Etikettarkiv: Mytologi

El Topo (1970) eller: Genesis, profeter, psalmer och undergång i en surrealistisk öken

Alejandro Jodorwosky är en surrealistisk galning. Det finns några sådana genom historien, men Jodorowsky är nog den vildaste och mest ouppfostrade av dem alla.

El Topo är hans mest kända film – en kultrulle som vevades på midnattbiograferna i decennier utan hejd. En mytologiskt berättade western.

Psykedelisk och metaforisk western om revolvermannen El topo som rider ut i öknen för att möta världens främsta skyttar.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”The mole is an animal that digs passages searching for the sun. Sometimes he reaches the surface. When he looks at the sun he goes blind.”

Vissa kallar El Topo för ”spaghetti western” tack vare sin heta, okonventionella och mer kontroversiellt våldsglorifierande prägel, men det är trots allt en mexikansk surrealistisk western och därav centralamerikansk. Ett utmärkt val i mitt amerikabetonade westerntema, med andra ord. Jag såg tidigt i livet hans efterföjande magnum opus The Holy Mountain (1973) och föll pladask för det symmetriskt visuella och det stundtals mörkt humoristiskt brutala. Absurd grymhet och massor – MASSOR, av symboler. Jag har tidigare recenserat hans Santa Sangre i min 1989-topplista.

Jodorowsky grundade tillsammans med den spanske dramatikern/filmskaparen/poeten Fernando Arrabal och franske författaren/filmskaparen Roland Topor 1962 den surrealistiska konstscenen ”Panic movement”. Som en reaktion på att surrealismen hade blivit för mainstream ville dom frambringa mer kaotisk, schockartad surrealism för att släppa loss dom negativa energierna på vägen mot nyvunnen fred, harmoni och skönhet. El Topo blir med vetskapen av denna intention genast mer logisk.

Uppdelad i fyra akter; Genesis, Prophets, Psalms och Apocalypse, och symbolerna signalerar cykler, passande nog återkommande. Det visuella får skina och även om Jodorowsky sätter sig själv i huvudrollen är han och övriga tydliga budbärare av symboler. Gillar du gudamytologier bör du uppskatta och se mer behållning i skeendet. El Topo passerar tid och rum med lätthet och känns som en strukturerat psykedelisk resa om nödvändigheten av återfödelse och att lämna sig själv för en större behållning av existensen.

Den går att tolka oerhört djupt och det uppmuntrar jag, men det tål att understryka att jag upplever El Topo som strukturerad och linjär. Underhållningsvärdet är också högt, tack vare sin bisarra leverans. Det bisarra kan väcka dig och samtidigt få dig att luta dig tillbaka, konstigt nog. ”El Topo-upplevelsen” är inte något gravt flummigt eller våldsamt mindfuckande. Som sagt; kan du med gudamytologier känner du dig relativt hemma.

Jag ser fram emot att återse El Topo igen och igen för att bearbeta dess symboliska labyrint av mullvadens betydelse, sol, sand och öken, fädrer, söner och nytt liv ur det gamla, dubbelgångare, nödvändigheten av självförstörelse, Eva och Adam, blod och tid…. men den där riktiga förtjusningen infinner sig ändå inte denna första gång. Jag stimuleras intellektuellt, men känslomässigt är jag lite för kall ändå. Möjligen gjorde jag omedvetet det klassiska misstaget att låta hjärnan arbeta och lät inte filmen processa genom hjärtat och nerverna.

Det här med surrealism, symboler och mytiska proportioner av galen kreativitet är ju ”right up my alley”, men den känslomässiga tillfredställelsen av El Topo ligger fortfarande i framför mig – MEN – den har fantastisk potential att växa.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt


Annonser

The Dark Knight Rises (2012)

Microrecensioner-headerTom-Hardy-as-Bane-in-The-Dark-Knight-Rises-Poster-HQ-bane-30915818-1405-2048Genre: Action, Kriminalthriller, Drama, Förhöjd samhällsskildring, Superhjältefilm
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Christopher Nolan, Jonathan Nolan
Regi: Christopher Nolan
Längd: 119 min
Skådespelare: 
Christian Bale, Tom Hardy, Gary Oldman, Joseph Gordon-Levitt, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Matthew Modine, Alon Aboutboul, Ben Mendelsohn, Burn Gorman, Cillian Murphy, Juno Temple, Nestor Carbonell, Reggie Lee

Åtta år har gått sedan Batman försvann in i natten, ögonblicket då han gick från att vara hjälte till jagad flykting. När två nya spelare dyker upp i Gothams undre värld tvingas han dock att återvända.

Business trader: This is a stock exchange. There’s no money you can steal.
Bane: Really? Then why are you people here?

