Etikettarkiv: Skräck

Alien (1979)

ladda-ned-4Genre: Skräck, Science Fiction
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus:  Dan O’Bannon
Regi:  Ridley Scott
Längd:  117 min
Skådespelare: Tom Skerritt, Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt, Ian Holm, Yaphet Kotto, Helen Horton (röst)

Det första kapitlet i den stora och skräckinjagande science-fictionhistorien om Alien. Skräcken börjar när besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör den fasansfulla upptäckten att där finns en livsform som uppstår och förökar sig inuti människokroppar. Nu måste besättningen inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan även för hela mänsklighetens.

alien_10alien_14

Jag håller faktiskt inte Alien så nära mitt hjärta som majoriteten av filmälskare gör. Den har däremot en hög dos intellektuellt värde; monumentalt stilbildande scenografi och fantastiskt effektiv isolerande inramning, en okonventionell kvinnokaraktär och bra birollsskrivande samt filmhistoriens bästa monster. H.R. Gigers filmdesign är odödlig. Mitt gillande av filmen är dock ganska distanserat och jag behöver fundera vidare på varför. Det känns som att något saknas men det är bara en känsla, för på pappret är Alien komplett.

Vad gäller Ridley Scotts senare bidrag till universumet han här var med och skapade har jag lustigt nog ett större engagemang – både intellektuellt och känslomässigt. Prometheus (2012 – läs massor av tankar kring den från biobesöken här och här) är en film det hackas på jämt och ständigt och den har till skillnad från Alien desto mer konkreta svagheter, men den får mig att tänka både existentiellt och mytologiskt. Den känslolöse karaktären David (Michael Fassbender) är en briljant skapelse och paradoxalt nog den som får mig att bli berörd av alla i universumet. Kommande Alien: Covenant ser tråkigt upprepande ut, men det vete sjutton om inte även den kommer träffa mig mer än vad Alien gör.

alien-1979-face-huggeralien5

Utfyllnaden av James Camerons succésequel Aliens (1986) och det expanderade universumet kan vara förklaringen till tomrummet jag känner i Alien. Första filmen får mig att vilja ha mer. Jag processar den liksom Star Wars (1977) som en epilog, som får mig att drömma om saker jag inte upplever just nu men som  frestar runt hörnet. En teaser för kommande beståndsdelar jag uppskattar ännu bättre. Längtan och begär efter det du saknar slår tillbaka på ditt välbefinnande i nuet. Det kan vara förklaringen till det där tomrummet jag upplever.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8

Altered States (1980)

halloween-banner-2016-nyaltered_states

Genre: Science Fiction, Mysterium, Drama, Skräck
Produktionsland: USA
Manus:  Paddy Chayefsky (baserad på hans egen roman)
Regi:  Ken Russell
Längd:  102 min
Skådespelare: William Hurt, Blair Brown, Bob Balaban, Dori Brenner, Drew Barrymore, Miguel Godreau, Thaao Penghlis, George Gaynes, Charles Haid

I källaren på ett läkaruniversitet har Dr. Jessup gått in i ett totalt mörker. Det mest fruktansvärda experiment i medicinsk historia har spårat ur… och objektet för experimentet är han själv!

Temacheck: Filmen innehåller ytterst lite av häxor, kvinnor eller barn (även om Drew Barrymore pre-E.T. skymtar förbi). Däremot vad som kan sägas vara häxkraft av det mer kraftfulla slaget.

altered-1

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras. Dom visuella kryddorna är stundtals häpnadsväckande snygga – rent ut sagt världsklass. Huvudämnet är monumentalt intressant. En läkare som börjar testa en så kallad ”sensory deprivation tank” på sig själv för att få kontakt med något större… det är högtflygande grejer som för tankarna till 2001: A Space Odyssey.

