Etikettarkiv: Alfred Hitchcock

Carnival of Souls (1962) eller: Tillbaka från döden, men något fastnade

Kultrysaren eller snarare mysteriet Carnival of Souls har ett nästan ”hitchcockianskt” intressant narrativ, men når inte hela vägen och lämnar en del kvar att önska vad gäller just narrativ. Istället – eller kanske just tack vare bristen på handling – men gott om träffsäkert mysterium, bjuder den på en ordentlig och väldigt sällsam atmosfär.

En ung kvinna drunknar i en flod efter en svår bilolycka. Eller gör hon det? En stund senare kommer hon upp ur floden, till synes utan men. Hon tar ett jobb som organist, men plågas av mystiska figurer som bara hon tycks se.

Temacheck: En kvinna i huvudrollen som upplever ugglor i mossen. Subtila kopplingar till temat även om barn inte har någon större del i själva handlingen.

She Escaped Death. Now It Wants Her Back!

Ett övergivet nöjesfält. En kvinna som kommer tillbaka från dom döda. Mystiska syner som i stunder går att gnugga bort från ögonen, men ibland sitter kvar. Skapandet av det där rummet i ögonvrån känns påtaglig, så pass att psykotiska bör känna sig hemma. Gillar du Hitchcock eller Lynch bör du ha sett denna lågbudgetfilm som i Sverige fick namnet ”De infernaliska”.

Den har ett innovativt, drömskt sätt att skildra allt på och inte heller drömmar brukar besitta ett välgjutet narrativ, men väl ett starkt finger över känslotangenternas nervtrådstege, tillika brist på svar.

Miljöerna är vid tillfällen trollbindande, med det övergivna nöjesfältet i centrum. Filmens grädde över moset vilar i denna plats, som bär på en skugga av sitt forna jag, där liv och skratt en gång stod i fokus. Saltair Amusement Park är urban exploringporr, som filmens manusförfattare och regissör Herk Harvey såg när han bilade på vägen genom Salt Lake City. Synen satte ett sådant intryck att han skapade hela berättelsen baserat på platsen.

Filmen spelades sedan in med minimumbudget och produktionsteamet bestod av rekordlåga sex till antalet, vilket idag kan verka imponerande men rimligt, men då var högst ovanligt. Tillvägagångssättet tog flera av teknikerna som användes inom stumfilm för att lyckas utifrån begränsningarna. Trots den minimala produktionen blev Harvey stämd på den symboliska summan 50 dollar för att ha spelat in på den igenbommade nöjesfätplatsen.

Helheten känns som en stark rysarnovell tack vare just nämnda stämning, snarare än det händelsemässiga. Vaggandet. Det där som kryper upp på dig tiden efter att du sett filmen. Det går verkligen att se förbi dom lågbudgetmässiga så kallade bristerna (jag skulle inte kalla det brister) och dramaturgi med fokus på punchline, när en film går under huden som Carnival of Souls gör.

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Annonser

The Hitcher (1986)

Halloween-banner-2015969701

Genre: Thriller, Terror, Rysare, Mysterium
Produktionsland: USA
Svensk titel: Liftaren
Manus: Eric Red
Regi: Robert Harmon
Längd: 97 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Rutger Hauer, C. Thomas Howell, Jeffrey DeMunn, Jennifer Jason Leigh

The terror starts the moment he stops.

På väg mot San Diego färdas den unge Jim Halsey genom Texas ogästvänliga öken. Regnet piskar ner och och det är mörkt. Jim är trött och uttråkad. När en liftare plötsligt lösgör sig ur dunklet ser han sin chans till lite trevligt sällskap.

thehitcherd1by4 mhjlu3twtmmuj1e4uadp

För upplevelsens skull rekommenderar jag att läsa denna recension först efter att du sett The Hitcher från 1986.

Med sin ökenmiljö – mäktig och ljuvlig med öppna vyer, mörkertyngda blixtnedslag i ösregn och stekheta dagar, plockar The Hitcher fram USA:s bästa sidor. Passande nog och inte helt oväntat fick manusförfattare Eric Red (som skrev Near Dark och Blue Steel åt Kathryn Bigelow) idén till filmen när han under en lång bildfärd från New York till Austin lyssnade på The Doors atmosfärshymn ”Riders on the Storm”.

hitcher7 hitcher trucks

Inramningen är väldigt pirrande skön på ett nästan mer 70-talsaktigt vis än 80-tal, men med 80-talets mer action/dramatikdopade ”ta i från tårna”-inslag. Som om Spielbergs mysiga ökenjaktsfilm Duel (1971) genomgått en carpenterskolad nervrenovering skriven av Stephen King och understödd av Cannon Films rejäla skitighet.

