Etikettarkiv: Betyg 7

Carnival of Souls (1962) eller: Tillbaka från döden, men något fastnade

Kultrysaren eller snarare mysteriet Carnival of Souls har ett nästan ”hitchcockianskt” intressant narrativ, men når inte hela vägen och lämnar en del kvar att önska vad gäller just narrativ. Istället – eller kanske just tack vare bristen på handling – men gott om träffsäkert mysterium, bjuder den på en ordentlig och väldigt sällsam atmosfär.

En ung kvinna drunknar i en flod efter en svår bilolycka. Eller gör hon det? En stund senare kommer hon upp ur floden, till synes utan men. Hon tar ett jobb som organist, men plågas av mystiska figurer som bara hon tycks se.

Temacheck: En kvinna i huvudrollen som upplever ugglor i mossen. Subtila kopplingar till temat även om barn inte har någon större del i själva handlingen.

She Escaped Death. Now It Wants Her Back!

Ett övergivet nöjesfält. En kvinna som kommer tillbaka från dom döda. Mystiska syner som i stunder går att gnugga bort från ögonen, men ibland sitter kvar. Skapandet av det där rummet i ögonvrån känns påtaglig, så pass att psykotiska bör känna sig hemma. Gillar du Hitchcock eller Lynch bör du ha sett denna lågbudgetfilm som i Sverige fick namnet ”De infernaliska”.

Den har ett innovativt, drömskt sätt att skildra allt på och inte heller drömmar brukar besitta ett välgjutet narrativ, men väl ett starkt finger över känslotangenternas nervtrådstege, tillika brist på svar.

Miljöerna är vid tillfällen trollbindande, med det övergivna nöjesfältet i centrum. Filmens grädde över moset vilar i denna plats, som bär på en skugga av sitt forna jag, där liv och skratt en gång stod i fokus. Saltair Amusement Park är urban exploringporr, som filmens manusförfattare och regissör Herk Harvey såg när han bilade på vägen genom Salt Lake City. Synen satte ett sådant intryck att han skapade hela berättelsen baserat på platsen.

Filmen spelades sedan in med minimumbudget och produktionsteamet bestod av rekordlåga sex till antalet, vilket idag kan verka imponerande men rimligt, men då var högst ovanligt. Tillvägagångssättet tog flera av teknikerna som användes inom stumfilm för att lyckas utifrån begränsningarna. Trots den minimala produktionen blev Harvey stämd på den symboliska summan 50 dollar för att ha spelat in på den igenbommade nöjesfätplatsen.

Helheten känns som en stark rysarnovell tack vare just nämnda stämning, snarare än det händelsemässiga. Vaggandet. Det där som kryper upp på dig tiden efter att du sett filmen. Det går verkligen att se förbi dom lågbudgetmässiga så kallade bristerna (jag skulle inte kalla det brister) och dramaturgi med fokus på punchline, när en film går under huden som Carnival of Souls gör.

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

Microrecensioner-headerrogueone_onesheeta

Genre: Äventyr, Krig, Action, Science Fiction, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus:  Tony Gilroy, Chris Weitz
Regi:  Gareth Edwards
Längd:  134 min
Skådespelare: Felicity Jones, Diego Luna, Alan Tudyk, Donnie Yen, Jiang Wen, Riz Ahmed, Ben Mendelsohn, Forest Whitaker, Mads Mikkelsen, Jimmy Smits, Alistair Petrie, Genevieve O’Reilly, Ben Daniels, Duncan Pow, Valene Kane, Beau Gadsdon, James Earl Jones (röst)

I en tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar sig samman för att genomföra ett livsfarligt uppdrag: att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia och för samman vanliga människor, vilka valt att utföra extraordinära handlingar, och genom detta bli del i något som är större än de själva.

79a325362ce66420938127e0b2e37d5b

Skriven av bland annat manusräven Tony Gilroy, som ligger bakom Bourne-filmerna och Michael Clayton. Regisserad av Gareth Edwards som gjorde hyllade lågbudgetfilmen Monsters och nu senast Godzilla.

