Jag skrapar fram en recension av Fire Walk With Me under min ringfingernagel inför fortsättningen av Twin Peaks. Du har väl sett den vid det här laget? Inte? Då är det hög tid. Order från David Lynch.
Twin Peaks är en liten stad på gränsen till Kanada. En ung prostituerad – Teresa Banks, hittas mördad. FBI kopplas in och agent Chet Desmond får hand om fallet. Ledtrådar till gåtans lösning dyker upp på de mest oväntade och överraskande sätt. När Desmond mystiskt försvinner kopplas specialagent Dale Cooper in. Samtidigt dras en annan ung flicka, high school-eleven Laura Palmer in i en tillvaro med sex och droger i en allt större omfattning. En epilogisk prolog till den kultförklarade tv-serien.
Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.
Detta ÄR min favoritfilm, tillsammans med The Shining (1980), Valerie and her Week of Wonders (1970 – min recension), Death Proof (2007 – min recension hos kollegan Fiffis filmtajm) och Once Upon a Time in the West (1968 – min recension). Föredrar att se den inofficiella ”extended cut” med dom sedan 2014 släppta bortklippta scenerna. Finns ett antal magiska ögonblick från dessa ”Missing Pieces” och dom upplevs bäst integrerade i sitt rätta sammanhang. The Extended Blue Rose Cut (eller vad den brukar kallas) följer originalmanuset vilket innebär att scenerna ligger där dom ska och övrigt material är som vanligt. Den är högst kompetent sammansatt.
Tre och en halv timme lynchisk mindfuckterror med Laura Palmer i centrum är maxat. Dramatisk, känslotung surrealism som får den stabila grunden att lösas upp metafysiskt. Ljudarbetet i denna film är det bästa jag hört. Någonsin. Här är Lynch i sitt esse på alla punkter utifrån förutsättningarna.
Med tanke på att denna film är hans mest rushade filmproduktion i karriären (skriven, filmad OCH klippt på mindre än ett år) vilket är en bra ventil för Lynchs berömda intuition, lovar det gott för galenskapen i kommande fortsättning av Twin Peaks. Dom kommande 18 timmarna skrevs visserligen i stort på 3,5 år. Två år ägnades åt första timmarna. Själva produktionen regisserades och klipptes däremot på endast ett och ett halvt år, av i huvudsak Lynch själv. Jag ser detta som potentiellt utmärkt för det intuitiva sinnet att binda samman beatsen till en flytande helhet.
Och som du kanske hört några gånger vid det här laget; David Lynch rekommenderar dig att se framför allt Fire Walk With Me inför fortsättningen av Twin Peaks. Den är – givetvis till min stora glädje, essentiell för vad som kommer hända i Twin Peaks 25 år senare…
”I could say it’s the story of Laura Palmer’s last seven days. Very much important for this.”
(David Lynch på Showtimes presskonferens i januari 2017, på frågan om Fire Walk With Me ska ses som en del av utvecklingen i nya Twin Peaks, eller som en fristående enhet)
Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 –Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt
Jag har recenserat Fire Walk With Me tidigare. Här hittar du recensionen från mars 2016, publicerad i mars 2017.
Avslutningen på westerntemat för denna gång blir genom en kavalkad av Once Upon a Time in the West. En spegelreflekterande recensionstext samt ett par inlägg som behandlar fotot utifrån min serie ”Visuella mästerverk”.
Sergio Leones mästerverk är till skillnad från övriga filmer i mitt westerntema ingen amerikansk western. Trots detta är det en spaghetti western som förflyttar sig väldigt monumentalt (no pun intended) till Amerika. Det är Sergio Leones farväl till den genre han förändrade för alltid.
There were three men in her life. One to take her… one to love her… and one to kill her.
Farmaren Pat McBain och hans tre barn skjuts ner av ett gäng bovar alldeles innan hans nya hustru Jill (Claudia Cardinale) anländer till farmen för giftermålet. Den fruktade banditen Frank (Henry Fonda) söker komma åt farmen, men får två motståndare i ”Harmonica” (Charles Bronson) – en ensamvarg som hellre spelar munspel än pratar, och Cheyenne (Jason Robards) – en fruktad desperado. Filmens rytm skulle frammana känslan av en döende människans sista flämtande andetag. Once upon a time in the west var från början till slut en dödsdans.
Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.