Kultskådisen Rutger Hauer (Blade Runner, Sin City, Hobo with a Shotgun) äger i antagonisttitelrollen, definitivt. Skulle jag träffat honom i verkligheten under den tiden hade jag identifierat honom som denna films skrämmande terrorpsykopat, vilket är ett oerhört starkt postulat för en bra rollprestation. Hans ansiktsuttryck bär rovdjurets avvaktande uttryck av sadistisk överlägsenhet när det leker med sitt byte, redo att låta bytet ge signal för när det är dags att avsluta. En triumfartad skådespelarshow och både karaktärens motiv och utförande delar personligheten av The Joker från Batmans olika universum, är något jag tänker på.

resizeofothercopcars3stars010027homagetomadmaxff9.1508 the-hitcher-jennifer-jason-leigh1

Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight, Dolores Claiborne, Last Exit to Brooklyn) får inte heller glömmas bort i hennes biroll som den avslappnade, ungdomliga ökenservitrisen Nash. Magnetiskt utseende javisst, men hon visar hur självsäkert och avslappnat karaktäriserande plockar fram en karisma som skapar en intressant, levande person utifrån manusets enkla penseldrag. Jag har tidigare aldrig hållit med dem som berömt Leighs utseende, utan jag har nöjt mig med att kalla henne en mycket bra skådespelare som tyvärr glömts bort ganska rejält fram tills nu, i och med hennes stora comeback i The Hateful Eight och kommande roller i både fortsättningen av Twin Peaks och biografin oom presidenten Lyndon B. Johnson. Men hennes nämnda självsäkerhet och karisma i kombination med utseendet här får mig nästan att bli kär.

Nackdelarna med filmen bryr jag mig inte jättemycket om utan kan se förbi för all del tack vare det bra, men det saknades en hel del logik i hur tingen föll sig. Hur hotet kunde dyka upp från ingenstans mitt på öppen ökengata exempelvis. Men sånt har vi köpt i var och varannan film och det är grejen med film, att sånt kan hända där.

the_hitcher_06_stor CbxP8hNWEAUKlPY

Det gjorde istället följdaktligen att jag som tittare länge övervägde teorin att hotet var huvudkaraktärens paranoida, galna inbillning, vilket tillförde något mer till inlevelsen snarare än stukade den. Det är viktigare än realism, plotholes och logik. För kan det inte vara så, att den jagade och jägaren på sätt och vis är samma person?

Oavsett hur det egentligen ligger till är The Hitcher en sådan film som har den oerhörda psykologiska förmågan att göra med liftarna vad Jaws / Hajen (1974) gjorde med hajarna och Psycho (1960) gjorde med duscharna – plantera en paranoia som får dig att tänka efter minst en gång extra för resten av ditt liv, innan du plockar upp en liftare…

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – 
Hjärna (komplext värde)
2 – 
Hjärta (emotionellt värde)
2 – 
Sentimentalitet/Romantik
3 – 
Barnförbjudet
1 – 
Feelgood
2 – 
Budskap
3 – 
Obehag
1 – 
Humor
4 – 
Action
2 – 
Prat

tumblr_llzn7aF8MJ1qcoaf4o1_r1_500 Hitcher 1

Betyg:
4 – 
Atmosfär
4 – 
Dramaturgi
2 – 
Dialog
4 – 
Skådespelare
4 – 
Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – 
Foto
4 – 
Musik
4 – 
X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 –
 Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – 
Omtittningsvärde
————
35/50 – 
Totalt

SYD-Betyg-08


maxresdefault

Årets bästa filmer 1992

Här listar jag alla dom bästa filmerna från året 1992. Listan kommer uppdateras med tiden, vartefter jag ser någon ny film som förtjänar sin plats åtminstone bland dom 15 höjdarfilmerna.

En översiktskoll på ”topp 15” visar att det förekommer en skaplig genrebredd, men endast tre filmer kan räknas in i kategorin ”komedi” – och då får jag tumma in dem eftersom dom snarare är splatterslapstickbaserad, svart respektive absurd komedi. Du märker nog vilka det är. Ingen svensk film kvalar in på listan utan då får du leta dig ner till bubblarna, där relativt starka Änglagård finns med, samt Lotta på Bråkmakargatan.

thebodyguard050112

Musikaler kan vi bara glömma, bortsett från Aladdin och The Muppets Christmas Carol, bland bubblarna. Eller där ljög jag, för Tom and Jerry: The Movie kvalar in på topplistan och den har flera sångögonblick. Inte heller någon egentlig form av romantik finns med i toppen. Det mest romantiskt bultande inslaget finner du nog förmodligen på förstaplatsen, men självklart i olycklig form.

Ska jag se något form av generellt mönster i vilka filmer jag särskilt gillar från 1992, är det nog annalkande undergång. Faktum är att dom känslorna färgar kanske samtliga filmer på topplistan utom möjligen just Tom & Jerry: The Movie. Vilket är komiskt med tanke på hur våldsamma originalkortfilmerna var som filmen byggt vidare på.

wayne-s-world-1992-04-g

Ska jag sammanfatta utbudet 1992 känns det som ett relativt starkt år, med en jämn skörd under större delen av fältet. Toppkandidaterna hos en majoritet filmnördar består nog inte av mer än kanske en endaste ynka film som dom flesta på jorden kan enas om är en topptitel detta år.  Denna film blev genombrottet för en man som i samma veva totalsågade en av mina favoritfilmer från samma år med orden;

