Etikettarkiv: 1990

Twin Peaks – avsnitt 11 (1990) eller: M.T. Wentz is coming to Twin Peaks

Manus: Jerry Stahl, Mark Frost, Harley Peyton, Robert Engels
Regi: Todd Holland
Episodtitel: Laura’s Secret Diary
Säsong: 2
Sändes: Lördag 20 oktober, 1990
Tittare (USA): 12, 8 miljoner
Tidigare: Avsnitt 10

Cooper and Truman arrest Leland after he confesses to the crime of murdering Jacques Renault in the hospital. Hank asks Norma to tidy up the Double R Diner when he is informed that a shady food critic named M.T. Wentz may be visiting Twin Peaks. Meanwhile, Jean Renault shows a videotape of Audrey Horne being held captive to Ben, demanding a $125,000 ransom for her return, and Cooper to be the drop-off man. Upon returning to One-Eyed Jacks, Jean murders Emory Battis for mistreating Audrey. With help from Truman, Cooper prepares to investigate Audrey’s kidnapping. Josie returns, claiming to have been in Seattle on business, learning from Pete that Catherine died in the sawmill fire. Later, a Japanese businessman, Mr. Tojamura, checks into the Great Northern Hotel.

I Brad Dukes bok Reflections: An Oral History of Twin Peaks berättar Mark Frost om sitt katastrofala samarbete med då destruktiva, heroinmissbrukande manusförfattaren Jerry Stahl som medförfattade dom erotik-expressionistiska undergroundfilmerna Nightdreams (1981), Café Flesh (1982), Dr. Caligari (1989) samt TV-serien Alf och senare CSI. I samband med skrivansvaret av detta avsnitt 11 var han oerhört svårmedgörlig. Eller som Mark Frost uttryckte det; ”an absolute car wreck… He turned in a completely incomprehensible, unusable, incomplete script a few days late and as I recall there were blood stains on it.” Frost fick tillsammans med dom trogna manusförfattarna Harley Peyton och Robert Engels skriva om i stort sett allting i sista minuten för att lösa situationen.

Dick Tremayne: $650. I’ve called around, I’ve been told it’s more than adequate.
Lucy Moran: For what?
Dick Tremayne: For the… to take care of… you know, the… little problem.
Lucy Moran: Richard, here’s what you’re going to do. Take your money, put it back in your wallet, or your pocket, turn around, walk through both sets of doors, the second one sticks sometimes, go out into the parking lot, get in your car, turn the key, and never, ever speak to me again as long as you live! Say one more word and I’ll scream. Leave, please.
Dick Tremayne: [starts to speak]
Lucy Moran: [screams]

Avsnittet som det sedan blev visar inga markanta svagheter, så manusteamet ska ha en eloge. Jag tycker att geisten efter Lynchs inledande två avsnitt av denna andra säsong fortfarande ringer kvar några avsnitt in. Inledningen i form av en bildteknisk färd från ett av hålen på akustikväggen och ut i förhörsrummet där Leland Palmer sitter paralyserad är en kreativ detalj som sätter färg. Ett försök att tillföra något mer än det som finns på pappret i lynchisk anda, helt klart influerat av resan in i örat i Blue Velvet (1986) som Lynch gjorde fyra år tidigare.

En narrativ tråd som gör att det här avsnittet sticker ut från tidigare i serien är kryddan att låta diverse av Twin Peaks invånare surra om matkritikern M.T. Wents besök i Twin Peaks. Det gör att episoden liksom får ett eget narrativ och inte enbart drivs av seriens långsiktiga. Jag tycker faktiskt att det skapar en behaglig, rent ut sagt mysig inramning – och då har jag inte mycket till övers för dramaserier med episodbundna dramainslag mitt i en större berättelse. Normalt sett gör det mig allt för medveten om den dramaturgiskt skrivna strukturen, men det här undantaget gör mig på bra humör. Inte så att jag direkt önskar mer sånt, men för den här gången. Scenerna mellan Hank, Norma, Toad och den okände gästen är en feelgood Twin Peaks inte haft tidigare.

Judge Clinton Sternwood: The law provides us structure to guide us through paralyzing and trying times. But it requires us a vision to its procedures and higher purposes. Before we assume our respective roles in this enduring drama just let me say that when these frail shadows we inhabit now have quit the stage we’ll meet and raise a glass again together in Valhalla.

Domare Sternwood är ett karismatiskt inslag jag gillar skarpt. Trygghet och känsla. Fin dynamik med Cooper och polishuset. Det dundrande regnovädret och åskdundret som kastar blåa ljus utanför polisteamets göranden kring behandlingen av Leland Palmer! Underbar atmosfär där! Det höjer utförandet ytterligare. Även om detta är ett avsnitt som puttrar och inte riktigt har samma höga intrigpuls som föregående tre avsnitt, lyckas regissör Todd Holland att göra det bättre och mer trivsamt än det är på pappret. Det kunde varit ett blekar avsnitt än det är, men är nu ganska trevligt tack vare dom små, små detaljerna. Credd till honom.


 

Betyg – intrig: 6 av 10 (-1)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (+/- 0)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (+/- 0)

 

Twin Peaks – avsnitt 10 (1990) eller: A mystery in her life

Manus: Robert Engels
Regi: Lesli Linka Glatter
Episodtitel: The Man Behind the Glass
Säsong: 2
Sändes: Lördag 13 oktober, 1990
Tittare (USA): 13, 7 miljoner
Tidigare: Avsnitt 9

Blackie holds Audrey hostage and plots with Jean Renault. A brother of Jacques and Bernard, he plans to blackmail Ben Horne for the release of Audrey. James and Madeleine become close, to Donna’s dismay. Lucy lunches with snobby, not-so-gentleman Dick Tremayne. Dr. Jacoby undergoes hypnosis, leading to an arrest. Meanwhile, Nadine wakes from her coma a changed woman. Leland gets arrested because of the murder of Jacques Renault. Donna meets with Harold Smith, a shut-in who had befriended Laura. She finds a diary of Laura’s at Harold’s house.

Avsnitt 11 går snabbt in på Coopers nystande kring jätten, ringen och alla dom märkliga ledtrådarna och till vilka han kan dra linjer. Flummigt detektivarbete 1A, men svaren är få. Albert ger en minnesvärd bekännelse öga mot öga med den rakryggat konfronterande Truman. Jag gillar verkligen Alberts sätt och den intressant trätande relationen till den lokala poliskåren och Truman som här får en härlig twist. Synd bara att klipparen överröstar skådespelets egna känslor genom musik som i sammanhanget blir överoperett och rentav skäl situationen – på fel sätt. ”Skär” kanske är ett bättre ord för att beskriva musik som inte matchar känsloläget och därför saknar harmoni, hur bra musiken i sig än är komponerad.

Leland får kontakt med Cooper och Truman för att berätta att han känner igen mannen på fantombilden från hans barndom. En granne till hans farföräldrar som talades vid med honom och kastade tändstickor omkring sig. Hur kan denna man kopplas till fantombilden rent konkret? Hur kan mannen kopplas till fantombilden om vi frångår det logiska för ett ögonblick? Med tanke på allt som hänt känns det rimligt att även räkna in viss brist på logik i sammanhanget. En vision, likt hans fru Sarah, Maddie, Cooper och vad det verkar – Ronette.

Special Agent Dale Cooper: [mycket seriös] Fellas, let’s stand together for a moment. It’s time I mentioned something. Now, I’m not sure, but I believe I was visited by a giant. Twice. In my room. He left me three clues. The first had to do with Jacques Renault in a body bag. It came true almost immediately. The second was, ”The owls are not what they seem.” The third was about a man who points without chemicals.
Sheriff Harry Truman: [konfunderad] You were visited… by a giant?
Special Agent Dale Cooper: [nickar positivt]
FBI Agent Albert Rosenfield: Any relation to the dwarf?

Vi får bekanta oss med den mystiske enslingen Harold Smith för första gången efter hans gensvar till Donna. Ett mycket givande inslag som skapar mycket intressant nerv. En komplex ung man. Lätt att fastna för, trots att han bär på något – utöver en viss dagbok. Ett mysterium i sin blotta närvaro. Fascinerande. Harold spelas av Lenny von Dohlen (Electric Dreams, Home Alone 3) och jag kan inte annat än berömma sättet han gör det på. Hans närvaro ger andra säsongen något starkt att bygga vidare. Donna gör mycket nytta utan hennes detektivteam.

En annan karaktär som gör entré är gangsteröverhuvudet med det fransk-kanadensiskbrutna uttalet – Jean Renault. Spelad av den smått mytiske och fruktade 60-talstalangen Michael Parks, som då var populär genom TV-serien Then Came Bronson (1969-1970), hans attityd och kompromisslösa sätt att gå dit han själv ville. Övriga skådespelare i casten beskrev honom som en ”Marlon Brando-typ” och förebild. Han insisterade på att spela karaktären Jean Renault med fransk-kanadensisk brytning trots att det inte förhöll sig logiskt till faktorerna runtikring, men det var det uttalet som fick honom att vilja spela rollen och ingen sade emot. Givetvis talade han så även mellan tagningarna. Varför inte liksom?

Donna: As much as I love you, Laura, most of the time we were trying to solve your problems. And you know what? We still are. Not mine or James’ or Maddy’s. Yours. You’re dead Laura, but your problems keep hanging around!

Dom inblandade överraskades tydligen även av hans väldigt lågmälda sätt att tala och spela, som var så tyst att dom knappt hörde honom på inspelningsplatsen. Jag tycker det funkar finfint i slutresultatet. Han ger liksom Harold en karaktäristisk aura som kommer genuint, hur överdriven än hans brytning är. Det känns som att vad som helst kan hända runt honom och det är mest i det subtila som det ger sig uttryck. Du känner förmodligen igen honom som en av Quentin Tarantinos återkommande favoritskådisar, i små fixroller – främst som old school-sheriffen Earl McGraw i From Dusk till Dawn, Kill Bill Vol. 1 och Death Proof, men även som sydamerikansk, mytisk hitmanmentor till Bill i Kill Bill Vol. 2. Underbar skådespelare.

Avsnitt 10 som helhet är mest puttrande och fokuserar på Donnas (Lara Flynn Boyle) kaosartade triangeldrama som liksom eldar på sig själv gång på gång på gång. Mycket ungdomssåpa. Harold är definitivt höjdpunkten och välbehövlig i sammanhanget, för att få Donna att hämta andan från hennes melankoliska passion kring James. Donnas öppna bekännelse vid Laura Palmers gravsten mot slutet må inleda ganska krystat, men jädrar i min låda vad den tar sig när känslorna bubblar över för henne. Donna och peakar här. Blommar ut som karaktär, om än för ett ögonblick.


