Ultralågbudgetrullen Splatter University (1984) – eller ”Splatter Jew” som speakerrösten i trailern kan misstas för att kalla filmen, är inte att rekommendera. Varför nämner jag då den ens? Jo, för att trailern är en riktigt VHS-raket (en slags 80-talets motsvarighet till youtube-raket)!
”Unlike anything you ever seen… and more.”
Innan jag pratar mig alldeles varm om trailern vill jag dock säga några sanningens ord om själva filmen i fråga, för det här är en film som utnyttjar tidshopp på ett sätt som till och med skulle göra Quentin Tarantino förvirrad.
Filmen inleds med att mördaren hugger en snubbe i skrevet med en kniv och han dör av det. Sedan hoppar vi ganska raskt fram tre år i tiden och nästa scen går ut på att en ung kvinna blir knivhuggen i ena bröstet så att även hon dör. Sedan hoppar vi raskt fram ytterligare en gång i tiden till nästa semesters… gårdag. Ja, det är vad filmen själv påstår…
Gårdag?! Dagen före vad? Hade dom som gjorde denna gått klart skolan ens (svar; nej) och rökte dom annars på där i collegekorridorerna när dom gjorde den (svar; mjo, förmodligen).
Trailern erbjuder det mesta man kan önska av en b-filmstrailer och känns så nära besläktad med Eli Roths faketrailer till Grindhouse att jag inte blir förvånad om den var en aktiv del av inspirationen. Speakerrösten har en ”one man onelinerfest” där varje replik är pinsamt trevliga ordvitsar om innehållet.
”When you gotta go, you gotta go…”
Det här är en film där kniven har en mer framträdande roll än mannen som håller i den. Ett stort plus för trailerns mest återkommande bild, i form av en fånig midjebild på en gubbsilhuett med kniven stadigt i handen, som vankar fram i skolkorridorerna som om han vore kissnödig.
Filmen regisserades av Richard W. Haines, som två år senare stod för den mer välkända Troma-filmen Class of Nuke ‘Em High.
Denna lilla 80-talspärla (av tysken Jörg Buttgereit) har ett särskilt skimmer över sig. Ett slags triangeldrama med romantiska undertoner och nekrofila övertoner som tog världen med storm när den dök upp ungefär, vid samma tid som jag föddes faktiskt.
Nekromantik (1988) följer en kille som rensar olycksplatser. Han tar hem ett lik till sig själv och sin fru för att dom ska kunna ”liva upp” deras sexliv tillsammans, men blir lite paff när hans fru börjar gilla liket mer än honom! Så kan det gå när man ska experimentera med det sexuella och resten av filmen är en slags moralkaka i klassisk gammaltysk anda. En sån där som slutar med nåt visdomsord som du förstår om du hängt med i berättelsen ungefär.
Genialiteten i trailern sitter i dom groteska bildvalen i harmoni med den… harmoniska musiken. Just musiken (sången heter ”Ménage à trois” av John Boy Walton) är något av det mest ljuvliga jag någonsin hört om jag är på mitt mer sentimentala humör – ett humör som är föga existerande.
Dom gulliga, handskrivna textskyltarna ger än känsla av personligt hantverk till en i övrigt ganska monotom trailer som inte avslöjar något av handlingen alls. Jag är så fruktansvärt glad att tittaren inte blir spoilad på handlingen för det här är verkligen en ”sån” film.
Trailern till Porno Holocaust (1981) – Joe D’Amatos fan-service åt alla kåta zombieälskare, kan vara en av dom absolut sämsta – om inte DEN sämsta, trailern jag någonsin ägnat tid åt.
Det beror givetvis på hur man vrider och vänder på det. Den är inte ointressant och den säljer defintivt in filmen som en mer rafflande spänningsupplevelse än vad det faktiskt är. För vad det än är så är det väldigt lite zombies i filmen, eller för att citera kultfilmrecensenten The Cinema Snob…
”4 minutes in… talking. 10 minutes in… fucking. 13 minutes in… talking. 15 minutes… fucking. 20 minutes… talking. 22 minutes… fucking. 29 minutes… talking. (and that just barely counts beacause minutes later they ease right in to the fucking!)”
En timme och 12 minuter efter att denna ”porrens svar på Förintelsen” började dyker filmens första zombie upp och dödar till slut en kvinnlig karaktär genom zombiegenrens svar på Deep Throat (1972). Suck… (alltså ”suck” som i ”tråkigt” och inte engelskans betydelse på ordet) Sedan fortsätter filmens harvande.