Jag har recenserat och skrivit uttömmande om Batman-filmen The Dark Knight Rises redan när den hade premiär (scrolla till slutet för länkar), men ibland kan det vara fint att se tillbaka på vad du tycker om filmer, med mer perspektiv. Jag har inte sett om den sedan jag såg den fyra gånger på bio, men den lyckades sätta ett tillräckligt starkt avtryck för att recenseras på det, med snart 4 år passerade.

Se det här som den återblickande, ”korta recensionen” av The Dark Knight Rises.

The-Dark-Knight-Rises-Still-the-dark-knight-rises-31007508-1522-924

Christopher Nolans (Memento, Inception, Interstellar) sista nedslag i hans trilogi om Batman är också den bästa filmen, med den bästa antagonisten. Det tycker jag fortfarande, även om jag har oerhört svårt att över huvud taget jämföra filmerna mot varann när dom alla är så olika. Tom Hardys (Bronson, Locke) Bane knäpper Heath Ledger på fingrarna både rollmässigt och karaktärsmässigt.

”There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”

Men den mastiga filmen har så många ifrågasättarvänliga händelser att det blir lite komplicerat att endast följa med på turen utan att bli ”MEN HUR GICK DET DÄÄÄR TILL?!”. Plothole hit och plothole dit. Trots att allt jag kan komma på går att försvara om jag måste, men jag tycker inte det är det viktigaste på det här planet. För mig är det mer en mytologisk berättelse som återspeglar teman i våra samhällen, snarare än realism. Denna uttjatade ”Nolan gjorde Batman realistisk” ska inte tas till överdrift.

dark-knight-rises1

Precis som mytologier oftast skildrar den lilla människans kamp genom sagolika små nedslag utan något som helst krav på realism, gör The Dark Knight Rises det mytologiskt med våra små samhällen och det är styrkan för mig. Precis som 99 av 100 andra ”superhjältefilmer” (ooh en sådan allvarsam tyngd). Skulle Batman (1989) , Iron Man (2008), X-Men (2000), Spider-Man 2 (2004) eller Avengers (2012) – eller vilken annan som helst, dissekeras på alla punkter som kräver teorier för att förklaras hade dom fått det betydligt svårare i rättegångssalen än Rises, men vissa filmer ska envist kritiseras (attackeras) med realism som grund och det är ganska löjligt. Du tittar på en fantasi men bedömer den som verklighet.

Nolan lade ner lite mer tid på det ytligt tekniska hantverket, men blir sedd och dömd som realistisk, på grunder som inte passar i filmsammanhang och verkligen inte i en mytologisk skildring. I The Dark Knight Rises höjdes endast den mytologiska höjden mer till ytan. Sekvenserna i Gothams domstol är enligt mig filmmagi på dom största litterära berättarnas nivå. Det är verkligheten men bättre. Som våra sagor om gudarna.

TOM HARDY as Bane in Warner Bros. PicturesÕ and Legendary PicturesÕ action thriller ÒTHE DARK KNIGHT RISES,Ó a Warner Bros. Pictures release. TM and © DC Comics

”We take Gotham from the corrupt! The rich! The oppressors of generations who have kept you down with myths of opportunity, and we give it back to you… the people. Gotham is yours. None shall interfere. Do as you please. Start by storming Blackgate, and freeing the oppressed! Step forward those who would serve. For and army will be raised. The powerful will be ripped from their decadent nests, and cast out into the cold world that we know and endure. Courts will be convened. Spoils will be enjoyed. Blood will be shed. The police will survive, as they learn to serve true justice. This great city… it will endure. Gotham will survive!”

Sedan älskar jag Howard Hughes/Citizen Kane/Moses/Jesus-skildringen av Bruce Wayne (men även parallellerna till Charles Dickens A Tale of Two Cities) och Bane som enskild varelse. Bane som person och symbol är trilogins mest intressanta karaktär – Jokerns kaosideologier i alla ära. Gudalika karaktärer som likt denna film väcker frågor om hur vi beter oss på jorden.

Rises kommer växa i folks ögon efter tid (något decennium eller två) och ses mer för vad den är istället för vad den inte är. Där står jag fast. Vi hörs igen 2030.

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Mina övriga recensioner och reflektioner av The Dark Knight Rises hittar du här:
I Spåkulan: The Dark Knight Rises (4 juni 2012)
The Dark Knight Rises (recenserad 25 juli 2012)
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 1
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 2
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 3

Och mina recensioner av övriga filmer med Batman hittar du här:
Batman (1989)
Batman Returns (1992)
Batman Forever (1995)
Batman & Robin (1997)
Batman Begins (2005)
The Dark Kight (2008)

Och mina övriga texter om Christopher Nolans filmer hittar du här:
Memento (2000)
Varför ledmotivet till Inception låter som det låter