 

Betyg – intrig: 7 av 10 (-2)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (-2)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (-2)

 

Wild at Heart (1990) eller: Passion på drift med en räv bakom örat

121440822080150000Sex, drugs and rock ‘n’ roll signerat David Lynch är allt Jack Kerouacs ”På Drift” hade velat vara. Efter en handfull comebacks till Lynchs förspel/snedfylla on the road växer upplevelsen till nya höjder.

Sailor flyr i bil genom den amerikanska södern med flickvännen Lula. Lulas mor drar sig inte för något för att stoppa parets flykt, inte ens att anlita en gangster om hjälp.

Passion flödar ur alla ändar från David Lynchs Wild at Heart. Inte en karaktär saknar den och det måste sägas vara ledsnöret genom filmen – kraften och den hisnande farten som passionen ger människorna som inte bara möter den halvvägs, utan kör gasen i botten mot den utan att titta. Angelo Badalamenti har gjort många musikaliska underverk tillsammans med David Lynch, men den där ljudiska atmosfären som han ger alla mörka hörn av Wild at Heart är som en vibrerande, svullen trumhinna i slow-motion!

Och aldrig – varken förr eller senare, har en lynchfilm kryddats med så magnifika ”one shot”-gästkaraktärer, som finns där för att stjäla en scen var, på dom mest besynnerliga sätt. En man tappar sin hand till en hund, en annan yrar om vad som verkar vara allt annat än hundsnack och en tredje har kackerlackor i kalsongerna. Och om det här är hur Lynch ser på Trollkarlen från Oz, hade jag nog som barn varit tryggare utan hans godnattsagor innan jag ska sova.

Lula: One of these days the sun’s gonna come up and burn a hole clean through the planet like a giant electrical x-ray.
Sailor: I wouldn’t worry about that, Peanut. By then people’ll prob’ly be drivin Buicks to the moon.

Samtidigt – en barndom med den tryggheten hade varit oerhört grå och överskattad i jämförelse med Wild at Heart. Det är sorgligt att avsäga sig lite galenskap i trygga händer. Jag har efter en handfull återseenden av Sailor och Lulas roadtrip genom ett stekande lynchland kommit till insikten att jag nu älskar den för helheten. Det är början på den upptrappning av Lynchs ”stream of consciousness”  jag ser.

När Lynch får tolkningsföreträde på andras idéer händer grejer som är lite mer distanserade och med räven bakom örat – än när han skriver saker utan utomstående inblandning (The Grandmother, Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive, Inland Empire). Den räven bakom örat syns i Wild at Heart. Lite mer djävulskt skoj över galenskapen. Lite mer korsdrag mot svärtan i dom absurda lufthålen. Jag älskar bilkrascher. Scenen med en blodig Sherilyn Fenn i öknen.

wild4wild-at-heart-05zabriskie-pointscreenshot-lrg-23 wh10

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

SYD-Betyg-10

Twin Peaks – avsnitt 7 (recension)

Twin-Peaks-Episode-header7Twin_Peaks_-_Stagione_1 - Kopia

Manus: Mark Frost
Regi: Mark Frost
Episodtitel: The Last Evening
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Onsdag 23 maj, 1990
Tittare (USA): 18, 7 miljoner
Tidigare: Avsnitt 6

James Hurley (James Marshall) och Donna Hayward (Lara Flynn Boyle) smiter in på kontoret tillhörande psykoterapeuten Laurence Jacoby (Russ Tamblyn) i hopp om att finna ledtrådar rörande Laura, som var hans patient. Dom hittar ett kassettband som kommer från henne, tillsammans med det andra hjärthalsbandet. Samtidigt på annan plats är Jacoby bortlurad för att försöka möta upp Lauras kusin, Madeline Ferguson (Sheryl Lee), som har maskerat sig för att efterlikna hennes döda släkting. Innan han hinner möta henne blir han dock skuggad och slutligen våldsamt attackerad av en maskerad person som slår honom medvetslös.

013

Cooper och Ed Hurley (Everett McGill) är förklädda inne i One Eyed Jacks – ett kanadensiskt svartklubbcasino och bordell. Cooper pratar med casinodealern tillika drogdealern Jacques Renault (Walter Olkewicz) efter att ha imponerat på Jacques med sin korträknartalang, Cooper misstänker att Jacques är inblandad i Lauras död och lägger korten på bordet. Han försöker genom att låtsas vara Jacques drogkälla att bestämma ett varumöte med Renault inom USA:s gränser, men vill veta om han behöver oroa sig över mordincidenten. Jacques avslöjar att han var med Ronette och Laura tillsammans med Leo Johnson det sena dygnet då hon dog.

Nadine Hurley befinner sig ensam hemma medan Ed är borta vid casinot. I ett melankoliskt tillstånd tömmer hon två pillerburkar för att ta sitt liv. Senare den natten anländer Renault på överenskommen plats för att möta upp Cooper angående drogaffären och en polisstyrka rycker in för att gripa Jacques, för mordet på Laura Palmer. Renault gör motstånd och blir skjuten av poliskonstapel Andy Brennan. Han tas bevakad av polis till sjukhuset, där han anklagar Leo Johnson för att ha attackerat honom natten då Laura mördades – att han slogs medvetslös innan mordet skedde. Lauras far, Leland (Ray Wise), får reda på att en av dom huvudmisstänkta för mordet har gripits. Han tar sig till sjukhuset där han kväver Jacques till döds.

020

Leos hustru, Shelly (Mädchen Amick), befinner sig ensam hemma när Leo kommer för att kidnappa henne. Han kör henne till sågverket, binder fast henne där inne och installerar en tidsinställd detonator som ska tända eld på byggnaden. Samtidigt möter Josie Packard (Joan Chen) upp Hank Jennings (Chris Mulkey) för att ge honom 90 000 dollar. Det avslöjas att Josie betalat Jennings för att sitta av 18 månader i fängelse. Detta säkerställde att ingen av dem skulle vara medvetet inblandade i olyckan som dödade Josies man, vilken hon ärvde sågverket av. Jennings ringer sedan Catherine Martell för att locka in henne i hans fälla. När Catherine anländer exploderar detonatorn och lindar in byggnaden i eldsvåda. Parallellt försöker Leo att döda Shellys älskare, Bobby Briggs (Dana Ashbrook), men hinner inte fullfölja sin aktion eftersom Hank Jennings skjuter honom.

Kvällen börjar gå mot sitt slut och Cooper återvänder till sitt hotellrum där han ringer efter room service. Innan han hinner läsa brevet som Audrey lämnat honom, ringer poliskonstapel Brennan för att informera om att Leo Johnson har blivit skjuten. En knackning på dörren avbryter dock Cooper. När han öppnar möts han av en maskerad person med revolver i handen och träffas av tre skott.

035

[om Jacques Renault]
Harry S. Truman: Do you believe him?
Dale Cooper: He’s too stupid to lie.

Finalavsnittet på Twin Peaks första säsong sändes inte som tidigare, då detta visades en timme senare på kvällen (en timme efter ”prime time”) och på onsdag istället för torsdag, som annars varit Twin Peaks plats i tablån. Jag är inte påläst kring vad som orsakade denna ändring, men kanske ville ABC göra en ändring på försök för att se om publiken kunde öka till säsongsfinalen och på så vis ge lite optimism inför den greenlightade andra säsongen som skulle tablåläggas på hösten, efter sommaruppehållet. Det gav i vilket fall en marginell ökning på 3 miljoner i publik gentemot avsnittet innan. 18, 7 miljoner såg säsongsavslutningen vilket är den högsta siffran sedan avsnitt 2 (senaste avsnittet Lynch regisserade) samt det fjärde bästa resultatet på säsong 1:s totalt åtta avsnitt.

Twin Peaks skapare (tillsammans med David Lynch) Mark Frost är tillbaka som avsnittsmanusförfattare, men denna gång tar han även plats i registolen – något han endast gjorde en enda gång. Med det välkorrigerade drivet och täta stämningen som det här minst sagt händelserika avsnittet har är det dock inte konstigt att dom flesta fansen hade önskat fler episoder regisserade av Frost. Jag vill inte gå så långt som att säga att en stor styrka i avsnittet ligger i regin, då det drivs fram av Frosts finkalibrerade manusskrivande. Däremot lägger Frost upp bollen metodiskt för sig själv på pappret för att sedan kunna leverera regin behagligt och utan hinder.

039 038 040

Ett av favoritögonblicken i Frosts avsnitt som är riktigt kul är hur han väver ihop beskjutningen av Leo Johnson med beskjutningen av antagonisten i såpan-i-såpan Invitation to Love. Just samspelet mellan Leos blick på TV:n och antagonisten när bägge blivit skjutna har nästan existentiell tyngd.Ett av dom starkaste enskilda ögonblicken för mig på denna säsong.

Något som verkligen hjälper till att plocka fram en stark känsla genomgående, som en röd tråd, är att försätta hela avsnittet under på den sena kvällen, näst intill i realtid. Det är ett gyllene berättargrepp att skapa en utpräglad inramning som isolation med hjälp av regn, storm, värme, kyla, rörelse, tidspress, en och samma miljö – eller mörker. Inte just för berättarrörelsen i sig, men för atmosfären och för att fängsla åskådaren i världen den bevittnar.

022

Just i denna episod får vi uppleva allt under Twin Peaks allra mest kritiska tidsperiod, som förstås är nattetiden och kvällen som föregår den. Varje avsnitt hittills har skildrat ett knappt dygn i Twin Peaks, där upplösningen möts i mörker. I denna säsongsavslutning är vi oavbrutet fast i dygnets sista skälvande timmar, där allt tycks hända samtidigt likt en dramaturgiskt fyrverkeripjäs. Både dramamässigt och atmosfärsmässigt högvarv med andra ord.

Som om inte detta vore nog cirkulerar en stor del av berättandet kring den skogsbeskyddade casinobordellen One Eyed Jacks, som tillsammans med skogshotellet Great Northern maximerar skogsatmosfären med sina timmerväggar, hjorthorn, dunkla varande och inte minst frånvaron av fönster och perspektivgivande utsikter. Tätheten går inte helt enkelt inte att undvika.

Frost omsätter underutvecklad potential till efterlängtat innehåll, när flera av den överhängande berättelsens karaktärsskildringar faller på plats och får tid att berättas istället för att strös över avsnittet enbart för teknisk omställnings skull.

