Etikettarkiv: Western

Spegelreflektion: C’era Una Volta Il West / Once Upon a Time in the West (1968) eller: Leone och Morricone i en dödsdans

Avslutningen på westerntemat för denna gång blir genom en kavalkad av Once Upon a Time in the West. En spegelreflekterande recensionstext samt ett par inlägg som behandlar fotot utifrån min serie ”Visuella mästerverk”.

Sergio Leones mästerverk är till skillnad från övriga filmer i mitt westerntema ingen amerikansk western. Trots detta är det en spaghetti western som förflyttar sig väldigt monumentalt (no pun intended) till Amerika. Det är Sergio Leones farväl till den genre han förändrade för alltid.

There were three men in her life. One to take her… one to love her… and one to kill her.

Farmaren Pat McBain och hans tre barn skjuts ner av ett gäng bovar alldeles innan hans nya hustru Jill (Claudia Cardinale) anländer till farmen för giftermålet. Den fruktade banditen Frank (Henry Fonda) söker komma åt farmen, men får två motståndare i ”Harmonica” (Charles Bronson) – en ensamvarg som hellre spelar munspel än pratar, och Cheyenne (Jason Robards) – en fruktad desperado. Filmens rytm skulle frammana känslan av en döende människans sista flämtande andetag. Once upon a time in the west var från början till slut en dödsdans. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


För att skriva om Sergio Leones mäktiga farväl till westerngenren – C’era Una Volta Il West / Once Upon a Time in the West (1968), har jag valt att spegelreflektera kring recensionen från filmspanarbloggen Fripps filmrevyer från 2014 – ett kraftigt negativt utlåtande. Samt recensionen från filmspanarbloggen Movies-Noir från 2008 – ett kraftigt positivt utlåtande.

Reflektion 1:

Det är helt korrekt – Once Upon a Time in the West skulle hämmas ganska rejält av att ses på liten TV och framför allt med svagt ljud. När jag själv såg den för första gången i mitt liv, som Sergio Leone-besatt cirka 10-åring, såg jag den på en förhållandevis enkel tjock-TV om än med rätt hög standard på ljudet, som var ett flerhögtalarsystem och ganska ovanligt på den tiden 1998. Jag hade sett Leones dollatrilogi på ännu enklare filmsystem och dom hade poppat igenom rutan och in i mina sinnen, men Harmonica – En Hämnare (svenska titeln) gick inte riktigt in för mig. Jag engagerades inte och saknade firma Clint Eastwood/Lee Van Cleef. Dessa två och Eli Wallach skulle tillsammans skjutas ihjäl i inledningen av Harmonica, men Eastwood var upptagen och Leone skrotade dom övriga för en helt annan trio istället.

I varje fall var det nog inte filmsystemet som hämmade Harmonica för mig utan jag var nog för ung och underutvecklad i sinnet för att ta in briljansen i Harmonica som 10-åring – åtminstone den briljansen jag upplever så starkt i vuxen ålder. På den tiden var filmen utmanande seg och saknade simpla antihjältar. Allt var så bundet vid affärer och vikten vid järnvägen. Jag var som 10-åring varken affärsman, strateg eller trainspotter.

Fruktansvärt att Henke (från Fripps filmrevyer) trots bra hemmabioupplevelse var så bestämt ovän med filmen redan efter dom fyra första scenerna! Okej, en knappt timme senare, men ändå. För mig radar Leone upp ikoniskt mästerliga scener efter varann – framför allt inledningsvis. Sedan flyter handlingen mer scenlöst. Inledningsscenen är knappt 15 minuter av Leones essens. Sedan bara avancerar han som ett lokomotiv, i låååångsam hastighet. Leones tålamod är filmhistoriens mest avundsvärda. Gubben gjorde western till Zen!

Och sågar du Ennio Morricones musik?! ”Oharmonisk”? Aj aj aj… Det är inte bara filmmusik – det är den bästa MUSIK som framförts av en orkester någonsin! Morricone får Mozart, Beethoven och Brahms att framstå som hissmusiker för sjutton! Leones patenterat skramliga ljudeffekter och efterdubbning sedan. Dom är klassiska. Som i Dario Argentos Suspiria. Argento skrev manuset tillsammans med Bernardo Bertolucci för övrigt – snacka om italienskt toppad kedja där. Jag bara antar att Fellini var korrekturläsare då det låter fullt rimligt med den infon i vetskap.

