Etikettarkiv: Betyg 7

The Missouri Breaks (1976) eller: Marlon Brando lever loppan på landet

Marlon Brando gjorde comeback efter tre år borta från filmvärlden. Jack Nicholson hade nyss vunnit en oscar för Gökboet och fick här chansen att göra film tillsammans med förebilden, under regi av fristilade Bonnie and Clyde-regissören Arthur Penn. En inspelning full av lärdomar och udda upptåg en svunnen sommar. 

Tom Logan är en hästtjuv. På dom stora fälten i Missouri bor ranchägaren David Braxton. Han har hästar och en dotter, värda att stjäla. Braxton har dock just anlitat Lee Clayton – en ökänd ”regulator”, för att spåra och döda dom härjande hästtjuvarna, en efter en. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Marlon Brando fick distans till skådespelarkarriären efter Last Tango in Paris 1972. Den rollen fick honom att ge allt och efteråt ville han aldrig mer gå så långt och offra så mycket för att prestera inom sitt yrke. Skådespeleri skulle vara lek och kul, inte ren utblottning in i dom mörkaste skrymslen av ens psyke. Han pensionerade sig, 48 år gammal med en oslagbar karriär bakom sig, för att fokusera på det som fick honom att må bra och fylla ett syfte i livet. Drygt tre år senare kom han tillbaka som skådespelare, för att tillsammans med grannen Jack Nicholson spela en åldrad yrkesmördare i filmrevisionisten Arthur Penns The Missouri Breaks.

Och lekstuga var verkligen vad Marlon hade. Han fick fria händer att utforma rollen hur han ville. Det bidde en minst sagt excentrisk figur. Han ser ut som att han ridit genom hela den amerikanska historien och råffat åt sig diverse paltor efter vägen. Han talar med en svårlokaliserad brytning som kommer och går lite som han känner för.  Han är en oerhört intelligent, kulturellt bildad och skicklig mördare som ibland får för sig att klä sig som en gammal dam. Han skjuter människor som små ynkliga liv och han tycker om att jaga med ett märkligt spjutkors. Ett vapen som Marlon – en skicklig knivkastare i sina yngre dagar, alltid undrat varför det inte förekommit oftare som kastvapen i den mänskliga utvecklingen.

Han började här på allvar använda sin omtalade improvisationsteknik, där replikerna istället för att övas in skulle läsas upp från små, gömda ”cue cards” skymda för kameran. Där han istället för att fokusera på att imitera repliker på papper skulle ägna sitt uttryck åt att improvisera friskt för att ge scenen mer liv. Marlon improviserade fram nya repliker från tagning till tagning om allt från filosofiska utläggningar till ren komedi, så friskt att Arthur Penn anställde en stenografisk nedtecknare som kunde skriva ned hans improvisationspoesi. Den var för fascinerande för att både skapas och gå förlorad i stunden.

Det kan nog för vissa låta som att Marlon var svårhanterlig och rörde till strukturen för Penn och övriga inblandade, men Penn har beskrivit upplevelsen som en fröjd och Jack Nicholson sade att Marlon var en fröjd för alla att samarbeta med och from som ett lam. Jack Nicholson erkände dock att han några gånger blev frustrerad när Marlon mitt i tagningarna glimtade ner på sina replikkort istället för på honom. Manusförfattaren Thomas McGuane var dock lite bitter över att hans manus använts som improvisationsunderlag snarare än ideal – särskilt då han själv önskade regissera manuset från början.

Och Jack Nicholson då? Han spelar sin huvudroll som kriminell charmör sympatiskt och så där nedtonat som han inte alltid är. Han är huvudroll, men han spelar verkligen i bakgrunden av Brandos färgstarka biroll. Harry Dean Stanton och Randy Quaid är några andra skådisar som gör sitt för att lyfta denna klart behagliga och realistiska men samtidigt klart udda vardagswestern av den amerikanska ”Nya Vågen”-stilen. Den övergår tack vare Marlon Brandos närvaro realism och blir mer ”handen i fickan”-existensiell. Jag gillar också särskilt unga Kathleen Lloyd som här filmdebuterade i rollen som den framåtandande Jane Braxton. Men dom känns alla skostorlekar mindre i Brandos närvaro. Som att dom alla är där som åskådare av deras förebild medan han likt en katt lurigt leker med dom som små möss, på sin egenkomponerade semester på landet, i sin hemnatur.