Rogue One har en egen, kallare ram som sticker ut ur Star Wars-mängden. Intentionen med integreringen av gamla karaktärer och anknytning till Episod IV är mycket god och gör denna till en betydligt stadigare prequel till originaltrilogin än I-III, som nu känns alltmer bortglömda och överflödiga. Som någon sade använder denna skuggan av Darth Vader ypperligt. Mer än ypperligt. CGI-ansiktena på vissa karaktärer funkade dock inte utan skär sig. Det går inte att skapa liv med CGI om inte förlagan lever i stunden. Grodfiskamiralerna kändes som restprodukter från George Lucas post-petande snarare än eventuella reshoots.

star_wars_-_rogue_one-1

Vad gäller protagonisterna bär den några riktiga guldkort men dom två huvudrollerna är gråa, uttryckslösa och trista. Den levererar inkonsekvent men det kan jag uppskatta, med riskminimeringen från The Force Awakens i bakhuvudet. Miljöerna bär på själar som jag ser fram emot att återuppleva. På framför allt denna punkt är den flera snäpp bättre än förra årets Episod VII. Allt som allt en film jag gärna ser om.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


star_wars_-_rogue_one-5screenshot_18 rogue_mads star_wars_-_rogue_one

La Nuit des Traquées / The Night of the Hunted (1980)

halloween-banner-2016-ny

affiche

Genre: Mysterium, Drama, Science-Fiction, Fantastique
Produktionsland: Frankrike
Manus:  Jean Rollin
Regi:  Jean Rollin
Längd:  93 min
Skådespelare: Brigitte Lahaie, Dominique Journet, Vincent Gardère, Bernard Papineau, Rachel Mhas, Cathy Stewart, Natalie Perrey, Élodie Delage, Alain Duclos

I vad som verkar vara en alternativ verklighet eller dystopisk framtid flyr Elysabeth bort från en mystisk klinik, belägen i en stor, svart byggnad. Kliniken isolerar patienter som bär på en märklig störning som orsakar minnesförlust och en slags lobotomiartad brist på personlighet.

Temacheck: Filmen innehåller vad som kan sägas vara besatta kvinnor, som hålls instängda av samhällets vetenskapsmän. Vissa likheter med häxprocessen där. Inga barn dock.

night-hunted-1

Franske auteuren Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) är en av mitt livs största romanser kreativt. Med som alltid minimal budget och noll inspelningstid lyckas han göra en film vars visuella resultat är helt fantastiskt. Han är känd för sitt ständigt återkommande vampyrtema och försmak för nakna kvinnokroppar inlindade i surrealism, men här lämnar han både vampyrerna och surrealismen hemma.

The Night of the Hunted förmedlar fuktgrå östblockskänsla och Europa i efterkrigstid. A Clockwork Orange och Krzysztof Kieślowski. Dess atmosfär är av sällan skådat slag och sitter kvar starkt på min näthinna. Jag kan inte släppa den, likt en underlig dröm…

night-of-the-hunted-1980

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


Tidigare recensioner av Jean Rollins filmer:

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)
Lèvres de Sang / Lips of Blood (1975)

Musikrecension: Lil Empire (Petite Meller, 2016)

petite-meller-lil-empire-2016-2480x2480

Albumtitel: Lil Empire
Artist: Petite Meller
Genre: Europop, La Nouveau Jazzy Pop
Speltid: 42 min
Utgivningsår: 2016

Driven av modebranschens alternativa utsvävningar (eller ytsvävningar?) ger den pastellfärgglada fransyskan Petite Mellers musik mig energier som känns LÄTTSAMT frigörande. Hon anspelar tydligt på en lek med barnets energi och även om det ofrånkomligen viftas med lolitakortet hör jag i själva musiken ett avstånd bort från sexinfluenser och till inspirerande skaparglädje. Tyvärr känns hennes dyra målarfärger lite väl materialistiska, men det går inte att komma ifrån att resultatet är trevligt.


Konsonans: Väldigt mycket pop men trots det smått tidlöst kreativt uppfriskande, eller som hon själv beskriver det; la nouveau jazzy pop

Dissonans: Kan kännas väl mycket ”rika överklassbarn leker intellektuella konstnärer” emellanåt


SYD-Betyg-07


Eyes of Fire (1983)

halloween-banner-2016-nytumblr_o0gslku7931qdezf9o5_540

Genre: Rysare, Western
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Cry Blue Sky
Manus: Avery Crounse
Regi: Avery Crounse
Längd:  90 min
Budget: 2 600 000 dollar (USA)
Skådespelare: Dennis Lipscomb, Guy Boyd, Rebecca Stanley, Sally Klein, Karlene Crockett, Fran Ryan, Rob Paulsen, Kerry Sherman, Caitlin Baldwin

When America was young and Spirits of Evil reigned in a Forest of Darkness.

