkat så bra för vad dom är sedan piloten, som dom gör i detta avsnitt.
Bägge får verkligen material att jobba med och blir mer än endast två lustiga ”freaks”, om jag törs använda sådana uttryck. Dessa figurer med häftigt dragna konturer har icke att förglömma även kvaliteter som verklighetstrogen slätstrukenhet inte klarar av att nudda vid och dom är förstås skrivna av originalskaparna Lynch och Frost. Med Lynchs episoder och framför allt denna av Frost märks det att det också är originalskaparna som besitter förmågan att hantera dom galna ansiktena på ett grundat, dynamiskt vis istället för att hantera dem som ickehumana spektakel.
Piper Laurie (Carrie, The Hustler, Return to Oz) och lynchveteranen Jack Nance (Eraserhead, You Don’t Know Jack, Blue Velvet) som Catherine och Peter Martell får också dom utrymme att göra lite ordentliga dramascener, efter att mest ha skymtats i förbifarten majoriteten av avsnitten. Särskilt Nance är en fröjd att se mer av. Scenen dem emellan på sågverkets kontor och när dom sållar i biblioteket är lika mycket karaktärsuppvisning som framåtrörelse av handling. Sedan får bägge karaktärerna en avslutning som tagen direkt ifrån en riktigt glansig såpa – men dom är inte ensamma om det…
Det är en rekordartad mängd saker som dras till sin spets inför säsong 2. Väldigt många trådar når spektakulära ”cliffhangers”, som för att förlösa uppdragen som påbörjats kring varje sidostory och samtidigt bräcka alla såpoperors finaler sammanlagt i ett svep. Hade inte Twin Peaks haft något engagerat att bottna i hade detta sannolikt känts billigt och sökt, men det är här jag tycker att dramaserien bevisar en gång för alla varför den är så mycket mer än en TV-mässig följetong.
Den spelar över dom etablerade mönstrena och där uppifrån kan Twin Peaks leka med klichéer som små postmoderna smycken, som bara sväller djupet och höjer topparna som annat på TV knappt lyckas göra åt varken det ena eller andra hållet. Avslutet med en oidentifierad person som skjuter Dale Cooper med tre skott är en uppenbar såpablinkning till alla TV-seriers största cliffhanger – beskjutningen i Dallas (1978-1991, 2012-2014) och frågan ”Who shot JR?” Denna gränslöshet som idag kan kännas lite mer etablerad tack vare allt Twin Peaks influerade, var i 90-talets början verkligen ingen enkel match att genomföra.
Förhållandet mellan Twin Peaks skapare och TV-bolaget liknades emellanåt ”rena rama kalla kriget”. Något som även kan förklara mer än vad många känner till om varför Lynch var väldigt ultimatiskt mot Showtimes inflytande över det kreativa, när stundande säsong 3 skulle produceras.
Hank Jennings: You know there’s a saying in the joint. It’s not Oriental philosophy, but it has a similar kind of logic that appeals to my spiritual nature. Once you’re in business with somebody… you’re in business with them for life. Like a marriage. Til death do you part.
Manusen till säsong 1 av Twin Peaks var väldigt hemliga och under inspelningen fick inte ens skådespelarna se vad som hände i den större historien, utan tjuvläste varandras individuellt karaktärsanpassade manus för att lista ut saker. Producenterna och Mark Frost hemlighöll till och med upplösningen för TV-bolaget ABC genom att skicka falska manus till dem, för att dölja för dem att inga förklaringar eller avslut skulle ske i finalavsnittet på säsong 1 och att frågan vem som mördade Laura Palmer inte skulle besvaras denna säsong. Genom att låta allt vara vidöppet med i princip allt hängande i luften inför en fortsättning, skulle publiken och kanalen inte kunna motstå att se fortsättningen, men det var inget dom skulle få reda på innan sändningsdatumen var satta. Ett oerhört djärvt men riskfyllt speldrag av skaparna bakom serien, inklusive kreatörerna Frost och Lynch.