För mig är det ett frågetecken att Paddy Chayefsky, som skrivit det mästerliga, högintellektuella manuset till Network (1976) står huvudansvarig för både manus och bokförlaga här, då potentialen i det existentiellt och fysiskt komplexa materialet slarvas bort totalt i intelligensbefriad hollywoodspänning. Två mästerkockar gör inte alltid tillsammans en bra soppa.

tumblr_mm1j3iglw41r285tzo6_1280

Betyg:
3 – Atmosfär
1 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


altered-states-1 alteredstates01 altered_states_master_copy__detail_carousel altered-states-3 altered-states-review-13

Övriga recensioner på filmer av Ken Russell:

Gothic (1986)

Årets bästa filmer 1980

maxresdefault

Jag ska fatta mig kort om filmåret 1980. Det är i allra högsta grad det starkaste året för rysare jag sett. Att stabila filmer som Raging Bull och Blues Brothers inte ens får plats på någon av dom 15 första placeringarna på topplistan säger också något om årets bredd på kvaliteten. Många av mina favoritregissörer var i farten detta år, vilket gjorde listandet extra trevligt. Rollin, Lynch, Russell, De Palma, Kubrick, Carpenter. Och då har jag ännu inte sett Kurosawas färgbomb Kagemusha, Argentos Inferno eller Schraders American Gigolo, som väntat på mig alldeles för länge.


ju

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Kagemusha, Inferno, American Gigolo, The Watcher in the Woods, Ordinary People, Ur Marionetternas Liv, Stardust Memories, Cruising, Motel Hell, Airplane!, The Big Red One, Caddyshack, The Blue Lagoon, Coal Miner’s Daughter, Private Benjamin, Little Darlings, The Stunt Man, Terror Train, Xanadu, Cheech and Chong’s Next Movie, He Knows You’re Alone, Somewhere in Time, Urban Cowboy


raging-bull

Inte riktigt där: Raging Bull, Vi Hade i alla fall Tur med Vädret, Madicken på Junibacken, Blues Brothers, The Long Riders, Cannibal Holocaust, Superman II, Popeye


Topplistan:

15. Altered States

tumblr_mm1j3iglw41r285tzo6_1280

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras.

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-06


14. Friday the 13th

maxresdefault-12

Mitt hjärta klappar inte lika starkt för Fredagen den 13:e som för flera andra slashers, men som ren exploitationunderhållning är den klart färgstark och det går inte att komma ifrån influensvärdet.

SYD-Betyg-06


13. The Fog

the-fog-1980-11

Behöver återse The Fog, men utöver John Carpenters förmåga att skapa atmosfär genom vacker miljöåtergivning är det framför allt hans suveräna filmmusik som ringer kvar från denna i övrigt mer grumliga… dimmiga, upplevelse.

SYD-Betyg-06


12. Paura Nella Città Dei Morti Viventi / City of the Living Dead

4713-original

Lucio Fulci skapade genomgående särpräglad stämning som få i sina lågbudgetproduktioner. Ett potpurri av fascinerande idéer bjuds det på i staden med dom levande döda.

SYD-Betyg-07


11. Flash Gordon

ymdfwjl8seicb60t454x

Barndomsnostalgi som heter duga. En scenografisk och kostymmässig chockupplevelse med pampigt soundtrack från Queen och Max Von Sydow som du aldrig trodde du skulle få se honom.

SYD-Betyg-07


10. Sällskapsresan

large_3ef83ff27ce961a460dee08b348bfb19-sallskap5

Faktiskt inte min favoritsällskapsresa, men filmens regn av detaljhumor är briljant. En stilbildare.

SYD-Betyg-07


9. La Nuit des Traquées / The Night of the Hunted

night-hunted-1

Skönhetssurrealisten Jean Rollin skapar atmosfär av sällan skådat slag. Den här filmen sitter kvar starkt på min näthinna. Jag kan inte släppa den, likt en underlig dröm…

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-07


8. Making ‘The Shining’

the-shining-kubrick

Stanleys dotter Vivian Kubrick lyckas i knappt vuxen ålder dokumentera essensen av Kubricks filmskapande. Ett dokument om perfektionistisk envishet och dess medhjälpare. Passion är inte alltid häftiga gester.

SYD-Betyg-08


7. Maniac

maniac803big

William Lustigs stadsblöta berättelseskildring är ett föredöme för genren. Jay Chattaways melankoliska neonoirmusik är som godis. Joe Spinell gör en rollprestation som spelar långt, långt över den liga filmen brukar kretsa inom och det gör även manuset, som han också skrev. Maniac är en av dom bästa bloddrypande b-filmerna jag sett. R.I.P. Joe Spinell.

Läs min recension från 2011 här.