För att skriva om Sergio Leones mäktiga farväl till westerngenren – C’era Una Volta Il West / Once Upon a Time in the West (1968), har jag valt att spegelreflektera kring recensionen från filmspanarbloggen Fripps filmrevyer från 2014 – ett kraftigt negativt utlåtande. Samt recensionen från filmspanarbloggen Movies-Noir från 2008 – ett kraftigt positivt utlåtande.
Reflektion 1:
Det är helt korrekt – Once Upon a Time in the West skulle hämmas ganska rejält av att ses på liten TV och framför allt med svagt ljud. När jag själv såg den för första gången i mitt liv, som Sergio Leone-besatt cirka 10-åring, såg jag den på en förhållandevis enkel tjock-TV om än med rätt hög standard på ljudet, som var ett flerhögtalarsystem och ganska ovanligt på den tiden 1998. Jag hade sett Leones dollatrilogi på ännu enklare filmsystem och dom hade poppat igenom rutan och in i mina sinnen, men Harmonica – En Hämnare (svenska titeln) gick inte riktigt in för mig. Jag engagerades inte och saknade firma Clint Eastwood/Lee Van Cleef. Dessa två och Eli Wallach skulle tillsammans skjutas ihjäl i inledningen av Harmonica, men Eastwood var upptagen och Leone skrotade dom övriga för en helt annan trio istället.
I varje fall var det nog inte filmsystemet som hämmade Harmonica för mig utan jag var nog för ung och underutvecklad i sinnet för att ta in briljansen i Harmonica som 10-åring – åtminstone den briljansen jag upplever så starkt i vuxen ålder. På den tiden var filmen utmanande seg och saknade simpla antihjältar. Allt var så bundet vid affärer och vikten vid järnvägen. Jag var som 10-åring varken affärsman, strateg eller trainspotter.
Fruktansvärt att Henke (från Fripps filmrevyer) trots bra hemmabioupplevelse var så bestämt ovän med filmen redan efter dom fyra första scenerna! Okej, en knappt timme senare, men ändå. För mig radar Leone upp ikoniskt mästerliga scener efter varann – framför allt inledningsvis. Sedan flyter handlingen mer scenlöst. Inledningsscenen är knappt 15 minuter av Leones essens. Sedan bara avancerar han som ett lokomotiv, i låååångsam hastighet. Leones tålamod är filmhistoriens mest avundsvärda. Gubben gjorde western till Zen!
Och sågar du Ennio Morricones musik?! ”Oharmonisk”? Aj aj aj… Det är inte bara filmmusik – det är den bästa MUSIK som framförts av en orkester någonsin! Morricone får Mozart, Beethoven och Brahms att framstå som hissmusiker för sjutton! Leones patenterat skramliga ljudeffekter och efterdubbning sedan. Dom är klassiska. Som i Dario Argentos Suspiria. Argento skrev manuset tillsammans med Bernardo Bertolucci för övrigt – snacka om italienskt toppad kedja där. Jag bara antar att Fellini var korrekturläsare då det låter fullt rimligt med den infon i vetskap.
Ljudet ja. Klassiskt för italiensk film (övrig western, giallo och skräck), men det är Leones spaghetti western alla tänker på när den upplevs. Detta typiska och enligt mig högst charmiga ljud är betydligt mer uppenbart i hans dollartrilogi, men om det mot förmodan märks av mer här är det för att Leone för första gången låter karaktärerna tala och inte bara vara tysta. ”Once Upon” är ett operett drama med dialog, medan dollartrilogin är den tyngsta lättsamma underhållningen som gjorts. Visst, musiken när Harmonica spelar munspel är tydligt pålagd (liksom all musik i film i regel är) men han spelar aldrig något annat än munspel. Harmonicas tema är liksom namnet, ”harmonica”. Encryable my ass!
Henke, att bestämma sig är detsamma som att ge upp. Du hade bestämt dig att filmen inte höll efter dom fyra första scenerna, men du påstod att du inte gav upp eftersom du såg resten av filmen. Men du bestämde dig. Du gav upp! Det är livsfarligt att vara bestämd i en värld i ständig rörelse. Men det är du som står kvar på perrongen. Jag rekommenderar dig att se om denna någon annan gång, efter att du sett om dollartrilogin – med risk för att du kommer sänka dem också. Du får inte ge upp, Henke! Never let go.
Henke: I’ll never let go, Jack. I’ll never let go. I promise.
