John Carpenters bästa 70-talare är Attack mot Polisstation 13. Så distinkt i sin kompletta utformning att jag får filmisk ståfräs. Sällan har filmhistorien skådat en sådan briljant långfilmskapare så tidigt i karriären.
Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.
A White Hot Night of Hate!
Wow Wow Wow WOOOW! Den talang som då 28-årige John Carpenter visar här är nästan utan motstycke, enligt mig. En helt underbar, fenomenal, fantastisk inspiration för lågbudgetfilmskapare.
Han står för manus, regi, klippning, musik – och väger allt på guldvåg. Filmen är grindhousens motsvarighet till Citizen Kane! Den spelades in med minimal budget och på 20 dagar! Dialogen är perfektion! Karaktärerna får högsta betyg – till och med hos jämställdhetsministern! Kameraplaceringarna är 70-talsmumma! Musiken är makalöst bra!! Behöver jag säga mer? Nej!!
Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 –Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt
Kultrysaren eller snarare mysteriet Carnival of Souls har ett nästan ”hitchcockianskt” intressant narrativ, men når inte hela vägen och lämnar en del kvar att önska vad gäller just narrativ. Istället – eller kanske just tack vare bristen på handling – men gott om träffsäkert mysterium, bjuder den på en ordentlig och väldigt sällsam atmosfär.
En ung kvinna drunknar i en flod efter en svår bilolycka. Eller gör hon det? En stund senare kommer hon upp ur floden, till synes utan men. Hon tar ett jobb som organist, men plågas av mystiska figurer som bara hon tycks se.
Temacheck: En kvinna i huvudrollen som upplever ugglor i mossen. Subtila kopplingar till temat även om barn inte har någon större del i själva handlingen.
She Escaped Death. Now It Wants Her Back!
Ett övergivet nöjesfält. En kvinna som kommer tillbaka från dom döda. Mystiska syner som i stunder går att gnugga bort från ögonen, men ibland sitter kvar. Skapandet av det där rummet i ögonvrån känns påtaglig, så pass att psykotiska bör känna sig hemma. Gillar du Hitchcock eller Lynch bör du ha sett denna lågbudgetfilm som i Sverige fick namnet ”De infernaliska”.
Den har ett innovativt, drömskt sätt att skildra allt på och inte heller drömmar brukar besitta ett välgjutet narrativ, men väl ett starkt finger över känslotangenternas nervtrådstege, tillika brist på svar.
Miljöerna är vid tillfällen trollbindande, med det övergivna nöjesfältet i centrum. Filmens grädde över moset vilar i denna plats, som bär på en skugga av sitt forna jag, där liv och skratt en gång stod i fokus. Saltair Amusement Park är urban exploringporr, som filmens manusförfattare och regissör Herk Harvey såg när han bilade på vägen genom Salt Lake City. Synen satte ett sådant intryck att han skapade hela berättelsen baserat på platsen.
Filmen spelades sedan in med minimumbudget och produktionsteamet bestod av rekordlåga sex till antalet, vilket idag kan verka imponerande men rimligt, men då var högst ovanligt. Tillvägagångssättet tog flera av teknikerna som användes inom stumfilm för att lyckas utifrån begränsningarna. Trots den minimala produktionen blev Harvey stämd på den symboliska summan 50 dollar för att ha spelat in på den igenbommade nöjesfätplatsen.
Helheten känns som en stark rysarnovell tack vare just nämnda stämning, snarare än det händelsemässiga. Vaggandet. Det där som kryper upp på dig tiden efter att du sett filmen. Det går verkligen att se förbi dom lågbudgetmässiga så kallade bristerna (jag skulle inte kalla det brister) och dramaturgi med fokus på punchline, när en film går under huden som Carnival of Souls gör.
Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 –Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt
Genre: Drama, Svart komedi, Thriller Produktionsland: Sverige Regi: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic Manus: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic Längd:72 min Skådespelare: Isabelle von Saenger, Barbro Enberg, Sara Turpin, Emma Juntilla, Anna Svensson, Andreas Borg, Pelle Åkerström, SaraKlara Hellström, Lisa Walberg, Robert Eriksson
Borlänge 1992. Åsa är lärare på Arbetsförmedlingen för en “starta-eget”-kurs för arbetslösa ungdomar. När hon blir attraherad av en elev ordnar hon en vildmarkshajk under förevändningen att testa hans företagsidé i praktiken.
Två och en halv månad efter att jag flyttat till Stockholm från Dalarna och Borlänge så sitter jag som en del av filmfestivalpubliken till filmen Losers.
En lågbudgetlångfilm av Borlängebördiga Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic, utspelandes i och runt just min hemstad Borlänge.
Där sitter jag och skrattar åt det breda dalmålet tillsammans med en publik som verkar uppleva det som exotiskt och lustigt. Att just jag skrattar beror nog dels på att skratt smittar av sig, men också tack vare igenkänning, hoppas jag. Jag skrattar också just åt situationen att jag skrattar.
Det bör nämnas att Losers är en lågbudgetfilm i ordets sanna bemärkelse. Filmskaparna sökte stöd, men eftersom Äta Sova Dö (2012) redan hade stöttats var ”kvoten” för filmer med temat ”arbetslöhet” redan fylld och Losers fick klara sig på 100 000 kr av vända slantar som bland annat bestod i privata insatser från filmskaparna och deras föräldrar. Dalarnabaserade organisationen Film i Dalarna hjälpte dock filmskaparna att förverkliga långfilmen.
Äta Sova Dö spelades in för 12 miljoner. Den hyllade lilla guldbaggevinnaren framstår som en blockbuster jämfört med det Losers kostat att göra.
Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic fick sedan vända på stenar för att få allt att gå ihop under produktionen. Fotot stod dom själva för. Scenografi och ljussättning skippades helt då filmen utspelades i skogen. Kostym fixades genom second hand-butiken Myrorna i Falun och genom rester från kommunens långvård fick produktionsteamet mat under inspelningen.
Så när som på Isabelle von Saenger (Fishy, Prinsessa) är dessutom alla skådespelare i filmen amatörer utan någon särskild erfarenhet av agerande och alla jobbade gratis.
Jag minns själv när filmskaparna för cirka tre år sedan år sedan sökte skådespelare med 90-talsutseende för en film som skulle utspela sig i trakterna runt Borlänge. Jag trodde att det rörde sig om statistroller, men med tanke på resultatet förstår jag att dom sökte filmens huvudrollsskådisar.
Jag kan ju lite grann ångra att jag inte sökte för en roll nu i efterhand då jag gillar filmens upplägg.
Filmen börjar i 90-talets Borlänge – samma lågkonjunkturperiod som filmskaparna växte upp i och som lätt går att spegla till dagens samhällssituation i Sverige.
Eva – en ”starta eget”-ledare från Arbetsförmedlingen, försöker skaka inspiration i några ungdomar i olika åldrar.
Trots lojheten bland deltagarna är det en ung ”man with a plan” – med en för övrigt väldigt tydlig kärleksförklaring till Dalarna tatuerad i form av en kurbits från vaden som sträcker sig upp mot bröstkorgen och där slår ut till Dalarnas landskapsblomma, blåklockan (tror jag väl att att det föreställer?). Sak samma… Denna engagerade kille har den ”genialiska” projektidén om att anordna en hajk i skogen.
Eva tänder till på idén – eller snarare har hon tänt till på killen, och ser till att den ska testas på hennes grupp. Killen förklarar hur det inte bara ska vara en hajk, utan ett äventyr där deltagarna svävar i total ovisshet om vad som komma skall.
Detta blir själva utvecklingen för filmen, då gruppen som beger sig ut i skogarna utanför Borlänge är med om ett svårgissat, socialt äventyr som för tankarna till 80-talspärlan Stand By Me (1986).