036

Karaktärerna Andy Brennan och Nadine Hurley exempelvis, säreget spelade av Harry Goaz (överhängande meriter inom teater) och Wendy Robie (även hon mestadels verksam inom teater men också bärande roller i The People Under The Stairs, Were The World Mine och The Dentist 2). Konstant överdrivna persontyper som hämtade ur ett farsartat lustspel, men med Frost vid rodret får dom mer mänsklighet – mer liv. Dom har inte funkat så bra för vad dom är sedan piloten, som dom gör i detta avsnitt.

Bägge får verkligen material att jobba med och blir mer än endast två lustiga ”freaks”, om jag törs använda sådana uttryck. Dessa figurer med häftigt dragna konturer har icke att förglömma även kvaliteter som verklighetstrogen slätstrukenhet inte klarar av att nudda vid och dom är förstås skrivna av originalskaparna Lynch och Frost. Med Lynchs episoder och framför allt denna av Frost märks det att det också är originalskaparna som besitter förmågan att hantera dom galna ansiktena på ett grundat, dynamiskt vis istället för att hantera dem som ickehumana spektakel.

034

Piper Laurie (Carrie, The Hustler, Return to Oz) och lynchveteranen Jack Nance (Eraserhead, You Don’t Know Jack, Blue Velvet) som Catherine och Peter Martell får också dom utrymme att göra lite ordentliga dramascener, efter att mest ha skymtats i förbifarten majoriteten av avsnitten. Särskilt Nance är en fröjd att se mer av. Scenen dem emellan på sågverkets kontor och när dom sållar i biblioteket är lika mycket karaktärsuppvisning som framåtrörelse av handling. Sedan får bägge karaktärerna en avslutning som tagen direkt ifrån en riktigt glansig såpa – men dom är inte ensamma om det…

Det är en rekordartad mängd saker som dras till sin spets inför säsong 2. Väldigt många trådar når spektakulära ”cliffhangers”, som för att förlösa uppdragen som påbörjats kring varje sidostory och samtidigt bräcka alla såpoperors finaler sammanlagt i ett svep. Hade inte Twin Peaks haft något engagerat att bottna i hade detta sannolikt känts billigt och sökt, men det är här jag tycker att dramaserien bevisar en gång för alla varför den är så mycket mer än en TV-mässig följetong.

044

Den spelar över dom etablerade mönstrena och där uppifrån kan Twin Peaks leka med klichéer som små postmoderna smycken, som bara sväller djupet och höjer topparna som annat på TV knappt lyckas göra åt varken det ena eller andra hållet. Avslutet med en oidentifierad person som skjuter Dale Cooper med tre skott är en uppenbar såpablinkning till alla TV-seriers största cliffhanger – beskjutningen i Dallas (1978-1991, 2012-2014) och frågan ”Who shot JR?” Denna gränslöshet som idag kan kännas lite mer etablerad tack vare allt Twin Peaks influerade, var i 90-talets början verkligen ingen enkel match att genomföra.

Förhållandet mellan Twin Peaks skapare och TV-bolaget liknades emellanåt ”rena rama kalla kriget”. Något som även kan förklara mer än vad många känner till om varför Lynch var väldigt ultimatiskt mot Showtimes inflytande över det kreativa, när stundande säsong 3 skulle produceras.

Hank Jennings: You know there’s a saying in the joint. It’s not Oriental philosophy, but it has a similar kind of logic that appeals to my spiritual nature. Once you’re in business with somebody… you’re in business with them for life. Like a marriage. Til death do you part.

023

Manusen till säsong 1 av Twin Peaks var väldigt hemliga och under inspelningen fick inte ens skådespelarna se vad som hände i den större historien, utan tjuvläste varandras individuellt karaktärsanpassade manus för att lista ut saker. Producenterna och Mark Frost hemlighöll till och med upplösningen för TV-bolaget ABC genom att skicka falska manus till dem, för att dölja för dem att inga förklaringar eller avslut skulle ske i finalavsnittet på säsong 1 och att frågan vem som mördade Laura Palmer inte skulle besvaras denna säsong. Genom att låta allt vara vidöppet med i princip allt hängande i luften inför en fortsättning, skulle publiken och kanalen inte kunna motstå att se fortsättningen, men det var inget dom skulle få reda på innan sändningsdatumen var satta. Ett oerhört djärvt men riskfyllt speldrag av skaparna bakom serien, inklusive kreatörerna Frost och Lynch.

När första säsongen av Twin Peaks väl sändes hade ABC å sin sida en TV-serie som sjönk stadigt publikmässigt och fick en mängd tittarbrev om begär efter att veta vem mördaren var. Deras önskan inför finalavsnittet när serien väl sändes för fullt, var att få svar som kunde tillfredsställa publikens påtryckningar. Därför gav producenterna av serien svar på tal inför finalavsnittet av säsong 1; ”Mördaren kommer avslöjas innan säsongen är slut”.

028

På våren 1990 i samma veva som denna säsongsavslutning skulle sändas, bekräftade ABC att dom gjort klart med en andra säsong av Twin Peaks som skulle spelas in under sommaruppehållet och sändas till hösten 1990. Bakom kulisserna började dock upprördhet ske, eftersom ABC insett att inspelningsmanusen dom fått inte stämmer med produkten dom nu sänder. Förtroendet för producenterna, Frost och Lynch svalnade och när detta avsnitt var slut hade mördaren fortfarande inte avslöjats, trots att ABC desperat gått ut med uppgifter om att detta skulle ske.

Ganska absurda intriger bakom kulisserna som känns svåra att upprepa idag, men som sagt skedde vissa meningsskiljaktigheter, missuppfattningar och tydliga ultimatum kring utformningen av kommande säsong 3 just för att Showtimes producentunderhuggare höll på att gå i ABC:s fotspår. Så här drygt 25 år senare och med facit i hand vet vi att serien lades ner efter sin andra säsong, återupplivades först i nutid och med en stadigt växande publik som nu omspänner flera yngre generationer än dem som såg serien i 90-talets begynnelse.

037

Jag har nu skrivit oerhört utförligt om samtliga avsnitt från den första säsongen, men det är ytterst lite jag skriver som är direkt kritik. Det är inte för att jag undviker detta eller för att jag är blint förälskad. Åtminstone inte just *blint* förälskad. Det är dock så mycket som är bra att seriens haltande bitar är lätta att acceptera och kritiken hoppas jag kommer fram ändå, indirekt genom seriens styrkor. Mer styrka, mindre distraktion och desto lättare att uppleva serien onyanserat, i positiv mening.

Catherine Martell: Who are you?
Shelly Johnson: Shelly Johnson.
Catherine Martell: Do you know who called me here?
Shelly Johnson: No! I don’t know anything, just please help me!
Catherine Martell: Be quiet… I’m thinking…

Jag älskar dock att nysta i detaljer – bra som dåliga, och i det här avsnittet finns en liten detalj jag dock tycker känns förvånansvärt malplacerad. Det är ögonblicket med den lilla kostymörgumman på One Eyed Jacks. En puckelryggad tant med kläder och form som hämtad ur en klyschig filmatisering av någon folksaga. Hon väser med darrande tillgjord och ljus röst. Och går tydligt som någon som gör sig till. Det känns inte ens riktigt bekvämt i ett flackigt serietidningsavsnitt av pulpserien Tales from the Crypt och där hade Frost kunnat ta ner det eller format om inslaget lite. Jag slår vad om (utan att ha korrekturkollat) att personen bakom den förklädda gumman spelas av någon bakom produktionen som ett litet insideskämt, men det ursäktar inte det parodiska ögonblickets sunkighet.

042

Nu står vi dock här med hela första säsongen avklarad och recenserad, med ett medley cliffhangers att hänga upp oss på inför säsong 2. Dale Cooper är skjuten. Leo Johnson är skjuten. Dr Jacoby verkar totalt utslagen av en maskerad person. Jacques Renault är kvävd – av Laura Palmers egen pappa. Nadine har försökt begå självmord. Catherine och Pete syntes senast i ett brinnande sågverk. Shelly likaså. Josie har är pressad under blodspakt. Lucy är gravid. Och Audrey är snopet insyltad i sin fars bordellverksamhet. Glömde jag något? Säkerligen. Lika stor som frågan är kring vem som mördade Laura eller hur det kommer gå med den skjutne Cooper, lika stor är frågan kring vem som egentligen sköt honom?

Vet du inte när du läser det här uppmuntrar jag dig att kommentera om du har någon eller några gissningar vad som kan komma härnäst – eller ännu längre fram. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur andra än jag har tänkt i den här fasen av Twin Peaks – om du så läser det här i år, 2017 eller 2023. Fortsättning följer, i nästa säsong!

047

Trivia:

  • Den excentriske terapeutkaraktären Dr. Jacoby (spelad av West Side Story-veteranen Russ Tamblyn) är baserad på den avlidne ethnobotanisten och psychonauten Terrence McKenna. Dom bär oerhört lika utseende både till ansiktsdrag och klädstil och bägge är verksamma inom alternativa, fria metoder inom deras yrkesfält. Dr. Jacoby har en stark förkärlek till Hawaii och McKenna bodde själv i Hawaii. Dr. Jacoby har en originell lampa formad som en svamp och McKenna forskade och skrev initierat under hela sin karriär om psykedeliska svampar och den psykedeliska kulturen i stort.
  • Everett McGill och Wendy Robie porträtterar äkta makarna Ed och Nadine Hurley i Twin Peaks . Ett knappt år senare spelade dom bror och syster i Stephen King-adaptionen People Under The Stairs (1991).

Betyg – intrig:
Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Recorder-Betyg-Ghost
(9/10)
+1

Betyg – atmosfär:
Owl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-Betyg-GhostOwl-Betyg-Ghost
(8/10) 
+/- 0

Helhetsbetyg – avsnitt 7:
coffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-icon-GHOSTcoffee-cup-icon-GHOST
(8/10)
+/- 0

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

”Diane:

10:58 p.m. After a long and exhausting two months of ”Twin Peaks” we now have a whole summer to wonder who shot Agent Cooper. I don’t think I can take it.

Leo was apparently the ringleader in the death of Laura Palmer. But we don’t know. We still don’t know if Laura is dead.

So what do we know? Call Kyle MacLachlan’s agent and find out what he’s under contract for. There is the possibility of the bulletproof vest. Would David Lynch and Mark Frost dare kill him off?

We don’t know that either. The question is whether we care.

I have to admit this ”Twin Peaks” stuff has me stumped, Diane. Every time I think it’s a work of art, Lynch and Frost just get goofy on me.”