Reflektion 2:
Movies-Noir: Bara inledningsscenerna får en att njuta av välbehag där vi introduceras av tre män som väntar på en järnvägsstation. De tre männen väntar på Harmonica, mannen med munspelet. Vad som följer sen är filmhistoria.
HÄR har vi en som fattar. Total kontrast mot Henke. Blixtkrigen vanns med tålamod och i det här kriget tar jag rygg på Movies-Noir.
När Movies-Noir skriver att Morricones musik förmodligen är ”den vackraste, sorgligaste och mest passande som någonsin gjorts till en film, då har vi totala kontraster här. Kan en och samma film slå så olika? Svaret är förstås positivt – och det är ändå tur.
Något mer på det? Fotot är bland det bästa – bästa – bästa jag någonsin njutit av. Hur Leone jobbar med kontraster som ”långt borta” och ”högst nära”, så att du får uppleva dom vidaste landskapsvyerna och dom mest intima, svettiga ansiktena… hur en skäggig man leker med en liten, liten fluga så jag nästan kan känna andedräkten flåsa på mig, för att i samma scen flyga över prärien och staden som en fågel. Flugperspektiv och fågelperspektiv. Det är mikrokosmos och makrokosmos i en och samma rörelse. Men det är inte allt. Leone toppar sig här. Varje ögonblick är fylld av perfektion. Jag blir mållös. Se denna fotografiska genomgång av endast en scen av filmens foto – en möjligen för vissa på ytan blott stabil standardscen fotomässigt, för att förstå hur mycket skräddarsydd perfektion ett otränat öga kan missa.
Det var underbart att uppleva denna Once Upon a Time in the West igen, som en avslutning på mitt westerntema. När jag skulle se om den för X:e gången för några kvällar sedan var klockan närmare midnatt. Normalt sätt kan jag inte hålla ögonen öppna på en film vid denna tid. Men jag ville så gärna avrunda dagen med min barndomsidol Sergio Leones (andra) magnum opus (av tre). Jag laddade upp med svart te för att palla natten. Jag räknade med att se andra halvan av filmen nästföljande morgon. Pausa i mitten.
Jag behövde inget te. Jag var hypnotiserad av filmen utan att röra tekoppen. En timme gick. Två timmar gick. Jag behövde inte pausa. Ville inte. En av dom djupaste filmupplevelserna jag haft framför en TV. När filmen var slut och klockan passerat vargtimmen kunde jag knappast sova. Upplevelsen ringde kvar. Jag handtvättade kläder i någon timme innan jag gjorde ett nytt försök att sova. Vilken natt. Helt enkelt perfekt. Så ska film vara.
Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 –Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt
Detta är en recension ursprungligen hämtad från topplistan över årets bästa filmer 1992 (från mars 2016), där Fire Walk With Me var, är och förblir otvivelaktig 1:a. Den får stå på egna ben som uppvärmning inför kommande säsongen av Twin Peaks senare i vår (21 maj 2017).
När Twin Peaks lades ner gjorde David Lynch sin egen uppföljare – egentligen en prolog om Laura Palmers sista dagar i livet, fylld av surrealism på en nivå som Lynch inte visat sedan begynnelsen av hans karriär. Filmen blev ett kommersiellt fiasko och sågades av både publik och kritiker, men har decennier senare fått sin upprättelse som en av tidernas mest underskattade filmer. Här är en av mina recensioner av Fire Walk With Me.
Twin Peaks är en liten stad på gränsen till Kanada. En ung prostituerad – Teresa Banks, hittas mördad. FBI kopplas in och agent Chet Desmond får hand om fallet. Ledtrådar till gåtans lösning dyker upp på de mest oväntade och överraskande sätt. När Desmond mystiskt försvinner kopplas specialagent Dale Cooper in. Samtidigt dras en annan ung flicka, high school-eleven Laura Palmer in i en tillvaro med sex och droger i en allt större omfattning. En epilogisk prolog till den kultförklarade tv-serien.
Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.
Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive(2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.
Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien, ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;
COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.
ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?
Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.
Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.
Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.
Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film – symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.
Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.
Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.
Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 –Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt
Sex, drugs and rock ‘n’ roll signerat David Lynch är allt Jack Kerouacs ”På Drift” hade velat vara. Efter en handfull comebacks till Lynchs förspel/snedfylla on the road växer upplevelsen till nya höjder.
Sailor flyr i bil genom den amerikanska södern med flickvännen Lula. Lulas mor drar sig inte för något för att stoppa parets flykt, inte ens att anlita en gangster om hjälp.