När första säsongen av Twin Peaks väl sändes hade ABC å sin sida en TV-serie som sjönk stadigt publikmässigt och fick en mängd tittarbrev om begär efter att veta vem mördaren var. Deras önskan inför finalavsnittet när serien väl sändes för fullt, var att få svar som kunde tillfredsställa publikens påtryckningar. Därför gav producenterna av serien svar på tal inför finalavsnittet av säsong 1; ”Mördaren kommer avslöjas innan säsongen är slut”.
På våren 1990 i samma veva som denna säsongsavslutning skulle sändas, bekräftade ABC att dom gjort klart med en andra säsong av Twin Peaks som skulle spelas in under sommaruppehållet och sändas till hösten 1990. Bakom kulisserna började dock upprördhet ske, eftersom ABC insett att inspelningsmanusen dom fått inte stämmer med produkten dom nu sänder. Förtroendet för producenterna, Frost och Lynch svalnade och när detta avsnitt var slut hade mördaren fortfarande inte avslöjats, trots att ABC desperat gått ut med uppgifter om att detta skulle ske.
Ganska absurda intriger bakom kulisserna som känns svåra att upprepa idag, men som sagt skedde vissa meningsskiljaktigheter, missuppfattningar och tydliga ultimatum kring utformningen av kommande säsong 3 just för att Showtimes producentunderhuggare höll på att gå i ABC:s fotspår. Så här drygt 25 år senare och med facit i hand vet vi att serien lades ner efter sin andra säsong, återupplivades först i nutid och med en stadigt växande publik som nu omspänner flera yngre generationer än dem som såg serien i 90-talets begynnelse.
Jag har nu skrivit oerhört utförligt om samtliga avsnitt från den första säsongen, men det är ytterst lite jag skriver som är direkt kritik. Det är inte för att jag undviker detta eller för att jag är blint förälskad. Åtminstone inte just *blint* förälskad. Det är dock så mycket som är bra att seriens haltande bitar är lätta att acceptera och kritiken hoppas jag kommer fram ändå, indirekt genom seriens styrkor. Mer styrka, mindre distraktion och desto lättare att uppleva serien onyanserat, i positiv mening.
Catherine Martell: Who are you? Shelly Johnson: Shelly Johnson. Catherine Martell: Do you know who called me here? Shelly Johnson: No! I don’t know anything, just please help me! Catherine Martell: Be quiet… I’m thinking…
Jag älskar dock att nysta i detaljer – bra som dåliga, och i det här avsnittet finns en liten detalj jag dock tycker känns förvånansvärt malplacerad. Det är ögonblicket med den lilla kostymörgumman på One Eyed Jacks. En puckelryggad tant med kläder och form som hämtad ur en klyschig filmatisering av någon folksaga. Hon väser med darrande tillgjord och ljus röst. Och går tydligt som någon som gör sig till. Det känns inte ens riktigt bekvämt i ett flackigt serietidningsavsnitt av pulpserien Tales from the Crypt och där hade Frost kunnat ta ner det eller format om inslaget lite. Jag slår vad om (utan att ha korrekturkollat) att personen bakom den förklädda gumman spelas av någon bakom produktionen som ett litet insideskämt, men det ursäktar inte det parodiska ögonblickets sunkighet.
Nu står vi dock här med hela första säsongen avklarad och recenserad, med ett medley cliffhangers att hänga upp oss på inför säsong 2. Dale Cooper är skjuten. Leo Johnson är skjuten. Dr Jacoby verkar totalt utslagen av en maskerad person. Jacques Renault är kvävd – av Laura Palmers egen pappa. Nadine har försökt begå självmord. Catherine och Pete syntes senast i ett brinnande sågverk. Shelly likaså. Josie har är pressad under blodspakt. Lucy är gravid. Och Audrey är snopet insyltad i sin fars bordellverksamhet. Glömde jag något? Säkerligen. Lika stor som frågan är kring vem som mördade Laura eller hur det kommer gå med den skjutne Cooper, lika stor är frågan kring vem som egentligen sköt honom?
