Etikettarkiv: Roadmovie

Wild at Heart (1990) eller: Passion på drift med en räv bakom örat

121440822080150000Sex, drugs and rock ‘n’ roll signerat David Lynch är allt Jack Kerouacs ”På Drift” hade velat vara. Efter en handfull comebacks till Lynchs förspel/snedfylla on the road växer upplevelsen till nya höjder.

Sailor flyr i bil genom den amerikanska södern med flickvännen Lula. Lulas mor drar sig inte för något för att stoppa parets flykt, inte ens att anlita en gangster om hjälp.

Passion flödar ur alla ändar från David Lynchs Wild at Heart. Inte en karaktär saknar den och det måste sägas vara ledsnöret genom filmen – kraften och den hisnande farten som passionen ger människorna som inte bara möter den halvvägs, utan kör gasen i botten mot den utan att titta. Angelo Badalamenti har gjort många musikaliska underverk tillsammans med David Lynch, men den där ljudiska atmosfären som han ger alla mörka hörn av Wild at Heart är som en vibrerande, svullen trumhinna i slow-motion!

Och aldrig – varken förr eller senare, har en lynchfilm kryddats med så magnifika ”one shot”-gästkaraktärer, som finns där för att stjäla en scen var, på dom mest besynnerliga sätt. En man tappar sin hand till en hund, en annan yrar om vad som verkar vara allt annat än hundsnack och en tredje har kackerlackor i kalsongerna. Och om det här är hur Lynch ser på Trollkarlen från Oz, hade jag nog som barn varit tryggare utan hans godnattsagor innan jag ska sova.

Lula: One of these days the sun’s gonna come up and burn a hole clean through the planet like a giant electrical x-ray.
Sailor: I wouldn’t worry about that, Peanut. By then people’ll prob’ly be drivin Buicks to the moon.

Samtidigt – en barndom med den tryggheten hade varit oerhört grå och överskattad i jämförelse med Wild at Heart. Det är sorgligt att avsäga sig lite galenskap i trygga händer. Jag har efter en handfull återseenden av Sailor och Lulas roadtrip genom ett stekande lynchland kommit till insikten att jag nu älskar den för helheten. Det är början på den upptrappning av Lynchs ”stream of consciousness”  jag ser.

När Lynch får tolkningsföreträde på andras idéer händer grejer som är lite mer distanserade och med räven bakom örat – än när han skriver saker utan utomstående inblandning (The Grandmother, Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive, Inland Empire). Den räven bakom örat syns i Wild at Heart. Lite mer djävulskt skoj över galenskapen. Lite mer korsdrag mot svärtan i dom absurda lufthålen. Jag älskar bilkrascher. Scenen med en blodig Sherilyn Fenn i öknen.

wild4wild-at-heart-05zabriskie-pointscreenshot-lrg-23 wh10

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

SYD-Betyg-10

Annonser

Paris, Texas (1984)

Artsy-Fartsy-headerparis_texas_84

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

2308_1

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

rglcoj2vdv9ditdcgypuujavt7f

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

paris_texas_-_couv

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

SYD-Betyg-09


ptx03cwws

Drugstore Cowboy (1989)

Mkrorecensioner-headerA70-1911

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: USA
Manus: Gus Van Sant, Daniel Yost (efter romanen av James Fogle)
Regi: Gus Van Sant
Längd: 102 min
Budget: Cirka 2 500 000 dollar (US)
Skådespelare: Matt Dillon, Kelly Lynch, James LeGros, Heather Graham, Eric Hull, William S Burroughs, Grace Zabriskie, Max Perlich, James Remar

Bob och Dianne är ett gift par i 70-talets USA. Tillsammans med vännerna Rick och Nadine rånar de apotek för att kunna tillfredställa sitt knarkberoende.

tumblr_msiry2CPD61qzvmf3o3_1280

Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Good Will Hunting) har skapat en beatpoetisk skildring av några drogjagande ungdomar på drift (spelade av bland annat Kelly Lynch, Heather Graham och Matt Dillon i sitt livs roll), men istället för ett svindlande panoramaperspektiv med frihet och sorglösa äventyr runt hörnet tar denna film en sällsam småstadsinramning som märkligt likt Twin Peaks fångar det lilla USA så autentiskt att det lika gärna kunde ha varit en dokumentär videodagbok.

tumblr_o0j0tk5szU1v1h8bxo5_1280

Fantastisk musik och finurligt bildberättande som sätter till och med Scorseses tekniska finesser på prov är endast kryddan på Van Sants förmåga att skildra riktiga människors riktiga problemförhållande till livet och allt sammantaget gör Drugstore Cowboy till en utstående pärla för sin genre, Amen.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Romantik/Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
3 – Prat

tumblr_nth2a7Y1Sz1tit364o1_1280

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
5 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Lolita (1962)

Mkrorecensioner-header lolita-1962.13353

Genre: Drama, Romantik, Roadmovie
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Vladimir Nabokov (baserad på hans egna roman)
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 152 min
Budget: Cirka $2 000 000
Skådespelare: Shelley Winters, James Mason, Sue Lyon, Jerry Stovin, Peter Sellers, Gary Cockrell, Diana Decker, Lois Maxwell, Cec Linder, Bill Greene, Shirley Douglas, Marianne Stone, Marion Mathie, James Dyrenforth, Maxine Holden

How did they ever make a movie of Lolita?