SYD-Betyg-08


6. The Changeling

the changeling george-c-scott

En ovanligt kompetent och väldirigerad slowburnerrysare med en suverän George C. Scott som hemsökt änkling. Har åldrats ovanligt bra.

Läs min recension från 2013 här.

SYD-Betyg-08


5. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back

swbreakinto2

Det bästa kapitlet från Star Wars-sagan hittar vi i mitten.

SYD-Betyg-08


4. Heaven’s Gate

heavensgate

Räknar jag upp dom mest häpnadsväckande vackert fotade filmerna genom tiderna kommer Michael Ciminos och Vilmos Zsigmonds mastodontiska antiwestern tveklöst på någon av dom första fyra fingrarna. Vi lär aldrig se något nytt som slår filmens ljus och miljöer, någonsin. Svindlande!

SYD-Betyg-08


3. Dressed to Kill

dressed-to-kill

Det här var tillsammans med Sisters (1973) filmen som fick mig att inse att Brian De Palma är en mästare inom visuellt berättande. Hitchcock lär fortfarande le av förtjusning i sin grav.

SYD-Betyg-09


2. The Elephant Man

elephant-man-07

Jag tror inte att någon annan film har träffat mina tårkanaler lika säkert som David Lynchs skildring av den vanskapte och utstötte ”elefantmannen”. Inte en vanlig lynchfilm, men någon vanlig lynchfilm existerar väl inte?

SYD-Betyg-10


1. The Shining

The Shining 16

Inga kommentarer kan beskriva detta mästerverk rättvist. Filmen ska liksom Eraserhead och andra unikum upplevas, inte beskrivas.

SYD-Betyg-GULD


Och här i slutet av listan hittar du som vanligt länkarna till övriga filmspanares topplistor över filmåret 1980. Är det någon som INTE har The Shining som förstaplats? Se efter så får du svaret…

Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir
Jojjenito

Fiffis filmtajm 
Filmfrommen
Flmr

Spegelreflektion: The Lesson (2015)

halloween-banner-2016-nythelessonnewposter-finallaurelsquotesGenre: Thriller, Skräck, Tortyrskräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Ruth Platt
Regi: Ruth Platt
Längd:  97 min
Budget: Ingen aning
Skådespelare: Evan Bendall, Rory Coltart, Robert Hands, Michaela Prchalová, Dolya Gavanski, Tom Cox, Michael Swatton, Charlotte Croft, Joshua Wedge

Only the Educated are Free

Fin och hans vänner ser fram emot en sommar av frihet och festande. De har saknat motivation för skolan och mycket av deras leda har gått ut över deras engelsklärare, Mr. Gale, som fått utstå både hån och elaka spratt. När läraren en sen kväll iakttar sina elever ute på vandaliseringsupptåg inser han att läroplanen inte är tillräcklig. Det är dags att ta kontroll över klassrummet – om han så måste spänna fast dem vid skolbänken och ta fram spikpistolen för att få dem att lyssna.

movie-the-lesson-thumb2

Temacheck: Kanske ser läraren i filmen sig som något av en häxjägare som befriar jorden från dess förbannade avskum vilket råkar vara barn, eller åtminstone unga människor. Möjligen går dessa unga att i någon mån se som representativa för deras generations ”bitches”. Är det så att hela filmen går att se som ett eko av dom mörka häxprocesser som präglar mänsklighetens hatiska historia, komprimerat till en skola? Jag kan endast spekulera…

Detta är en reflektion av The Lesson som jag gjorde efter att ha läst filmspanaren Filmitch recension av filmen från 23 oktober 2016, som går att läsa på hans blogg genom att följa länken. Jag har inte sett filmen utan reflekterar endast vidare utifrån Filmitch text om den.


269538

Jag är ingen riktig gillare av saw-filmerna heller och det här låter som du säger som något åt det hållet, där ett minus denna film även kan tänkas ha gentemot Saw:s franchise är betydligt lägre visuellt värde. Sistnämnda franchises uttryck är i högsta grad effektivt tack vare hur tropen om ”den galne vetenskapsmannen” förpackas i en oerhört grsfiskt effektiv utstyrsel, utan att själv vilja synas i person. Hans aktioner blir innehållet mer än hans person.