En skara nybyggare flyr ut i vildmarken sen de blivit anklagade för brott mot gud. De beslutar sig för att starta ett nytt samhälle i vildmarken men en häxa och osaliga själar gör livet svårt för dem.

Temacheck: Det här är en lysande spik! ”Witches” förekommer i form av filmens tema som är häxkraften, om den finns och i så fall var den finns – och hur når den oss människor? ”Bitches” förekommer det gott om, då den ”tveksamma” kvinnan alltid är misstänkt när det talas om häxor och särskilt en kvinna i filmen är extra utsatt, då hon blivit mer djurisk än mänsklig i sitt beteende. Filmens triumf är dock att ha med små barn på ett enligt mig kreativt och vackert sätt, då barnen får stå föremål för den rådande häxstämpeln. Filmen innehåller ett barn som vuxit upp i det vilda och blickarna mot detta naturbarn är inte alltid så nådiga.

event-5666228

Eyes of Fire är en film som det tidigare endast talades om i dom undergroundkretsar av skräckfilmvärlden som letat under stock och sten (läs; smalskräckfilmsforum, nischade filmbloggar eller gömda hyrvideohyllor) för att hitta dom där högintressanta, udda filmerna som aldrig riktigt fick en chans att säljas. Under ett årtionde som 80-talet kom otaliga skräckfilmer och försökte bryta sig genom isen för att nå hem till dig vid hyrvideobutiken genom en sunkigt inramad VHS-kassett. Dom allra flesta följde dock naturens sannolikhetslära och försökte likna varann för att locka den publik som ville ha mer av det dom kunde begripa, eftersom dom sett något liknande förut och tyckte det var ”helt okej” eller kanske till och med ”rätt najs”. Annars gick det givetvis att krossa isen med säljargument som ”lemmarna flyger!” eller ”blodigare än motorsågsmassakern!” Vilka filmer hade inte mer blod än The Texas Chainsaw Massacre på 80-talet? Men visst lät det som ett givet argument om du ville ha terror för hela slanten.

eyes_fire_05a-1200x720-1200x720

Under denna tid hade inte en psykologisk, ambitiös och historiskt dramafylld rysare inte en chans att nå publiken. Kraftfullt psykedeliska skildranden av hur häxkrafter kom från träden själva snarare än som pomperipossor eller sexiga förförerskor var att ta skräcken alldeles för långt ifrån vad som var definitionsramarna inom marknaden. Endast några hundratal har betygsatt Eyes of Fire, men idag kan du se den i stämningsfull VHS-kvalitet på både youtube och vimeo om du inte redan äger den sällsynta VHS:en som faktiskt fick release till slut 1987 – fyra år efter filmens tillfälliga cirkulation på några amerikanska biografer premiäråret 1983. Kanske hittar du liksom mig en ny alternativ rysarpärla i Eyes of Fire från det inte så nådiga 80-talets bortglömda vrår. En avart långt mycket bättre än sitt öde. Sedan den ambitiösa, intressanta The Witch: A New-England Folktale (2015 – läs min recension) fick release har Eyes of Fire äntligen fått en antydan till nytt liv åtminstone inom den ack så smala  smalskräckfilmsbubblan, tack vare innehållsmässiga likheter.

bscap085

Vad gör denna film så briljant till skillnad från det mesta som kom under samma tid som den? Varför hyllar jag denna framför alla dom där blockbusterklassikerna och videovåldssnackisarna som sedan färgat rysarproduktionen från alla andra årtionden likt karamellfärg som inte går att tvätta bort?

Den audiovisuella atmosfären. Filmkompositören Brad Fiedel (som ligger bakom musiken till Terminator 1 & 2) hade vid det här laget redan präglat den obskyra skogsslashern Just Before Dawn (1981) med ETT ENDA atmosfäriskt ambient ljudspår som lyfte den filmen till att inneha ett av skräckfilmhistoriens allra mest effektiva ljudbilder någonsin! Här – utan att jag på förhand hade en aning om att han medverkat igen, får han mig i samma dovt invaggande atmosfärer. Som att du håller på att somna av utmattning lutandes mot en stubbe i skogen, samtidigt som naturen självt smyger sig fram och snärjer dig, sakta, så att du kan vakna upp till ett liv i bojor, medan ormar, myror och rovfåglar gnager ur din benmärgssaft tills du somnar om på din bädd av mossa en sista gång. Eller för all del en atmosfär som passar utmärkt att glida på en centimeternära, spegelblank vattenyta till, iakttagandes nybyggare i Nordamerikas vilda storskogar som ser möjligheternas land men inte hur motståndet väntar dem, från håll dessa ”civiliserade” lyckosökare tidigare endast hört i folksägner och mytologiska skrifter.