Jag upplever verkligen Brandos närvaro här och i filmerna han sedermera gjorde som lek och det bör vara en självklarhet. Du behöver inte spela komedi för att leka fram ditt agerande. Du behöver inte slita ur dina inälvor för att övertyga din publik. Jag högaktar Marlons distanserade och mindre egofokuserade sätt att ta sig ann skådespeleriet efter insikterna från ”Paris”. Jack berättade i sin memoriamessä efter Marlon Brandos död 2004 (läs den!) att Marlon förmodligen hade roligare under inspelningen av The Missouri Breaks än i någon annan film han spelade in.

Noteringar:

  • John Williams gör musiken och det är ett både fint och lite annorlunda ”score” som lyfter filmen.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


La vie d’Adèle / Blue is the Warmest Color (2013) eller: Kvinnlig, oral fixering

Skådespelaren Adèle Exarchopoulos castades enligt egen utsago i rollen tack vare hur hon såg ut när hon åt mat (läs; hennes mun). Regissör Abdellatif Kechiche ville att Adèle och medspelaren Léa Seydoux skulle läsa manuset en gång och sedan glömma replikerna så att dom kunde leverera naturligt spel.

Därefter följde en intensiv och kontroversiell inspelningsperiod där Kechiche gjorde nära på hundratals omtagningar av små, små ögonblick för att få fram en så autentisk realism som möjligt (en metod Cannes-aktuelle Ruben Östlund är erfaren inom i Sverige). Detta resulterade i ett socialrealistiskt ”magnum opus”, men dom två aktriserna ville inte genomgå samma pers igen. Jag tar en titt tillbaka på den omtyckta guldpalmsvinnaren 2013.

Vid 15 års ålder ifrågasätter inte Adele att en flicka går ut med pojkar. Hennes liv vänds dock upp och ner natten hon möter Emma, en ung kvinna med blått hår, som hjälper henne att upptäcka önskan att hävda sig själv som kvinna och som vuxen. Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.

Övriga texter i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.


Det är snart fyra år sedan jag såg det tre timmar långa dramat om Adèles sexuella uppvaknande. En film som uppmärksammades ordentligt på Cannes 2013 på grund av två ser; det lesbiska skildrandet och det omfattande innehållet av explicita, lesbiska sexscener. På så vis marknadsfördes Blå är den Varmaste Färgen (den svenska titeln) som lesbisk exploitation.

Jag skulle kunna tala om filmens ingående berättelse om hur en tjej växer upp genom att axla det komplexa i att vara förälskad i en annan tjej istället för en kille, men mitt bestående intryck var och är fortfarande det fotografiska fokuset på framför allt Adèles mun. La vie d’Adèle är en kavalkad av fascination vid oral erotik. Munfetishism på en nivå jag aldrig tidigare skådat. Får jag mynta begreppet ”munsploitation”?

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt


En mer ingående recension av La vie d’Adèle / Blue is the Warmest Color (2013) som jag skrev 12 november 2013 i samband med Stockholm Filmfestival kan du läsa här.

El Topo (1970) eller: Genesis, profeter, psalmer och undergång i en surrealistisk öken

Alejandro Jodorwosky är en surrealistisk galning. Det finns några sådana genom historien, men Jodorowsky är nog den vildaste och mest ouppfostrade av dem alla.

El Topo är hans mest kända film – en kultrulle som vevades på midnattbiograferna i decennier utan hejd. En mytologiskt berättade western.

Psykedelisk och metaforisk western om revolvermannen El topo som rider ut i öknen för att möta världens främsta skyttar.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”The mole is an animal that digs passages searching for the sun. Sometimes he reaches the surface. When he looks at the sun he goes blind.”