Känns som att berättelsen i The Lesson hade passat bättre i romanform, med dimensionen av att få ta del av lärarens inre tankar, frustrationsmotiveringar och funderingar kring vad han påbörjar. En morot hade varit att få oss att förstå honom och göra honom empatiskt nåbar, för att sedan dra undan mattan när tortyrmetoderna mot elever börjar och då få oss att tycka synd om dom elever som tidigare endast målats upp som svin och parasiter genom hans högst personliga tankar och värderingar. När vi genom tortyren får ta ett steg tillbaka från hans huvud inser vi om det alternativa berättandet av händelserna lyckats, att hans bild av elevernas missgärningar var kraftigt överdriven.

screen-shot-2016-01-04-at-7-53-59-am

Att få tittaren att åtminstone på något plan sympatisera med gärningsmannen för att sedan få tittaren att ångra sig, känna sig lurad och byta sida är en dramaturgi jag kan se potential i, men det hade krävt en skicklig berättare och inre tankedimensionen som en roman kan ge hade varit en stark fördel i den planen. Filmen kan utsätta åskådaren för en form av filmiskt stockholmssyndrom.

Witchfinder General (1968)

halloween-banner-2016-nywitchfinder-general-movie-poster-1968-1000435301

Genre: Historiskt drama, Skräck, Biografi
Produktionsland: Storbritannien, USA
Alternativ titel: The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Witchfinder General
Svensk titel: Den Blodiga Snaran
Manus: Louis M Heyward, Ronald Bassett, Tom Baker, Michael Reeves
Regi: Michael Reeves
Längd:  86 min
Budget: 175 000 dollar (USA)
Skådespelare: Vincent Price, Rupert Davies, Ian Ogilvy, Hilary Heath, Robert Russell, Nicky Henson, Tony Selby, Patrick Wymark

There’s lots of screaming when there’s this much at stake!

Vincent Price spelar en sadistisk häxjägare som hittar besatta människor där det passar honom.

Temacheck: ”Witches”, check. ”Bitches”, check. ”Little children”, endast bland åskådarna under avrättningarna av dom förstnämnda.

title_witchfinder_general_blu-ray

12 augusti 1647, i hans hem i Essex, avlider den unge advokaten och unikt flitige häxjägaren Matthew Hopkins av förmodad tuberkulos. Exakt hur ung han är vid sin död råder det delade meningar om, men den knapphändiga informationen pekar på att han mycket väl kan vara blott 25 år. Under dom sista drygt två åren av hans liv hinner Hopkins – känd som ”The Witchfinder General” ansvara för inte mindre än 300 kvinnors död – två tredjedelar av Englands alla häxavrättningar vid denna tid. Detta gör han genom rygghuggande tortyr, bålbränning, hängning och hans specialitet – simtestet, där den anklagade binds vid en stol och kastas i vattnet. Simmar eller flyter hon för sin överlevnad är hon definitivt en häxa. Sjunker hon och drunknar är hon oskyldig, men också garanterat död.

Konspirationer säger att Hopkins egen sjukdomsdöd är en efterskriven lögn, för att dölja att han själv dödats med denna tortyr, som straff för alla han själv dödat med ett leende på sina läppar.

large_witchfinder_general_blu-ray_07x

När en av USA:s mest meriterade skräckfilmsaktörer genom tiderna, Vincent Price (House of Wax, The Fly, House on Haunted Hill) år 1967 tackar ja till att medverka i den 25-årige regissörpojkspolingen Michael Reeves (The Sorcerers) filmatisering av den grymme häxjägaren Matthew Hopkins aktiviteter under 1600-talet och far över till Storbritannien för den märkbart lågbudgetmässiga inspelningen (under 175 000 fattiga dollar till en film som mest sågs som återbetalning en skuld för bolaget) tror han att han kommer få några enkla dagar på den engelska landsbygden.

wf2

Novisregissören Reeves har dock helt andra planer för gamle Reeves, som för honom redan på förhand blivit ett misslyckande för produktionen då Reeves själv vill ha brittiske Donald Pleasence i rollen.

