Fragment – en julkalender: Teaser

I november har jag försökt samla ihop mig och återhämta mig efter en hektisk oktobermånad. Inte mycket har skrivits på filmbloggen i och med detta. Sannolikt kommer det inte skrivas särskilt mycket under december heller, utöver i huvudsak fokuset på Twin Peaks som kommer igång igen.

Anledningen är att jag försöker utmana mig själv produktivt genom ett brusande, spretigt filmprojekt med jultema – närmare bestämt en julkalender i 24 fristående avsnitt. Jag kanske uppdaterar lite kring avsnittens releaser här emellanåt, även om jag är dålig på att jonglera plattformar när jag är inne i något. Kanske kommer någon uppskatta lite nollbudgetproducerat julflum och ägnar någon minut åt denna julkalender. Kanske inte.

Jag ser det som en personlig prövning att få saker gjort och det ska bli kul att testa mig lite, även om jag kanske springer in i väggen redan efter några dagar. Jag har trots allt aldrig fullföljt något i hela mitt liv i princip och varit sjukskriven i två år, så ska bli kul att se hur bitarna faller. Kanske kan Arbetsförmedlingen se det som en slags arbetspraktik, hur det än går?

Här är i vilket fall teasern för den julkalender jag valt att kalla Fragment – en julkalender.

Fragment – en julkalender: Teaser from The Malibu High on Vimeo.

Från det så kallade pressutskicket:

Jag har antagit utmaningen att producera 24 filmer i december månad fram till julafton. Varje film är fristående och ”free form” bortsett från TVÅ regler; 

• Filmen ska kunna VISAS på Vimeo (vilket är som Youtube men för INNEFOLK som dig och mig)

• Filmen ska ha ett JULTEMA eller på annat sätt vara kopplat till denna tid på året

Kommer jag lyckas? INGENTING talar för det. INGENTING är min största inspirationskälla. Det här projektet är ologiskt på flera sätt, men logisk avsaknad är en hjälpande hand i dessa seriösa tider. Sprid budskapet endast om du kan stå för det. Och du behöver inte tacka mig. Tacksamma uttryck leder till ökad klyptopi och slutligen är du en bidragande orsak till den nedtystade slakten av potentiella internetfenomen nere i soliga Downtown Malibu, Kalifornien. Ingen har bett om det, men jag ser igenom dig och det är ändå ingen vacker syn.

Håll utkik på förmiddagarna 1-24 december. Jag tror avsnitten dyker upp på förmiddagar.

Malice in Wonderland (1982)

Genre: Animerat, Surrealism, Trippfilm, Mindfuck, Skräck, Kortfilm
Produktionsland: USA
Manus: Vince Collins
Regi: Vince Collins
Längd:  5 min
Budget: ?
Röster: Nej

Denna bisarra och hallucinogena vuxenvänliga tecknade kortfilm, löst baserad på Alice i Underlandet, tar uttrycket ”Man undrar vad han som gjorde det här gick på” till en ny särdeles hög nivå. Inleds med att en propellerande kanin kastas in i en kvinnas sköte, och saker börjar vända sig ut och in.

Temacheck: Jag har vinklat om mitt tema en aning sedan senast. Jag är omotiverad på att kvotera in mäns möjlighet att ingå i temat genom ”dicks”-delaktighet, även om denna film mer än någon tidigare innehåller ”dicks” så det står härliga till. Istället låter jag barnen få ta plats i temat, då jag gillar skräckrelaterade filmer med barn. Dom har förekommit i några av månadens filmer hittills och dom kommer helt klart förekomma i kommande alster.

Malice in Wonderland innehåller en huvudkaraktär med emellanåt barnsligt tecknat ansikte så pass att det tillsammans med övrigt innehåll blir ganska obehagligt. ”Little children”, check. ”Witches” förekommer inte i direkt mening, men hela filmen skildrar däremot ”bitches” i alla dess färger.

Detta är en tecknad kortis på knappt 5 minuter med grafisk design av Miwako som närmast kan beskrivas som en bokstavlig mindfuck in i en kvinnas kön. Ett freudianskt kaninhål in i den oändliga rymden. Freudiansk Inception. En erotisk snedtripp som är både obehagligt mardrömslik på en extremt surrealistisk nivå, samtidigt som den är fascinerande, händelserik och mycket vackert tecknad.

Jag har sett hisnande drogtrippskildringar som är betydligt – BETYDLIGT, nyktrare än det här. Jag har sett skräckfilmer som är betydligt mindre obehagliga. Sällan har jag sett en mer konstig, konstnärlig eller fantasifull tolkning av Alice i Underlandet (?) eller könen.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Röster
4 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

---

 

Malice in Wonderland from Vince Collins on Vimeo.

P&LFF 2013: Undocumented (kortfilm, 2013)

Genre: Kortfilm, Samhällsdrama
Regi: Thomas Kruithof
Manus: Thomas Kruithof , Alice Bougenot
Originaltitel: Rétention
Produktionsland: Frankrike
Längd: 14 min
Skådespelare:  Anne Azoulay, Miglen Mirtchev, Fouad Aouni, Olivier Martin-Salvan, Thierry d’Armor

Undocumented är en kortfilm av skolan ”ämne framför story”, där ämnet i sig är det viktiga och det som består.