Framför allt tänker dock jag på en annan 80-talsklassiker, nämligen The Breakfast Club(1985). Losers är en bitterljuvt oförutsägbar film, som en korsbefruktning mellan dom två sociala experimenten The Breakfast Club och Flugornas Herre.
Humorn går hand i hand med mörkret och det går inte riktigt att lita på någon i gruppen, vilket gör mig engagerad som tittare. Samtidigt kan man känna igen sig i dem allihop. Smart berättande.
Regissörsduon Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic nämner att deras idé bakom filmens karaktärer var att ”starta eget”-ledaren är en specifik karaktär medan hennes grupp av ungdomar är den andra karaktären, fast splittrad i flera olika delar.
Jag tycker dock att gruppen består av väldigt levande karaktärer var för sig som i mångt och mycket kommer fram som unika personer till skillnad från – exempelvis, The Breakfast Club.
Ett fåtal gånger ger karaktärerna ett övertydligt, sentimentalt känslospel som kunde ha trappats ner för att behålla trovärdighet, men med åtanken att i stort sett samtliga skådespelare gör sin absolut första rollinsats så är det enbart väldigt marginell kritik av skrivna repliker i manuset och inget skådespelarna ska belastas för, om nu någon ens ska det.
I övrigt levererar skådespelarna repliker som är kreativt lekfulla, spontana och många gånger väldigt underhållande. Dom haltar inte fram på överkonstruerade repliker och det stundtals väldigt befriande, breda dalmålet får som sagt publiken att gapflabba. Imponerande skådespeleri från dessa skådespelare, helt klart.
Musiken är skriven av Bob Hund-medlemmen Jonas Jonasson och Bob Hund medverkar också på soundtracket. Det är en drömskt, dunkelt återkommande tema som passar innehållet och samtidigt förstärker det.
I klippningen av filmen finns det dock en och annan hög kant som jag som tittare snubblar på när filmen pendlar mellan humor, tystnad och mörker. Filmens foto är på intet sätt spektakulärt, men utnyttjar miljöerna föredömligt och med tanke på budgeten mycket, mycket bra.
Jag blev rent ut sagt överraskad – gång på gång, av Losers och så fort den får distribution – för det förtjänar den, så rekommenderar jag alla – ovasett om du är storstadsbo, lantmänniska eller ännu bättre – Borlängebo. Jag kommer se om den så fort jag kan och ska försöka hålla ett öga på framtiden för denna film.
Regissörerna medverkade efter filmens visning på Stockholm Filmfestival i ett Face2Face (samtal) efteråt och stor humor utbryter när det obligatoriska mikrofonkrånglet ställer till det.
Intervjuaren pratar och sträcker över micen till en av regissörerna, varpå micen slutar fungera och han hörs dåligt. Intervjuaren får som tur är en till mic som låter tydligt, men så fort en av regissörerna byter till den nya micen så funkar inte heller den!
Det var en riktigt hjärtlig och mysig inramning på denna visning – en av dom bästa inramningarna jag haft i en biosalong. Mitt humör höjdes flera snäpp i kölvattnet av Losers och mitt dalapumpande hjärta fick sin dos bränsle uppkört i blodomloppet.
Feministisk slutnot: Filmen innehåller fler kvinliga karaktärer än manliga och även om jag inte reflekterade över saken så kan jag svära på att den klarar Bechdel-testet. I övrigt är det ganska klassiska könsroller jag ser, men kvinnorna tar sin plats. Särskilt en riktigt underhållande rollspelsnörd som drar sin pojkvän åt det ena och det andra hållet på ett gulligt sätt och hon svär som minst femton hela karlar, utan att överdriva. En av filmens skruvade utropstecken!
John Carpenters bästa 70-talare är Attack mot Polisstation 13. Så distinkt i sin kompletta utformning att jag får filmisk ståfräs. Sällan har filmhistorien skådat en sådan briljant långfilmskapare så tidigt i karriären. 
Absurd Cinema 