3694439_l2

Denna atmosfär, tillsammans med ett visuellt flippigt magielement och briljant komponerat foto, gifter sig underbart med filmens suggestiva dramaturgi, fri från konkreta slutsatser. Där konventionella filmer hade sänkts av liknande effekter och vattnats ur av ambient musik som klätt av konventionberättandets fattiga bidrag till åskådarens inlevelse genom egen fantasi, frodar Eyes of Fire. Du måste sudda ut gränserna mellan realism, feberdröm och filmisk effektkomposition för att smälta den subtila galenskap filmen besitter, men har du förmågan att göra det har du en häxfilm som besitter guldet från Antichrist (2009), nämnda The Witch samt typ spexet i Rovdjuret / Predator (1987) men försätter det i en handling som mer liknar Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs min recension), The New World (2004) eller kanske ännu mer Nicolas Winding Refns Valhalla Rising (2009). Känn på den mixen! En till film från senare år som väl också måste nämnas tillsammans med Eyes of Fire är nog ändå oscarsbelönade The Revenant (2015 – läs mina två recensioner här och här). Vågar jag nämna Twin Peaks ännu en gång, också? Ja, filmen har vibbar av Twin Peaks mer maniska sidor.

eyes-of-fire-1983

Vissa kanske skulle kalla Eyes of Fire för spretig för sitt eget bästa, men det är samma person som värdesätter en publik framgång hellre än ett intressant innehåll. Mänskligheten kommer ställas inför ett mandomsprov i mötet med Eyes of Fire och förmodligen kommer 80 procent gå därifrån med en längtan efter att runka av ABBA Teens och Marie Serneholt till tonerna av Britney Spears ”I’m a slave for you” för att över huvud taget rena sig från det märkliga fyrverkeri i slow-motion dom just bevittnat. Dom övriga 20 procenten – den visa minoriteten, kommer inte ångra att dom sett en häxfilm som tillför något speciellt till den i övrigt väldigt fyrkantiga skräckgenren.

eyes_fire_01

I alla dessa filmer som andas samma luft som Eyes of Fire är det på ett oerhört fundamentalt skildrat sätt – rentav urmytologiskt, Människan mot Naturen och var Gud ska placeras in i den duellen. Människan förenad med naturen – hur den värderas som människans ägodel men visar sig ha själva greppet om människan. Människan slår snubbelben på sig själv och ur detta svullna människoego separerar sig människan alltmer från naturen och startar blint krig mot den.

Under detta fundamentala förhållande mellan människa och natur kan du som yttre betraktare inte vara riktigt säker på vilken sida du står på, eftersom hela kriget verkar ha uppkommit ur ett missförstånd om att det finns en spricka i en helhet och det vi ser är helheten som slåss mot sig själv. En splittrad Gud. Eller är det ondskan som sipprar fram ur något gott och kriget vi utkämpar handlar inte om några egoistiska missförstånd, utan en viktig balans mellan gott och ont? Om detta ämne skriver jag mer om på bloggen senare idag…

eyesof1

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


Jag kan rekommendera att läsa även Gregory Burkarts text om Eyes of Fire, som publicerades på Blumhouse tidigare i år.

eyes_fire_poster

Lèvres de sang / Lips of Blood (1975)

halloween-banner-2016untitled-1

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Loup Philippe, Jean Rollin
Regi: Jean Rollin
Längd:  88 min
Budget: ?
Skådespelare:  Jean-Loup Philippe, Annie Belle, Nathalie Perrey, Catherine Castel, Marie-Pierre Castel, Martine Grimaud, Hélène Maguin, Anita Berglund, Claudine Beccarie, Béatrice Harnois, Sylvia Bourdon, Mireille Dargent

En ung man försöker finna ett mystiskt slott som han känner igen från vaga barndomsminnen. En mystisk vitklädd flicka dyker upp ibland och hälper honom. Samtidigt dyker en grupp vackra, lättklädda vampyrflickor upp och sprider terror. De verkar på något sätt vara sammanbundna med det mystiska slottet…

Temacheck: Filmens många kvinnor går både att tolka som ”witches” och ”bitches”. Dessutom skymtas en och annan ”dick” åtminstone symboliskt – inte minst på bilden här under.

lips-of-blood

Lockar inte denna beskrivning så vet jag inte vad. En blodig påle träs genom Tove Janssons berättande och möter nakna vampyrer i en drömvärld formad genom djup, trögflytande sömn. Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) har blivit ett beroende som träffat mig på ett djupt plan. Denna film får kanske sägas vara hans mest omtyckta. Den har hans signum, men är också ganska konkret, trots allt.