Vet du inte när du läser det här uppmuntrar jag dig att kommentera om du har någon eller några gissningar vad som kan komma härnäst – eller ännu längre fram. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur andra än jag har tänkt i den här fasen av Twin Peaks – om du så läser det här i år, 2017 eller 2023. Fortsättning följer, i nästa säsong!
Trivia:
Den excentriske terapeutkaraktären Dr. Jacoby (spelad av West Side Story-veteranen Russ Tamblyn) är baserad på den avlidne ethnobotanisten och psychonauten Terrence McKenna. Dom bär oerhört lika utseende både till ansiktsdrag och klädstil och bägge är verksamma inom alternativa, fria metoder inom deras yrkesfält. Dr. Jacoby har en stark förkärlek till Hawaii och McKenna bodde själv i Hawaii. Dr. Jacoby har en originell lampa formad som en svamp och McKenna forskade och skrev initierat under hela sin karriär om psykedeliska svampar och den psykedeliska kulturen i stort.
Everett McGill och Wendy Robie porträtterar äkta makarna Ed och Nadine Hurley i Twin Peaks . Ett knappt år senare spelade dom bror och syster i Stephen King-adaptionen People Under The Stairs (1991).
Betyg – intrig:
(9/10) +1
Betyg – atmosfär:
(8/10) +/- 0
Helhetsbetyg – avsnitt 7:
(8/10) +/- 0
…
Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:
10:58 p.m. After a long and exhausting two months of ”Twin Peaks” we now have a whole summer to wonder who shot Agent Cooper. I don’t think I can take it.
Leo was apparently the ringleader in the death of Laura Palmer. But we don’t know. We still don’t know if Laura is dead.
So what do we know? Call Kyle MacLachlan’s agent and find out what he’s under contract for. There is the possibility of the bulletproof vest. Would David Lynch and Mark Frost dare kill him off?
We don’t know that either. The question is whether we care.
I have to admit this ”Twin Peaks” stuff has me stumped, Diane. Every time I think it’s a work of art, Lynch and Frost just get goofy on me.”
”It may be small comfort to those of us who watched the season’s last episode of ”Twin Peaks” last night, hoping for all the loose ends to be tied up, and all the Gordian knots to be unraveled, but there are good, logical reasons that we’re still shaking our heads about it this morning-good reasons that we’re facing a summer of not only wondering how and why exactly Laura Palmer got killed, but wondering about basic stuff like:
Why the foghorn, in this mountain town?
Why the eye patch on Nadine?
Why the double-three domino, and why is Hank Jennings sucking on it when he talks on the phone to Josie, who holds a drawing of it?
Why did Agent Cooper look so confident when he dug for the ”R” that he found under the fingernail of Laura’s corpse?”
‘Twin Peaks’ Ending Irritates TV Viewers (Post-Tribune, 25 maj 1990): På Post-Tribune rapporteras det om publikreaktionerna efter den stora cliffhangern som avslutade säsongen, samt blickar tillbaka på mysteriet som ännu inte nått sitt slut utan snarare invecklats alltmer.
”Folks are worried about FBI special agent Dale Cooper. As a policy ABC won’t discuss how many phone calls it got Thursday in response to the unsettling unending of its mini-series ”Twin Peaks.”
But a spokeswoman said a few people are concerned that the straight-laced, slicked back, upright investigator might have gone the way of Waldo.
And who did kill Laura Palmer?
That was the initial question seven weeks ago when America tuned in to watch the opening show of the much touted David Lynch/Mark Frost series.
Since then, however, we’ve had to sit (trying very hard not to squirm) and watch as everyone in the town became connected in some fashion to the grisly undoing of the good girl with the bad ways.”
