Genre: Thriller, Terror, Rysare, Mysterium
Produktionsland: USA
Svensk titel: Liftaren
Manus: Eric Red
Regi: Robert Harmon
Längd: 97 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Rutger Hauer, C. Thomas Howell, Jeffrey DeMunn, Jennifer Jason Leigh
The terror starts the moment he stops.
På väg mot San Diego färdas den unge Jim Halsey genom Texas ogästvänliga öken. Regnet piskar ner och och det är mörkt. Jim är trött och uttråkad. När en liftare plötsligt lösgör sig ur dunklet ser han sin chans till lite trevligt sällskap.
För upplevelsens skull rekommenderar jag att läsa denna recension först efter att du sett The Hitcher från 1986.
Med sin ökenmiljö – mäktig och ljuvlig med öppna vyer, mörkertyngda blixtnedslag i ösregn och stekheta dagar, plockar The Hitcher fram USA:s bästa sidor. Passande nog och inte helt oväntat fick manusförfattare Eric Red (som skrev Near Dark och Blue Steel åt Kathryn Bigelow) idén till filmen när han under en lång bildfärd från New York till Austin lyssnade på The Doors atmosfärshymn ”Riders on the Storm”.
Inramningen är väldigt pirrande skön på ett nästan mer 70-talsaktigt vis än 80-tal, men med 80-talets mer action/dramatikdopade ”ta i från tårna”-inslag. Som om Spielbergs mysiga ökenjaktsfilm Duel (1971) genomgått en carpenterskolad nervrenovering skriven av Stephen King och understödd av Cannon Films rejäla skitighet.
Kultskådisen Rutger Hauer (Blade Runner, Sin City, Hobo with a Shotgun) äger i antagonisttitelrollen, definitivt. Skulle jag träffat honom i verkligheten under den tiden hade jag identifierat honom som denna films skrämmande terrorpsykopat, vilket är ett oerhört starkt postulat för en bra rollprestation. Hans ansiktsuttryck bär rovdjurets avvaktande uttryck av sadistisk överlägsenhet när det leker med sitt byte, redo att låta bytet ge signal för när det är dags att avsluta. En triumfartad skådespelarshow och både karaktärens motiv och utförande delar personligheten av The Joker från Batmans olika universum, är något jag tänker på.
Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight, Dolores Claiborne, Last Exit to Brooklyn) får inte heller glömmas bort i hennes biroll som den avslappnade, ungdomliga ökenservitrisen Nash. Magnetiskt utseende javisst, men hon visar hur självsäkert och avslappnat karaktäriserande plockar fram en karisma som skapar en intressant, levande person utifrån manusets enkla penseldrag. Jag har tidigare aldrig hållit med dem som berömt Leighs utseende, utan jag har nöjt mig med att kalla henne en mycket bra skådespelare som tyvärr glömts bort ganska rejält fram tills nu, i och med hennes stora comeback i The Hateful Eight och kommande roller i både fortsättningen av Twin Peaks och biografin oom presidenten Lyndon B. Johnson. Men hennes nämnda självsäkerhet och karisma i kombination med utseendet här får mig nästan att bli kär.
Nackdelarna med filmen bryr jag mig inte jättemycket om utan kan se förbi för all del tack vare det bra, men det saknades en hel del logik i hur tingen föll sig. Hur hotet kunde dyka upp från ingenstans mitt på öppen ökengata exempelvis. Men sånt har vi köpt i var och varannan film och det är grejen med film, att sånt kan hända där.
Det gjorde istället följdaktligen att jag som tittare länge övervägde teorin att hotet var huvudkaraktärens paranoida, galna inbillning, vilket tillförde något mer till inlevelsen snarare än stukade den. Det är viktigare än realism, plotholes och logik. För kan det inte vara så, att den jagade och jägaren på sätt och vis är samma person?
Oavsett hur det egentligen ligger till är The Hitcher en sådan film som har den oerhörda psykologiska förmågan att göra med liftarna vad Jaws / Hajen (1974) gjorde med hajarna och Psycho (1960) gjorde med duscharna – plantera en paranoia som får dig att tänka efter minst en gång extra för resten av ditt liv, innan du plockar upp en liftare…
Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
2 – Prat
Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt
Absurd Cinema 