L0000812 Matthew Hopkins, Witch-finder. Credit: Wellcome Library, London. Wellcome Images images@wellcome.ac.uk http://wellcomeimages.org Matthew Hopkins, of Manningtree Essex, The Celebrated Witch-finder. From a very rare print in the Pepysian Library, at Magdelene College, Cambridge. The discovery of witches Hopkins, Matthew Published: 1837 Copyrighted work available under Creative Commons Attribution only licence CC BY 4.0 http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Hårdsatsande produktionsbolaget Tigon British Film Productions (The Creeping Flesh, The Blood on Satan’s Claw, The Nude Vampire) ville istället prompt ha med amerikanen Price för att stå bra till med den amerikanska distributören och valpen fick som så ofta förr svälja överhandens grepp. Redan när gamle Price (betydligt äldre än förlagan han ska tolka)  anländer vid flygplatsen får han smaka på Reeves egen järnhand. Regissören dyker inte upp som planerat, utan skickar dit en andreperson att möta upp skräcklegendaren. Price ber irriterat att ta honom till ”detta unga regissörsgeni” omedelbart för ett möte. Väl under deras första samtal ägnar Reeves tiden åt att kort konstatera att han inte ville ha Price i rollen och han vill fortfarande inte ha honom i rollen, men nu är han tyvärr illa tvungen.

10-1

På första inspelningsdagen faller Price ”olyckligt” av sin häst och slår sig ganska illa, efter att på reigssörens envisa kommando ha avlossat ett attrappskott med sin flintlåspistol mellan hästens öron. Inspelningsteamet håller andan inför den store stjärnans hälsa och humör, som i ögonblicket svävar på ännu en skör tråd. Blickarna vänds åt regissör Reeves, men Reeves vägrar att ägna Price en gnutta av sin oro. Reeves har räknat ut det här; kan han hålla hollywoodgiganten Price vid dåligt humör kommer han kunna få ur gentlemannen den lågmält onda, kalla energi som han vill ha av karaktären utan att behöva instruera honom till att låtsas.

Efter en frekvent infekterad relation med regissören under följande inspelningsdagar gör Vincent Price ett nytt försök att sätta honom på plats för alla i produktionens bästa. I’ve made 87 films. What have you done?, säger han. I’ve made three good ones, svarar Reeves. Så här pågick det, under Vincent Price mest otrevliga filminspelning någonsin. Och tackar för det – hans insats som Matthew Hopkins är unik för hans karriär, men den sticker också ut i 60-talets skräckfilmsskörd som en av dom allra grymmaste och mest sadistiska prestationerna, i all sin kallhamring. Det är svårt att se honom i en någon annan av hans filmer utan att rollen som Matthew Hopkins ekar tillbaka som ett djävulskt spöke.

01-1

Jag blir förvånad när jag ser Witchfinder General (i USA kallad The Conqueror Worm för att felaktigt sälja på Poes framgångar i Roger Cormans adaptioner med Price), för där filmen håller tillbaka i blodmängd går den långt i tortyrmomentens utdragenhet och psykologiskt hårda obehag. Humorn är totalt frånvarande, vilket är ytterst ovanligt för tidens skräck. Det finns ingen nåd alls att hoppas på. När hoppet glimtar är det i ren hämndlystnad, från filmens Syd Barrett-like soldatdräng (spelad av Michael Reeves trogne parhäst, Ian Ogilvy). Precis som den verklige Price och regissör Reeves befinner han sig i en mardröm som inte vinns genom godhet.

07-1

Var allt groll värt resultatet? Det tyckte i varje fall Vincent Price själv, när han får se den färdigklippta filmen några månader senare. Först då förstår han helt klart vad regissören ville få ut av honom i rollen. Price kallar det hans finaste prestation i karriären inom skräckfilmen och skriver en tio sidor lång hyllning till filmen och till Michael Reeves. Regissörens svar? I knew you would think so.

Trots att Michael Reeves har en avlägsen kusin vid det brittiska filmcensurkontoret, totalförbjuds ett flertal minuter av filmens i vad som beskrivs som ”överskottlig, sadistisk brutalitet”. Regissören går med på att klippa om dessa scener personligen, men ger efter censorernas envishet till slut upp och överlåter ansvaret till dem.

large_witchfinder_general_blu-ray_06x

Morgonen den 11 februari 1969 i västra London hittar städerskan den 25-årige Michael Reeves livlösa kropp i hans sovrum. En marginell överdos ångestbedövande tabletter har av misstag släckt hans liv. Nio månader tidigare hade hans fjärde regisserade långfilm – den kontroversiella Witchfinder General, premiär till blandade reaktioner.