Vissa kallar El Topo för ”spaghetti western” tack vare sin heta, okonventionella och mer kontroversiellt våldsglorifierande prägel, men det är trots allt en mexikansk surrealistisk western och därav centralamerikansk. Ett utmärkt val i mitt amerikabetonade westerntema, med andra ord. Jag såg tidigt i livet hans efterföjande magnum opus The Holy Mountain (1973) och föll pladask för det symmetriskt visuella och det stundtals mörkt humoristiskt brutala. Absurd grymhet och massor – MASSOR, av symboler. Jag har tidigare recenserat hans Santa Sangre i min 1989-topplista.

Jodorowsky grundade tillsammans med den spanske dramatikern/filmskaparen/poeten Fernando Arrabal och franske författaren/filmskaparen Roland Topor 1962 den surrealistiska konstscenen ”Panic movement”. Som en reaktion på att surrealismen hade blivit för mainstream ville dom frambringa mer kaotisk, schockartad surrealism för att släppa loss dom negativa energierna på vägen mot nyvunnen fred, harmoni och skönhet. El Topo blir med vetskapen av denna intention genast mer logisk.

Uppdelad i fyra akter; Genesis, Prophets, Psalms och Apocalypse, och symbolerna signalerar cykler, passande nog återkommande. Det visuella får skina och även om Jodorowsky sätter sig själv i huvudrollen är han och övriga tydliga budbärare av symboler. Gillar du gudamytologier bör du uppskatta och se mer behållning i skeendet. El Topo passerar tid och rum med lätthet och känns som en strukturerat psykedelisk resa om nödvändigheten av återfödelse och att lämna sig själv för en större behållning av existensen.

Den går att tolka oerhört djupt och det uppmuntrar jag, men det tål att understryka att jag upplever El Topo som strukturerad och linjär. Underhållningsvärdet är också högt, tack vare sin bisarra leverans. Det bisarra kan väcka dig och samtidigt få dig att luta dig tillbaka, konstigt nog. ”El Topo-upplevelsen” är inte något gravt flummigt eller våldsamt mindfuckande. Som sagt; kan du med gudamytologier känner du dig relativt hemma.

Jag ser fram emot att återse El Topo igen och igen för att bearbeta dess symboliska labyrint av mullvadens betydelse, sol, sand och öken, fädrer, söner och nytt liv ur det gamla, dubbelgångare, nödvändigheten av självförstörelse, Eva och Adam, blod och tid…. men den där riktiga förtjusningen infinner sig ändå inte denna första gång. Jag stimuleras intellektuellt, men känslomässigt är jag lite för kall ändå. Möjligen gjorde jag omedvetet det klassiska misstaget att låta hjärnan arbeta och lät inte filmen processa genom hjärtat och nerverna.

Det här med surrealism, symboler och mytiska proportioner av galen kreativitet är ju ”right up my alley”, men den känslomässiga tillfredställelsen av El Topo ligger fortfarande i framför mig – MEN – den har fantastisk potential att växa.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt


Twin Peaks – avsnitt 11 (1990) eller: M.T. Wentz is coming to Twin Peaks

Manus: Jerry Stahl, Mark Frost, Harley Peyton, Robert Engels
Regi: Todd Holland
Episodtitel: Laura’s Secret Diary
Säsong: 2
Sändes: Lördag 20 oktober, 1990
Tittare (USA): 12, 8 miljoner
Tidigare: Avsnitt 10

Cooper and Truman arrest Leland after he confesses to the crime of murdering Jacques Renault in the hospital. Hank asks Norma to tidy up the Double R Diner when he is informed that a shady food critic named M.T. Wentz may be visiting Twin Peaks. Meanwhile, Jean Renault shows a videotape of Audrey Horne being held captive to Ben, demanding a $125,000 ransom for her return, and Cooper to be the drop-off man. Upon returning to One-Eyed Jacks, Jean murders Emory Battis for mistreating Audrey. With help from Truman, Cooper prepares to investigate Audrey’s kidnapping. Josie returns, claiming to have been in Seattle on business, learning from Pete that Catherine died in the sawmill fire. Later, a Japanese businessman, Mr. Tojamura, checks into the Great Northern Hotel.