Trailern i sin tur, visar dock en betydligt mer adrenalinfylld film. Ända tills den får för sig att även sälja in den lättsamma publiken genom att presentera filmen som världens mest våldsamma Sällskapsresan-film! Ja, varför inte? Lagom till trailerns sluttexter dyker upp får trailerns klippare slutligen för sig att dra ner på det hiskeliga tempot och visa på filmens psykedeliska ”röka på”-kvaliteter genom weird ”stoner-extravaganza”.
Den satsar alltså på att hitta 80-talets fyra majoritetsgrupper av biopubliken – äventyrssökaren, den okomplicerade lättsamhetsmissbrukaren och den missbrukande stonern, kort och gott. Den fjärde gruppen då? Med en titel som PORNO holocaust lockar du även den största publiken – den porrsugna.
Efter att ha sett filmen kan man dock konstatera; Är du ute efter zombies blir du säkert besviken. Är du ute efter någon form av förintelse blir du garanterat besviken. Är du ute efter öliv på film får du vänta mer än 40 minuter innan karaktärerna ens beger sig till ön.
Men… är du ute efter porr så håller filmen åtminstone ett hyfsat tempo och bjuder på några riktigt spektakulära inslag! Och det är väl vad du i slutändan får ut av den här märkliga zombiefilmen.
Hela videorecensionen av Porno Holocaust från The Cinema Snob kan du se här under…
Visst ja! En sak till du får ut av filmen!
Utöver ointressant babbel och omotiverat gökande levererar Porno Holocaust helt fantastiskt glad temamusik!! En melodi så medryckande filmitaliensk och feelgood att Benny Hill-musiken nästan blir utkonkurrerad! Någon sade också att det är utmärkt gladporrmusik och jag kan givetvis inte göra annat än att hålla med.
Trots att zombiegenren har levererat otroligt stark musik genom historien så är det få stycken som klår ”Porno Holocaust theme” – en given partyhöjare!
Jag fortsätter tipsa om gamla sköna, hysteriska skräckfilmtrailers som verkligen sätter dagens trailerarbete på skam – beroende på vad intentionen med hur åskådaren ska reagera, förstås.
Jag personligen blir mest glad och varm i kroppen av att se trailern till Pieces (1982) exempelvis och jag vet inte om det är exakt RÄTT reaktion, men det är åtminstone en reaktion och vi ska ju inte ignorera underhållning, eller hur? Slasher/terror-skräckisen Pieces (1982) är definitivt en film värd sin titel. Trailern är dock några snäpp vassare än själva filmen och framför allt rappare med att komma till saken!
”You don’t have to go to Texas for a chain saw massacre!”
Klockrent! Sedan är den väldigt teasande och övertydlig i en effektiv symbios då den knappt visar någonting, men vi vet att det kommer sågas kroppsdelar i filmen. Det är liksom inte något snack…
”Pieces. It’s exactly what you think it is. Peces.”
Allvar omvandlat till komik på hög nivå! Det karaktäristiska ”drive-in-trailer-tjatet” där man måste banka in filmens namn hundra gånger spär på charmen och gör både trailern och filmen till en given kultklassiker oavsett om man sett filmen i sig eller inte. Här känns det värt att citera shhmost:s youtube-kommentar för trailern; ”This is the best trailer I’ve ever seen. Brilliant sleaze.”
Bakom manuset står pulpskräck(anti)mästaren (aka gore- och sexploitationkungen) Joe D’Amato, som fram till sin död 1999 regisserade 200 (!) ganska kassa filmer såsom Anthropophagus (1980) ett antal Emanuelle-rullar och den beryktade Porno Holocaust (1981). Den sistnämnda eventuellt en film att återkomma till…
Men Pieces skrev han som sagt ”bara” manuset till och istället regisserade spanske Juan Piquer Simón (också kallad J.P. Simon). Skräckregissören Eli Roth (Cabin Fever, Hostel 1 & 2, kommande The Green Inferno och allmänt überskön filmnörd) håller givetvis Pieces som en av sina absoluta favoriter och inspirationskällor.
Jag har – bortsett från viss panik i studentikosa miljöer samt den beryktade vattenssängsdöden, inte så jättestarka minnen från filmen, men den får mig alltid att bli sugen på att se Ti Wests Cabin Fever 2: Spring Fever (2009) av någon – möjligen skolmiljörelaterad, anledning.
