Etikettarkiv: Surrealism

Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural (1973)

halloween-banner-2016lemora_poster

Genre: Saga, Rysare, Vampyrfilm, Sexploitation, Surrealism
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Lady Dracula
Manus: Richard Blackburn, Robert Fern
Regi: Richard Blackburn
Längd:  80 min
Budget: Okänt, men lågbudget
Skådespelare: Lesley Gilb, Cheryl Smith, William Whitton, Hy Pyke, Richard Blackburn

Run, little girl! Innocence is in peril tonight!

Gott möter ont i denna underliga, suggestiva vampyrfilm. Under den amerikanska förbudstiden beger sig den 13-åriga, kristna sångerskan Lila Lee ut i ödemarken för att träffa sin döende gangsterfar en sista gång. Väl ”framme” träffar hon den underliga kvinnan Lemora.

Temacheck: Filmens vampyrsymbolism går hand i hand med häxans kännetecken, så ”witches” passar förhållandevis bra in på Lemora. Änn bättre matchar den med ”bitches”, då den oskyldiga huvudkaraktären är en kvinna och dessutom är den så viktiga titelkaraktären Lemora något av en bitch. ”Dicks” förekommer i form av kåta män och en faderlig pastor som får problem att hålla den sexuella driften i styr.

tumblr_nn11n7yz4u1snmmclo5_500tumblr_m3gvlznton1qzr8nao1_500

Jag fick nys om den amerikanska exploitationsagan Lemora då den jämfördes med min favoritfilm Valerie and her Week of Wonders (1970 – läs min recension) i vissa texter. Dom delar flera teman och nycklar. En 13-årig flicka i centrum. Utforskandet av det sexuella uppvaknandet genom ett symboliskt äventyr i centralfigurens omgivning med skräckelement och vampyrer. Tvetydigt berättande och incestuösa poänger. Tydlig sagobetoning i svunnen tid, fylld av övernaturliga inslag.

lemora1iverj1v1gh7azykmmiwttl72ejkfbmt4t8yenimkbvvk0ktmf0xjctabnaljim9

Lemora är däremot mycket mer plastigt utförd och ofta alldeles för självmedveten i skådespel och teknik att det är en film – eller snarare en utdragen, teatral sketch. Den skickar blinkningar till den hippiefierade drive-in-publiken att den vill ge lättsam buskisunderhållning mellan varven och inte hänge sig åt den originella sagoatmosfären alltför mycket. Den känns som en kompromiss där dom inblandade glömde bort vad som var berättelsens egentliga själ och lekte bort sig i lättköpta drag.

5110420_gallemora-a-childs-tale-of-the-supernatural

Den har emellanåt en kuslighet i sitt skildrande av sektartat kristna inavelshålor och är inte en generisk bagatell, bara inte tillräckligt personligt gjuten för min smak. En halvbrydd röra. Kanske överskattar jag dock filmskapare Richard Blackburns pretentioner med hans film. Kanske ville han att den skulle vara så pass buskis och med glimten i ögat som den beter sig och jag helt enkelt gräver efter guld i ett potatisland, utan att värdera potatisen för vad den faktiskt är. Gillar du drömska filmer men inte alltför drömska, märkliga filmer men inte alltför knepiga och tycker om det visuella i Guillermo Del Toros Crimson Peak (2015) så kan Lemora vara en film som klickar med dig.

lemora-51lemora-7

Den parodiskt och därav underhållande huvudkaraktären Lila Lee spelas av den för sin tid starkt kultförklarade sexploitationaktrisen Cheryl ”Rainbeaux” Smith – känd för sin karaktäristiskt juvenila utstrålning i mångt och mycket baserad på kalkylerat passiv uttryckslöshet som ofta ledde fram till sexuella anspelningar. Här är hon en av ytterst få skådespelare som inte spelar över så det skvätter och framstår i sällskapet som mycket mer talangfull.

capturfiles_2115lemora_mokingchildren

Hon blev i mycket ung ålder något av en dyrkad hippieprinsessa med sitt vildblonda hår och unga utseende när hon dök upp i en rad omedelbara kultrullar på dom mer trashiga drive-in-biograferna. Efter Lemora syntes hon bland annat i Jonathan Demmes och Roger Cormans ”women in prison”-succé Caged Heat (1974), Jack Hills sexploitation The Swinging Cheerleaders (1974) tillika The Pom Pom Girls (1976) och den erotiska sagofarsen Cinderella (1977), i filmens titelroll.

lemora_clawedhandlemora-a-child039s-tale-of-the-supernatural-4

Hon syntes därefter i sci-fi-kalkonen Laserblast (1978) och gjorde en del musikgrejer (typ slå trummor med The Runaways) men karriären började gå utför i takt med den dalande ungdomen och nya tider. 2002 dog hon från sviterna av hepatit i levern efter 20 år av heroinmissbruk. Så kan det gå när inte haspeln är på.