I Brad Dukes bok Reflections: An Oral History of Twin Peaks berättar Mark Frost om sitt katastrofala samarbete med då destruktiva, heroinmissbrukande manusförfattaren Jerry Stahl som medförfattade dom erotik-expressionistiska undergroundfilmerna Nightdreams (1981), Café Flesh (1982), Dr. Caligari (1989) samt TV-serien Alf och senare CSI. I samband med skrivansvaret av detta avsnitt 11 var han oerhört svårmedgörlig. Eller som Mark Frost uttryckte det; ”an absolute car wreck… He turned in a completely incomprehensible, unusable, incomplete script a few days late and as I recall there were blood stains on it.” Frost fick tillsammans med dom trogna manusförfattarna Harley Peyton och Robert Engels skriva om i stort sett allting i sista minuten för att lösa situationen.

Dick Tremayne: $650. I’ve called around, I’ve been told it’s more than adequate.
Lucy Moran: For what?
Dick Tremayne: For the… to take care of… you know, the… little problem.
Lucy Moran: Richard, here’s what you’re going to do. Take your money, put it back in your wallet, or your pocket, turn around, walk through both sets of doors, the second one sticks sometimes, go out into the parking lot, get in your car, turn the key, and never, ever speak to me again as long as you live! Say one more word and I’ll scream. Leave, please.
Dick Tremayne: [starts to speak]
Lucy Moran: [screams]

Avsnittet som det sedan blev visar inga markanta svagheter, så manusteamet ska ha en eloge. Jag tycker att geisten efter Lynchs inledande två avsnitt av denna andra säsong fortfarande ringer kvar några avsnitt in. Inledningen i form av en bildteknisk färd från ett av hålen på akustikväggen och ut i förhörsrummet där Leland Palmer sitter paralyserad är en kreativ detalj som sätter färg. Ett försök att tillföra något mer än det som finns på pappret i lynchisk anda, helt klart influerat av resan in i örat i Blue Velvet (1986) som Lynch gjorde fyra år tidigare.

En narrativ tråd som gör att det här avsnittet sticker ut från tidigare i serien är kryddan att låta diverse av Twin Peaks invånare surra om matkritikern M.T. Wents besök i Twin Peaks. Det gör att episoden liksom får ett eget narrativ och inte enbart drivs av seriens långsiktiga. Jag tycker faktiskt att det skapar en behaglig, rent ut sagt mysig inramning – och då har jag inte mycket till övers för dramaserier med episodbundna dramainslag mitt i en större berättelse. Normalt sett gör det mig allt för medveten om den dramaturgiskt skrivna strukturen, men det här undantaget gör mig på bra humör. Inte så att jag direkt önskar mer sånt, men för den här gången. Scenerna mellan Hank, Norma, Toad och den okände gästen är en feelgood Twin Peaks inte haft tidigare.

Judge Clinton Sternwood: The law provides us structure to guide us through paralyzing and trying times. But it requires us a vision to its procedures and higher purposes. Before we assume our respective roles in this enduring drama just let me say that when these frail shadows we inhabit now have quit the stage we’ll meet and raise a glass again together in Valhalla.

Domare Sternwood är ett karismatiskt inslag jag gillar skarpt. Trygghet och känsla. Fin dynamik med Cooper och polishuset. Det dundrande regnovädret och åskdundret som kastar blåa ljus utanför polisteamets göranden kring behandlingen av Leland Palmer! Underbar atmosfär där! Det höjer utförandet ytterligare. Även om detta är ett avsnitt som puttrar och inte riktigt har samma höga intrigpuls som föregående tre avsnitt, lyckas regissör Todd Holland att göra det bättre och mer trivsamt än det är på pappret. Det kunde varit ett blekar avsnitt än det är, men är nu ganska trevligt tack vare dom små, små detaljerna. Credd till honom.


