Alejandro Jodorwosky är en surrealistisk galning. Det finns några sådana genom historien, men Jodorowsky är nog den vildaste och mest ouppfostrade av dem alla.
El Topo är hans mest kända film – en kultrulle som vevades på midnattbiograferna i decennier utan hejd. En mytologiskt berättade western.
Psykedelisk och metaforisk western om revolvermannen El topo som rider ut i öknen för att möta världens främsta skyttar.
Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.
”The mole is an animal that digs passages searching for the sun. Sometimes he reaches the surface. When he looks at the sun he goes blind.”
Vissa kallar El Topo för ”spaghetti western” tack vare sin heta, okonventionella och mer kontroversiellt våldsglorifierande prägel, men det är trots allt en mexikansk surrealistisk western och därav centralamerikansk. Ett utmärkt val i mitt amerikabetonade westerntema, med andra ord. Jag såg tidigt i livet hans efterföjande magnum opus The Holy Mountain (1973) och föll pladask för det symmetriskt visuella och det stundtals mörkt humoristiskt brutala. Absurd grymhet och massor – MASSOR, av symboler. Jag har tidigare recenserat hans Santa Sangre i min 1989-topplista.
Jodorowsky grundade tillsammans med den spanske dramatikern/filmskaparen/poeten Fernando Arrabal och franske författaren/filmskaparen Roland Topor 1962 den surrealistiska konstscenen ”Panic movement”. Som en reaktion på att surrealismen hade blivit för mainstream ville dom frambringa mer kaotisk, schockartad surrealism för att släppa loss dom negativa energierna på vägen mot nyvunnen fred, harmoni och skönhet. El Topo blir med vetskapen av denna intention genast mer logisk.
Uppdelad i fyra akter; Genesis, Prophets, Psalms och Apocalypse, och symbolerna signalerar cykler, passande nog återkommande. Det visuella får skina och även om Jodorowsky sätter sig själv i huvudrollen är han och övriga tydliga budbärare av symboler. Gillar du gudamytologier bör du uppskatta och se mer behållning i skeendet. El Topo passerar tid och rum med lätthet och känns som en strukturerat psykedelisk resa om nödvändigheten av återfödelse och att lämna sig själv för en större behållning av existensen.
Den går att tolka oerhört djupt och det uppmuntrar jag, men det tål att understryka att jag upplever El Topo som strukturerad och linjär. Underhållningsvärdet är också högt, tack vare sin bisarra leverans. Det bisarra kan väcka dig och samtidigt få dig att luta dig tillbaka, konstigt nog. ”El Topo-upplevelsen” är inte något gravt flummigt eller våldsamt mindfuckande. Som sagt; kan du med gudamytologier känner du dig relativt hemma.
Jag ser fram emot att återse El Topo igen och igen för att bearbeta dess symboliska labyrint av mullvadens betydelse, sol, sand och öken, fädrer, söner och nytt liv ur det gamla, dubbelgångare, nödvändigheten av självförstörelse, Eva och Adam, blod och tid…. men den där riktiga förtjusningen infinner sig ändå inte denna första gång. Jag stimuleras intellektuellt, men känslomässigt är jag lite för kall ändå. Möjligen gjorde jag omedvetet det klassiska misstaget att låta hjärnan arbeta och lät inte filmen processa genom hjärtat och nerverna.
Det här med surrealism, symboler och mytiska proportioner av galen kreativitet är ju ”right up my alley”, men den känslomässiga tillfredställelsen av El Topo ligger fortfarande i framför mig – MEN – den har fantastisk potential att växa.
Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt
Absurd Cinema 