Bägge utspelas nämligen i dessa inte helt ovanliga skolmiljöer stundtals, varför nu det ska spela för roll i deras relation till varandra?
En till indirekt koppling är ju dock att Eli Roth älskar Pieces, han regisserade Cabin Fever (2004) som är den relativt fristående föregångaren till just Cabin Fever 2.
DÄR har vi kopplingen!! Eller jag vet inte ärligt talat…
På nätterna, när jag inser att jag håller mig kvar vid datorn alldeles för sent för att orka se en hel film, då brukar jag leta igenom Youtube efter nya filmtrailers och se om jag får upp temperaturen för kommande filmer jag väntat på, aldrig hört talas om eller kanske inte ens tänkt se.
Det här kan lätt hålla på till in på småtimmarna och efteråt har jag en hel uppskö av filmer att vänta med spänning på. Att se trailers är dock ingen självklarhet för en hel del människor.
Det finns många som undviker att se dom då de vill vara ”blanka” när de väl ser filmen och inte bli lurade av vad trailern visar dem och lurar dem till att tro.
Min erfarenhet från mig själv och andra är dock snarare att risken med att undvika trailers innan man ser en film antingen gör att man över huvud taget inte behåller något nämnvärt intresse för filmen och kanske till och med avvaktar med att se den, men ännu mer att man istället skapar sig en egen fantasi i huvudet om vad filmen kommer vara för något på förhand.
När man sedan väl ser filmen kritiserar man den för att den inte var som man förväntade sig – detta trots att det är ens eget fel på grund av förväntningarna man skapat på egna grunder.
Det här är också anledningen till att inte se trailers, men enligt mig blir missförstånden om vad det är för typ av film lika många oavsett vilken metod som följs. Trailers kan dock intressera betydligt mer effektivt än vad det opåverkade sinnet kan och därför kan jag inte hålla mig borta från dem ens om jag egentligen vill det.
I förra kapitlet av ”I backspegeln” gick jag igenom trailers till filmer som jag ser extra mycket fram emot år 2013. En skräckfilm (The Lords of Salem), ett folkmusikerdrama (Inside Llewyn Davis) och en exploitationfilm (Spring Breakers).
Jag fortsätter på det temat eftersom det finns ytterligare några filmer som jag längtar till lite mer än andra under detta år…
…
The Place Beyond the Pines (2013, Derek Gianfrance)
Derek Gianfrance – filmskaparen bakom det melankoliska relationsdramat Blue Valentine(2010) är tillbaka och återigen med briljante Ryan Gosling(Half Nelson, Lars and the Real Girl, Drive) i huvudrollen!
Denna film känns dock ganska annorlunda från den improvisatoriska Blue Valentine och trailern får inledningsvis filmen att kännas som en inofficiell ”Drive 2”, fast med Gosling på motorcykel. Första känslan blir därför aningen tudelad.
Andra halvan hintar dock om att före detta dokumentärfilmaren Gianfrance återigen kommer fokusera på det lågmälda vemodet som han är så bra på och jag får fina, sällsamma vibbar av denna skildring om småstadsfamiljer som balanserar på gränsen i en tid av desperation.
Trevligt att få se Ryan Gosling i en independentartad produktion igen också, med en spännande roll. Gosling kan inte nog hyllas och det räcker att han yttrar en sprucken replik för att klumpen ska växa som en ballong i magen på mig.
För att inte tala om alla granskog, som alltid är min nyckel till att nå meditativ extas…
…
To The Wonder (2012, Terrence Malick)
Även om jag ser To The Wonder som en slags ”mellanfilm” för min favoritpoet Terrence Malick(Badlands, The Thin Red Line, The New World) så är det ändå (tillsammans med Spring Breakers) den film jag ser allra mest fram emot hittills 2013!
Jag är en av dem som lyckades ta till mig den otroliga upplevelsen som The Tree of Life(2011) är och uppskatta Malicks dialoglösa, poetiska och hypervisuella stil till fullo. Satan vilken fin film det är!
Att To the Wonder fortsätter på den vägen och dessutom verkar ha flest likheter med Malicks bästa film Days of Heaven(1978) gör att ganska stora förhoppningar ändå finns där för mig.
En filmskapare som med några få bilder och lite musik kan få mig att se grumligt på grund av tårar endast tack vare trailern är verkligen en speciell berättare.
Trailern till den här filmen är bättre än de flesta filmer jag sett från 2012 och för försdta gången gör Malick en film som grundar sig i nutid har man läst på om Malick kan man också anan vad filmens händelser är inspirerade av.