Vi ser inte en handling berättas, utan situationerna som en kvinnlig arbetare – Mathilde (spelad av Anne Azoulay) på ett häkte för utvisande av papperslösa invandrare upplever under en dag.

Det är en mycket tänkvärd kortfilm av Thomas Kruithof, om det franska migrationssystemet och den ifrågasätter det på ett sådant sätt att man själv blir mer initierad om hur destruktivt det är.

Där den övriga personalen på häktet inte ser någon större mening med att möta de häktade, insamlade personerna som väntar på att utvisas så gör Mathilde det jobbet av ren vilja. En whiteboardtavla med nya namn och personnumer att utvisa fylls ständigt på inne i häktesbyggnaden och snart behövs det en till tavla.

Kortfilmen når sin poäng genom en siande dialog från Mathilde med ett gäng lagmän och det är vid detta tillfälle som jag börjar gilla kortfilmen. Sedan tar den slut.

Tittaren lämnas med frågor som förhoppningsvis kan leda till att ensamma röster höjs i samhället, som kan leda till gemensam aktion mot orättvis invandringspolitik. Jag känner dock att den kunde gett ännu lite mer kött för att påverka. Mersmak är dock betydligt bättre än smaklöshet.

Fotnot: Undocumented vann av juryn på Peace & Love Film Festival priset som ”Best Short Film”. Regissören Thomas Kruithof har en bakgrund som redigerare på ett tiotal kanaler som MTV, Nickelodeon osv, samt distributionsansvarig på MTV Networks sedan 2004.

Han var mycket glad på prisceremonin när han höll sitt tacktal över Skype och hoppades att kortfilmen kunde påverka till ändrade förhållanden kring utvisningspolitiken i Frankrike och resten av världen.

Rétention (Undocumented) – teaser from oriGine films on Vimeo.

P&LFF 2013: Through the Lens of inkedKenny (kortfilm, 2012)

Genre: Kortfilm, Dokumentär
Regi: Maria Elisa Scheidt, Denize Galiao
Produktionsland: Tyskland
Längd: 17 min

I kortfilmen Through the Lens of inkedKenny (en av de tvälande kortfilmerna på Peace & Love Film Festival 2013) får vi följa en fotograf som känner sig utanför de olika kulturer han kategoriseras in i. inkedKenny har asiatiskt ursprung men känner sig mer hemma i den ”vita” kulturen än den tysk-asiatiska.

Han är homosexuell, men känner sig inte hemma i den av allmänheten standardiserade homokulturen.

Med sin lufsiga karaktär, tatuerade kropp och rökiga röst kategoriserar han sig i så fall hellre till den så kallade ”Bear”-kategorin – homosexuella män som är kraftigare, skäggigare och mer storväxta än den allmänna bilden av den homosexuelle mannen.

Eller som inkedKenny själv uttrycker det i kategoriseringen av ”Bear”-kulturen;

”They are the guy that walking down the street you would never think as ‘gay’. We’re men as well. There are the ‘gays’, and there are the ‘men’. I like to keep it that way.”

Givetvis kategoriseras det även inom ”björnarnas” gränser också.

”There is ‘the bears’ and there is ‘the muscle bears’. The gay community is all classified by the way you look.”

inkedKenny försörjer sig som fotograf och åt att fotografera ”muscle bears” – halvnakna, inoljade och kärleksfullt poserande i grupp framför kameran. InkedKenny är dessutom HIV-positiv sedan många år tillbaka, vilket gör att han vant sig vid att leva utanför de ”normala” gränserna även i det avseendet.

Han pratar en hel del om hur det är att vara HIV-positiv i andras ögon och sina egna. Hur han inte trodde att han skulle överleva knappt ett år, men hur hans liv fortfarande rullar på än idag. Han är väldigt öppen kring sitt liv och det behöver inte ens nämnas att öppenheten är dokumentärens största kvalitet.

”Muskelbjörnarna” i filmen – som fungerar som InkedKennys modeller, pratar själva väldigt ärligt om hur HIV har behandlats av människor runt dem genom åren och om fenomenet ”Bug-chasers” – hur vissa HIV-negativa personer iband kan känna sådan ångest och vara så rädda för att testa sig och se ifall dom drabbats av HIV.

Det går så långt att de ”Bug-chasers” de berättar om hellre blir frivilligt HIV-drabbade för att slippa känna den dagliga ångesten över det.

Fotot säger dessutom mycket alldeles på egen hand både bland björnarna inne i hans studio likväl som de gånger vi ser inkedKenny ensam. Den bestående känslan jag får är att det här är en kortfilmsdokumentär på hög nivå. En vinnarkandidat, möjligen?

Fotnot: Vill du veta mer om fotografen inkedKenny och hans arbete så finns hans hemsida här.

Through the lens of inkedKenny (Trailer) from Marie Elisa Scheidt on Vimeo.