Ljudet ja. Klassiskt för italiensk film (övrig western, giallo och skräck), men det är Leones spaghetti western alla tänker på när den upplevs. Detta typiska och enligt mig högst charmiga ljud är betydligt mer uppenbart i hans dollartrilogi, men om det mot förmodan märks av mer här är det för att Leone för första gången låter karaktärerna tala och inte bara vara tysta. ”Once Upon” är ett operett drama med dialog, medan dollartrilogin är den tyngsta lättsamma underhållningen som gjorts. Visst, musiken när Harmonica spelar munspel är tydligt pålagd (liksom all musik i film i regel är) men han spelar aldrig något annat än munspel. Harmonicas tema är liksom namnet, ”harmonica”. Encryable my ass!

Henke, att bestämma sig är detsamma som att ge upp. Du hade bestämt dig att filmen inte höll efter dom fyra första scenerna, men du påstod att du inte gav upp eftersom du såg resten av filmen. Men du bestämde dig. Du gav upp! Det är livsfarligt att vara bestämd i en värld i ständig rörelse. Men det är du som står kvar på perrongen. Jag rekommenderar dig att se om denna någon annan gång, efter att du sett om dollartrilogin – med risk för att du kommer sänka dem också. Du får inte ge upp, Henke! Never let go.

Henke: I’ll never let go, Jack. I’ll never let go. I promise.

Reflektion 2:

Movies-Noir: Bara inledningsscenerna får en att njuta av välbehag där vi introduceras av tre män som väntar på en järnvägsstation. De tre männen väntar på Harmonica, mannen med munspelet. Vad som följer sen är filmhistoria.

HÄR har vi en som fattar. Total kontrast mot Henke. Blixtkrigen vanns med tålamod och i det här kriget tar jag rygg på Movies-Noir.

När Movies-Noir skriver att Morricones musik förmodligen är ”den vackraste, sorgligaste och mest passande som någonsin gjorts till en film, då har vi totala kontraster här. Kan en och samma film slå så olika? Svaret är förstås positivt – och det är ändå tur.

Något mer på det? Fotot är bland det bästa – bästa – bästa jag någonsin njutit av. Hur Leone jobbar med kontraster som ”långt borta” och ”högst nära”, så att du får uppleva dom vidaste landskapsvyerna och dom mest intima, svettiga ansiktena… hur en skäggig man leker med en liten, liten fluga så jag nästan kan känna andedräkten flåsa på mig, för att i samma scen flyga över prärien och staden som en fågel. Flugperspektiv och fågelperspektiv. Det är mikrokosmos och makrokosmos i en och samma rörelse. Men det är inte allt. Leone toppar sig här. Varje ögonblick är fylld av perfektion. Jag blir mållös. Se denna fotografiska genomgång av endast en scen av filmens foto – en möjligen för vissa på ytan blott stabil standardscen fotomässigt, för att förstå hur mycket skräddarsydd perfektion ett otränat öga kan missa.

Det var underbart att uppleva denna Once Upon a Time in the West igen, som en avslutning på mitt westerntema. När jag skulle se om den för X:e gången för några kvällar sedan var klockan närmare midnatt. Normalt sätt kan jag inte hålla ögonen öppna på en film vid denna tid. Men jag ville så gärna avrunda dagen med min barndomsidol Sergio Leones (andra) magnum opus (av tre). Jag laddade upp med svart te för att palla natten. Jag räknade med att se andra halvan av filmen nästföljande morgon. Pausa i mitten.

Jag behövde inget te. Jag var hypnotiserad av filmen utan att röra tekoppen. En timme gick. Två timmar gick. Jag behövde inte pausa. Ville inte. En av dom djupaste filmupplevelserna jag haft framför en TV. När filmen var slut och klockan passerat vargtimmen kunde jag knappast sova. Upplevelsen ringde kvar. Jag handtvättade kläder i någon timme innan jag gjorde ett nytt försök att sova. Vilken natt. Helt enkelt perfekt. Så ska film vara.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

Visuella mästerverk: Heaven’s Gate (1980) – 3 av 3

Visuella-Masterverk-header-COLOR

Tredje delen i ett tredelat galleri av den fotografiska briljansen i Michael Ciminos pinsamt underskattade Heaven’s Gate (1980), fotad av mästaren Vilmos Zsigmond. Filmhistoriens sannolikt mest talangfulla fotograf.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Originaltitel: Heaven’s Gate
Produktionsland: USA
Regi: Michael Cimino
År: 1980