Den europeiske emigranten Humbert Humbert, som precis anlänt i Ramsdale, New Hampshire, har lyckats hitta på en plan. Han tänker gifta sig med Charlotte Haze. På det viset kommer han alltid att kunna vara i närheten av sin älskade – Charlottes brådmogna dotter.

16021602_1403113677_00301_xl_kubrick_02

Jag bläddrade tillbaka i arkiven på det gamla hederliga filmforumet Filmsnack, som jag hängde på i flera år innan jag förflyttade mitt filmtyckande till bloggmediet istället. Utöver all nostalgi och trevliga tider som Filmsnack gav mig, hittar jag ibland även recensioner jag skrev där. Som denna recension av fantastiska klassikern Lolita (1962), som jag skrev i december 2008.

Humbert Humbert: What drives me insane is the twofold nature of this nymphet, of every nymphet perhaps, this mixture in my Lolita of tender, dreamy childishness and a kind of eerie vulgarity. I know it is madness to keep this journal, but it gives me a strange thrill to do so. And only a loving wife could decipher my microscopic script.

hU0ci

Första gången jag såg den filmen (i samband med denna recension) minns jag oerhört starkt. Den sitter på näthinnan som en sån där speciell upplevelse och är sedan dess en favoritfilm. En av många av Kubrick. Jag lånade min systers rum då hon just hade fått en 32 tums tjock-TV, vilket innebar att hon med råge hade familjens största TV för sig själv (den allmänna TV:n var ”endast” 24 tum). Där inne satt jag en ljus, ledig dag som kändes som en typisk söndag i slowmotion och såg Lolita. Underbara tider…

disque-lolita13

Igår tog jag tillfället i akt och såg Stanley Kubricks (2001: A Space Odyssey, The Shining, Eyes Wide Shut) första genombrott – Lolita, som bygger på en roman av Vladimir Nabokov, och handlar om en man (spelad av James Mason) som upplever förbjuden kärlek. Han faller för en ung flicka, Lolita (spelad av Sue Lyon). Lolita är dotter till hans hyresvärdinna. För att få vara i Lolitas närhet gifter han sig med hennes mor (Shelley Winters).

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om filmen, förutom att den är mycket omtumlande och att jag aldrig har sett något liknande – varken förr eller senare. Filmen har verkligen inte en död sekund (trots sina 152 minuter) och varenda scen är extremt bra dirigerad av Kubrick. Det finns mycket som jag kommer ihåg och som jag vill berätta om, men jag har inte så mycket plats så jag nämner endast ett fåtal godbitar.

disque-lolita16

Till exempel hur dialogen – speciellt i inledningen, är så väl genomtänkt så att det en karaktär säger till den ena, egentligen är det som den tänker om den andra. Schackscenen är det tydligaste exemplet. Och scenen med pistolen i sovrummet är också mästerligt genomförd, då det osagda är det som säger mest. Hela filmen balanserar också humor med allvar utan ett enda fel.

Charlotte Haze: Do you believe in God?
Humbert Humbert: The question is does God believe in me?

Fotot är, som alltid med Kubricks filmer, av yppersta kvalitet, och skådespeleriet är formidabelt av samtliga. James Mason briljerar som Humbert och inte minst när han får använda sin stämma som berättarröst – en av de bättre berättarrösterna som jag hört i en film. Och unga Sue Lyon glänser (som Lolita) på ett sätt som inte är vanligt ens för fullblodsproffsen från filmens svartvita era.

disque-lolita18

Men den som verkligen stjäl showen i de scenerna som han är med i, det är den alltid lika oefterhärmlige Peter Sellers – han är verkligen karaktären som han spelar. En av de bästa skådespelarprestationer jag sett (och dansen skrattar jag av bara jag tänker på den). Vartendaste ord och rörelse som han gör är lika genomtänkt som Kubricks hela insats.

Lolita är en film där vartenda andetag är ett planerat schackdrag – vilket inte många filmer har förmågan att skämma bort mig med.

5 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
————
27/30 – Totalt

SYD-Betyg-10

Bonusögonblick:

disque-lolita
large_lolita_blu-ray_3x
disque-lolita8
large_lolita_blu-ray_2