”It may be small comfort to those of us who watched the season’s last episode of ”Twin Peaks” last night, hoping for all the loose ends to be tied up, and all the Gordian knots to be unraveled, but there are good, logical reasons that we’re still shaking our heads about it this morning-good reasons that we’re facing a summer of not only wondering how and why exactly Laura Palmer got killed, but wondering about basic stuff like:

Why the foghorn, in this mountain town?

Why the eye patch on Nadine?

Why the double-three domino, and why is Hank Jennings sucking on it when he talks on the phone to Josie, who holds a drawing of it?

Why did Agent Cooper look so confident when he dug for the ”R” that he found under the fingernail of Laura’s corpse?”

”Folks are worried about FBI special agent Dale Cooper. As a policy ABC won’t discuss how many phone calls it got Thursday in response to the unsettling unending of its mini-series ”Twin Peaks.”

But a spokeswoman said a few people are concerned that the straight-laced, slicked back, upright investigator might have gone the way of Waldo.

And who did kill Laura Palmer?

That was the initial question seven weeks ago when America tuned in to watch the opening show of the much touted David Lynch/Mark Frost series.

Since then, however, we’ve had to sit (trying very hard not to squirm) and watch as everyone in the town became connected in some fashion to the grisly undoing of the good girl with the bad ways.”

Bonusögonblick:

005 002009 004 021014

Årets bästa filmer 1990

41adc5b06f54066174fcc7643e3129ba

1990 var ett jämnt filmår med ganska glorifierande, glättiga filmer av ett – sett över mina egna erfarenheter, ganska lättsamt slag. Till och med dom mörka filmerna har nästan uteslutande ett visst stänk av gullig charm över sig. Dramat verkar dominera vad gäller mina favoriter från året.

Av dom filmerna som hamnade på min personliga tio-i-topp skulle alla utom nummer 1 kunna byta plats med varandra beroende på humör, i stort sett. Just toppfilmen ligger mig mycket varmt om hjärtat och likt en själsfrände är relationen till den oslagbar, men övriga filmer pendlar mellan att vara fantastiska favoriter och härliga filmer med sina ögonblick.

Rescuers-down-under-disneyscreencaps_com-1038

Inte ett lika starkt filmår på den tecknade fronten och barnfilmfronten jämfört med dom starka åren strax innan och efter, men ett par gångbara rullar kom åtminstone.

Det kom däremot en del filmer som inte kvalade in på min personliga lista, men som ändå var profilstarka det här året eller blev efter tid; Den überamerikanska kärleksklassikern Pretty Woman, om den överklassiga men ändock sympatiske silverräven Richard Gere, som förälskar sig i en levnadsglad lyxhora han plockar från gatan, spelad av Julia Roberts i hennes stora genombrott.

maxresdefault (6)

Sci-Fi-blockbustern Total Recall, med Arnold Schwarzenegger som publikmässigt dragplåster till en ambitiös – och vad jag fått för mig, ganska flippig framtidsvision. Dansar med Vargar, som krönte Kevin Costners karriär både som skådespelare och regissör. Ghost, med Patrick Swayze i ytterligare en sån där riktigt snabbmatsosande amerikansk kärleksrulle.

Samt förstås Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag själv aldrig hade tillgänglig att se särskilt mycket. Jag har nog nästan bara sett den en enda gång, trots att jag var besatt av tecknade Turtles som liten. Vilken pojke var inte det i min generation egentligen? Men jag såg mer på den asientrippande, tredje Turtles av dom otecknade och nöjde mig annars med att se VHS-bandningarna av TV-serien om och om och om och om igen, som i trans. Det var knark för mig i en viktig tidsperiod.

nes2_186_1050_591_81_s_c1

Uppföljarna hade också ett glansår 1990. Inte kvalitetsmässigt precis, men flera framgångsrika filmer förökade sig 1990 i och med Die Hard 2, RoboCop 2, Bernard och Bianca 2,  Den Oändliga Historien 2 (regisserad av George ”Mad Max” Miller), Chinatown 2 (eller The Two Jakes som den heter egentligen), Tillbaka till Framtiden III och den tunga  men ofrånkomligt ganska trötta uppföljaren Gudfadern III – som jag ändå tycker är en stark film i jämförelse med annat i genren och detta år över huvud taget.

Jag skulle gärna vilja ha med RoboCop 2 på topplistan då jag har starka, nostalgiska minnen kopplade till den och den  påverkade mig starkt. Min kusin skulle sova över hos mig när jag var cirka 8 år (1996 ungefär) och jag hade genom den mer barnanpassade RoboCop 3 (1993) samt glimtar med ena ögat på det råa originalet börjat gilla den annorlunda poliskaraktären.

robocop_2_study_by_henrikutvonen-d4abwz7

Den här kvällen var bägge mina föräldrar borta över kvällen och vi hade genom någon avslappnad inställning till åldersgränser från föräldrarnas håll fått hyra den brutala RoboCop 2 som underhållning över kvällen. Min kusin visste att den skulle vara väldigt våldsam och att dom till och med sågade i skallen på folk i den. Vi började kolla och jag blev snabbt riktigt illa till mods och samtidigt nyfiken, när maskingevär köttade upp människokroppar, huvuden mycket riktigt sågades upp och hjärnor plockades ur, som små spädbarn ur badbaljor.

Likt dom dinosaurier i Jurassic Park (1993) som traumatiserade mig med samma skräckblandade förtjusning några år tidigare, hade nu RoboCops uppföljare rivit upp såren som föregångarens brutalitet besatt mig med strax innan. Den gav mig riktigt otäcka mardrömmar samma natt; mitt hus var en hotfull zon i slowmotion, där min kusin och mina föräldrar var ondskefulla robotar förklädda som människor, eller något åt det hållet. Sannolikt bidrog den till mardrömmarna indirekt, många av dom nätterna som passerade även därefter.

Jezebel_Jacob_s_ladder

Härliga tider var det oavsett, för ett högst introvert våldsfixerat barn som jag då var. RoboCop 2 i sig var ju inte riktigt en filmisk höjdare så här i efterhand även om den då förstärkte min bild av fenomenet som något av det råaste som gick att se. Jag var inte sugen att se om den på länge vilket jag inte gjorde heller (jag höll mig fast vid 3:an även följande år), men den tydliggjorde sina spår för hur brutalt våld och psykotisk misär kan skildras och därför har den en särskild plats i min mörkrädda uppväxt.

Men här är min lista över dom filmer som jag sett året 1990, rangordnat från ”sämst” och hela vägen till ”bäst”!

 


The-Witches-1990-1

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Miller’s Crossing, Jacob’s Ladder, The Witches, The Ambulance, Awakenings, Step Across the Border, Das Schreckliche Mädchen, Dancing with the Wolves, Nightbreed, The Exorcist III, Narrow Margin, White Hunter Black Heart, The Two Jakes, King of New York, Pump Up the Volume, Total Recall, Dick Tracy, Pacific Heights, Internal Affairs, Truly Madly Deeply, Ghost, Tales from the Darkside: The Movie, Flatliners, Darkman, The Bonfire of the Vanities


dQdPb

Inte ens nära:
Macken, Arachnophobia, The Rookie, Pretty Woman, Presumed Innocent, Kindergarten Cop, Tremors


DuckTales The Movie - Treasure of the Lost Lamp HINDI Full Movie [Full HD 1080p] (1990) 2

Nästan där:
The Godfather: Part III, The Rescuers Down Under / Bernard och Bianca i Australien, Too Young To Die?, Mermaids, DuckTales – The Movie – Treasure of the Lost Lamp, RoboCop 2, Two Evil Eyes,  Black Jack, The Hunt for Red October, Back to the Future: Part III, Nils Karlsson Pyssling, Die Hard 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, The Neverending Story II: The Next Chapter


 

Topplistan:

10. Goodfellas

xtGWfxJ tumblr_ntt6rfGnQm1uwh601o5_1280pesci-goodfellas

Martin Scorseses (Taxi Driver, King of Comedy, The Wolf of Wall Street) kanske mest älskade film vad det verkar, men den har aldrig bitit något särskilt på mig. Gangstertema och buddyrelationer är i sig ointressant och jag bryr mig inte om huvudkaraktären alls trots att han bär den lagom episka historien på sina axlar.

Däremot älskar jag det visuella i form av foto och ännu mer klippningen, när den rör sig i rätt miljöer.


9. La Femme Nikita

image01 image03 339aee122049 1866_5

Franske talangen Luc Besson (Det Stora Blå, Leon, Det Femte Elementet) gjorde denna under sin korta glansperiod av auteuriska, atmosfärstyngda genrebrytarfilmer. Nikita banade väg för den filmiska tvillingbordern och mästerverket Leon som kom fyra år senare, men föregångaren har helt egna kvaliteter i form av en väldigt originell huvudkaraktär – den kvinnliga yrkesmördaren Nikita.

Jag dreglar som alltid över Luc Bessons förkärlek för ultravidvinkelperspektiv som fotografisk riktning.


8. Misery

misery-3 misery_blu-ray 09aaab1misery04

Min favorit Kathy Bates (Dolores Claiborne, American Horror Story, Titanic) har fullkomlig lekstuga när hon för en gångs skull får något av en huvudroll, i denna finessartade kammarspelsrysaren efter en förlaga av Stephen King. Upplägget är fantastiskt berättande och det funkar mycket bra som komprimerad film, vilket inte alltid är fallet när det kommer till filmatiseringar av Kings material.

Här kan till och med dem som ogillar övernaturliga inslag och hellre vill åt det psykologiska få vad dom vill ha, eftersom filmen är helt och hållet ett både psykologiskt och fysiskt intressant maktspel, med en undertext som ligger väldigt nära skaparen King själv. Regisserad av Rob Reiner (This is Spinal Tap!, A Few Good Men), som tidigarefilmatiserade en annan förlaga av King till en mycket fin film, närmare bestämt Stand By Me (1986)


7. Tulitikkutehtaan Tyttö / Flickan från Tändsticksfabriken

tumblr_nga8i31hxa1tus777o1_1280 σπρτ (3) (1)tumblr_n025aksimS1qbvm6yo1_1280

Finske esset Aki Kaurismäki (Mannen Utan Minne, Mannen Från Le Havre) fångar här som knappt någon annan en absurt matt diskbänksrealism och lågmäld saga i ett. Jag gillade den skarpt när jag såg den på filmskolan för cirka åtta år sedan och ska nog se om den snart. Mycket fint foto, atmosfär och minimalistiskt deppigt skådespeleri från framför allt radarparhästen Kati Outinen.