Ska bli kul att se vad Ben Affleckhar att göra i en Malick-film också…
…
Man of Steel (2013, Zack Snyder)
Jag behöver inte gå in alltför mycket på den nya ”Stålmannen”-rebooten, som utvecklats och produceras tillsammans med Christopher Nolan(Memento, Inception) och David S. Goyer (Dark City, Blade-trilogin, Batman Begins), som även ligger bakom ”Läderlappen”-rebooten The Dark Knight-trilogin.
Stålmannen som karaktär i ett modernt samhälle känns inte särskilt fräscht. Jag har inte särskilt höga förväntningar på Man of Steel just därför och inte ens Zack Snyder(Dawn of the Dead, 300, Watchmen) som regissör fick mig att ändra min åsikt, då hans senaste, Sucker Punch, var ointelligent, ytligt filmskapande utan någon känslomässigt tyngd.
När sedan teasern och trailern för Man of Steel kom höjdes plötsligt mina förväntningar rejält och är det istället en film som jag kommer se fram emot att få uppleva, för att se om känslan från dessa trailers är representativ för själva filmen.
I så fall kommer filmen ha en betydligt mer mänsklig karaktärsfokus och beröra större existensiella teman för att matcha den gamla ”larger than life”-fantastiken som Stålmannen som karaktär är.
Luktar lite som ”Stålmannen i regi av Terrence Malick”. Visuell poesi, ensamhet på jorden och en sons relation till sina fädrer.
Sedan är jag spänd på vad den superba favoritskådisen Michael Shannon (Revolutionary Road, Take Shelter, The Ice-Man) kan göra i rollen som antagonisten Zod, med den realismbetonade wiben i bakfickan.
Den korta sekunden då han skymtas i trailern ger mig – som så ofta med Shannon, rysningar. Frågetecknet är dock hur Stålmannen ska dölja sin identitet som Clark Kent i en mer realistiskt nedtonad film.
Endast ”hipsterbågar” är väl lite i underkant?
…
Mud (2013, Jeff Nichols)
Jeff Nichols slog igenom med det nedtonade, fantastiska psykologiska dramat Take Shelter för drygt ett år sedan. Filmens tema och innehåll klickade direkt för mig, men efter att ha sett om filmen för någon månad sedan är jag till och med beredd att kalla det en av mina personliga favoritfilmer någonsin.
Ett flertal element såsom tempot, det dialogfattiga socialberättandet, det suveräna ljudarbetet och Jessica Chastains (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty) och framför allt nämnda Michael Shannons skådespel gör filmen superb för mig!
Nu är så Jeff Nichols snabbt på banan igen, med en film som visades redan i Cannes för ett år sedan och då hymlades det om framför allt Matthew McConaugheys (The Lincoln Lawyer, Magic Mike, Killer Joe) prestation i titelrollen som brottslingen ”Mud” – en man på rymmen, som söker skydd längs med en flod vid ett litet amerikanskt samhälle.
Där knyter han kontakten med två unga pojkar, samtidigt som ortsbefolkningen börjar engagera sig för att finna den farlige brottslingen.
Handlingen är klockren på pappret och jag är mycket spänd på att se Nichols kreativitet sätta färg på den. De två pojkarna ser ut att göra riktigt bra karaktäriseringar och en av dem spelade dessutom i nämnde Terrence Malicks The Tree of Life(2011), så det ska bli kul att se vad han kan göra mer.
Dessutom dyker det stora utropstecknet bakom Take Shelter – Michael Shannon, upp i en biroll, vilket bygger på hans fina samarbete med regissör Nichols då han även spelade en av huvudrollerna i Jeff Nichols TV-film Shotgun Stories (2007).
Trailern för Mud ger mig sköna rysningar och även om den inte kan nå upp till samma nivå som Take Shelter så ser jag fram emot den oerhört tack vare Jeff Nichols, handlingen och den pånyttfödde Matthew McConaughey!
Filmen regisserades av Richard W. Haines, som två år senare stod för den mer välkända Troma-filmen Class of Nuke ‘Em High.
Dom gulliga, handskrivna textskyltarna ger än känsla av personligt hantverk till en i övrigt ganska monotom trailer som inte avslöjar något av handlingen alls. Jag är så fruktansvärt glad att tittaren inte blir spoilad på handlingen för det här är verkligen en ”sån” film.
Absurd Cinema 