1990 var ett jämnt filmår med ganska glorifierande, glättiga filmer av ett – sett över mina egna erfarenheter, ganska lättsamt slag. Till och med dom mörka filmerna har nästan uteslutande ett visst stänk av gullig charm över sig. Dramat verkar dominera vad gäller mina favoriter från året.
Av dom filmerna som hamnade på min personliga tio-i-topp skulle alla utom nummer 1 kunna byta plats med varandra beroende på humör, i stort sett. Just toppfilmen ligger mig mycket varmt om hjärtat och likt en själsfrände är relationen till den oslagbar, men övriga filmer pendlar mellan att vara fantastiska favoriter och härliga filmer med sina ögonblick.
Inte ett lika starkt filmår på den tecknade fronten och barnfilmfronten jämfört med dom starka åren strax innan och efter, men ett par gångbara rullar kom åtminstone.
Det kom däremot en del filmer som inte kvalade in på min personliga lista, men som ändå var profilstarka det här året eller blev efter tid; Den überamerikanska kärleksklassikern Pretty Woman, om den överklassiga men ändock sympatiske silverräven Richard Gere, som förälskar sig i en levnadsglad lyxhora han plockar från gatan, spelad av Julia Roberts i hennes stora genombrott.
Sci-Fi-blockbustern Total Recall, med Arnold Schwarzenegger som publikmässigt dragplåster till en ambitiös – och vad jag fått för mig, ganska flippig framtidsvision. Dansar med Vargar, som krönte Kevin Costners karriär både som skådespelare och regissör. Ghost, med Patrick Swayze i ytterligare en sån där riktigt snabbmatsosande amerikansk kärleksrulle.
Samt förstås Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag själv aldrig hade tillgänglig att se särskilt mycket. Jag har nog nästan bara sett den en enda gång, trots att jag var besatt av tecknade Turtles som liten. Vilken pojke var inte det i min generation egentligen? Men jag såg mer på den asientrippande, tredje Turtles av dom otecknade och nöjde mig annars med att se VHS-bandningarna av TV-serien om och om och om och om igen, som i trans. Det var knark för mig i en viktig tidsperiod.
Uppföljarna hade också ett glansår 1990. Inte kvalitetsmässigt precis, men flera framgångsrika filmer förökade sig 1990 i och med Die Hard 2, RoboCop 2, Bernard och Bianca 2, Den Oändliga Historien 2 (regisserad av George ”Mad Max” Miller), Chinatown 2 (eller The Two Jakes som den heter egentligen), Tillbaka till Framtiden III och den tunga men ofrånkomligt ganska trötta uppföljaren Gudfadern III – som jag ändå tycker är en stark film i jämförelse med annat i genren och detta år över huvud taget.
Jag skulle gärna vilja ha med RoboCop 2 på topplistan då jag har starka, nostalgiska minnen kopplade till den och den påverkade mig starkt. Min kusin skulle sova över hos mig när jag var cirka 8 år (1996 ungefär) och jag hade genom den mer barnanpassade RoboCop 3 (1993) samt glimtar med ena ögat på det råa originalet börjat gilla den annorlunda poliskaraktären.
Den här kvällen var bägge mina föräldrar borta över kvällen och vi hade genom någon avslappnad inställning till åldersgränser från föräldrarnas håll fått hyra den brutala RoboCop 2 som underhållning över kvällen. Min kusin visste att den skulle vara väldigt våldsam och att dom till och med sågade i skallen på folk i den. Vi började kolla och jag blev snabbt riktigt illa till mods och samtidigt nyfiken, när maskingevär köttade upp människokroppar, huvuden mycket riktigt sågades upp och hjärnor plockades ur, som små spädbarn ur badbaljor.