6. Edward Scissorhands

edward_scissorhands_hill edward-scissorhands-crop-2edwardscissor5604

Är det Tim Burtons bästa film? Jag är inget fan av Tim Burton då jag sällan blir känslomässigt drabbad av hans filmer. Jag träffas mest av att energin lagts på yta och effekt, kring simpla berättelser. Inget fel i det dock om den simpla berättelsen är riktigt stark, som här. Sedan har ju filmen en fantastiskt uttänkt visuell prägel på det, som är en slåendeweirdorekonstruktion av USA:s technicoloridylliska, reklamosande 50-tal.


5. Lord of the Flies

QUzsJ
PLa38
wd2sqczuqhtSS2

Jag har inte sett den svartvita filmatiseringen av Flugornas Herre från 60-talet ännu, även om jag haft händerna på den ett antal gånger. För mig är Flugornas Herre kanske den bästa litteraturen någonsin då historien är så essentiell, om barn som bygger sin egen samhällsstruktur på en öde ö och sedermera även åstadkommer samhällets fatala brister. Människans kontrollsökande inom frihetens ”gränser” är en svaghet denna varelse aldrig kan komma ifrån, om det så är niom familjen, på skolgården, i fotbollslaget eller i den öppna, större demokratin vi kliver in i som samhällsansvariga människor.

Versionen från 90-talet såg jag som många andra på skoltid i mellanstadiet och jag har inte sett den sedan dess så vitt jag minns, men jag gillade även denna film trots att den kanske hade halkat ner i status vid en omtitt senare i livet. Med grundmaterialet i ryggen är den dock så här bra enligt mig.


4. Wild at Heart

wh10
000ec2e88d21c789f318bfbed3c629b60d7afbe6 (1)
screenshot-lrg-23
large_wild_at_heart_blu-ray_3

Wild at Heart är en lekfull, otäck, erotisk, ångestladdad, rolig och kanske allra mest enkel road movie  av min favoritfilmskapare genom alla tider – David Lynch. Baserad på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula (här spelade av Nicolas Cage och Laura Dern) är den både kompromisslös mot hur road movies ska vara, hur berättande går till och inte minst kompromisslös mot vad han själv gjort tidigare.

Jag klickade inte med filmen första gångerna jag såg den, då den inte kändes lika djup och schizofren som exempelvis Eraserhead (1977), Lost Highway (1997) eller Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Det är endast den här och Dune (1984) av Lynch som jag varit lite reserverad inför. För varje omtitt har den dock växt alltmer och nu är den defintivt en av favoriterna och tveklöst en sällsamt vacker fläck i summerandet av hela filmhistoriens utbud på 90-talet. Den må kännas bagatellartad till ytan, men med inlevelse är det en psykedelisk kärleksresa med nunor du annars endast möter i dina drömmar, rätt ut i öknen, in i den brännande solen – och tillbaka.

Lynch gjorde framför allt en rad enskilda genidrag här, då filmen hela tiden är på väg till nya ställen utan att riktigt vilja landa. Han förde in en dimension av Trollkarlen från Oz i den redan postmoderna ”Romeo och Julia”-sagan. Han castade excentriske Crispin Glover i vad som först var en liten, liten cameo som en ofantligt mycket mer excentrisk filur, men som sedan eskalerade, och eskalerade, och eskalerade.

Han castar (redan då) veteranen Harry Dean Stanton (Paris, Texas och Alien men också Fire Walk With Me och Inland Empire) i rollen som en smärtsamt sympatisk och godhjärtad detektiv, men ändå långt ifrån Dale Coopers persona i Twin Peaks (1990-1991) eller Bettys i Mulholland Drive (2001). Sedan släpper han loss Willem Dafoes (Antichrist, The Last Temptation of Christ, Shadow of the Vampire) hela register av galenskap i en av filmhistoriens mest underbart obehagliga karaktärer genom tiderna – Bobby Peru. Namnet väcker mer rysningar än Belsebub eller Voldemort själv…

Han lät vissa nya ansikten vara med från Twin Peaks, som han strax innan spelat in pilotavsnittet av. Favoriten för mig (och ett av mina favoritögonblick någonsin regisserat av Lynch) är när Sherilyn Fenn (Audrey i Twin Peaks) hittas i fotändan av en hemsk bilolycka mitt ute i ingenstans. Magiskt! Även om Lynch alltid har ett rejält stänk absurd ”americana” i sina verk, är förmodligen inget han gjort lika hejdlöst ”americana” som Wild at Heart.


3. Yume

dreams-1990-1080p-web-dl-aac-2-0-h-264-hdstar-31 4b47f8b1f9ad7d2e7ecc9b4d019cf356 tumblr_m345m5rhpu1qa39h2o1_1280

Akira Kurosawa (De Sju Samurajerna, Kagemusha, Yojimbo – livvakten) gjorde filmer flitigt och med ständigt ökande kreativitet ända in i döden känns det som. Yume (också kallad Akira Kurosawa’s Dreams) – med beundrargrundat stöd av fansen Steven Spielberg (som prducerade) och George Lucas (som entrepenerade en del av specialeffekterna), är sannolikt hans mest experimentiella film någonsin. Han var 80 år ung när han förverkligade den. Inspirerande, för den som tror att konstnären i dig tar slut efter 30. En film indelad i åtta specifika kapitel, som var för sig skildrar drömmar Kurosawa själv drömt under sitt liv och lagt på minnet för framtida skapelser.

Jag blev tipsad av Yume av en klasskamrat när jag gick på gymnasiet, då samtalet förmodligen kommit in på annorlunda film och möjligen  Kurosawas bedårande film Ran (1985). Han berättade att han sett en film en gång av Kurosawa som var något helt annorlunda mot allt annat. Den var i färg och skildrade drömmar, människor utan riktiga ansikten som gick genom en overklig skog och mitt i allt dök Vincent Van Gogh – spelad av Martin Scorsese (?!), upp och målade tavlor, som huvudkaraktären sedan vandrade i som verkliga landskap.

Låter inte det skapligt mycket som en typisk beskrivning av ”det drömmar är gjorda av”? Jag blev fängslad direkt och letade frenetiskt på DC++, Limewire och videobutiker i ett antal månader innan jag lyckades beställa den från Asien och se den med egna ögon. Jag fick hem sista kapitlet på Limewire dock, men det var ganska omöjligt att förstå något av det utan övriga tillgängliga, även om det var en riktigt bra morot.

Folk tycks ha väldigt skilda åsikter när det kommer till drömskildrande och poängen med att berätta om drömmar – detta nonsens. Görs det så här vackert är det inget snack om saken vad jag föredrar i ”kriget” mellan dröm och verklighet. Det alla dessa tråkmånsar till drömskeptiker inte fattat, är att livet i sig saknar poäng precis som drömmarna dom vill avfärda som nonsens. Lägg ner er inbillade, inrutade illusion till tillvaro och börja se verkligheten för vad den är istället!


2. Home Alone

HF7Y0853_home_alone_blu-ray ralph-foody-movies HF7Y0860_home_alone_blu-ray

En julfilm kan knappt bli roligare än så här. Inte ens en komedi kan väl knappt bli roligare än Ensam Hemma och samtidigt nå världspublik? Barnskådisen (numera heroinvraket) Macaulay Culkin som spelar huvudstjärnan förstod det och slutade på topp, eftersom hans fortsatta karriär knappt existerar. Jo, jag vet att han gjorde Richie Rich (1994), My Girl (1991) och lite sånt, men vi blundar och går vidare nu. Okej.

Jag är inte ensam om att ha sett denna traditionsenligt på otaliga jular i rad och det tycks vara en film av få som för samman släkt och vänner oavsett ålder, för att njuta av något tillsammans. Någon brukar nämna julen, men Home Alone är nästan mer ”jul” än julen i sig. Skriven av 80-talarnas 80-talare, John Hughes (The Breakfast Club, Ferris Buellers’s Day Off, Pretty in Pink) och en smått perfekt feelgoodfilm.


1. Cry-Baby

Screen shot 2014-03-06 at 11.18.29 PM aad9a7c3281d8c41928adc997b052a13 7el

Även om Johnny Depps bästa skådespelarprestation i cineasters ögon möjligen är som nämnda  Edward Scissorhands och i publikens ögon Jack Sparrow, är John Waters (Pink Flamingos, Female Trouble och allmänt suverän avantgardist) hysteriskt absurda tonårsrebellfilm Cry-Baby i sig Johnny Depps allra bästa film i karriären.

Det är också en av ytterst få musikaler som jag verkligen uppskattar, men i just det här fallet ÄLSKAR. Absurd frisläppthet som överträffar konventionell komedi, precis som övriga, förbisedda kultfilmer som Frank Henenlotters ”body horror” Brain Damage (1988) gjorde på sitt sätt ett par år innan, ungdomslägerrullen Wet Hot American Summer (2001 – läs min recension!) ett decennium senare – och antisnutrökaren Wrong Cops (2013 – läs min recension!) decenniet därefter! Se alla dessa under en filmkväll och du behöver inget LSD för resten av ditt liv.

Det är för mig en gåta att Hairspray (1988) blev publikens val när det kom till musikaler av John Waters, när Cry-Baby är så oerhört mycket mer klockren! Men när har den stora publiken fattat? Ingen idé att lyssna på pellejönsarna kallad ”publiken”.

Den har en intensitet och rebellisk nerv som är oerhört befriande, med skådespelare som uppenbarligen älskar att få göra något annat än seriös, butter realism. Dysfunktionella karaktärer som då nye tonårsstjärnan Johnny Depp, punkrockaren Iggy Pop, tonårsporrstjärnan Traci Lords, sedermera talkshowvärden Ricki Lake, skådespelarpsychot Willem Dafoe , gamle 50/60-talstonårsidolen Troy Donahue och kidnappningsofferfenomenet Patty Hearst, övriga packet av Waters ”Dreamlanders”, med flera. Schysst mix! Se och lär, alla filmskapare.

Det fullständigt myllrar av briljans genom filmen och jag får inte en lugn stund. Klassisk 50/60-talskultur och tonårsskildrande med idoldyrkan, kärlekstrånande och revolterande filtrerat genom John Waters ögon osar som en stinkande andedräkt du lätt kommer lära dig älska. Du är inte godkänd i min bok om du inte kan det, punkt!

Sammanförandet av hits för att bära fram filmen musikaliskt är för övrigt ”spot on”, så pass att den gamla musiken känns som gjord för filmen. Underbart att se alla dessa udda profiler skaka loss som om dom gett upp alla hämningar till förmån för John Waters anarkistiska queerrevolution!