lemora1-1lemora_solange

Trivia: En stor inspiration till Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural är sannolikt tjeckoslovakiska filmen Valerie and her Week of Wonders som kom några år tidigare, men Richard Blackburn – som både skrev och regisserade filmen, har själv hävdat att den stora inspirationen var H.P.  Lovecrafts litteratur.

lemora29 lemora39

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-5


lemora-a-childs-tale-of-the-supernatural-mex

Lèvres de sang / Lips of Blood (1975)

halloween-banner-2016untitled-1

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Loup Philippe, Jean Rollin
Regi: Jean Rollin
Längd:  88 min
Budget: ?
Skådespelare:  Jean-Loup Philippe, Annie Belle, Nathalie Perrey, Catherine Castel, Marie-Pierre Castel, Martine Grimaud, Hélène Maguin, Anita Berglund, Claudine Beccarie, Béatrice Harnois, Sylvia Bourdon, Mireille Dargent

En ung man försöker finna ett mystiskt slott som han känner igen från vaga barndomsminnen. En mystisk vitklädd flicka dyker upp ibland och hälper honom. Samtidigt dyker en grupp vackra, lättklädda vampyrflickor upp och sprider terror. De verkar på något sätt vara sammanbundna med det mystiska slottet…

Temacheck: Filmens många kvinnor går både att tolka som ”witches” och ”bitches”. Dessutom skymtas en och annan ”dick” åtminstone symboliskt – inte minst på bilden här under.

lips-of-blood

Lockar inte denna beskrivning så vet jag inte vad. En blodig påle träs genom Tove Janssons berättande och möter nakna vampyrer i en drömvärld formad genom djup, trögflytande sömn. Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) har blivit ett beroende som träffat mig på ett djupt plan. Denna film får kanske sägas vara hans mest omtyckta. Den har hans signum, men är också ganska konkret, trots allt.

Jag älskar hur huvudkaraktären – trots underbart fokus på en återkommande miljödetalj, upplever märkligheterna som att han sjunker in i minnesframkallade dagdrömmar och hur dessa märkligheter framgångsrikt övergår till det mest riktiga, utan någon symboliskt framhävd passage. Inga kaninhål eller portar, utan ett mer mentalt skutt – ett öppet sinne, in i fantastiquevärlden. Det är förstås en av surrealismens största utropstecken, att övergångarna sker suggestivt eller kompromisslöst snarare än konkretiserat.

lips-of-blood51-1

Å andra sidan saknade jag något djärvare även i det större som brukar komma ur brist på ordning och förväntad struktur. Det är lite retsamt att Lèvres de sang frestar in mig på surrealismens ledlösa kvaliteter men i längden levererar lite för linjärt berättande för min smak. Fresta mig inte med fruktsallad om du tänker bjuda på oskuren frukt. Kan du dra ett svärd galant känner jag mig blåst på konfekten om du sedan avstår från att använda det.

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


Tidigare recensioner av Jean Rollins filmer:

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

L’Âge d’Or / Guldåldern (1930)

Artsy-Fartsy-headerpostlage2

Genre: Surrealism, Drama, Komedi
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: The Golden Age, Age of Gold
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali
Regi: Luis Buñuel
Längd: 60 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Gaston Modot, Lya Lys, Caridad de Laberdesque, Max Ernst

Banned for over 50 years

Ingenting är som det verkar och dessutom faller hela kvarter ihop på söndagarna i denna surrealistiska klassiker som Buñuel skrev tillsammans med Salvador Dali.

ld8

Salvador Dalí och Luis Buñuel skapade ytterligare ett surrealistiskt filmprojekt tillsammans efter 1929 års konstfilm Un Chien Andalou (läs min recension). Redan året därpå släpptes L’Âge d’Or / Guldåldern, som under den betydligt längre speltiden en timme hann med att skildra diverse teman och besynnerligheter. Katolska kyrkan, fotfetischism, dödliga skorpioner, kläder som symboler för den mänskliga kroppens avtryck samt en och annan bekvämt tillbakalutad kossa som tagit människans plats i sänghalmen.

Filmen innehåller till skillnad från Den Andalusiska Hunden inte bara diegetiskt ljudberättande (filmen räknas som en av dom första filmerna att utnyttja ljudet på ett kreativt sätt och bryta sig loss från stumfilmens konventioner), utan också en avsevärd dos kontroversiell samhällskritik enligt Buñuels sedermera välkänt subversiva principer, men också förvånansvärt mycket humor som faktiskt får mig att skratta högt ett flertal gånger.

ld18

Eller är det egentligen så förvånande att en film av Dalí och Buñuel skulle ha sin dos humor? Bägge var karaktärer som tog livet med absurdistisk distans och älskade leken i deras konstnärskap, men inte desto mindre ville dom skildra snedstegen i mänsklighetens försök att kontrollera den naturliga gången.