I’m not ragging on other people, but after I saw Twin Peaks: Fire Walk with Me at Cannes, David Lynch has disappeared so far up his own ass that I have no desire to watch another David Lynch film until I hear something different. And you know, I loved him. I loved him” (Quentin Tarantino Interviews, p. 48)

Och detta kommer alltså från Quentin Tarantino, som enligt flera är själva essensen av en filmskapare som befinner sig ”far up his own ass”. Inget fel med det dock, enligt mig, då det kan hända intressanta saker där uppe. Hellre befinna sig långt upp i sitt eget arsle än i någon annans. Med dom orden avslutar jag summeringen av 1992 och låter listandet få säga sitt…


 

Inte sett, men har potential att gillas:

To Catch a Killer, Husbands and Wives, Glengarry Glen Ross, Malcolm X, Lorenzo’s Oil, Hard Boiled, Den Goda Viljan, Jennifer 8, Romper Stomper, Bitter Moon, A River Runs Through It, Orlando, Singles, L’Amant, Ruby


Inte ens nära: 

Sleepwalkers, Universal Soldier, Honey I Blew Up the Kid, Jönssonligan & Den Svarta Diamanten, 3 Ninjas, Cliffhanger, The Might Ducks, Bodyguard, The Jacksons: An American Dream, The Three Musketeers, Sister Act, Min Store Tjocke Far, Forever Young, Honeymoon in Vegas


Nästan där:

The Muppet Christmas Carol, The Hand That Rocks The Cradle, Home Alone 2: Lost in New York, Supercop, Wayne’s World, Alien 3, Aladdin, The Last of the Mohicans, The Crying Game, Lotta på Bråkmakargatan, Benny’s Video, Candyman, Änglagård, The Living End


 

15. Dead Alive / Braindead

Dead Alive Braindead

Genre: Splatterkomedi, Äventyr

Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.

Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.

Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbel när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör enda in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap!

3 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
– Foto
– Musik
———-
13 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

14. The Player

the-player

Genre: Drama, Svart komedi

Ska jag vara ärlig så är min upplevelse av den här filmen lite luddig, från en knapp handfull år tillbaka. Regilegenden i skymundan, Robert Altman (The Long Goodbye, McCabe & Mrs Miller, Short Cuts), har kokat ihop en filmbranschkritisk örfil och slängkyss till Hollywood, som pendlar mellan cynisk satir och noiraktig deckare.

Jag gillar bägge inslagen, men minns att jag blev lite förvirrad när jag hellre ville stå stabilt på en fot istället för att steppa fram och tillbaka utan att veta vilken som var min rätta balanspunkt. Filmen gav mig någon form av ”restless legs”-syndrom och jag var inte riktigt med på takterna då.

Trots det sticker den verkligen ut i filmklimatet och Altman kan elda fram atmosfär exemplariskt ur det mest jordade av grundmaterial. Ytterligare underskattade (eller snarast av Hollywood ratade) Tim Robbins (The Shawshank Redemption, Mystic River, Jacob’s Ladder) är en behållning med filmen. Roligt också med alla små cameos från riktigt hollywoodfolk som spelar sig själva.

– Manus
– Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

13. Army of Darkness

Army of Darkness

Genre: Actionkomedi, Äventyr

Jag gick från att entusiastiskt uppskatta den numera dödströtte filmskaparen Sam Raimis (Spider-Man-trilogin, Oz The Fake and Shameful) första, obskyra Evil Dead-kortfilm, Within the Woods (1978), filmtekniskt inspireras oerhört av genombrottet Evil Dead (1981) och därefter skratta mig lemlös av mästerverket Evil Dead II: Dead by Dawn (1987).

Denna tredje (och fram till i höstas det sista officiella) kapitlet i Evil Dead-legenden fick mig däremot inte lika övertygad första (och faktiskt enda) gången jag såg den. Rent tekniskt och handlingsmässigt är den en utveckling till något ganska häpnadsväckande nytt, för att vara en fortsättning på ”franschisen”. Men det fattas ändå lite hjärta och verklig själv i Army of Darkness, som jag tyckte att dom tidigare filmerna kokade av.  Faktumet att detta kapitel är så pass annorlunda skvallrar ju om att Raimi egentligen ville pröva nya saker, men det är svårt att slita sig från det som varit.

Jag börjar tänka på Evil Dead-fanet Edgar Wrights bättre men ändock ofrånkomligen lite mer deppiga tredje kapitel i hans Cornetto-trilogi, The World’s End (2014).  Äsch, jag får se om den här med lite mer distans och värdera den för vad den är, så kan den kanske stiga hos mig.

3 – Manus
3 – Skådespelare
– Stämning
– Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

12. Tom and Jerry: The Movie

b7d1cc8fd0ab5d7a5048327667540e48

Genre: Äventyr, Animerat

Denna film är ett varmt barndomsminne, som jag härom månaden återigen påmindes om med värme! Jag såg den när jag var i 7-årsåldern ungefär, på TV1000 eller något sånt. Det lustiga var att det var någon bugg i TV-systemet (eller som jag åtminstone då tolkade som ett något opraktiskt val), som gjorde att ungefär första 20 minuterna av filmen var dubbade till både engelska, svenska, danska, norska och finska – samtidigt! Jag fick anstränga mig för att isolera ett av ljudspåren i mitt huvud, och hänga med på färden.