 

Läs nu vad övriga filmbloggare listat för filmer som deras egna favoriter från detta filmår bildat av siffrorna 1990. Jag gissar att Goodfellas, Edward Scissorhands och Dancing with the Wolves inte lär gå hem hos alla och att dom kan bjuda på några sköna överraskningar. Är Wild at Heart mer eller mindre omtyckt av mig än hos majoriteten? Är det någon mer som älskar Cry-Baby? Checka in och ta reda på det omedelbart…

Flmr

Fiffis filmtajm

Filmitch

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Twin Peaks – avsnitt 6 (recension)

Twin-Peaks-Episode-header6 20114-001

Manus: Harley Peyton
Regi: Caleb Deschanel
Episodtitel: Realization Time
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Torsdag 17 maj, 1990
Tittare (USA): 15, 6 miljoner
Tidigare: Avsnitt 5

Cooper har återvänt till sitt hotellrum där han hittar Audrey (Sherilyn Fenn) naken i hans säng. Han tydliggör att han omöjligt kan bli inblandad med henne på grund av hans position i utredningen och som FBI-utredare och hennes position som studerande i ung ålder. Han säger att det hon behöver är en vän och föreslår att han kan vara det, varpå han går ner till restaurangen och hämtar kvällsmat åt dem båda medan hon tar på sig kläderna. Nästa morgon planerar han och Sheriff Truman (Michael Ontkean) för att besöka svartklubben One Eyed Jacks på andra sidan den kanadensiska gränsen genom att gå undercover, då den misstänkte Jacques Renault har kopplingar dit. Dom tar hjälp av bookhouse boy-medlemmen Ed Hurley (Everett McGill) och 10 000 nypressade dollar från FBI:s kassa för att framstå som högsatsande spelrävar.

003

Leo Johnson – vid liv men skadad, spionerar på sitt hem och ser Bobby Briggs besöka Shelly. Hon är livrädd över att Johnson ska komma tillbaka och döda henne, men Briggs försäkrar henne om att han vill ta hand om saken. Leo lyssnar på en polisradio i sitt fordon och hör att Jacques Renaults fågel av arten beostare nu betraktas som ett vittne i mordutredningen, då dess förmåga att härma tal i bästa fall kan ge någon ledtråd. Leo kör omedelbart iväg. På natten skjuter han fågeln genom polisstationens fönster. En ljudinspelare har dock varit aktiverad vid fågelburen över kvällen och Cooper får höra att orden ”Leo, no!” är en av flera meningar inspelningen fångade den kvällen.

James Hurley (James Marshall), Donna Hayward (Lara Flynn Boyle) och Madeline Ferguson (Sheryl Lee) lyssnar på kassettbanden som Maddy hittade i Lauras sovrum. Samtliga är monologer ämnade till psykiatrikern Dr Laurence Jacoby (Russ Tamblyn). En av dessa blottande inspelningar – daterad till dygnet då hon försvann, finns inte där bland resten av banden. Ungdomarna planerar att använda sig av Maddys likheter med kusinen Laura för att distrahera Dr Jacoby länge nog för att kunna smita in på hans kontor och sno det förlorade kassettbandet. Dom lyckas få Jacoby att gå i fällan länge nog för att hitta bandet, men Donna och James är skuggade på avstånd av Bobby Briggs. Han är i sin tur skuggad av ytterligare en person. Bobby gömmer en påse kokain i tanken på James motorcykel.

010

Audrey har i sin tur påbörjat jobbet vid hennes fars varuhus, vid parfymdisken där både Laura och Ronette Pulaski var anställda vid innan deras försvinnande. Audrey fortsätter hennes spionerande genom att se hennes kvinnliga medarbetare bli överöst med gåvor och erbjuden ett jobb som glädjeflicka på ett priviligerat ställe av parfymbutikens chef. Senare hittar Audrey både Ronettes och Lauras namn på chefens speciella lista. Efter att Audrey lyckas få en adress till One Eyed Jacks, besöker hon svartklubben under falsk identitet. Klubbens föreståndare, den lömske Blackie O’Reilly (Victoria Catlin), är tveksam till att anställa henne, men ändrar uppfattning när Audrey visar sin färdighet att knyta en knut på en körsbärstjälk med sin tunga.

Catherine Martell (Piper Laurie) får reda på att en ny policy för livsförsäkringen har tagits ut i hennes namn, av Josie Packard (Joan Chen) och Benjamin Horne (Richard Beymer). Martell hade planerat med Horne att bränna ner Packards sågverk för att billigt kunna köpa marken det står på. Josie samtalar med Horne över telefon, går med på att sågverket hon äger med Catherine Martell kan brännas ner, men att Martell ska brinna inne tillsammans med sågverket. När Josie Packard lägger på visar det sig att den nyligen frisläppte mördaren Hank Jennings (Chris Mulkey) har befunnit sig vid hennes sida.

012

Säsongens näst sista avsnitt når en ny bottennivå vad gäller publik, genom att dala från 17, 3 miljoner till 15, 6 miljoner tittare. Ett tapp på nästan 2 miljoner. Harley Peyton återvänder som manusförfattare av detta avsnitt, efter att tidigare ha skrivit det gastkramande begravningsavsnittet (avsnitt 3).

Regissör är Caleb Deschanel – gift med Mary Jo Deschanel (som spelar Donnas mamma i Twin Peaks) och far till inga mindre än Zoey Deschanel (500 Days of Summer, New Girl) och Emily Deschanel (Bones, My Sister’s Keeper). Han hade innan Twin Peaks regisserat några filmer själv, men främst varit fotograf på ganska prestigefyllda projekt som The Right Stuff (1983) och More American Graffiti (1979). Senare hade han hand om foto i filmer som Anna and the King (1999), The Patriot (2000), The Passion of the Christ (2004) och William Friedkins Killer Joe (2011).

044

Jag gillar hur Audreys utrymme i serien expanderar i det här avsnittet. Hon har länge utfört sitt privata detektivarbete och samtidigt flörtat med Cooper. Ett försök som sett utifrån det här avsnittet får en ny vändning, då Cooper står på sig vad gäller hans hederlighet och yrkesmässiga professionalism på ett sätt som jag tycker känns värdigt, även om något inom mig vill att det ska bli något mer mellan dem. Samtidigt är tanken på en vänskaplig kemi och ett lovande samarbete mellan dem något intressant i sig som lovar ännu mer, då det för tankarna till klassiska ”film-noir”-radarpar som exempelvis gamle Philip Marlowe (Humphrey Bogart) och unga Vivian Rutledge (Lauren Bacall) i The Big Sleep (1946), vars kemi snarare bestod av deras växelverkande, ytkonstrasterande men inomlika magnetism.

Dale Cooper: Audrey, you’re a high school girl. I’m an agent of the FBI.
Audrey Horne: So, do you want me to leave or what?
Dale Cooper: What I want and what I need are two different things, Audrey.

014

Audrey är ju en mycket spännande, personaskiftande femme fatale med skinn på näsan medan Dale Cooper är en oemotstridligt fascinerande detektiv. Bägge växlar på varsitt håll mellan nyfiket barnasinne och fingerfärdig intelligens. En vänskap mellan dem kan möjligen gynna dem mer än ett på flera sätt riskfyllt kärleksförhållande. En nästan syskonmässig vänskapspotential rivs lätt genom sexuella förlösningar. Cooper lär vara en av dom bättre vännerna Audrey kan få. Utifrån Audreys soloshow blandat med känslomässiga bräcklighet vid sidan av andra människors gemenskap – samt förstås hennes kalla förhållande till den dysfunktionella familjen Horne, är Coopers bedömning mycket rimlig i att hon behöver en vän.

Sedermera är bägge full fart framåt i deras vardera utredningar kring Lauras mysterium, som om Nancy Drew (Kitty) och Kalle Blomkvist var satta på samma fall. Kontrasten mellan Audrey kontra den andra tjejen vid parfymavdelningen tycker jag är mycket intressant. Audrey verkar naturligt ha en fallenhet för att se igenom andra människors falskheter och underliggande motiv. Hon tar tag i saker på egen hand för att få det hon vill ha och är beredd att kliva andras korruption på tårna för att få egen vinning av den. En orm eller något annat lömskt rovdjur.

024

Den andra tjejen vid parfymdisken är däremot oerhört from som ett lamm och överdrivet mjuk i sitt sätt, även om hennes underliggande motiv också verkar vara väldigt karriärsökande och statusmässigt målmedvetet. Hon är smörigt vänlig, men känns inte genuint godhjärtad utan falskspelar sig kallt fram precis som Audrey.

När bägge dessa möts är det som att Audrey spelar ner sig själv till kollegans nivå för att inge ett falskt förtroende, medan kollegan å andra sidan inte har förmågan att själv höja sig över Audreys sluga nivå. Det är som två manipulativa människor i samma bur, som går en direktmatch med bägges favoritmedel och Audrey har hela tiden ett övertag. En väldigt djupdykande analys från min sida av ett litet inslag, men jag kan inte låta bli att underhållas av det!

Ett annat ögonblick i avsnittet som fascinerade mig på detaljnivå, är när Nadine beklagar sig över att hon inte fått till det i livet med dom tysta gardinstängerna och Ed stöttar henne tålmodigt. Men ”Big” Ed spelar som att han själv befinner i en såpopera, med såpoperan ”Invitation to Love” på TV:n i bakgrunden. Det går verkligen att se hopplösheten i hans ansikte av att behöva höra sig själv spela den rollen. Det insiktsfulla i att han inte älskar henne på riktigt och på så sätt endast är en roll i någon annans liv, precis som rollerna i en orealistisk, krakelerande såpaintrig – och precis som dessa intriger är för dem som ser dem på TV. Underbart metagrepp.

051

När sedan han och Cooper infiltrerar One Eyed Jacks finner jag det komiskt att Big Ed Hurley får en peruk för att inte bli igenkänd, som nästan är identisk med hans riktiga frisyr. Brunt lockigt hår ovanpå brunt lockigt hår. Alla dessa små detaljer som detta avsnitt bär på är det jag tar med mig. Ett samspel mellan fint karaktärsskrivande i förhållande till varann samt rent objektmässiga kvaliteter med TV:n i rummet som en spegel till karaktärerna och peruken som ytterligare en blinkning till skådespelandet karaktärerna gör. Ingen annan bryr väl sig dock lika mycket som jag om det.

En sak till angående Coopers barnasinne och infiltrerandet på One Eyed Jacks; Cooper går in i täckmanteln som casinokille med samma entusiasm som ett barn. Han gillar att spela spelet och känner verkligen att han leker. Det finns en glädje för mig som åskådare att se någon leka trots allvaret. Det som Cooper och Audrey bemästrar om och om igen till min stora förtjusning.