 

Betyg – intrig: 6 av 10 (-1)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (+/- 0)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (+/- 0)

 

Twin Peaks – avsnitt 10 (1990) eller: A mystery in her life

Manus: Robert Engels
Regi: Lesli Linka Glatter
Episodtitel: The Man Behind the Glass
Säsong: 2
Sändes: Lördag 13 oktober, 1990
Tittare (USA): 13, 7 miljoner
Tidigare: Avsnitt 9

Blackie holds Audrey hostage and plots with Jean Renault. A brother of Jacques and Bernard, he plans to blackmail Ben Horne for the release of Audrey. James and Madeleine become close, to Donna’s dismay. Lucy lunches with snobby, not-so-gentleman Dick Tremayne. Dr. Jacoby undergoes hypnosis, leading to an arrest. Meanwhile, Nadine wakes from her coma a changed woman. Leland gets arrested because of the murder of Jacques Renault. Donna meets with Harold Smith, a shut-in who had befriended Laura. She finds a diary of Laura’s at Harold’s house.

Avsnitt 11 går snabbt in på Coopers nystande kring jätten, ringen och alla dom märkliga ledtrådarna och till vilka han kan dra linjer. Flummigt detektivarbete 1A, men svaren är få. Albert ger en minnesvärd bekännelse öga mot öga med den rakryggat konfronterande Truman. Jag gillar verkligen Alberts sätt och den intressant trätande relationen till den lokala poliskåren och Truman som här får en härlig twist. Synd bara att klipparen överröstar skådespelets egna känslor genom musik som i sammanhanget blir överoperett och rentav skäl situationen – på fel sätt. ”Skär” kanske är ett bättre ord för att beskriva musik som inte matchar känsloläget och därför saknar harmoni, hur bra musiken i sig än är komponerad.

Leland får kontakt med Cooper och Truman för att berätta att han känner igen mannen på fantombilden från hans barndom. En granne till hans farföräldrar som talades vid med honom och kastade tändstickor omkring sig. Hur kan denna man kopplas till fantombilden rent konkret? Hur kan mannen kopplas till fantombilden om vi frångår det logiska för ett ögonblick? Med tanke på allt som hänt känns det rimligt att även räkna in viss brist på logik i sammanhanget. En vision, likt hans fru Sarah, Maddie, Cooper och vad det verkar – Ronette.

Special Agent Dale Cooper: [mycket seriös] Fellas, let’s stand together for a moment. It’s time I mentioned something. Now, I’m not sure, but I believe I was visited by a giant. Twice. In my room. He left me three clues. The first had to do with Jacques Renault in a body bag. It came true almost immediately. The second was, ”The owls are not what they seem.” The third was about a man who points without chemicals.
Sheriff Harry Truman: [konfunderad] You were visited… by a giant?
Special Agent Dale Cooper: [nickar positivt]
FBI Agent Albert Rosenfield: Any relation to the dwarf?

Vi får bekanta oss med den mystiske enslingen Harold Smith för första gången efter hans gensvar till Donna. Ett mycket givande inslag som skapar mycket intressant nerv. En komplex ung man. Lätt att fastna för, trots att han bär på något – utöver en viss dagbok. Ett mysterium i sin blotta närvaro. Fascinerande. Harold spelas av Lenny von Dohlen (Electric Dreams, Home Alone 3) och jag kan inte annat än berömma sättet han gör det på. Hans närvaro ger andra säsongen något starkt att bygga vidare. Donna gör mycket nytta utan hennes detektivteam.

En annan karaktär som gör entré är gangsteröverhuvudet med det fransk-kanadensiskbrutna uttalet – Jean Renault. Spelad av den smått mytiske och fruktade 60-talstalangen Michael Parks, som då var populär genom TV-serien Then Came Bronson (1969-1970), hans attityd och kompromisslösa sätt att gå dit han själv ville. Övriga skådespelare i casten beskrev honom som en ”Marlon Brando-typ” och förebild. Han insisterade på att spela karaktären Jean Renault med fransk-kanadensisk brytning trots att det inte förhöll sig logiskt till faktorerna runtikring, men det var det uttalet som fick honom att vilja spela rollen och ingen sade emot. Givetvis talade han så även mellan tagningarna. Varför inte liksom?

Donna: As much as I love you, Laura, most of the time we were trying to solve your problems. And you know what? We still are. Not mine or James’ or Maddy’s. Yours. You’re dead Laura, but your problems keep hanging around!