I varje fall gillade jag äventyret som (dom här fullt talande och numera goda vännerna) Tom & Jerry bjöd mig på, tillsammans med flickan Robyn (då lärde jag mig att killar och tjejer kan heta samma sak), som i filmen försöker fly hennes rika, ondskefulla styvföräldrar och hitta hennes riktiga pappa som typ bor i någon stuga ute i dom stora skogarna, långt borta.

Jag minns inte exakt varför han lämnade henne och var hennes mamma tog vägen, men jag minns hur intressant jag tyckte det var att hon blev efterlyst på baksidan av mjölkkartongförpackningar! Och att pengar gör människor onda!

3 – Manus
3 – Röster
– Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

11. Bad Lieutenant

Bad Lieutenant 5

Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalthriller

Jag har bara sett Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan. Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags Travis Bickle-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen mayhemmar sitt inre.

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, nyare version från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Grundhistorien känns mer som Paul Schraders filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) gör, lustigt nog.

4 – Manus
5 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

10. Of Mice and Men

bfi-00m-zat

Genre: Drama

Som dom flesta andra av min generation här i världen, såg jag denna filmatisering (av nobelpristagaren John Steinbecks kortroman) på en lektion i skolan, för att jämföra roman med filmatisering. Nog för att romanen är bättre och i sig suverän, men filmen hinner skildra boken nästan från punkt till pricka. Berättelsen handlar förstås om smarte, gode men obildade George och hans kamrat, den tröge, godtrogne och storväxta Lennie, som efter omständigheterna sorglöst strövar omkring i USA under den stora depressionen, för att arbeta och få levebröd för dagen.

Även om John Malkovich (In the Line of Fire, Con Air, The Killing Fields) spelar över markant, fungerar ändå filmatiseringen bra och det är för det jag värderar den så pass högt. Gary Sinise (Forest Gump, Apollo 13, CSI: New York) spelar för övrigt George och har själv regisserat filmen.

5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

9. The Iceman Tapes: Conversations with a Killer

091208012006504585017272_zps145ed3fa

Genre: Dokumentär, Kriminaldokumentär

Det var länge sedan nu som jag brände igenom HBO:s TV-dokumentärer som i själva verket är rena intervjusamtal, med den väldige, ökände – och av den under världen anlitade yrkesmördaren, Richard ”Iceman” Kuklinski.

Han påstår själv att han dödat någonstans uppåt 250 personer under sin över flera decennier omspännande karriär. Detta gjorde han samtidigt som han hade ett lyckligt äktenskap med sin ovetande fru, som han uppfostrade två döttrar och en son tillsammans med. Familjen och grannarna trodde hela tiden att han var en framgångrik affärsman, vilket han på sätt och vis var, men inte med den typen av affärer dom ville föreställa sig. Smeknamnet ”Iceman” fick han genom ett av hans favoritmetoder, att frysa ner sina offer för att dölja bevisen kopplade till honom.

Det kom en fiktionsbaserad film om honom för ett par år sedan, med suveränen Michael Shannon (Take Shelter, Man of Steel) i huvudrollen. Det är ingen kanonfilm Shannon till trots, utan TV-dokumentärerna är bra mycket mer rafflande.

4 – Ämne
– Berättargrepp
2 – Visuell stil
– Stämning
———-
13 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

8. Pet Sematary II

pet_sematary2_9

Genre: Rysare

Vad sjutton gör den sunkiga uppföljaren till Stephen King-baserade filmen Jurtjyrkogården här, undrar du kanske? Tillåt mig recitera vad jag själv skrev, i mitt inlägg Top 5: Filmögonblick som SKRÄMDE SKITEN ur mig, från 2012;

”När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2, Ghostbusters, Handen som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.

En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.

Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.

När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.”

Sedan jag skrev det här har jag sett om filmen åtminstone en enstaka gång och faktiskt är det en av dom där få barndomsfilmerna som fortfarande levererar (på rent traumatisk atmosfär och djävulskap).

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

7. A Few Good Men

a-few-good-men-kevin-bacon-tom-cruise

Genre: Rättsligt drama

Aaron Sorkin (The West Wing, The Social Network, Moneyball) är tillsammans med Woody Allen och Quentin Tarantino dom i särklass största manusförfattarna i dagens filmvärld. Detta är Sorkins debutmanus och han presenterar sina signum väl, med intensivt intellektuella och engagerade dialoger från drivna karaktärer i kostymer med avslappnade kostymplagg. Tom Cruise och Jack Nicholson går öga mot öga i en klassisk rättsprocess där den ena påstår att den andre ”can’t handle the truth!”