Passion flödar ur alla ändar från David Lynchs Wild at Heart. Inte en karaktär saknar den och det måste sägas vara ledsnöret genom filmen – kraften och den hisnande farten som passionen ger människorna som inte bara möter den halvvägs, utan kör gasen i botten mot den utan att titta. Angelo Badalamenti har gjort många musikaliska underverk tillsammans med David Lynch, men den där ljudiska atmosfären som han ger alla mörka hörn av Wild at Heart är som en vibrerande, svullen trumhinna i slow-motion!
Och aldrig – varken förr eller senare, har en lynchfilm kryddats med så magnifika ”one shot”-gästkaraktärer, som finns där för att stjäla en scen var, på dom mest besynnerliga sätt. En man tappar sin hand till en hund, en annan yrar om vad som verkar vara allt annat än hundsnack och en tredje har kackerlackor i kalsongerna. Och om det här är hur Lynch ser på Trollkarlen från Oz, hade jag nog som barn varit tryggare utan hans godnattsagor innan jag ska sova.
Lula: One of these days the sun’s gonna come up and burn a hole clean through the planet like a giant electrical x-ray. Sailor: I wouldn’t worry about that, Peanut. By then people’ll prob’ly be drivin Buicks to the moon.
Samtidigt – en barndom med den tryggheten hade varit oerhört grå och överskattad i jämförelse med Wild at Heart. Det är sorgligt att avsäga sig lite galenskap i trygga händer. Jag har efter en handfull återseenden av Sailor och Lulas roadtrip genom ett stekande lynchland kommit till insikten att jag nu älskar den för helheten. Det är början på den upptrappning av Lynchs ”stream of consciousness” jag ser.
När Lynch får tolkningsföreträde på andras idéer händer grejer som är lite mer distanserade och med räven bakom örat – än när han skriver saker utan utomstående inblandning (The Grandmother, Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive, Inland Empire). Den räven bakom örat syns i Wild at Heart. Lite mer djävulskt skoj över galenskapen. Lite mer korsdrag mot svärtan i dom absurda lufthålen. Jag älskar bilkrascher. Scenen med en blodig Sherilyn Fenn i öknen.
Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 –Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt
Genre: Surrealism, Kortfilm, Stumfilm Produktionsland: Frankrike Alternativ titel:An Andalusian Dog Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali Regi: Luis Buñuel Längd: 16 min Budget: Okänt Skådespelare: Simone Mareuil, Pierre Batcheff, Jaime Miravilles, Luis Buñuel, Salvador Dalí
En man skär upp en kvinnas öga. Senare uppvaktas samma kvinna av en annan man. Då hon ratar honom börjar myror krypa ut ur ett hål i hans hand. I en serie besynnerliga bilder möts det banala och det bisarra. Detta är en surrealistisk kortfilm som Buñuel gjorde tillsammans med Salvador Dalí.
Under surrealismens storhetstid skapade Luis Buñuel och Salvador Dalí detta historiska exempel på surrealistisk film. En serie scener och händelser utan logisk koppling till varann och inspirerande, intuitiv filmkonst. Dom uppnår upplevelsen av en dröm vid ett flertal moment och passager. Handen med myror eller åskådandet av en person i symbolisk konfrontation med trafik är saker jag lägger särskilt väl på näthinnan, samt förstås den ikoniska klyvningen av ögat. Scener som får både känslor och tankar att spinna iväg på ett sätt jag uppskattar oerhört.
Både handen, insekterna och ögat var hämtade ur drömmar som Dalí och Buñuel haft och som tillsammans blev basen för deras filmprojekt. Ett projekt som inte fick ha någon rationell logik annat än inspirationen av drömmar och förträngda, mänskliga känslor. Jag älskar förflyttandet mellan rum och inne/utemiljöer, styrda av karaktärers blickriktning. Som att färden från en plats till en annan endast kräver att du tittar bort och föreställer dig något, så är du där.
Jag rekommenderar att se kortfilmen utan det överflödiga musikspåret, då dom stukturerade tangotonerna distraherar den surrealistiska känslan. I total tystnad blir den andalusiska hundens svartvita bilder som mest drömtäta. Vad syftar frasen ”den andalusiska hunden” på? Har någon tyckt sig hitta en logik i titeln, eller är den lika irrationellt sammansatt som dess innandöme?
Absurd Cinema 