Dom inblandade överraskades tydligen även av hans väldigt lågmälda sätt att tala och spela, som var så tyst att dom knappt hörde honom på inspelningsplatsen. Jag tycker det funkar finfint i slutresultatet. Han ger liksom Harold en karaktäristisk aura som kommer genuint, hur överdriven än hans brytning är. Det känns som att vad som helst kan hända runt honom och det är mest i det subtila som det ger sig uttryck. Du känner förmodligen igen honom som en av Quentin Tarantinos återkommande favoritskådisar, i små fixroller – främst som old school-sheriffen Earl McGraw i From Dusk till Dawn, Kill Bill Vol. 1 och Death Proof, men även som sydamerikansk, mytisk hitmanmentor till Bill i Kill Bill Vol. 2. Underbar skådespelare.

Avsnitt 10 som helhet är mest puttrande och fokuserar på Donnas (Lara Flynn Boyle) kaosartade triangeldrama som liksom eldar på sig själv gång på gång på gång. Mycket ungdomssåpa. Harold är definitivt höjdpunkten och välbehövlig i sammanhanget, för att få Donna att hämta andan från hennes melankoliska passion kring James. Donnas öppna bekännelse vid Laura Palmers gravsten mot slutet må inleda ganska krystat, men jädrar i min låda vad den tar sig när känslorna bubblar över för henne. Donna och peakar här. Blommar ut som karaktär, om än för ett ögonblick.


 

Betyg – intrig: 7 av 10 (-2)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (-2)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (-2)

 

The Gunfighter (1950) eller: There was this movie I seen one time

Gregory Peck spelar en duellspecialist med ett rykte som föregår honom och en dödsrisk bakom varje hörn. Förevigad inte bara på vita duken utan även uppdiktad i Brownsville Girl av Bob Dylan och Sam Shepard. I Sverige när det begav sig gick The Gunfighter under titeln Hämndens Timme.

His only friend was his gun… His only refuge – a woman’s heart!

Den äldre revolvermannen Jimmy Ringo är trött på att döda. Men han utmanas ständigt av yngre förmågor som vill bli berömda.

Varning för spoilers.

Bob Dylans 11 minuter långa mästerverk Brownsville Girl (från albumet Knocked Out Loaded, 1986), skriven tillsammans med dramatikern och aktören Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff), återkommer herr Bob upprepade gånger till westernklassikern The Gunfighter, som ett fastlimmat minne taget direkt från en dröm. Jag kan nästan se berättaren ligga ung och med ett liv i fören tillbakalutad i baksätet på en luftig 50-talsveteranare – med en kvinnlig kompanjon bakom ratten, parkerad i hettan efter vägen på en amerikansk prärie. Där berättar han allt medvetandeströmmande i berusad skymning ”lost highway”-style on the road.

Well, there was this movie I seen one time
About a man riding ’cross the desert and it starred Gregory Peck
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself
The townspeople wanted to crush that kid down and string him up by the neck

Well, the marshal, now he beat that kid to a bloody pulp
As the dying gunfighter lay in the sun and gasped for his last breath
“Turn him loose, let him go, let him say he outdrew me fair and square
I want him to feel what it’s like to every moment face his death”

Well, I keep seeing this stuff and it just comes a-rolling in
And you know it blows right through me like a ball and chain

[…]

Something about that movie though, well I just can’t get it out of my head
But I can’t remember why I was in it or what part I was supposed to play
All I remember about it was Gregory Peck and the way people moved
And a lot of them seemed to be lookin’ my way

[…]

There was a movie I seen one time, I think I sat through it twice
I don’t remember who I was or where I was bound
All I remember about it was it starred Gregory Peck, he wore a gun
and he was shot in the back
Seems like a long time ago, long before the stars were torn down

Filmens värde lyser i Dylans ord som en vacker, psykedelisk ökensaga. Jag kan föreställa mig allt som en stumfilm, där ljudet kommer igång enbart vid nyckelrepliker, när karaktärerna har något verkligt bestående att säga varann. Jag själv såg den ensam sent en kväll på TV:n hemma hos min farfar, som i ett försök att lura min trötthet. The Gunfighter är småskalig och mysig. John Fords episka eller målade ökenvyer syns inte till här, då miljöerna allt som oftast består av trygga husvrår. Istället fastnar mitt intresse på medaljongtapeten i en av filmens salooner.