Likt dom dinosaurier i Jurassic Park (1993) som traumatiserade mig med samma skräckblandade förtjusning några år tidigare, hade nu RoboCops uppföljare rivit upp såren som föregångarens brutalitet besatt mig med strax innan. Den gav mig riktigt otäcka mardrömmar samma natt; mitt hus var en hotfull zon i slowmotion, där min kusin och mina föräldrar var ondskefulla robotar förklädda som människor, eller något åt det hållet. Sannolikt bidrog den till mardrömmarna indirekt, många av dom nätterna som passerade även därefter.
Härliga tider var det oavsett, för ett högst introvert våldsfixerat barn som jag då var. RoboCop 2 i sig var ju inte riktigt en filmisk höjdare så här i efterhand även om den då förstärkte min bild av fenomenet som något av det råaste som gick att se. Jag var inte sugen att se om den på länge vilket jag inte gjorde heller (jag höll mig fast vid 3:an även följande år), men den tydliggjorde sina spår för hur brutalt våld och psykotisk misär kan skildras och därför har den en särskild plats i min mörkrädda uppväxt.
Men här är min lista över dom filmer som jag sett året 1990, rangordnat från ”sämst” och hela vägen till ”bäst”!
Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Miller’s Crossing, Jacob’s Ladder, The Witches, The Ambulance, Awakenings, Step Across the Border, Das Schreckliche Mädchen, Dancing with the Wolves, Nightbreed, The Exorcist III, Narrow Margin, White Hunter Black Heart, The Two Jakes, King of New York, Pump Up the Volume, Total Recall, Dick Tracy, Pacific Heights, Internal Affairs, Truly Madly Deeply, Ghost, Tales from the Darkside: The Movie, Flatliners, Darkman, The Bonfire of the Vanities
Inte ens nära:
Macken, Arachnophobia, The Rookie, Pretty Woman, Presumed Innocent, Kindergarten Cop, Tremors
Nästan där:
The Godfather: Part III, The Rescuers Down Under / Bernard och Bianca i Australien, Too Young To Die?, Mermaids, DuckTales – The Movie – Treasure of the Lost Lamp, RoboCop 2, Two Evil Eyes, Black Jack, The Hunt for Red October, Back to the Future: Part III, Nils Karlsson Pyssling, Die Hard 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, The Neverending Story II: The Next Chapter
Topplistan:
10. Goodfellas
Martin Scorseses (Taxi Driver, King of Comedy, The Wolf of Wall Street) kanske mest älskade film vad det verkar, men den har aldrig bitit något särskilt på mig. Gangstertema och buddyrelationer är i sig ointressant och jag bryr mig inte om huvudkaraktären alls trots att han bär den lagom episka historien på sina axlar.
Däremot älskar jag det visuella i form av foto och ännu mer klippningen, när den rör sig i rätt miljöer.
9. La Femme Nikita
Franske talangen Luc Besson (Det Stora Blå, Leon, Det Femte Elementet) gjorde denna under sin korta glansperiod av auteuriska, atmosfärstyngda genrebrytarfilmer. Nikita banade väg för den filmiska tvillingbordern och mästerverket Leon som kom fyra år senare, men föregångaren har helt egna kvaliteter i form av en väldigt originell huvudkaraktär – den kvinnliga yrkesmördaren Nikita.
Jag dreglar som alltid över Luc Bessons förkärlek för ultravidvinkelperspektiv som fotografisk riktning.
8. Misery
Min favorit Kathy Bates (Dolores Claiborne, American Horror Story, Titanic) har fullkomlig lekstuga när hon för en gångs skull får något av en huvudroll, i denna finessartade kammarspelsrysaren efter en förlaga av Stephen King. Upplägget är fantastiskt berättande och det funkar mycket bra som komprimerad film, vilket inte alltid är fallet när det kommer till filmatiseringar av Kings material.