Foto: Vilmos Zsigmond
Production Design: Tambi Larsen
Art Direction: Spencer Deverell (som Deverill), Maurice Fowler
Set Decoration: James L. Berkey, Josie MacAvin
Costume Design: J. Allen Highfill

Kamera: Panavision (kameror & linser)
Framkallning: Technicolor, USA
Filmlängd: 4 095 m (Sverige) , 5 994 m (original cut) (Sverige)
Kinematografisk process: Panavision (anamorphic)
Färg: Färgfilm (olika)
Aspect Ratio: 2.20 : 1 (70 mm prints), 2.35 : 1
Negativformat: 35 mm
Slutprint: 35 mm, 70 mm (blow-up)

Notering: Stillbilderna i denna tredelade fotoserie är av varierande upplösning och kvalitet. Vissa är hämtade från originalversionen med den stundtals kraftig sepiatonade färgkorrigeringen och vissa är hämtade från Michael Ciminos personligen restaurerade version, nu utgiven genom Criterion Collection.

Visuella mästerverk: Heaven’s Gate (1980) – 1 av 3
Visuella mästerverk: Heaven’s Gate (1980) – 2 av 3


 

The Missouri Breaks (1976) eller: Marlon Brando lever loppan på landet

Marlon Brando gjorde comeback efter tre år borta från filmvärlden. Jack Nicholson hade nyss vunnit en oscar för Gökboet och fick här chansen att göra film tillsammans med förebilden, under regi av fristilade Bonnie and Clyde-regissören Arthur Penn. En inspelning full av lärdomar och udda upptåg en svunnen sommar. 

Tom Logan är en hästtjuv. På dom stora fälten i Missouri bor ranchägaren David Braxton. Han har hästar och en dotter, värda att stjäla. Braxton har dock just anlitat Lee Clayton – en ökänd ”regulator”, för att spåra och döda dom härjande hästtjuvarna, en efter en. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Marlon Brando fick distans till skådespelarkarriären efter Last Tango in Paris 1972. Den rollen fick honom att ge allt och efteråt ville han aldrig mer gå så långt och offra så mycket för att prestera inom sitt yrke. Skådespeleri skulle vara lek och kul, inte ren utblottning in i dom mörkaste skrymslen av ens psyke. Han pensionerade sig, 48 år gammal med en oslagbar karriär bakom sig, för att fokusera på det som fick honom att må bra och fylla ett syfte i livet. Drygt tre år senare kom han tillbaka som skådespelare, för att tillsammans med grannen Jack Nicholson spela en åldrad yrkesmördare i filmrevisionisten Arthur Penns The Missouri Breaks.

Och lekstuga var verkligen vad Marlon hade. Han fick fria händer att utforma rollen hur han ville. Det bidde en minst sagt excentrisk figur. Han ser ut som att han ridit genom hela den amerikanska historien och råffat åt sig diverse paltor efter vägen. Han talar med en svårlokaliserad brytning som kommer och går lite som han känner för.  Han är en oerhört intelligent, kulturellt bildad och skicklig mördare som ibland får för sig att klä sig som en gammal dam. Han skjuter människor som små ynkliga liv och han tycker om att jaga med ett märkligt spjutkors. Ett vapen som Marlon – en skicklig knivkastare i sina yngre dagar, alltid undrat varför det inte förekommit oftare som kastvapen i den mänskliga utvecklingen.

Han började här på allvar använda sin omtalade improvisationsteknik, där replikerna istället för att övas in skulle läsas upp från små, gömda ”cue cards” skymda för kameran. Där han istället för att fokusera på att imitera repliker på papper skulle ägna sitt uttryck åt att improvisera friskt för att ge scenen mer liv. Marlon improviserade fram nya repliker från tagning till tagning om allt från filosofiska utläggningar till ren komedi, så friskt att Arthur Penn anställde en stenografisk nedtecknare som kunde skriva ned hans improvisationspoesi. Den var för fascinerande för att både skapas och gå förlorad i stunden.

Det kan nog för vissa låta som att Marlon var svårhanterlig och rörde till strukturen för Penn och övriga inblandade, men Penn har beskrivit upplevelsen som en fröjd och Jack Nicholson sade att Marlon var en fröjd för alla att samarbeta med och from som ett lam. Jack Nicholson erkände dock att han några gånger blev frustrerad när Marlon mitt i tagningarna glimtade ner på sina replikkort istället för på honom. Manusförfattaren Thomas McGuane var dock lite bitter över att hans manus använts som improvisationsunderlag snarare än ideal – särskilt då han själv önskade regissera manuset från början.