Sorkins manus får fin hantering av då väldigt hete, numera totalt undanskuffade regissören (och skådespelaren) Rob Reiner, med finfina, ganska skilda filmer som Shis is Spinal Tap (1984), Stand By Me (1986), The Princess Bride (1987), When Harry met Sally (1989) och Misery (1990) bakom sig.

A Few Good Men är en mysigt allvarlig, pjäsbetonad kvalitetsfilm där det är en välkalibrerad ensemble som levererar manuset, istället för ett manus som levererar stjärnor. Det är framför allt trevligt att se stjärnan Cruise i den karaktär han spelar. Han var verkligen på gång i dramakretsarna här, med Born on the 4th of July (1989) i ryggen. Efter millenieskiftet har han ju uppenbarligen förpassat sig och/eller förpassats till actionbetonade, svettiga roller där han får springa.

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

6. Batman Returns

10

Genre: Saga, Action, Superhjältefilm

”Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.”

Läs hela min utförliga recension från 2012 här.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
– Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

5. Raising Cain

raising-cain (1)

Genre: Psykologisk thriller, Mysterium

Brian De Palma är en filmskapare jag först inte förstod mig på. Ingen av hans stora filmer (Carrie, Scarface, The Untouchables, Mission Impossible) var särskilt märkvärdiga utan var överexponerade snackisar och luftslott, tyckte jag. Liknelsen vid ”kejsarens nya kläder” var vid den tiden gångbar för mig och De Palma var en av få jag ville använda liknelsen på.

Sedan körde filmpodden Movie Geeks United en väldigt engagerad dokumentär/filmanalysserie kring några av Brian De Palmas filmer, men knappt ingen av dessa var hans ”stora”. I takt med att jag lyssnade på denna podcastserie upptäckte jag den riktige De Palma. Den besatta, intelligenta filmnörden som inte ville något annat än att göra sina egna filmer. Många likheter med Quentin Tarantino innan Tarantino föddes, som att döma av den sistnämndas filmer influerades stort av De Palma; Alla perversioner, våldet, filmhistorierefererandet, den rörliga kameran, dom långa tagningarna, den kluvna bilden, m.m, m.m.

Raising Cain är inte min favorit av De Palma, men det är en galen film som leker med mediet på alla möjliga sätt. Hitchcockreferenserna och känslan är som alltid påtaglig, men här drar De Palma ner Alfred Hitchcock i helvetet och tillbaka. Underskattade skådespelaren John Lithgow har lekstuga i rollen som en barnpsykolog med en del personliga problem. ”Lekstuga” är ett bra ord att beskriva Raising Cain med, för De Palma har nog aldrig varit på så mycket lekhumör som här – och då är han en av dom mest lekfulla regissörerna jag vet.

Han kom själv på filmidén genom att leka med tanken på att försätta en spänningsfilm på en lekplats. Varianter på ordet ”lek” återkommer ständigt i beskrivningen av den här filmen. Han var dock orolig över att filmen skulle ses som ett steg tillbaka i hans karriär, då han återbesökte gammalt spänningsterritorium. Och jag tror att det krävs en inblick i De Palmas – och Hitchocks, tidigare filmer för att verkligen ta till sig denna underskattade film.

4 – Manus
– Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

4. Unforgiven

20110924-124641

Genre: Western, Drama

Bakom filmens ganska mjäkigt inplacerade feelgoodhumor döljer sig en berättelse av mytologiska mått, om en pensionerad, hjärtlös, sadistisk yrkesmördare vid namn Bill Munny – en karaktär långt ifrån dom distanserade prisjägarna Clint Eastwood tidigare gjort ikoniska i sina tidigare westernfilmer. Men när favoritskådespelaren Clintan själv regisserade sin avskedsföreställning till den genre som gjort honom till den han är, ville han en gång för alla visa hur den verkliga western var. Allt annat än den ärofyllda och glamorösa period John Ford, John Wayne och kompani diktade upp.

Huvudkaraktären här hakar på sadeln en sista gång – med tvivel över sina två barn och sin risiga ålder, för att hämnas ett blodigt övergrepp på några prostituterade. Ett övergrepp så bestialiskt att inte ens sadisten Bill Munnys stenhårda hjärta kan lämnas oberört.

Veteranerna Morgan Freeman och framför allt Gene Hackman lyfter filmen med oerhört välspelade biroller som en svart yrkespartner till Munny samt en högmodigt uppsvullen sheriff, som vägrar skipa rättvisa åt dom prostituerade kvinnorna i ”hans” samhälle. Uppgörelsen ligger som en blodröd rand över himmelen och inväntar dem alla.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
– Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

3. Reservoir Dogs

Reservoir Dogs 2

Genre: Drama, Heistrulle 

Quentin Tarantinos första avtryck i filmhistorien kom genom detta dialogsprutande tortyrkammarspel, levererat av karaktärer frampepprade av en kulspruta vi inte riktigt sett maken till varken förr eller senare. Kulsprutan är inte Djangos monstermuskedunder från Sergio Corbuccis westernfilm med samma namn, utan denna kulspruta är Quentin Tarantino själv, som med ett maniskt savantintresse för film inte ser någon anledning att spara på krutet. Och jag kan tacka filmgudarna för att han inte gjort det sedan dess heller, då Tarantino gett mig några av mina allra finaste filmtrippar.