Här kan till och med dem som ogillar övernaturliga inslag och hellre vill åt det psykologiska få vad dom vill ha, eftersom filmen är helt och hållet ett både psykologiskt och fysiskt intressant maktspel, med en undertext som ligger väldigt nära skaparen King själv. Regisserad av Rob Reiner (This is Spinal Tap!, A Few Good Men), som tidigarefilmatiserade en annan förlaga av King till en mycket fin film, närmare bestämt Stand By Me (1986)
7. Tulitikkutehtaan Tyttö / Flickan från Tändsticksfabriken
Finske esset Aki Kaurismäki (Mannen Utan Minne, Mannen Från Le Havre) fångar här som knappt någon annan en absurt matt diskbänksrealism och lågmäld saga i ett. Jag gillade den skarpt när jag såg den på filmskolan för cirka åtta år sedan och ska nog se om den snart. Mycket fint foto, atmosfär och minimalistiskt deppigt skådespeleri från framför allt radarparhästen Kati Outinen.
6. Edward Scissorhands
Är det Tim Burtons bästa film? Jag är inget fan av Tim Burton då jag sällan blir känslomässigt drabbad av hans filmer. Jag träffas mest av att energin lagts på yta och effekt, kring simpla berättelser. Inget fel i det dock om den simpla berättelsen är riktigt stark, som här. Sedan har ju filmen en fantastiskt uttänkt visuell prägel på det, som är en slåendeweirdorekonstruktion av USA:s technicoloridylliska, reklamosande 50-tal.
5. Lord of the Flies
Jag har inte sett den svartvita filmatiseringen av Flugornas Herre från 60-talet ännu, även om jag haft händerna på den ett antal gånger. För mig är Flugornas Herre kanske den bästa litteraturen någonsin då historien är så essentiell, om barn som bygger sin egen samhällsstruktur på en öde ö och sedermera även åstadkommer samhällets fatala brister. Människans kontrollsökande inom frihetens ”gränser” är en svaghet denna varelse aldrig kan komma ifrån, om det så är niom familjen, på skolgården, i fotbollslaget eller i den öppna, större demokratin vi kliver in i som samhällsansvariga människor.
Versionen från 90-talet såg jag som många andra på skoltid i mellanstadiet och jag har inte sett den sedan dess så vitt jag minns, men jag gillade även denna film trots att den kanske hade halkat ner i status vid en omtitt senare i livet. Med grundmaterialet i ryggen är den dock så här bra enligt mig.
4. Wild at Heart
Wild at Heart är en lekfull, otäck, erotisk, ångestladdad, rolig och kanske allra mest enkel road movie av min favoritfilmskapare genom alla tider – David Lynch. Baserad på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula (här spelade av Nicolas Cage och Laura Dern) är den både kompromisslös mot hur road movies ska vara, hur berättande går till och inte minst kompromisslös mot vad han själv gjort tidigare.
Jag klickade inte med filmen första gångerna jag såg den, då den inte kändes lika djup och schizofren som exempelvis Eraserhead (1977), Lost Highway (1997) eller Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Det är endast den här och Dune (1984) av Lynch som jag varit lite reserverad inför. För varje omtitt har den dock växt alltmer och nu är den defintivt en av favoriterna och tveklöst en sällsamt vacker fläck i summerandet av hela filmhistoriens utbud på 90-talet. Den må kännas bagatellartad till ytan, men med inlevelse är det en psykedelisk kärleksresa med nunor du annars endast möter i dina drömmar, rätt ut i öknen, in i den brännande solen – och tillbaka.
Lynch gjorde framför allt en rad enskilda genidrag här, då filmen hela tiden är på väg till nya ställen utan att riktigt vilja landa. Han förde in en dimension av Trollkarlen från Oz i den redan postmoderna ”Romeo och Julia”-sagan. Han castade excentriske Crispin Glover i vad som först var en liten, liten cameo som en ofantligt mycket mer excentrisk filur, men som sedan eskalerade, och eskalerade, och eskalerade.