Och Jack Nicholson då? Han spelar sin huvudroll som kriminell charmör sympatiskt och så där nedtonat som han inte alltid är. Han är huvudroll, men han spelar verkligen i bakgrunden av Brandos färgstarka biroll. Harry Dean Stanton och Randy Quaid är några andra skådisar som gör sitt för att lyfta denna klart behagliga och realistiska men samtidigt klart udda vardagswestern av den amerikanska ”Nya Vågen”-stilen. Den övergår tack vare Marlon Brandos närvaro realism och blir mer ”handen i fickan”-existensiell. Jag gillar också särskilt unga Kathleen Lloyd som här filmdebuterade i rollen som den framåtandande Jane Braxton. Men dom känns alla skostorlekar mindre i Brandos närvaro. Som att dom alla är där som åskådare av deras förebild medan han likt en katt lurigt leker med dom som små möss, på sin egenkomponerade semester på landet, i sin hemnatur.

Jag upplever verkligen Brandos närvaro här och i filmerna han sedermera gjorde som lek och det bör vara en självklarhet. Du behöver inte spela komedi för att leka fram ditt agerande. Du behöver inte slita ur dina inälvor för att övertyga din publik. Jag högaktar Marlons distanserade och mindre egofokuserade sätt att ta sig ann skådespeleriet efter insikterna från ”Paris”. Jack berättade i sin memoriamessä efter Marlon Brandos död 2004 (läs den!) att Marlon förmodligen hade roligare under inspelningen av The Missouri Breaks än i någon annan film han spelade in.

Noteringar:

  • John Williams gör musiken och det är ett både fint och lite annorlunda ”score” som lyfter filmen.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


Queer Top 20 | #17. Brokeback Mountain (2005)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#17. Brokeback Mountain (2005)

Brokeback Mountain är en vacker och ledsam, men egentligen ganska enkel film om förbjuden kärlek och dess konsekvenser vars största styrka faktiskt ligger i den avlidne Heath Ledger (Jokern från The Dark Knight) och Jake Gyllenhaals starka rollinsatser. Filmen är baserad på en novell med samma namn av Annie Proulx och regisserades av Ang Lee som bland annat även regisserat Hulk.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Visuella mästerverk: Heaven’s Gate (1980) – 2 av 3

Visuella-Masterverk-header-COLOR

Andra delen i ett tredelat galleri av den fotografiska briljansen i Michael Ciminos pinsamt underskattade Heaven’s Gate (1980), fotad av mästaren Vilmos Zsigmond. Filmhistoriens sannolikt mest talangfulla fotograf.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Originaltitel: Heaven’s Gate
Produktionsland: USA
Regi: Michael Cimino
År: 1980

Foto: Vilmos Zsigmond
Production Design: Tambi Larsen
Art Direction: Spencer Deverell (som Deverill), Maurice Fowler
Set Decoration: James L. Berkey, Josie MacAvin
Costume Design: J. Allen Highfill

Kamera: Panavision (kameror & linser)
Framkallning: Technicolor, USA
Filmlängd: 4 095 m (Sverige) , 5 994 m (original cut) (Sverige)
Kinematografisk process: Panavision (anamorphic)
Färg: Färgfilm (olika)
Aspect Ratio: 2.20 : 1 (70 mm prints), 2.35 : 1
Negativformat: 35 mm
Slutprint: 35 mm, 70 mm (blow-up)

Notering: Stillbilderna i denna tredelade fotoserie är av varierande upplösning och kvalitet. Vissa är hämtade från originalversionen med den stundtals kraftig sepiatonade färgkorrigeringen och vissa är hämtade från Michael Ciminos personligen restaurerade version, nu utgiven genom Criterion Collection.

Visuella mästerverk: Heaven’s Gate (1980) – 1 av 3


 

El Topo (1970) eller: Genesis, profeter, psalmer och undergång i en surrealistisk öken

Alejandro Jodorwosky är en surrealistisk galning. Det finns några sådana genom historien, men Jodorowsky är nog den vildaste och mest ouppfostrade av dem alla.

El Topo är hans mest kända film – en kultrulle som vevades på midnattbiograferna i decennier utan hejd. En mytologiskt berättade western.

Psykedelisk och metaforisk western om revolvermannen El topo som rider ut i öknen för att möta världens främsta skyttar.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”The mole is an animal that digs passages searching for the sun. Sometimes he reaches the surface. When he looks at the sun he goes blind.”