Reservoir Dogs var liksom Pulp Fiction, Jackie Brown och Kill Bill Vol. 1 & 2 en film som jag behövde återse några gånger innan den verkligen träffade mig. Och satan vilka märken den lämnade.

5 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

2. Kometen Kommer

Kometen kommer 001

Genre: Drama, Animerat

Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt, där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantsasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det.

Det visuella är trots den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!

Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången med den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.

5 – Manus
– Röster
5 – Stämning
– Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

1. Twin Peaks: Fire Walk With Me

FWWM 1

Genre: Mysterium, Psykologisk thriller

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

4 – Manus
5 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
5 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYD


 

Läs nu även hur övriga filmspanare har rangordnat vilka dom tycker är dom bästa filmerna från 1992. Är det någon mer som uppskattar Fire Walk With Me, mumintroll, barnpsykologer och störda psykpappor som skrämmer skiten ur små pojkar?

Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm

Filmitch

P&LFF 2014: The Double (2013)

dvojnik-2013-film-plakat10349894_734644086579867_574570449328844589_nGenre: Absurt drama, Psykologiskt drama, Thriller
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Richard Ayoade, Avi Korine (baserad på förlaga av Fjodor Dostojevskij)
Regi: Richard Ayoade
Längd: 93 min
Skådespelare: Jesse Eisenberg, Mia Wasikowska, Chris O’Dowd, Sally Hawkins, Wallace Shawn, Noah Taylor, James Fox, Paddy Considine, Cathy Moriarty, Craig Roberts, Rade Serbedzija, Gemma Chan, Yasmin Paige, Nathalie Cox, Tony Rohr, Phyllis Somerville

Simon James är en medioker men vänlig kontorsarbetare som drivs till vansinne när han upptäcker att han har en dubbelgångare.

Engelske filmskaparen Richard Ayoade står för manus och regi till 2010 års brittiska indiepärla Submarine men utöver musikaler, skådespelande, musikvideos åt Arctic Monkeys och musikdokumentärer ligger han även bakom den engelska kult-miniserien Garth Marengi’s Darkplace (2004).

Förutom briljant visuellt tänkande och en speciell komisk timing får ett av hans signum anses vara sitt skickliga skildrande av ett brett spektra känslor samtidigt. Ayoade är uppvuxen i England av en norsk mor och en nigeriansk far så även Ayoade själv är lite ”all over the place”, positivt menat.

Hans nya film The Double  är faktiskt skriven tillsammans med Avi Korine (Mister Lonely) och delvis producerad av indiekungen Harmony Korine (Spring Breakers, Gummo, Kids). Vi följer en mycket ängslig medarbetare vid namn Simon James på en minst sagt deppig statsförvaltning, där han får konkurrens av sin flitiga och självsäkra motsats – James Simon, som ruskigt nog delar ett identiskt utseende. Den oharmoniska, personliga magnetismen dem emellan är dömd att sätta deras gemensamma framtid på spel, såväl som deras anhörigas.

Double exlusive trailer

Den apokalyptiskt fabrikskokande och ångestosande spelplatsen för tankarna till det forna Sovjet och det är ingen visuell tillfällighet då The Double är starkt inspirerad av Fjodor Dostojevskijs psykologiska kortroman Dubbelgångaren, som i sin tur är starkt influerad av Nikolaj Gogols författarstil.

Det klassiska temat som även är starkt förknippat med Franz Kafka; om den ensamme karaktären som riskerar att imploderas i sin paranoia – omringad av den själviska ignoransen från sin omvärld, utförs engagerande i varje moment och ångesten, skräcken och humorn fungerar i sådan samklang att nog Gogol själv skulle blivit road.

Medarbetaren och dubbelgångaren i The Double spelas av en Jesse Eisenberg (Zombieland, Adventureland, The Squid and the Whale) i absolut högform, som dom flesta minns från oscarsbelönade ”facebook-filmen” The Social Network. Insatsen här är av naturliga skäl mer dynamisk, då han får spela två absoluta motsatser och dessutom agerar mot sig själv.

Han har ett reaktionärt detaljskådespel man sällan får nöjet att uppleva och får mig att tänka på giganter som Peter Sellers, tillfört med en stor nypa ångest. Lika mycket visar träffsäkerheten prov på Ayoades intelligenta regitaktkänsla som verkligen kommer igenom.

THE-DOUBLE--2-Snakes-Teaser-Trailer

Utöver Eisenberg ser vi framför allt australiensiska Mia Wasikowska (Only Lovers Left Alive, Jane Eyre, Stoker) i en liten biroll, som fortsätter göra intressanta filmval efter det avstickande genombrottet med Alice in Wonderland för fyra år sedan även om hon är desto mer endimensionell här jämfört med Eisenbergs karaktär.

Filmens paranoida stämning är suverän och det är för mig givet att Richard Ayoade utöver Hitchcock framför allt har inspirerats av filmskapare som David Lynch (Twin Peaks, Lost Highway, Mulholland Drive) för att skildra den absurda misstänksamheten att omvärlden är mer skruvad än huvudkaraktären, men ständigt behandlar honom som den utstickande.