050

Avsnitt 6 är alltså starkt, med mycket intrig, många händelser och detta till trots även ganska mycket stämning. Dom inspelade meningarna från beostaren Waldo ger rysningar. Jag minns att jag när jag såg serien första gångerna lyssnade på dessa om och om igen tack vare små ljudklipp av dem som jag lade in på min mp3-spelare. Det var alltid några av favoriterna bland alla dom ljudklipp jag hade från serien.

Det allra mest ryggrysande innehållet i denna episod är dock när Donna, James och Maddy lyssnar på Lauras inspelade band och därefter ger sig ut i Twin Peaks alltid lika atmosfäriska natt. Maddy är utklädd till Laura för att lura Dr Jacoby och den märkliga siuationen, med Bobby och någon okänd person spionerandes i buskagen, är ett laddat moment. Dom unga människornas egna detektivarbeten når hitintills någon slags höjdpunkt här.

030

En svaghet i detta avsnitt är alla vändningar och dubbelspel kring Josie Packard, Catherine Martell och Ben Horne. Jag tycker intrigen överlag hittills är underhållande på ett såpamässigt, gammaldags charmigt vis och den ger en tillbakalutad mysfaktor till intrigerna med Laura. Däremot blir den just här svår att hänga med i. Vem är i maskopi med vem? Vad var det dom ville åt nu igen? Vem äger sågverket eller är det både Catherine och Josie, vilket är orsaken till allt? Jag blir för en stund förvirrad, även om poletten faller ner nu när jag resumerade avsnittet i skriven form. Manusförfattare Peyton har en trend att packa sina avsnitt till gränsen.

Dale Cooper: Harry, what’s on your mind?
Harry S. Truman: I’m worried about Josie. She’s been really afraid.
Dale Cooper: About what?
Harry S. Truman: Ben Horne and Catherine Martell. They’ve been seeing each other on the sides, it’s been going on for years. Josie just found out. She thinks that they are planning to burn down the sawmill, and somehow get rid of her too.
Dale Cooper: Do you belive her?
Harry S. Truman: Well… I know that Ben Horne wants that land around the sawmill for Ghostwood Developments, and Josie won’t sell. So, yeah. I believe her.
Dale Cooper: Well, how much do you know about her? Where she’s from? Who she was before she came to Twin Peaks?
Harry S. Truman: What are you getting at?
Dale Cooper: The truth Harry. Because that’s my job.

Nu är det inte långt kvar på första säsongen. Näst på tur är säsongsavslutningen, skriven och regisserad av Mark Frost.

031

Trivia:

  • Det falska namnet som Audrey uppger för Blackie, ”Hester Prynne”, är namnet på huvudkaraktären i Nathaniel Hawthornes romanklassiker The Scarlet Letter (1850).
  • Den man som har hand om Catherine Martells policy till livsförsäkringen kallas Mr Neff. Fred MacMurrays karaktär i den klassiska noirdeckaren Double Indemnity (1944) är en försäkringsförsäljare som går just under namnet Walter Neff.
  • Blackie nämner för Dale Cooper att han ser ut som skådespelaren Cary Grant (North by Northwest, His Girl Friday, Notorious!), vilket jag helt klart kan hålla med om, med hakan och dom lite avlånga kinderna. Kyle MacLachlan som spelar Cooper skulle sedermera komma att spela Cary Grants spöke i filmen Touch of Pink (2004).

Betyg – intrig:
Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Recorder-Betyg-GhostRecorder-Betyg-Ghost
(8/10)
-1

Betyg – atmosfär:
Owl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-Betyg-GhostOwl-Betyg-Ghost
(8/10) 
-2

Helhetsbetyg – avsnitt 6:
coffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-icon-GHOSTcoffee-cup-icon-GHOST
(8/10)
-2

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

”Only one of the three most-asked questions about ”Twin Peaks” has been answered. ABC answered it when the network announced its new fall schedule Monday. Yes, ”TwinPeaks” will be back next season. All ”Peaks” freaks, Cooper troopers and doughnut dollies can relax. And rejoice.

As for the other two big stumpers-who killed Laura Palmer, and will tonight’s season finale (at 10 on Channel 7) reveal the murderer’s identity?-nobody’s talking, and that includes ABC and the producers and creators of the series, David Lynch and Mark Frost. They declined to make the episode available for preview.”

”Peggy Lipton co-stars on ”TwinPeaks,” but even she doesn’t know who killed Laura Palmer. ”I don’t know if anyone on the cast knows,” she said this week.

That’s hard to believe, given that someone on the show must have done it. ABC promises answers when the season finale of ”TwinPeaks” airs from 9 to 10 tonight on WLS-Channel 7.

”It’s like life,” Lipton said. ”Sometimes it doesn’t make sense.” ”

Bonusögonblick:

034
018
027
037
042
045
053

Twin Peaks – avsnitt 5 (recension)

Twin-Peaks-Episode-header5

5935TwinPeaksSeason1_noninir0_original

Manus: Mark Frost
Regi: Lesli Linka Glatter
Episodtitel: Cooper’s Dreams
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Torsdag 10 maj, 1990
Tittare (USA): 17, 3 miljoner
Tidigare: Avsnitt 4

Cooper (Kyle McLachlan) väcks tidigt av ljuden från livliga, isländska turistfestligheter på Great Northern Hotel. Han beger sig därifrån för att träffa Truman, medan den sprudlande Jerry Horne (David Patrick Kelly) är tillbaka från sin senaste affärsresa och träffar sin bror Benjamin (Richard Beymer) för att diskutera dom nya, isländska investerarnas del i deras skogskapital. Leland Palmer (Ray Wise) anländer – förvirrad och med en stark vilja att återvända till sitt arbete för att rensa tankarna, men bröderna Horne skickar hem honom. Cooper, Truman (Michael Ontkean) och Dr Hayward (Warren Frost) diskuterar Leo Johnsons blodiga skjorta, med den nya vetskapen från proverna att blodet inte tillhörde Lauras, utan drogsmugglaren Jacques Renault vars lägenhet dom hittade skjortan i.

003

Leo Johnsons fru Shelly äter frukost med sin älskare Bobby Briggs. Dom leker med Shellys pistol och Bobby skojar om vad han ska göra med Leo om han kommer på dem. När polisen Andy Brennan (Harry Goaz) knackar på för att förhöra Shelly om Leo blir Bobby rädd och gömmer sig i rummet intill. Shelly berättar för Brennan om Leo och försöker få hennes man att verka väldigt misstänkt för inblandningen i mordet på Laura och Jacques Renaults försvinnande.

I en annan del av Twin Peaks möts älskarna Ed Hurley (Everett McGill) och Norma Jennings (Peggy Lipton) för att prata om Normas äkta man och Eds fru. Normas man Hank (Chris Mulkey) har släppts fri från fängelset, medan Eds nerviga fru alltmer börjar bete sig som om hon håller på att bli galen. Jennings går med känslan av att saker inte kommer någon vart åt det bättre och ”Big” Ed lämnas modfälld. Audrey Horne (Sherilyn Fenn) blir anställningsintervjuad vid Hornes varuhus, som ägs av hennes pappa. Hon utpressar den personalansvarige mannen som intervjuar henne att hon vill jobba vid varuhusets parfymavdelning – samma butik som Laura och Ronette Pulaski arbetade vid innan dom försvann.

022

Lauras kusin Madeline Ferguson (Sheryl Lee) möter upp James Hurley och Donna Hayward (Lara Flynn Boyle) vid RR Diner. Dom diskuterar Lauras död. Hurley och Hayward tror att Laura gömde en dagbok på sitt rum och bägge försöker övertala Maddy, som just nu övernattar hos Lauras föräldrar, att leta efter den. Dom lämnar samtidigt som Norma och Shelly anländer. Jennings återvändande man sitter vid ett av borden och leder Norma åt sidan för att berätta att han vill arbeta för att förtjäna hennes förtroende och kärlek.

Ute i skogarna vandrar FBI-utredaren Cooper med följe av poliserna Truman och Hawk samt Dr Hayward mot en avlägset belägen stuga som dom tror sig identifierat med hjälp av ett fotografi och en pornografisk tidning i Jacques lägenhet samt genom ledtrådar från Coopers dröm. Dom tror att denna stuga kan vara platsen som mordet på Laura inträffade. Dom kommer fram till en stuga, men där bor det beryktade originalet från trakten – ”Log Lady”, den äldre damen med vedträdet. Hon bjuder dem på te och berättar kryptiska saker om eld. Hon berättar vad hennes vedträ vet från natten då Laura dödades.

053

Därefter går dom ännu längre in i skogen och hör till slut avlägsen musik, som leder dem fram till stugan dom tror sig leta efter. Inuti stugan ser dom röda draperier, precis som dem på fotot, i den pornografiska tididningen – och Coopers dröm. På golvet hittar FBI-utredaren Dale Cooper ett pokerchip med tryck från One Eyed Jacks – samma sort som det som påträffades i Laura Palmers mage. Truman hittar där också Waldo – Jacques fågel av arten beostare, instängd i en bur. Letandet har gett utdelning…

Dr. Lawrence Jacoby: Bobby, what happened the first time you and Laura made love?
Bobby Briggs: What kind of question is that?
Dr. Lawrence Jacoby: Bobby, did you cry?
Bobby Briggs: [förskräckt] Did I WHAT?
Dr. Lawrence Jacoby: And what did Laura do? Did she laugh at you? Did she laugh at you a lot?
Bobby Briggs: [nedtonad] How do you know… did she tell you…? How…

Samma eftermiddag besöker Bobby med familj Dr. Jacoby (Russ Tamblyn) för familjeterapi. Samme psykiatriker som hade Laura som patient tiden innan hennes död. Bobby är inledningsvis osamarbetsvillig när det kommer till familjeterapin, men så fort han får tala i enrum med Dr. Jacoby bryter han ihop och berättar om hans relation med Laura. Han erkänner att hon sagt att hon ville dö – och att hon pressat Bobby att börja med försäljning av droger för att hon själv skulle kunna börja använda dem.

036

På en fest vid hotellet Great Northern där dom nya investerarna från Island firar deras affärssamarbete med bröderna Horne, gör Benjamin Horne och Catherine Martell (Piper Laurie) i hemlighet upp planerna om att bränna ner stadens sågverk och köpa marken billigt. Leland Palmer börjar gråta hysteriskt när en viss partymusik spelas, varpå Martell försöker rädda situationen och eskorterar iväg honom. Hemma hos Palmers hittar Maddy inspelade kassettband som är Lauras och ringer genast Donna och James för att berätta. 