Vissa kallar El Topo för ”spaghetti western” tack vare sin heta, okonventionella och mer kontroversiellt våldsglorifierande prägel, men det är trots allt en mexikansk surrealistisk western och därav centralamerikansk. Ett utmärkt val i mitt amerikabetonade westerntema, med andra ord. Jag såg tidigt i livet hans efterföjande magnum opus The Holy Mountain (1973) och föll pladask för det symmetriskt visuella och det stundtals mörkt humoristiskt brutala. Absurd grymhet och massor – MASSOR, av symboler. Jag har tidigare recenserat hans Santa Sangre i min 1989-topplista.

Jodorowsky grundade tillsammans med den spanske dramatikern/filmskaparen/poeten Fernando Arrabal och franske författaren/filmskaparen Roland Topor 1962 den surrealistiska konstscenen ”Panic movement”. Som en reaktion på att surrealismen hade blivit för mainstream ville dom frambringa mer kaotisk, schockartad surrealism för att släppa loss dom negativa energierna på vägen mot nyvunnen fred, harmoni och skönhet. El Topo blir med vetskapen av denna intention genast mer logisk.

Uppdelad i fyra akter; Genesis, Prophets, Psalms och Apocalypse, och symbolerna signalerar cykler, passande nog återkommande. Det visuella får skina och även om Jodorowsky sätter sig själv i huvudrollen är han och övriga tydliga budbärare av symboler. Gillar du gudamytologier bör du uppskatta och se mer behållning i skeendet. El Topo passerar tid och rum med lätthet och känns som en strukturerat psykedelisk resa om nödvändigheten av återfödelse och att lämna sig själv för en större behållning av existensen.

Den går att tolka oerhört djupt och det uppmuntrar jag, men det tål att understryka att jag upplever El Topo som strukturerad och linjär. Underhållningsvärdet är också högt, tack vare sin bisarra leverans. Det bisarra kan väcka dig och samtidigt få dig att luta dig tillbaka, konstigt nog. ”El Topo-upplevelsen” är inte något gravt flummigt eller våldsamt mindfuckande. Som sagt; kan du med gudamytologier känner du dig relativt hemma.

Jag ser fram emot att återse El Topo igen och igen för att bearbeta dess symboliska labyrint av mullvadens betydelse, sol, sand och öken, fädrer, söner och nytt liv ur det gamla, dubbelgångare, nödvändigheten av självförstörelse, Eva och Adam, blod och tid…. men den där riktiga förtjusningen infinner sig ändå inte denna första gång. Jag stimuleras intellektuellt, men känslomässigt är jag lite för kall ändå. Möjligen gjorde jag omedvetet det klassiska misstaget att låta hjärnan arbeta och lät inte filmen processa genom hjärtat och nerverna.

Det här med surrealism, symboler och mytiska proportioner av galen kreativitet är ju ”right up my alley”, men den känslomässiga tillfredställelsen av El Topo ligger fortfarande i framför mig – MEN – den har fantastisk potential att växa.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt


Visuella mästerverk: Heaven’s Gate (1980) – 1 av 3

Visuella-Masterverk-header-COLOR

Första delen i ett tredelat galleri av den fotografiska briljansen i Michael Ciminos pinsamt underskattade Heaven’s Gate (1980), fotad av mästaren Vilmos Zsigmond. Filmhistoriens sannolikt mest talangfulla fotograf.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Originaltitel: Heaven’s Gate
Produktionsland: USA
Regi: Michael Cimino
År: 1980

Foto: Vilmos Zsigmond
Production Design: Tambi Larsen
Art Direction: Spencer Deverell (som Deverill), Maurice Fowler
Set Decoration: James L. Berkey, Josie MacAvin
Costume Design: J. Allen Highfill

Kamera: Panavision (kameror & linser)
Framkallning: Technicolor, USA
Filmlängd: 4 095 m (Sverige) , 5 994 m (original cut) (Sverige)
Kinematografisk process: Panavision (anamorphic)
Färg: Färgfilm (olika)
Aspect Ratio: 2.20 : 1 (70 mm prints), 2.35 : 1
Negativformat: 35 mm
Slutprint: 35 mm, 70 mm (blow-up)

Notering: Stillbilderna i denna tredelade fotoserie är av varierande upplösning och kvalitet. Vissa är hämtade från originalversionen med den stundtals kraftig sepiatonade färgkorrigeringen och vissa är hämtade från Michael Ciminos personligen restaurerade version, nu utgiven genom Criterion Collection.