Filmen kommer nog att jämföras mer med förra årets höjdare Enemy som även den innehåller två identiska karaktärer (där spelade av Jake Gyllenhaal) som motarbetar varandra i en kraftigt förvriden samtid, men för mig ger både den fantastiska estetiken och selektiva ljudarbetet kraftigare vibbar av den kafkanska Eraserhead (1977). Hantverket i The Double är överhängande bättre än Enemy och kan i sina bästa stunder mäta sig med just Lynchs filmkonst.

Om Submarine var en stark entré för Richard Ayoade in i filmvärlden så är det här filmen som tar honom till nästa liga och jag är mycket intresserad av vad han kan leverera härnäst.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

I spåkulan: The Girl

När man talar om trollen. Jag visste inte förens idag att även BBC2 är i tagen med att göra en filmatisering av intrigerna bakom en Hitchcock-inspelning – i detta fall Hitchcocks Psycho-efterföljare, närmare bestämt The Birds (1963). Namnet på denna stora tv-produktion är The Girl och kommer antagligen någon gång vid årsskiftet.

Filmen kommer följa bakom kulisserna på den framgångsrika filmen, som utmynnade i ett stormigt förhållande mellan regissören Alfred Hitchcock och hans huvudroll, Tippi Hedren. Hitchcock sökte en efterträdare till Grace Kelly, som skulle vara ung, blond och ha samma elegans och värdighet. På TV såg han en reklamfilm som dåvarande modellen Tippi Hedren medverkade i och han blev besluten att låta henne provspela med Martin Balsam i diverse scener från hans gamla klassiker med Kelly för att se om hon var vad han sökte. Hon fick huvudrollen i hans nästa psykologiska rysare – The Birds, och hon fick skriva ett mångfilmskontrakt med honom.

Under inspelningen av filmen beskrev Tippi Hedren att han ville styra hur hon framställdes i pressen och hur hon skulle se ut, för att nämna några saker. Hitchcock ska också ha velat närma sig henne sexuellt men Hedren var inte intresserad och ville undvika en monumental skandal. Den klassiska scenen i The Birds, när Hedrens karaktär befinner sig i en telefonkiosk, var likt duschscenen i Psycho en omständig scen som gick så långt att Hedren bröt ihop mellan tagningarna, efter att en konstgjord fågel var nära att träffa hennes öga.

Efter att filmen blivit en succé och Hitch gjort henne till stjärna medverkade hon i ytterligare en film av honom – Marnie (1964), men när hon ville filma med andra regissörer avböjde Hitchcock alla bud och utpressade henne att jobba med honom eller annars skulle hennes karriär vara över. Hedren var dock en kvinna som värderade sin höga moral och tillät sig inte att ägas, vilket resulterade i år av förlorade chanser och en dalande karriär på grund av Hitchcocks kontrollerande.

Alfred Hitchcock kommer spelas av Toby Jones (Harry Potter-filmerna, Tinker Tailor Soldier Spy) och Tippi Hedren i sin tur av Sienna Miller (Factory Girl, Casanova, Interview). Här är den nysläppta, första promobilden…

Jag tycker att Toby Jones (son till kultskådisen Freddie Jones) känns lite fel-castad rent utseendemässigt. Han är absolut en mycket kapabel skådespelare som säkert kan få till karaktären rent känslomässigt, men killen är ju pytteliten och frambringar alltid ett lillemanskomplex i sina karaktärer, medan Hitchcock känns mer lufsig och auktoritär i fysiken. Förra året sades det att Timothy Spall (även han Harry Potter-filmerna, samt även Sweeney Todd) skulle spelat Hitchcock i denna tv-produktion och när jag löste det namnet kändes det som det mest klockrena valet över huvud taget. Bara att bedömma utifrån bilden

Sienna Miller är dock ett solklart val och dessutom en skådespelerska jag gillar mycket, framförallt för sitt fantastiska porträtt av Edie Sedgwick i den mycket sevärda Factory Girl (2007). Regissör för filmen blir Julian Jarrold, som tidigare gjort bland annat Becoming Jane (2007) och Red Riding 1974 (2009).

Det återstår att se hur pass lyckad också denna Hitchcock-filmatisering blir men om den enligt säker förmodan följer relationen med Tippi under flera år och inte bara under inspelningen av The Birds så tror jag att The Girl kan bli en unik film och inte endast en småskalig konkurrent till Anthony Hopkins kommande Alfred Hitchcock and the making of ‘Psycho’ (och den titeln lär väl inte hålla när de släpper filmen…? Även om det skulle vara en underhållande, bokstavlig titel, haha).

Kolla gärna in denna skickligt klippta trailer för The Birds – en mycket stämningfull sådan som kan locka nya generationer att se den speciella filmen som banade väg för liknande filmer som Hajen och Alien.