Hemma hos Leo och Shelly Johnson väntar Shelly ensam med pistolen till hands, när en bil hörs anlända i kvällsmörkret utanför. Leo går ur bilen men Hank överfaller honom bakifrån och slår ned honom till marken med hot om att dom har ouppklarade affärer att ta itu med. Leo vänder sedan in till huset med blodslaget ansikte, där Shelly väntar med pistolen. Han upptäcker henne och Shelly skjuter rädset av ett skott mot honom. På The Great Northern återvänder Cooper till sitt rum efter skogsvandringen, men i hans säng ligger Audrey, utan kläder…

075

Torsdagkvällen 1990 som femte avsnittet av Twin Peaks sändes ursprungligen dominerades regelrätt av kanalen NBC, med Cheers, The Cosby Show, A Different World och LA Law. Cheers sjönk dock publikmässigt med ett flertal miljoner till 26,8 miljoner tittare totalt. ABC:s Twin Peaks behåller i princip publikantalet från förra veckan – 17,3 miljoner mot förra veckans 17,4 miljoner, på samma tablåtid som Cheers.

Det dröjer inte länge innan detta avsnitt leder in mig i en sammanhållen stämning som jag inte riktigt upplevt sedan pilotavsnittet faktiskt. Till och med tightare än det andra avsnittet som David Lynch regisserade, så starkt är det här kapitlet! David Patrick Kelly som spelar Ben Hornes sprallige, skapligt excentriske bror Jerry Horne är lysande och välkommen tillbaka sedan hans karaktärs frånvaro på Island. Kelly är så bekväm som hoppig skojare med en genuin kärlek till livet som smittar av sig, men alltid med en listig räv bakom örat som underhuggare till smidige Ben.

030

Dr. Lawrence Jacoby: What else did she tell you? Did she tell you that there was no goodness in the world?
Bobby Briggs: She said that people tried to be good. But they were really sick and rotten on the inside, her most of all. And every time she tried to make the world a better place, something terrible came up inside her and pulled her back down into hell, and took her deeper and deeper into the blackest nightmare. Each time it got harder to go back up to the light.
Dr. Lawrence Jacoby: Did you sometimes get the feeling that Laura was harboring some awful and terrible secret?
Bobby Briggs: Yeah.
Dr. Lawrence Jacoby: A secret bad enough that she wanted to die because of it? Bad enough that it drove her to consciously find peoples weaknesses and prey on them, tempt them, break them down? Make them do terrible, degrading things? Laura wanted to corrupt people because that’s how she felt about herself. Is that what happened to you? Is that what Laura did to you?
Bobby Briggs: [på gränsen till tårar] She wanted so much. She made me sell drugs so she could have them.

068

Vad som är anmärkningsvärt med avsnitt 5 och sannolikt en överhängande del i dess fina form, är att Twin Peaks medskapare Mark Frost åter har skrivit avsnittsmanuset, precis som i piloten, avsnitt 1 och avsnitt 2. Denna gång skriver han dock utan parhästen Lynch och kanske spetsade han till händelseharmomin lite extra med den tiden han fick använda ensam och utan någon annan att ta social hänsyn till på samma sätt?

Scenen när Bobby och Shelly rollspelar med pistolen tillsammans är fullständigt lysande, när Bobby tuppar upp en kaxig attityd mot en påhittad Leo i huset för att i nästa ögonblick bli skrajsen och gömma sig med svansen mellan benen när någon oväntat rullar in med bilen på parkeringen utanför. Dana Ashbrooks glänser i sitt skådespeleri som Bobby, i den genuina ansiktsförändringen och attitydskiftet i motivation. Sedan gillar jag verkligen dialogen mellan honom och Dr Jacoby på terapistunden. Det är Frosts känsliga manusskrivande i sitt esse och ekar kvar efter avsnittet.

026

Vad den här episoden har som är mycket efterlängtat, är en handling tydligare skriven kring skogen! Tidigare avsnitt har hållit sig lite för nära samhället hela tiden, när jag tycker att det är skogen som är Twin Peaks starkast pumpade hjärta och den mest atmosfäriska ingrediensen som det går att cirkulera kring. Piloten etablerade Twin Peaks fuktiga natur och dunkla granskog ypperligt men det är inte förrän nu serien på riktigt återvänder dit, trots några kortvisiter i skogskanterna. Här leds handlingen verkligen in i den, med ugglor som spejar och granar som vajar.

Avsnittets monumentala höjdpunkt är när Cooper och gänget vandrar ut i skogen på halmstråaktig bevisjakt och leds in i den ensamma Log Ladyns hem, för att i skeendet efter upptäcka det mystiska tillhållet för en sällskapsfågel och nya högst intressanta steg framåt i utredningen. Den atmosfäriska musiken som spelas i sekvensen – ”Into the night”, sjungen av Julee Cruise och skriven av David Lynch och Angelo Badalamenti, sätter en ton som är en oerhörd boost för hela avsnittets stämning!

050

Mötet med Log Lady planterar nya grillor i huvudet och hennes kryptiska möte må vara oklart, men det är definitivt kittlande. Eld och demoner – hon (och hennes vedträ?!?) verkar ha en fallenhet för att tolka saker bortom vår klarspråkiga logik, eller så är hon ett av alla dessa original som snöat in sig på gammalt skrock i sin uppenbara ensamhet. Men hon har ju ett vedträ att krama om när det blåser kallt, åtminstone. Vad hennes vedträ säger om natten då Laura mördades är; två män, två flickor, musik, ficklampor, skrik, ugglor, ugglor som tystnar.

Log Lady: Fire is the Devil hiding like a coward in the smoke.

Jag tycker verkligen att det här ett avsnitt i klass med piloten och avsnitt 2. Regissör för avsnittet är Lesli Linka Glatter, som hade en handfull mindre TV-regiarbeten på sin resumé innan Twin Peaks samt en ingång till film/TV-branschen som koreograf för William Friedkins 80-talsrulle To Live and Die in L.A. (1985). Efteråt skulle hon dock bli en av dom tyngsta reginamnen, både som regissör och producent för dramaserien Homeland men också som regissör på ER (Cityakuten), The West Wing (Vita Huset) och True Blood.

033

Glatter har själv sagt att hennes tolkning av Twin Peaks är att den genomsyrar temat längtan och åtrå, vilket hon har mycket rätt i. Ed och Norma längtar bägge bort från deras respektiven för att få älska varandra utan skygglappar. Shelly är med Leo men vill vara med Bob. Truman har en passionerad förälskelse i den mystiska Josie Packard. Donna vill vara med James och James med Donna, men James bär oket efter sin kärlek till Laura. Audrey stöter uppenbart på Cooper och Ben Horne vänsterprasslar med Catherine Martell, som bägge åtrår deras affärsvinster på ett nästan barnsligt vis. Och Andy försöker taffligt närma sig polisbiträdet Lucy.

Hank Jennings: Do as you’re told, Leo! Next time, you’ll watch me take your little chippie apart before I kill you!

I avsnitt 5 har Glatter skapat en slowmotionartad, träffsäker stabilitet i händelseförloppet som lyfter fram den atmosfär och mystiska naturvibrationer som gör åtminstone mig glad, underbyggt av Mark Frosts tonsäkra manus som jonglerar både såpakakan och detektivklossen med föredöme. Humorn är mer måttlig vilket jag gillar, men trevlighetskänslan är där i högsta grad. Allt sitter ihop med solida händer och andetag, helt organiskt.

048

Trivia:

  • Detta avsnitt vid namn ”Coopers Dreams” utspelas den 1 mars 1989. På detta historiska datum firade Island sin första så kallade ”Beer Day”, då Island hävde förbudet av öl med över 2,25 procent alkohol i landet, som pågått sedan 1915. Förbudet innefattade öl specifikt och inte alkohol som alkohol. Under förbudstiden drack islänningar istället främst deras nationaldryck ”brennivin” – en destillering av potatis som resulterar i cirka 40-procentig sprit känd under det beryktade namnet ”Svarta döden”.
  • Regissören Lesli Linka Glatter noterade att inspirationsföredömet – pilotavsanittet av Twin Peaks, hade en uppmärksammad sammankomst vid Hornes hotell The Great Northern (i form av dom anländande norrmännen). Därför gjorde hon det till ett stående metaskämt att olika sammankomster skulle inträffa på The Great Northern varje gång hon regisserade ett avsnitt. I detta avsnitt var det just islänningarnas ”Beer Day” som uppmärksammades.
  • Glatter har hyllat Kyle MacLachlans hängivna insats i rollen som Dale Cooper, då hon tyckte att han gick in i rollen med stort hjärta och utforskade rollens alla sidor. Hon prisade framför allt att han lade ner minst lika mycket tid på karaktärens komiska sidor såväl som dom seriösa och att filmteamet hade oerhörda problem att fullfölja tagningarna under inspelning, på grund av hans inlevelsefulla, komiska leverans.

Betyg – intrig:
Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Recorder-Betyg-Ghost
(9/10)
+2

Betyg – atmosfär:
Owl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-Betyg
(10/10) 
+4

Helhetsbetyg – avsnitt 5:
coffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-icon
(10/10)
+3

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

”My clothes are generally several years out of date, I absolutely and for all time do not understand rock music, and most of the books I like to spend my time reading haven’t been in vogue for at least four centuries. So there is no logic to my passion for trendy TV. But there it is-you name it, and I was there first: the ”Batman” of the ’60s, ”Kojak,” ”Dallas” and ”Falcon Crest,” all the sitcoms as they rose and fell and now, of course, the two programs that have caused the most recent outbreak of sociology among the Worrying Class, ”The Simpsons” and ”Twin Peaks.” I don’t think their attractions should be all that hard to fathom. They are both, in their way, faithful sendups of all that is pretentious, self-important, compulsive, absurd, two-faced, pitiful and deranged in our commonplace lives.”

””Twin Peaks” is not the best new series of the year. It isn’t the best written of the season; it doesn’t have the best characters or the best acting; it isn’t the most emotionally involving; it doesn’t have the best music; it doesn’t take the most risks. ”Twin Peaks” is not even the best series of the year in which Miguel Ferrer (Albert, the FBI agent) plays an unctuous government official.

The winner in all those categories, hands down, is ”Shannon’s Deal,” which has a special episode at 10 tonight on Channel 4. ”Shannon’s Deal” is the other second-season series created by a non-mainstream director, but while David Lynch has allowed ”Twin Peaks” to turn into a parody of itself, John Sayles’ new series never fails to deliver something of value in every episode.”

Bonusögonblick:

073
034
024
035
039
069