Han castar (redan då) veteranen Harry Dean Stanton (Paris, Texas och Alien men också Fire Walk With Me och Inland Empire) i rollen som en smärtsamt sympatisk och godhjärtad detektiv, men ändå långt ifrån Dale Coopers persona i Twin Peaks (1990-1991) eller Bettys i Mulholland Drive (2001). Sedan släpper han loss Willem Dafoes (Antichrist, The Last Temptation of Christ, Shadow of the Vampire) hela register av galenskap i en av filmhistoriens mest underbart obehagliga karaktärer genom tiderna – Bobby Peru. Namnet väcker mer rysningar än Belsebub eller Voldemort själv…
Han lät vissa nya ansikten vara med från Twin Peaks, som han strax innan spelat in pilotavsnittet av. Favoriten för mig (och ett av mina favoritögonblick någonsin regisserat av Lynch) är när Sherilyn Fenn (Audrey i Twin Peaks) hittas i fotändan av en hemsk bilolycka mitt ute i ingenstans. Magiskt! Även om Lynch alltid har ett rejält stänk absurd ”americana” i sina verk, är förmodligen inget han gjort lika hejdlöst ”americana” som Wild at Heart.
3. Yume
Akira Kurosawa (De Sju Samurajerna, Kagemusha, Yojimbo – livvakten) gjorde filmer flitigt och med ständigt ökande kreativitet ända in i döden känns det som. Yume (också kallad Akira Kurosawa’s Dreams) – med beundrargrundat stöd av fansen Steven Spielberg (som prducerade) och George Lucas (som entrepenerade en del av specialeffekterna), är sannolikt hans mest experimentiella film någonsin. Han var 80 år ung när han förverkligade den. Inspirerande, för den som tror att konstnären i dig tar slut efter 30. En film indelad i åtta specifika kapitel, som var för sig skildrar drömmar Kurosawa själv drömt under sitt liv och lagt på minnet för framtida skapelser.
Jag blev tipsad av Yume av en klasskamrat när jag gick på gymnasiet, då samtalet förmodligen kommit in på annorlunda film och möjligen Kurosawas bedårande film Ran (1985). Han berättade att han sett en film en gång av Kurosawa som var något helt annorlunda mot allt annat. Den var i färg och skildrade drömmar, människor utan riktiga ansikten som gick genom en overklig skog och mitt i allt dök Vincent Van Gogh – spelad av Martin Scorsese (?!), upp och målade tavlor, som huvudkaraktären sedan vandrade i som verkliga landskap.
Låter inte det skapligt mycket som en typisk beskrivning av ”det drömmar är gjorda av”? Jag blev fängslad direkt och letade frenetiskt på DC++, Limewire och videobutiker i ett antal månader innan jag lyckades beställa den från Asien och se den med egna ögon. Jag fick hem sista kapitlet på Limewire dock, men det var ganska omöjligt att förstå något av det utan övriga tillgängliga, även om det var en riktigt bra morot.
Folk tycks ha väldigt skilda åsikter när det kommer till drömskildrande och poängen med att berätta om drömmar – detta nonsens. Görs det så här vackert är det inget snack om saken vad jag föredrar i ”kriget” mellan dröm och verklighet. Det alla dessa tråkmånsar till drömskeptiker inte fattat, är att livet i sig saknar poäng precis som drömmarna dom vill avfärda som nonsens. Lägg ner er inbillade, inrutade illusion till tillvaro och börja se verkligheten för vad den är istället!
2. Home Alone
En julfilm kan knappt bli roligare än så här. Inte ens en komedi kan väl knappt bli roligare än Ensam Hemma och samtidigt nå världspublik? Barnskådisen (numera heroinvraket) Macaulay Culkin som spelar huvudstjärnan förstod det och slutade på topp, eftersom hans fortsatta karriär knappt existerar. Jo, jag vet att han gjorde Richie Rich (1994), My Girl (1991) och lite sånt, men vi blundar och går vidare nu. Okej.