Den för sin ålder oerhört flitige Reeves hade perioden härifrån fram till sin död märkbart svårt att få nya filmjobb och det han fick sparkades han ifrån mitt under produktionen. Depression och sömnsvårigheter upptog alltmer hans vardag och nu är alltså stunden kommen. Michael Reeves död må vara ofrivillig, men den som kan historien vet att för mycket svärta och utfrysningens kyla har sitt pris, även inom filmbranschen. Det fick han bistert känna på – och med några piller bedöva den här natten, en gång för alla.

large_witchfinder_general_blu-ray_04

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


witchfinder-general

Malice in Wonderland (1982)

halloween-banner-2016-nymalice_in_wonderland_s-505173648-large

Genre: Animerat, Surrealism, Trippfilm, Mindfuck, Skräck, Kortfilm
Produktionsland: USA
Manus: Vince Collins
Regi: Vince Collins
Längd:  5 min
Budget: ?
Röster: Nej

Denna bisarra och hallucinogena vuxenvänliga tecknade kortfilm, löst baserad på Alice i Underlandet, tar uttrycket ”Man undrar vad han som gjorde det här gick på” till en ny särdeles hög nivå. Inleds med att en propellerande kanin kastas in i en kvinnas sköte, och saker börjar vända sig ut och in.

Temacheck: Jag har vinklat om mitt tema en aning sedan senast. Jag är omotiverad på att kvotera in mäns möjlighet att ingå i temat genom ”dicks”-delaktighet, även om denna film mer än någon tidigare innehåller ”dicks” så det står härliga till. Istället låter jag barnen få ta plats i temat, då jag gillar skräckrelaterade filmer med barn. Dom har förekommit i några av månadens filmer hittills och dom kommer helt klart förekomma i kommande alster.

Malice in Wonderland innehåller en huvudkaraktär med emellanåt barnsligt tecknat ansikte så pass att det tillsammans med övrigt innehåll blir ganska obehagligt. ”Little children”, check. ”Witches” förekommer inte i direkt mening, men hela filmen skildrar däremot ”bitches” i alla dess färger.

malice181

Detta är en tecknad kortis på knappt 5 minuter med grafisk design av Miwako som närmast kan beskrivas som en bokstavlig mindfuck in i en kvinnas kön. Ett freudianskt kaninhål in i den oändliga rymden. Freudiansk Inception. En erotisk snedtripp som är både obehagligt mardrömslik på en extremt surrealistisk nivå, samtidigt som den är fascinerande, händelserik och mycket vackert tecknad.

Jag har sett hisnande drogtrippskildringar som är betydligt – BETYDLIGT, nyktrare än det här. Jag har sett skräckfilmer som är betydligt mindre obehagliga. Sällan har jag sett en mer konstig, konstnärlig eller fantasifull tolkning av Alice i Underlandet (?) eller könen.

malice4

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Röster
4 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Malice in Wonderland from Vince Collins on Vimeo.

The Fly (1958)

halloween-banner-20161b47d658b5474cab2e2b77b08f03f1c2

Genre: Skräck, Science Fiction
Produktionsland: USA
Svensk titel: Flugan
Manus: James Clavell (baserad på en novell av George Langelaan)
Regi: Kurt Neumann
Längd:  94 min
Budget: 700 000 dollar
Skådespelare: Vincent Price, Kathleen Freeman, Herbert Marshall, David Hedison, Patricia Owens, Charles Herbert, Betty Lou Gerson

If she looked upon the horror her husband had become… she would scream for the rest of her life!

En vetenskapsman har kommit på hur man förflyttar sig från en plats till en annan genom en genetisk förflyttningsmaskin och han testar naturligtvis på sig själv. Av misstag råkar en spyfluga följa med vid överföringen och detta leder till att flugans gener sammanblandas med vetenskapsmannen egna.

large_the_fly_blu-ray_02

Vill du inte veta utvecklingen på klassiska The Fly från 1958 och liksom mig få ta del av det mysigt pjäsartade, dialogspännande och sällsynt spänningsmusikfria mysteriet som The Fly inledningsvis är, så råder jag dig att inte läsa den här texten. Jag gillade verkligen den delen av filmen personligen, så jag rekommenderar dig att se filmen före.