I spåkulan: Alfred Hitchcock and the Making of ‘Psycho’

2013 beräkas premiären för den kommande filmatiseringen av Stephen Rebellos undersökande bok om den legendariske regissören Alfred Hitchcocks svårigheter kring filmandet av Psycho, som passande nog fått namnet Alfred Hitchcock and the Making of ‘Psycho’.

Motgångarna för Hitchcock började redan när han skulle sälja in filmidén till Paramount och de spolade påfundet att han skulle gå ifrån sin genre och göra skräckfilm, när de hellre ville att hans kontrakt med dem skulle innefatta lättsamma publiksuccéer (bland annat en film med Audrey Hepburn, som tvingades läggas på is efter att hon blev gravid). Dessutom trodde de inte att den kontroversiella filmen skulle bli någon succé.

Hitchcock insisterade och hoppades få göra filmen om han använde samma produktionsteam och budget som ett vanligt avsnitt av hans tv-show, Alfred Hitchcock Presents, men inte ens det gick de med på. Han bytte studio till konkurrerande Universal och erbjöd sig att göra filmen utan någon lön och med eget produktionsbolag, vilket fick dem att ge med sig, trots svårigheter även där.

Sedan följde en lång process av problemfyllt manusarbete där bokens karaktärer omformades kraftigt. Slutligen kunde de påbörja den efterlängtade inspelningen och knyta åt sig filmens stjärnor på kraftigt sänkta löneavtal tack vare Hitchocks rykte. Övrig intressant trivia angående att filmen är svartvit trots att den spelades in 1960 beror dessutom till huvudsak på att det höll nere filmens budget.

Inspelningsdagarna var begränsade och filmens huvudrollinnehavare tilläts improvisera så länge det inte påverkade kameravinklarna, vilket bidrog till Anthony Perkins ikoniska prestation i rollen som Norman Bates – den kanske bästa skådespelarinsatsen genom tiderna. Och Psycho ändrade förutsättningarna totalt vad gäller skräckfilmsgenren och den psykologiska thrillern, så pass att alla skräckfilmer som gjorts därefter har Psycho att tacka för väldigt mycket.

Inspelningen av filmen om inspelningen av filmen Psycho börjar om en månad, i april. Förutsättningarna finns absolut för en mycket intressant filmskaparskildring och det gör mig givetvis förväntansfull i dubbel bemärkelse! Tydligen kommer extra energi läggas på Hitchcocks personliga relation till sin hustru Alma, under arbetet med filmen, vilket även det är en sida av Hitchcock som vi inte redan sett och hört allt om.

Här är en liten genomgång av skådespelarna som har fått privelegiet att spela de klassiska filmpersonligheterna…

Alfred Hitchcock / Anthony Hopkins
Hannibal Lecter som Alfred Hitchcock! Anthony Hopkins har dock slagits för att få den här rollen under flera år så det är inte enbart frågan om något star-casting-beslut här. Likheterna mellan Hopkins och Hitchcock är ju inte slående då Hitchcock har en så extremt personlig karaktär till utseendet som är omöjlig att härma, men Hopkins är ju både brittisk och besitter en fantastisk aktörförmåga, så det enda jag egentligen oroar mig här är hur pass mycket smink och kostym de lär gå in med för att omforma Hopkins rent utseendemässigt. Dock har de ju vissa likheter åtminstone på bilden ovan. Det enda som behövs är väl just hundhängkinderna och ett något mer fisförnämt ögonuttryck, typ. De delar dock ofta samma smil när de brister ut i leende, faktiskt!

Alma Reville / Helen Mirren
Alma är den minst välkända personen i sammanhanget, men jag gissar att rollen blir desto mer intressant att följa i filmen och att Helen Mirren kan göra den bra är jag inte det minsta osäker på. Hon kan mycket väl bli filmens mest positiva punkt skådespelarmässigt just eftersom hon lär stå för de intressanta scenerna som visar Hitchcocks mer privata karaktär – en sida som han verkar ha värderat högt och som manusförfattaren tillika förlagans författare – Stephen Rebello, har lagt ner extra energi på i manusutvecklingen.

Anthony Perkins / James D’Arcy
En skådis jag inte kände till särskilt mycket förens jag insåg att det är hans som är Sherlock Holmes i tv-serien Sherlock. Dock hajade jag till direkt när jag såg bilder på honom och direkt såg slående likheter med Anthony Perkins. Det hetaste namnet till rollen på förhand har varit Andrew Garfield, men han är upptagen och dessutom ser jag hellre det mindre kända namnet istället för en upphausad stjärna, då det brukar bli så att man ser personen bakom mycket lättare om det är någon välkänd.

Janet Leigh / Scarlett Johansson
Johansson är en respekterad skådespelerska och enda nackdelen för henne är väl egentligen att hon är lite för snygg för rollen som Janet Leigh, men hon tillför ju sex appealen som Leigh hade i Psycho. Viktigt att tänka på är ju att hon inte spelar karaktären i Psycho, utan skådespelerskan som spelade karaktären i Psycho. Jag tror inte det ska vara några problem för henne och ska bli spännande att se Johansson i en sån, biografisk roll.