Jag är inte ensam om att ha sett denna traditionsenligt på otaliga jular i rad och det tycks vara en film av få som för samman släkt och vänner oavsett ålder, för att njuta av något tillsammans. Någon brukar nämna julen, men Home Alone är nästan mer ”jul” än julen i sig. Skriven av 80-talarnas 80-talare, John Hughes (The Breakfast Club, Ferris Buellers’s Day Off, Pretty in Pink) och en smått perfekt feelgoodfilm.
1. Cry-Baby
Även om Johnny Depps bästa skådespelarprestation i cineasters ögon möjligen är som nämnda Edward Scissorhands och i publikens ögon Jack Sparrow, är John Waters (Pink Flamingos, Female Trouble och allmänt suverän avantgardist) hysteriskt absurda tonårsrebellfilm Cry-Baby i sig Johnny Depps allra bästa film i karriären.
Det är också en av ytterst få musikaler som jag verkligen uppskattar, men i just det här fallet ÄLSKAR. Absurd frisläppthet som överträffar konventionell komedi, precis som övriga, förbisedda kultfilmer som Frank Henenlotters ”body horror” Brain Damage (1988) gjorde på sitt sätt ett par år innan, ungdomslägerrullen Wet Hot American Summer (2001 – läs min recension!) ett decennium senare – och antisnutrökaren Wrong Cops (2013 – läs min recension!) decenniet därefter! Se alla dessa under en filmkväll och du behöver inget LSD för resten av ditt liv.
Det är för mig en gåta att Hairspray (1988) blev publikens val när det kom till musikaler av John Waters, när Cry-Baby är så oerhört mycket mer klockren! Men när har den stora publiken fattat? Ingen idé att lyssna på pellejönsarna kallad ”publiken”.
Den har en intensitet och rebellisk nerv som är oerhört befriande, med skådespelare som uppenbarligen älskar att få göra något annat än seriös, butter realism. Dysfunktionella karaktärer som då nye tonårsstjärnan Johnny Depp, punkrockaren Iggy Pop, tonårsporrstjärnan Traci Lords, sedermera talkshowvärden Ricki Lake, skådespelarpsychot Willem Dafoe , gamle 50/60-talstonårsidolen Troy Donahue och kidnappningsofferfenomenet Patty Hearst, övriga packet av Waters ”Dreamlanders”, med flera. Schysst mix! Se och lär, alla filmskapare.
Det fullständigt myllrar av briljans genom filmen och jag får inte en lugn stund. Klassisk 50/60-talskultur och tonårsskildrande med idoldyrkan, kärlekstrånande och revolterande filtrerat genom John Waters ögon osar som en stinkande andedräkt du lätt kommer lära dig älska. Du är inte godkänd i min bok om du inte kan det, punkt!
Sammanförandet av hits för att bära fram filmen musikaliskt är för övrigt ”spot on”, så pass att den gamla musiken känns som gjord för filmen. Underbart att se alla dessa udda profiler skaka loss som om dom gett upp alla hämningar till förmån för John Waters anarkistiska queerrevolution!
Läs nu vad övriga filmbloggare listat för filmer som deras egna favoriter från detta filmår bildat av siffrorna 1990. Jag gissar att Goodfellas, Edward Scissorhands och Dancing with the Wolves inte lär gå hem hos alla och att dom kan bjuda på några sköna överraskningar. Är Wild at Heart mer eller mindre omtyckt av mig än hos majoriteten? Är det någon mer som älskar Cry-Baby? Checka in och ta reda på det omedelbart…
Manus: Jerry Stahl, Mark Frost, Harley Peyton, Robert Engels
![DuckTales The Movie - Treasure of the Lost Lamp HINDI Full Movie [Full HD 1080p] (1990) 2](https://exceptfear.files.wordpress.com/2016/05/ducktales-the-movie-treasure-of-the-lost-lamp-hindi-full-movie-full-hd-1080p-1990-2.jpg)
Absurd Cinema 