Filmens flashbackupplägg är dock något av en dramaturgisk svaghet som David Cronenberg klokt nog inte upprepade i hans remake av The Fly från 1986. En film som jag recenserat tidigare och som du kan läsa här.

Temacheck: Den här filmen innehåller inga ”witches”, men ”bitches” i form av en tveksam kärnfamiljsfru och ett antal riktigt glossiga ”dicks” på olika sidor om mysteriet.


 

När min mor var i 10-årsåldern i mitten av 70-talet skulle hon och hennes tjejkompisar tälta på gården, men innan detta äventyr i det lilla skulle dom skrämma upp varandra genom att se den ökända rysaren Flugan – originalet. Detta berättade hon för mig idag när jag själv såg denna klassiker. Dom blev djupt uppskrämda av filmen och såg aldrig klart den, då bilden av en plågad vetenskapsman (spelad av David Hedison som här påminner starkt om en viss George Clooney) med skynke över huvudet väcker mycket åt fantasin när han påstås ha förväxlat delar av sin kropp med en fluga. Jag vet inte om dom ens vågade tälta i slutändan.

large_the_fly_blu-ray_03

Idag fick hon dock se hur allt slutade och det med desto mer ro i sinnet än som 10-åring. Slutet är som hämtad ur en amerikansk propagandafilm för lyckliga slut där saker inte ska ifrågasättas för mycket utan lämnas ifred. Vad var sensmoralen i The Fly? Det förklaras att vetenskapsmannen likt en stor geografisk upptäckare kan stöta på farliga saker på sin resa och förolyckas på vägen, men att vi trots detta ska veta att dom gjorde det för en god sak – att finna sanningen.

Sanning? Vadå sanning? Vilken sanning? Vad talar du om, Vincent Price? Den egentliga sensmoralen i The Fly ligger inte i vad sjutton filmen säger, utan i hur filmen agerar. Barn gör inte som vuxna säger utan som vuxna gör, är ett påstående jag sett stämma gång på gång. I det här fallet är filmen den vuxne – förmyndaren, och publiken eller åtminstone jag tar på mig rollen som barnet.

Det The Fly lär ut är att om du avviker drastiskt från den konventionellt mänskliga formen och lider av detta själv, är självmord den mest vettiga utvägen. Till och med din egen fru (i denna demonstration spelad av Patricia Owens – även känd från Marlon Brandos Sayonara) kommer instämma i det och assistera dig i själmordsakten. Sedan kommer din fru vara lättad, glad, ja rent ut sagt euforisk, över att hennes man fick dö och ta sanningen med sig i graven. Inget sörjande här inte. Endast uppriktiga uttryck som att hon var glad att hon dödade den man som en gång var hennes älskade.

large_the_fly_blu-ray_x06

Var glad för det – i den populära novellen som filmen baserades på och som publicerades i Playboy tog frun livet av sig på ett mentalfängelse efter att ha skrivit sanningen som ett testamente på sitt intakta, missuppfattade förstånd. Sådana svarta slut får inte plats i Hollywood, för i Hollywood är anseendet allt. Åter till filmens värld.

När kommissarie Chara, och familjens förnuftige och närmsta vän Francois (en rakryggad Vincent Price) sedan inser sanningen – närsamhällets representanter och egna föredömen, dödar dom hellre och håller tyst om både detta och den större sanningen, eftersom vissa sanningar är så otroliga att din omvärld ändå aldrig kommer tro dig. Francois ersätter gladeligen tomrummet i filmens kärnfamilj i vad som är ett av filmhistoriens mest snopna feelgoodslutscener någonsin.

Jag är förvirrad. Vad är det här för sjuk film jag bevittnat?

Fem år efter att The Fly hade premiär mördades USA:s dåvarande president John F. Kennedy. Än idag tvistas det om vilken den riktige mördaren var och vad som var motivet. Den eller dom som vet undanhöll sanningen. För sanningen kan ibland göra sig bäst i att hålla tyst om, ifall du vill rädda ditt eget skinn inför den onådiga domen som ditt samhälles ögon kan bära. Se bara på Flugan. Se och lär, små barn.

large_the_fly_blu-ray_x04

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


the-fly-1958-poster