Jag älskar hur huvudkaraktären – trots underbart fokus på en återkommande miljödetalj, upplever märkligheterna som att han sjunker in i minnesframkallade dagdrömmar och hur dessa märkligheter framgångsrikt övergår till det mest riktiga, utan någon symboliskt framhävd passage. Inga kaninhål eller portar, utan ett mer mentalt skutt – ett öppet sinne, in i fantastiquevärlden. Det är förstås en av surrealismens största utropstecken, att övergångarna sker suggestivt eller kompromisslöst snarare än konkretiserat.

lips-of-blood51-1

Å andra sidan saknade jag något djärvare även i det större som brukar komma ur brist på ordning och förväntad struktur. Det är lite retsamt att Lèvres de sang frestar in mig på surrealismens ledlösa kvaliteter men i längden levererar lite för linjärt berättande för min smak. Fresta mig inte med fruktsallad om du tänker bjuda på oskuren frukt. Kan du dra ett svärd galant känner jag mig blåst på konfekten om du sedan avstår från att använda det.

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


Tidigare recensioner av Jean Rollins filmer:

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

The Editing of the ‘The Thin Red Line’: Shaping a Terrence Malick Film (2010)

Mkrorecensioner-header536_bd_box_348x490_original

Genre: Dokumentär, Making of, Extramaterial
Produktionsland: USA
Manus: ? (Criterion)
Regi: ? (Criterion)
Längd: 27 min
Budget: ?
Medverkande: Leslie Jones, Saar Klein, Billy Weber, Hans Zimmer, Jim Caviezel

En dokumentär inblick i skapandet av filmen The Thin Red Line, som släpptes tillsammans med filmen i samband med Criterions release.

Terrence Malicks (The Tree of Life, Knight of Cups) särpräglade tillvägagångsätt i skapandet av hans filmer är djupt intressant att höra om. Jag har nog sett det mesta som finns i dokumentär väg på området direkt kopplat till just Malick i sig, samt läst diverse artiklar och en biografisk avhandling i hans liv. Ett liv och ett skapande som – om du är nyfiken på att komma närmare hans berättande, har sitt svar i dom filosofier han tagit in och även lärt ut innan och efter han blev en skapare av just film – främst dom idéer som existentialisten Martin Heidegger samlade ihop. Varat och Tiden och allt det där.

thin-red-line-criterion-dvd-header-10thing-you-need-to-know-playlist

Den här dokumentären är kort och inte någon särskilt djup studie av Malicks tänk, utan intervjuar inblandade med enkla ”talking heads” om det mer konkreta tillvägagångssättet av hans existentiella krigsadaption The Thin Red Line (1998) under produktionen och klippbordet. Ändå är det mycket intressanta anekdoter och betraktelser här som du inte brukar höra i extramaterial eller dokumentärer om dom flesta andra filmproduktioner. Det dyks ner i sekvenser och ögonblick från The Thin Red Line och dessa fördjupningar tar jag särskilt med mig, då dom öppnar upp åtminstone en fin ingångsförståelse för hur sjutton Malick tänker.

the-thin-red-line

Ett tänk som evolverats och förfinats i märkbar form och takt för varje film han gjort sedan inte minst comebacken med The Thin Red Line. Bara det faktum att någon gör två särpräglade filmer som Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension) för att sedan i stort sett lämna filmbranschen under nästan 20 år. Sedan komma tillbaka till scenen med en vilja att göra en krigsskildring. Bara det är en intressant ingång i berättelsen om Malick, utöver motivationen bakom att först casta en drös profilstarka skådisar i vad dom hoppades var bärande roller, för att sedan klippa bort dem helt ur den slutliga versionen. Kan människan fortsätta vidga sina vyer kring och genom Malicks berättande tror jag att mänskligheten som varelse inte är helt uträknad i naturen, riktigt ännu. Sedan vad det spelar för roll, är en annan sak.

thinredline-14

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Ämne
3 – Berättargrepp
4 – Medverkande
3 – Klippning
2 – Visuell stil
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Här kan du se dokumentären gratis i sin helhet.

Editing The Thin Red Line, Shaping a Terence Malick Film from Isabel Sadurni on Vimeo.