Vad gäller deras samhällskritiska inställning gick deras meningar isär under förproduktionens gång, eftersom Buñuel låg till vänster politiskt medan Dalí å sin sida var nationalistisk sympatisör och stöttade Francos spanska diktatur. Han nöjde sig med att fokusera på kritiken mot katolska kyrkan, medan Buñuel ville revoltera mot all form av överklass och etablissemang.

ld22

Resultatet blev att Buñuel tog hand om själva inspelningen på egen hand (första inspelningsdagen började med att han jagade iväg Dalí med en hammare) och vad som var beställt som en ny kortfilm växte både över budget och längd för att resultera i en smärre långfilm. Något som dock stöttades av surrealistfinansiärerna och privatbiografägarna Marie-Laurie och Charles de Noailles (stöttare av bland annat innovatören Man Ray) trots Buñuels bekymran, varpå  han slängde in i stort sett allt han filmat, otrimmat i sin helhet.

bungoldenage

Om filmen börjar relativt konkret – om än fragmentariskt episodisk (ibland kommer jag att tänka på berättandet i betydligt färskare finanssatiren The Big Short – läs min recension), är filmens sista tredjedel en uppfriskande tempoökning i Buñuels och Dalís speciella förmågor och jag får räta ryggen framför filmen för att hänga med. Symbolismen sparkar emellanåt bakut och jag njuter under denna period av fenomenalt filmberättande.

Det nyskapande och filmhistoriska värdet av en surrealistisk långfilm till trots känner jag ändå att filmen hade kunnat rappas upp fram till avslutningens intensitet, men då hade en relevant del av briljansen i slutets scener möjligen degraderat i dess intryckspotential. Blivit mer kaka än russin.

ld23

Guldåldern är nog en av dessa filmer som demonstrerar hur platta, matta passager är viktiga för att göra ögonblicken du kommer ihåg ännu mer minnesvärda. Hur surrealism trots allt utgår från realism och därför tjänar på ett ankare i måttfullheten. Ingen saft utan vatten. Oftast är ju saften bäst utspädd; en del saft och en handfull delar vatten.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
1 – Prat

titlelage

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

Posters: 

postlage1

Lengua-Castellana-Hist.-del-cine-02-CA-La-edad-de-oro-1930

Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) – Posters

Här är ett knappt dussin posters till den av Luis Buñuel pch Salvador Dali surrealistiska kortfilmsklassikern Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) som jag recenserade igår.

Givetvis är det den berömda ögonscenen som fått porträttera dom flesta posters, men som alltid kommer det några polska posterskapare och gör något väldigt alternativt och konstnärligt som du inte hade kunnat se framför dig på egen hand.


 

img_0001 tumblr_m779a6AZwK1qzqju7o1_1280 chien-poster pskfyevz6gpy1lexdxe27y2x0fd PIES ANDALUZYJSKI - Polish Poster by Wieslaw Walkuski Un Chien Andaloutumblr_o31tjmnUkr1si2xano1_1280 un-chien-andalou1 Un_chien_andalou un-chien-andalou

Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929)

Artsy-Fartsy-headerchien-poster

Genre: Surrealism, Kortfilm, Stumfilm
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: An Andalusian Dog
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali
Regi: Luis Buñuel
Längd: 16 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Simone Mareuil, Pierre Batcheff, Jaime Miravilles, Luis Buñuel, Salvador Dalí

En man skär upp en kvinnas öga. Senare uppvaktas samma kvinna av en annan man. Då hon ratar honom börjar myror krypa ut ur ett hål i hans hand. I en serie besynnerliga bilder möts det banala och det bisarra. Detta är en surrealistisk kortfilm som Buñuel gjorde tillsammans med Salvador Dalí.

un-chien-andalou

Under surrealismens storhetstid skapade Luis Buñuel och Salvador Dalí detta historiska exempel på surrealistisk film. En serie scener och händelser utan logisk koppling till varann och inspirerande, intuitiv filmkonst. Dom uppnår upplevelsen av en dröm vid ett flertal moment och passager. Handen med myror eller åskådandet av en person i symbolisk konfrontation med trafik är saker jag lägger särskilt väl på näthinnan, samt förstås den ikoniska klyvningen av ögat. Scener som får både känslor och tankar att spinna iväg på ett sätt jag uppskattar oerhört.

5c

Både handen, insekterna och ögat var hämtade ur drömmar som Dalí och Buñuel haft och som tillsammans blev basen för deras filmprojekt. Ett projekt som inte fick ha någon rationell logik annat än inspirationen av drömmar och förträngda, mänskliga känslor. Jag älskar förflyttandet mellan rum och inne/utemiljöer, styrda av karaktärers blickriktning. Som att färden från en plats till en annan endast kräver att du tittar bort och föreställer dig något, så är du där.

3bfi

Jag rekommenderar att se kortfilmen utan det överflödiga musikspåret, då dom stukturerade tangotonerna distraherar den surrealistiska känslan. I total tystnad blir den andalusiska hundens svartvita bilder som mest drömtäta. Vad syftar frasen ”den andalusiska hunden” på? Har någon tyckt sig hitta en logik i titeln, eller är den lika irrationellt sammansatt som dess innandöme?

7bfi

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
1 – Prat

title

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt

SYD-Betyg-10

Bonusögonblick:

chienandalou1 (1) entite_98628_b 1bfi inter-samp-chien 6bfi 001