Deputy Charlie Norris: He don’t look so tough to me.
Marshal Mark Strett: Yeah, yeah. That’s the way it always starts. He don’t look so tough to somebody.
Deputy Charlie Norris: Except with this somebody, it’s gonna stop right there too.
Marshal Mark Strett: You better. Because with a man like that you can’t come off much better than second.

I detta teatralt grundade westerndrama bjuds jag dock på ett fint finurligt pjäsdrag där Gregory Pecks titelkaraktär under en intensifierad fas av filmen lyckas ställa sig som anonym lyssnare när traktens äldre damer spekulerar i den ökände gamle dräparens rättigheter och skyldigheter. Den scenen tar jag verkligen med mig. Slutet bär westernfilmens mytiska sensmoralberättande när det är som allra mest klassiskt. Vackert, men ännu vackrare är det i Bob Dylans och Sam Shepards tappning.

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt


Carnival of Souls (1962) eller: Tillbaka från döden, men något fastnade

Kultrysaren eller snarare mysteriet Carnival of Souls har ett nästan ”hitchcockianskt” intressant narrativ, men når inte hela vägen och lämnar en del kvar att önska vad gäller just narrativ. Istället – eller kanske just tack vare bristen på handling – men gott om träffsäkert mysterium, bjuder den på en ordentlig och väldigt sällsam atmosfär.

En ung kvinna drunknar i en flod efter en svår bilolycka. Eller gör hon det? En stund senare kommer hon upp ur floden, till synes utan men. Hon tar ett jobb som organist, men plågas av mystiska figurer som bara hon tycks se.

Temacheck: En kvinna i huvudrollen som upplever ugglor i mossen. Subtila kopplingar till temat även om barn inte har någon större del i själva handlingen.

She Escaped Death. Now It Wants Her Back!

Ett övergivet nöjesfält. En kvinna som kommer tillbaka från dom döda. Mystiska syner som i stunder går att gnugga bort från ögonen, men ibland sitter kvar. Skapandet av det där rummet i ögonvrån känns påtaglig, så pass att psykotiska bör känna sig hemma. Gillar du Hitchcock eller Lynch bör du ha sett denna lågbudgetfilm som i Sverige fick namnet ”De infernaliska”.

Den har ett innovativt, drömskt sätt att skildra allt på och inte heller drömmar brukar besitta ett välgjutet narrativ, men väl ett starkt finger över känslotangenternas nervtrådstege, tillika brist på svar.

Miljöerna är vid tillfällen trollbindande, med det övergivna nöjesfältet i centrum. Filmens grädde över moset vilar i denna plats, som bär på en skugga av sitt forna jag, där liv och skratt en gång stod i fokus. Saltair Amusement Park är urban exploringporr, som filmens manusförfattare och regissör Herk Harvey såg när han bilade på vägen genom Salt Lake City. Synen satte ett sådant intryck att han skapade hela berättelsen baserat på platsen.

Filmen spelades sedan in med minimumbudget och produktionsteamet bestod av rekordlåga sex till antalet, vilket idag kan verka imponerande men rimligt, men då var högst ovanligt. Tillvägagångssättet tog flera av teknikerna som användes inom stumfilm för att lyckas utifrån begränsningarna. Trots den minimala produktionen blev Harvey stämd på den symboliska summan 50 dollar för att ha spelat in på den igenbommade nöjesfätplatsen.

Helheten känns som en stark rysarnovell tack vare just nämnda stämning, snarare än det händelsemässiga. Vaggandet. Det där som kryper upp på dig tiden efter att du sett filmen. Det går verkligen att se förbi dom lågbudgetmässiga så kallade bristerna (jag skulle inte kalla det brister) och dramaturgi med fokus på punchline, när en film går under huden som Carnival of Souls gör.

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt