Kenneth Anger – Hollywoods antihjälte

Om mytologi:

”Nobody in America, in the modern generation, has read their mythology or legends.”

— Kenneth Anger

Kenneth Anger är en experimentiell kortfilmskapare och kultfigur – eller ockult figur, uppvuxen på den mark Hollywoods magi svävar över och en av undergroundrörelsens viktigaste individer.  Han är inte bara en ikon genom sitt filmarv, då han hängett sitt provokativa liv åt att lyfta fram den antireligion han följt sedan ungdomen – Thelema, inspirerad av den ockulta mannen, myten och legenden Aleister Crowley (1875-1947) – ”the wickedest man in the world”, som är en slags ökänd multitalang, framstående inom svart magi och sammanförare av olika ockulta rörelser.

Om sin religion:

”I’m a Thelemite. I believe in Thelema, which is Crowley’s so-called religion. There are some practitioners here who do something called the Gnostic Mass. I’ve been to that a few times, but basically, I’m a loner. I don’t really need other people.”

— Kenneth Anger

Han började sin filmkarriär som barnskådis redan på 30-talet men blev sin  egen filmskapare redan som 14-åring (vissa källor säger dock 9-åring) med en kortfilm innehavandes den underbara titeln Who has been Rocking my Dreamboat (1942) och slog fem år senare igenom med kortfilmen Fireworks (1947). Den satte honom genast i det kontroversiella facket med tanke på att den anspelade fritt kring homosexualitet (Anger var en tidig offentlig person som var öppet gay) och var ett av dom allra första genomslagen inom queer filmkonst. Därefter gjorde han ett flertal stilbildande kortfilmsklassiker under återkommande teman som surrealism, homoeroticism och ceremoniell ockultism.

Om Lucifer Rising (1972):

”A film about the love generation – the birthday party of the Aquarian Age showing actual ceremonies to make Lucifer rise. Lucifer is the Light god, not the devil – the Rebel Angel behind what’s happening in the world today. His message is that the key of joy is disobedience. Isis (Nature) wakes. Osiris (Death) answers. Lilith (Destroyer) climbs to the place of Sacrifice. The Magus activates the circle and Lucifer – Bringer of Light – breaks through.”

— Kenneth Anger

Inauguration of the Pleasure Dome (1954), Scorpio Rising (1964), Invocation of my Demon Brother (1969), Lucifer Rising (1972) – filmer hemmahörandes i hans ”Magick Lantern Cycle”, som i högsta grad har influerat och rentav format mediet till den visuella konstform med bilder vi idag är vana vid genom MTV:s intåg, musikvideomässig klippning och kontrastfylld lek med på ytan osammanhängande innehåll som tillsammans bildar helt ny symbolik – dialoglöst, överexponerat och med fullt fokus på det visuella berättandet. Genom populärkulturella referenser som tonårskultur, kontrakulturella rörelser och popmusik får hans filmkonst en magnetisk ironi över sig som lätt kan betecknas som filmens magiska kraft. Han har själv sagt om filmskapandet att; ”making a movie is casting a spell.” Det perspektivet blir sällan så uppenbart som i Kenneth Angers filmer.

Denna förtrollning golvades mig hastigt och lustigt en mörk, glittrande vinterkväll 2014 på Cinemateket i Stockholm. Jag behöver inte grotta ner texten alldeles i den anekdoten, men på rekommendation att starka koffeintabletter kunde lugna mig likt centralstimulerande medicin om jag hade ADD, tog jag två piller motsvarande 12 koppar kaffe i samband med Cinematekets visning av sju stycken Kenneth Anger-filmer i rad – mest för att jag kände mig lite trött och loj.

Det blev något av en ”trip”, trots att det var på något så futtigt som den lagliga drogen koffein! Underskatta icke dess kraft! Jag krediterar inte helt och hållet koffeinet min djupt stimulerade inlevelse i denna överdos av kreativt filmberättande, men jag satt och gapade som i en bubbla med tårar rinnandes nerför kinderna när projektorn studsade på silverduken framför mig och in i mitt huvud, samtidigt som jag andades djupt och frågade dom övriga åskådarna i salongen ljudlöst, med den lyckliga gråten skälvandes genom rösten; ”Ser ni det här? Ser ni samma sak som jag ser? Ser ni hur vackert det här är?”

När jag efter mitt livs filmiska föreställning lämnade biografen var jag som en pånyttfödd människa, men alldeles för nervig för att kunna tackla stadstrafiken, tunnelbanan och människorna på vägen hem. Jag fruktade inte att jag skulle klara av att ta mig hem till lägenheten i behåll, men när jag väl gjorde det kunde jag endast ligga och hyperventilera medan koffeinet trappade ur mig nästföljande timmar.

Sedan dess har jag på något sätt hittat mig själv i mitt kreativa skapande – min person klickar äntligen med mitt agerande på ett mer basiskt plan och jag har fortsatt utvecklats som människa i en helt annan takt än tidigare i mitt liv – barndom, skola och tonårstid inräknat. Det kan inte ha varit något så banalt som koffein som orsakade detta. Kenneth Angers filmmagi penetrerade mig i ett skört tillstånd och ljuset träffade mig rakt in i den kreativa befruktningspunkten. Den kvällen var verkligen första steget på en viktig evolution av min existens som fått mig att se saker ur nya ljus och tog mig på en ny bana.

Kenneth Anger har även skrivit två starkt punkiga skvallerbiblar inom undergroundkulturen – Hollywood Babylon (1959) och Hollywood Babylon II (1964), i linje med sin rebelliska natur och intressen för alternativa perspektiv. Böckerna är en exploatering av dom dolda hemligheterna under ytan av Hollywoods tidiga glamour, givetvis med frisk frånvaro av faktagranskning, men Hollywood är Hollywood.

2010 uppgav Anger att han redan skrivit klart Hollywood Babylon III, men har avvaktat med att släppa den efter hotbilden från scientologirörelsen; ”The main reason I didn’t bring it out was that I had a whole section on Tom Cruise and the Scientologists. I’m not a friend of the Scientologists.” Han har även själv sagt att han kastat en förtrollning på mannen som 2008 skrev den inofficiella tredje Hollywood Babylon – något han gör emellanåt då han är självutnämnd magiker inom sin religion. Vissa författare av hans biografier har också fått en och annan förtrollning kastad över sig, då han är mån om sitt privatliv.

Om kändisskap:

”If you are a member of the media, you belong to the public. You’ve made that Faustian bargain with your public. Take me – all of me – I’m yours.”

— Kenneth Anger

Flertalet av hans egentligen väldigt introverta och integritetsstyrda, publika utspel kan närmast betraktas som av naturen kalkylerade grepp för att odla sin egen myt likt dem han skildrat i sina böcker Hollywood Babylon, samt för att skaka av sig kommersialismens frätande mantel som ständigt hänger över det undergivna och positivt bekräftelsesökande folket från det moderna Babylon, bestående av giriga och lättmanipulerade knäppgökar.

Om ondska: 

”I’ve always considered movies evil; the day that cinema was invented was a black day for mankind. Although, of course, my definition of evil is not everybody else’s. Evil is being involved in the glamour and charm of material existence, glamour in its old Gaelic sense meaning enchantment with the look of things, rather than the soul of things.”

— Kenneth Anger

Han har likt Salvador Dali, Andy Warhol, Alejandro Jodorowsky, Werner Herzog och andra profiler inom den avantgardistiska skaran människor, haft en dragningskraft till det annorlunda – och dom annorlunda – personer som tidigare nämnde Crowley, psykonautprofessorn och gamle mentorn Aldous Huxley, satanistledaren Anton LaVey, mansonkultmedlemmen Bobby Beausoleil, Led Zeppelins Jimmy Page, Marianne Faithful och Mick Jagger.  Alla har dom bidragit till hans filmer på olika personliga vis – samtliga med minst några stycken intressanta anekdoter kopplade till sig.

Förvånansvärt nog lever faktiskt Kenneth Anger fortfarande trots sitt händelserika, kontroversiella och fascinerande liv – 89 år gammal, men sällsynt ung i sinnet och gör emellanåt filmprojekt än idag.

Om drömmar: 

”I try to remember dreams, and occasionally I’ll make a note or two in a notebook if it’s something extra interesting. They do mean quite a lot to me, and they don’t happen all that often. In other words, I don’t have some kind of loud, Technicolor dream every night. But a few times a month, I’ll have a rather interesting dream. They’re mostly visual – oddly enough, I don’t have much dialogue in my dreams. They just don’t speak.”

— Kenneth Anger

Jag har länge tänkt skriva om Kenneth Angers filmkatalog, men mitt opålitliga rutinsinne har hållit mig på andra kurser när det kommer till skrivande. Nu tänker jag dock börja lite smått och säkert, då och då, så kan jag samla ihop recensionerna i en egen kategori allt eftersom här på bloggen.

Här är en trevlig och snaskig liten intervju med Kenneth Anger av Roger Ebert, från 1976. Fin, kort sommarläsning, även om sommaren fortfarande inte gjort sig helt hemmastadd.

Born on the Fourth of July (1989)

PROLOG: Av någon anledning publicerade jag aldrig denna recension av mysiga dramat Born on the Fourth of July för några år sedan, när filmspanarna körde det intressant vrickade temat ”Män som springer”. Ingen idé att vänta på sig. Jag publicerar detta nu istället, i sin fulla originalform! RUUUUUUUUUUN!!!

---

 

Månadens filmspanartema är ”Män som springer”, vilket får mig att se många bilder i huvudet hämtat från filmer genom historien.

Givetvis ser jag Forrest Gump spurta ifrån traktens mobbare och en löksvettig Rocky besegra trappsteg i filmerna med samma namn, men även en enormt taggad Will Smith i inledningen av Men in Black kuta med armarna formade som pilar och Al Pacino smygfly från lakejer på en centralstation i Brian De Palmas Carlitos Way.

Jag tänker också på Daniel Day-Lewis som amerikanske urinvånaren Hawkeye springa kors och tvärs genom belägrade skogar i The Last of the Mohicans, vitklädda löpare kuta på en blaskig strand till Vangelis bombastiska musik i Chariots of Fire och Gian Maria Volontés skitiga flykt från den franska polisstyrkan i mästerliga Melville-filmen Le Cercle Rouge – en jakt så spännande att den slår det mesta som skildrats på film.

När det kommer till själva löparen finns det dock en person som tagit fler individuella spurtpriser än någon annan på den vita duken. Han har blivit själva definitionen av ”den springande mannen”. Jag tänker självklart på Tom Cruise.

Jag kunde ha gjort en hyllning till alla gånger han kutat utav bara sjutton i filmer som Risky Business, War of the Worlds, Collateral, Mission Impossible 1-4, The Last Samurai, Minority Report och ett dussin ytterligare friska fläktar. Det tänker jag dock inte göra, utan istället riktar jag mitt temainlägg på den film där Tom Cruise istället förlorade förmågan att springa.

I Born on the Fourth of July (1989) spelar nämligen Tom Cruise en vietnamveteran som blir rullstolsbunden och Cruises frustration och uppgivenhet har väl aldrig varit så uppenbar som i den rollen.

För många krigsveteraner blev filmen en upprättelse för all skit dom fick utstå när dom lämnades i sticket av USA och för Tom Cruise blev det ett genombrott som ”riktig” skådespelare och inte bara det snygga ansiktet från Top Gun.

…

Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Född den Fjärde Juli
Manus: Oliver Stone, Ron Kovic, (baserad på självbiografi av) Ron Kovic
Regi: Oliver Stone
Längd: 145 min
Skådespelare: Tom Cruise, Willem Dafoe, Kyra Sedgwick, Tom Berenger, Frank Whaley, Stephen Baldwin, Bryan Larkin, Raymond J Barry, Caroline Kava, Josh Evans, Tom Sizemore, Andrew Lauer, Michael Wincott, Lili Taylor, Jessica Prunell

När Ron åkte till Vietnam vinkade hans amerikanska vänner med flaggorna; när han kom tillbaka, lam från midjan och nedåt, brände dom flaggorna. Ron måste skapa sig ett nytt och meningsfullt liv trots att han är rullstolsbunden.

Oliver Stone är en filmskapare som i sina bästa stunder gör modiga, intellektuella filmer som luckrar upp den patriotiska idealbilden av USA för att visa det få amerikaner vågar ta i med tång av rädsla för att förråda sitt älskade fosterland. JFK (1991) är en av dom tätaste, smartaste och mest angelägna drygt tre timmar som regisserats för film och tillsammans med Natural Born Killers (1994), Wall Street (1987) och The Platoon (1986) dom mest kritiska skildringarna av det så kallade ”Förlovade landet”.

Dessutom har han i skymundan skrivit manusen till dom vitt skilda klassikerna Midnight Express (1978), Conan the Barbarian (1982), Scarface (1983) och Year of the Dragon (1985). En sån där fräsig parentes.

Men han har även hunnit med att regissera några mindre lyckade rullar. I Jim Morrison-biografin The Doors (1991) var det inte mycket som andades Stones skicklighet och Morrison framstår mest som en alkad drummel inlindad av omvärldens idolstatus, vilket är en ful riktning att ta i skildrandet av Morrison enligt min mening. På senare tid har Oliver Stone fått en stämpel på sig om att ha tappat motivationen och gnistan i dom teman han valt vilket tidigare varit själva bränslet i hans filmer. Det där med motivation går dock att tolka och omtolka i och med att han nu släpper sin tredje omklippning av misslyckade biografin Alexander (2004).

Born on the Fourth of July gjordes dock på toppen av hans karriär och med ett av hans absoluta kärnämnen i botten, nämligen USA och hanterandet av Vietnamkriget.

Tom Cruise spelar den verklighetsbaserade unge mannen Ron Kovic, som växer upp i en kristen familj med stor vördnad för deras land och där familjemedlemmar har tjänstgjort för militärkåren med stolthet i flera generationer. Ron uppmuntras redan som barn av sina föräldrar att han ska bli en betydelsefull person som ska utföra viktiga saker.

”People say that if you don’t love America, then get the hell out. Well, I love America.”

Han tar värvning som marinsoldat och färdas till Vietnam för att göra alla där hemma stolta, men återvänder till sitt land förlamad från bröstkorgen och nedåt, med stukad självkänsla. Steg för steg blir han utfryst i sitt eget hemland som anklagar honom för medansvarig till ett affärsstyrt krig byggt på oärligheter och manipulation.

Oliver Stone och Tom Cruise demonstrerar Ron Kovics personliga resa genom kärlek och fördärv så pass innerligt och brutalt att det för mig blir till en klassisk berättelse utan skygglappar. Stone räds inte för att visa krigets så kallade baksida ur perspektivet av en patriots ögon och skala av fasaden så att det blir förståeligt för vem som helst med någon form av förnuft.

Trots att filmen inleds i glimrande 50-talspastell och pampigt romantiserad filmmusik av John Williams blir utvecklingen en förlösning som heter duga, som verkligen inte håller tillbaka för dem som suckar och spottar så fort en amerikansk flagga vajar till ljudet av fanfarer och glada barn.

Just John Williams musik är långt ifrån karaktäristisk för hans välkända resumé tillsammans med Spielberg, Lucas med flera, utan lutar sig mot just kårmässiga trumpettoner och utnyttjar temat väl till bilderna.

”I’m serious, man, you gotta read some books. There’s a revolution going on, Kovic. Brothers are gettin’ it together, and if you ain’t part of the solution, man, then you’re part of the problem.”

För mig är filmen ett välberättat, starkt slag i magen stundtals jämförbart med den andra USA-uppgörelsen 12 Years a Slave från förra året och Stone levererar över förväntan. Born on the Fourth of July visar hur viktigt det är att känna tilltro till samhället man lever i och vilka skador samhället ger sina invånare när tilltron hotas.

Anomin bryter ut, folk grupperar sig inom sitt eget samhälle och inbördeskrig delar folket där dom utstötta måste slå tillbaka för att inte kvävas och implodera. Det blir väldigt uppenbart vad som händer och Stone visar det utan att ens behöva förklara det särskilt mycket i ord. Det kan vara en av dom bästa anomiskildringar jag sett och slutsekvenserna som binder ihop filmen är nervös filmmagi.

Tom Cruise har aldrig varit en dålig skådespelare men hans fagra utseende, hans passion för scientologin och hans stundtals enformiga val av idealistiska hjälteroller har gjort honom till en underskattad skådespelare. I denna film visar han ett djup som han inte ens blottat i mina två tidigare Cruisefavoriter Eyes Wide Shut (1999) och Collateral (2004). Han brister på dom bästa sätt och gråten är framme ett flertal gånger hos mig då han släpper på hämningarna.

Han har dock alltid imponerat just när det kommer till att ge allt motivationsmässigt för sina roller och det lyser minst sagt igenom även i en dramabaserad roll som här.

För att ge ett exempel på hans hängivenhet i relation till andra hängvina aktörer som Christian Bale och Daniel Day-Lewis; Oliver Stone och Tom Cruise var ense om att testa en nervinjektion som skulle paralysera Cruises ben på riktigt, tillfälligt. Risken var dock för stor för att täcka upp försäkringar och dom tvingades avstå den uppoffringen, men det säger lite om nivån han lägger sin ribba gentemot andra ”snygga lead actors” i filmvärlden.

Trots bakslaget med nervgiftsinjeceringen så hindrade det inte Cruise från att hålla sig i rullstol även mellan tagningarna och verklighetens Ron Kovic som han porträtterade gav Cruise sina tapperhetsmedaljer för rollprestationen. Filmen är en enmansshow av Cruise och en triumf på i stort sett alla punkter.

”It’s my leg! I want my leg, you understand? Can’t you understand that? All’s I’m sayin’ is that I want to be treated like a human being! I fought for my country! I am a Vietnam veteran! I fought for my country!”

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

---

 

Här hittar du övriga filmspanares texter under parollen ”män som springer” så det är bara att börja förkovra dig i detta något nischade filmämne, en gång för alla.

Fiffis filmtajm
Filmitch
Fredrik on film
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
The Velvet Café

Årets bästa filmer 1992

Här listar jag alla dom bästa filmerna från året 1992. Listan kommer uppdateras med tiden, vartefter jag ser någon ny film som förtjänar sin plats åtminstone bland dom 15 höjdarfilmerna.

En översiktskoll på ”topp 15” visar att det förekommer en skaplig genrebredd, men endast tre filmer kan räknas in i kategorin ”komedi” – och då får jag tumma in dem eftersom dom snarare är splatterslapstickbaserad, svart respektive absurd komedi. Du märker nog vilka det är. Ingen svensk film kvalar in på listan utan då får du leta dig ner till bubblarna, där relativt starka Änglagård finns med, samt Lotta på Bråkmakargatan.

Musikaler kan vi bara glömma, bortsett från Aladdin och The Muppets Christmas Carol, bland bubblarna. Eller där ljög jag, för Tom and Jerry: The Movie kvalar in på topplistan och den har flera sångögonblick. Inte heller någon egentlig form av romantik finns med i toppen. Det mest romantiskt bultande inslaget finner du nog förmodligen på förstaplatsen, men självklart i olycklig form.

Ska jag se något form av generellt mönster i vilka filmer jag särskilt gillar från 1992, är det nog annalkande undergång. Faktum är att dom känslorna färgar kanske samtliga filmer på topplistan utom möjligen just Tom & Jerry: The Movie. Vilket är komiskt med tanke på hur våldsamma originalkortfilmerna var som filmen byggt vidare på.

Ska jag sammanfatta utbudet 1992 känns det som ett relativt starkt år, med en jämn skörd under större delen av fältet. Toppkandidaterna hos en majoritet filmnördar består nog inte av mer än kanske en endaste ynka film som dom flesta på jorden kan enas om är en topptitel detta år.  Denna film blev genombrottet för en man som i samma veva totalsågade en av mina favoritfilmer från samma år med orden;

”I’m not ragging on other people, but after I saw Twin Peaks: Fire Walk with Me at Cannes, David Lynch has disappeared so far up his own ass that I have no desire to watch another David Lynch film until I hear something different. And you know, I loved him. I loved him” (Quentin Tarantino Interviews, p. 48)

Och detta kommer alltså från Quentin Tarantino, som enligt flera är själva essensen av en filmskapare som befinner sig ”far up his own ass”. Inget fel med det dock, enligt mig, då det kan hända intressanta saker där uppe. Hellre befinna sig långt upp i sitt eget arsle än i någon annans. Med dom orden avslutar jag summeringen av 1992 och låter listandet få säga sitt…

---

 

Inte sett, men har potential att gillas:

To Catch a Killer, Husbands and Wives, Glengarry Glen Ross, Malcolm X, Lorenzo’s Oil, Hard Boiled, Den Goda Viljan, Jennifer 8, Romper Stomper, Bitter Moon, A River Runs Through It, Orlando, Singles, L’Amant, Ruby

---

Inte ens nära: 

Sleepwalkers, Universal Soldier, Honey I Blew Up the Kid, Jönssonligan & Den Svarta Diamanten, 3 Ninjas, Cliffhanger, The Might Ducks, Bodyguard, The Jacksons: An American Dream, The Three Musketeers, Sister Act, Min Store Tjocke Far, Forever Young, Honeymoon in Vegas

---

Nästan där:

The Muppet Christmas Carol, The Hand That Rocks The Cradle, Home Alone 2: Lost in New York, Supercop, Wayne’s World, Alien 3, Aladdin, The Last of the Mohicans, The Crying Game, Lotta på Bråkmakargatan, Benny’s Video, Candyman, Änglagård, The Living End

---

 

15. Dead Alive / Braindead

Genre: Splatterkomedi, Äventyr

Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.

Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.

Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbel när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör enda in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap!

3 – Manus
2 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
13 – Totalt

---

 

14. The Player

Genre: Drama, Svart komedi

Ska jag vara ärlig så är min upplevelse av den här filmen lite luddig, från en knapp handfull år tillbaka. Regilegenden i skymundan, Robert Altman (The Long Goodbye, McCabe & Mrs Miller, Short Cuts), har kokat ihop en filmbranschkritisk örfil och slängkyss till Hollywood, som pendlar mellan cynisk satir och noiraktig deckare.

Jag gillar bägge inslagen, men minns att jag blev lite förvirrad när jag hellre ville stå stabilt på en fot istället för att steppa fram och tillbaka utan att veta vilken som var min rätta balanspunkt. Filmen gav mig någon form av ”restless legs”-syndrom och jag var inte riktigt med på takterna då.

Trots det sticker den verkligen ut i filmklimatet och Altman kan elda fram atmosfär exemplariskt ur det mest jordade av grundmaterial. Ytterligare underskattade (eller snarast av Hollywood ratade) Tim Robbins (The Shawshank Redemption, Mystic River, Jacob’s Ladder) är en behållning med filmen. Roligt också med alla små cameos från riktigt hollywoodfolk som spelar sig själva.

3 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

---

 

13. Army of Darkness

Genre: Actionkomedi, Äventyr

Jag gick från att entusiastiskt uppskatta den numera dödströtte filmskaparen Sam Raimis (Spider-Man-trilogin, Oz The Fake and Shameful) första, obskyra Evil Dead-kortfilm, Within the Woods (1978), filmtekniskt inspireras oerhört av genombrottet Evil Dead (1981) och därefter skratta mig lemlös av mästerverket Evil Dead II: Dead by Dawn (1987).

Denna tredje (och fram till i höstas det sista officiella) kapitlet i Evil Dead-legenden fick mig däremot inte lika övertygad första (och faktiskt enda) gången jag såg den. Rent tekniskt och handlingsmässigt är den en utveckling till något ganska häpnadsväckande nytt, för att vara en fortsättning på ”franschisen”. Men det fattas ändå lite hjärta och verklig själv i Army of Darkness, som jag tyckte att dom tidigare filmerna kokade av.  Faktumet att detta kapitel är så pass annorlunda skvallrar ju om att Raimi egentligen ville pröva nya saker, men det är svårt att slita sig från det som varit.

Jag börjar tänka på Evil Dead-fanet Edgar Wrights bättre men ändock ofrånkomligen lite mer deppiga tredje kapitel i hans Cornetto-trilogi, The World’s End (2014).  Äsch, jag får se om den här med lite mer distans och värdera den för vad den är, så kan den kanske stiga hos mig.

3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

---

 

12. Tom and Jerry: The Movie

Genre: Äventyr, Animerat

Denna film är ett varmt barndomsminne, som jag härom månaden återigen påmindes om med värme! Jag såg den när jag var i 7-årsåldern ungefär, på TV1000 eller något sånt. Det lustiga var att det var någon bugg i TV-systemet (eller som jag åtminstone då tolkade som ett något opraktiskt val), som gjorde att ungefär första 20 minuterna av filmen var dubbade till både engelska, svenska, danska, norska och finska – samtidigt! Jag fick anstränga mig för att isolera ett av ljudspåren i mitt huvud, och hänga med på färden.

I varje fall gillade jag äventyret som (dom här fullt talande och numera goda vännerna) Tom & Jerry bjöd mig på, tillsammans med flickan Robyn (då lärde jag mig att killar och tjejer kan heta samma sak), som i filmen försöker fly hennes rika, ondskefulla styvföräldrar och hitta hennes riktiga pappa som typ bor i någon stuga ute i dom stora skogarna, långt borta.

Jag minns inte exakt varför han lämnade henne och var hennes mamma tog vägen, men jag minns hur intressant jag tyckte det var att hon blev efterlyst på baksidan av mjölkkartongförpackningar! Och att pengar gör människor onda!

3 – Manus
3 – Röster
4 – Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
16 – Totalt

---

 

11. Bad Lieutenant

Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalthriller

Jag har bara sett Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan. Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags Travis Bickle-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen mayhemmar sitt inre.

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, nyare version från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Grundhistorien känns mer som Paul Schraders filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) gör, lustigt nog.

4 – Manus
5 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

---

 

10. Of Mice and Men

Genre: Drama

Som dom flesta andra av min generation här i världen, såg jag denna filmatisering (av nobelpristagaren John Steinbecks kortroman) på en lektion i skolan, för att jämföra roman med filmatisering. Nog för att romanen är bättre och i sig suverän, men filmen hinner skildra boken nästan från punkt till pricka. Berättelsen handlar förstås om smarte, gode men obildade George och hans kamrat, den tröge, godtrogne och storväxta Lennie, som efter omständigheterna sorglöst strövar omkring i USA under den stora depressionen, för att arbeta och få levebröd för dagen.

Även om John Malkovich (In the Line of Fire, Con Air, The Killing Fields) spelar över markant, fungerar ändå filmatiseringen bra och det är för det jag värderar den så pass högt. Gary Sinise (Forest Gump, Apollo 13, CSI: New York) spelar för övrigt George och har själv regisserat filmen.

5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

---

 

9. The Iceman Tapes: Conversations with a Killer

Genre: Dokumentär, Kriminaldokumentär

Det var länge sedan nu som jag brände igenom HBO:s TV-dokumentärer som i själva verket är rena intervjusamtal, med den väldige, ökände – och av den under världen anlitade yrkesmördaren, Richard ”Iceman” Kuklinski.

Han påstår själv att han dödat någonstans uppåt 250 personer under sin över flera decennier omspännande karriär. Detta gjorde han samtidigt som han hade ett lyckligt äktenskap med sin ovetande fru, som han uppfostrade två döttrar och en son tillsammans med. Familjen och grannarna trodde hela tiden att han var en framgångrik affärsman, vilket han på sätt och vis var, men inte med den typen av affärer dom ville föreställa sig. Smeknamnet ”Iceman” fick han genom ett av hans favoritmetoder, att frysa ner sina offer för att dölja bevisen kopplade till honom.

Det kom en fiktionsbaserad film om honom för ett par år sedan, med suveränen Michael Shannon (Take Shelter, Man of Steel) i huvudrollen. Det är ingen kanonfilm Shannon till trots, utan TV-dokumentärerna är bra mycket mer rafflande.

4 – Ämne
3 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
4 – Stämning
———-
13 – Totalt

---

 

8. Pet Sematary II

Genre: Rysare

Vad sjutton gör den sunkiga uppföljaren till Stephen King-baserade filmen Jurtjyrkogården här, undrar du kanske? Tillåt mig recitera vad jag själv skrev, i mitt inlägg Top 5: Filmögonblick som SKRÄMDE SKITEN ur mig, från 2012;

”När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2, Ghostbusters, Handen som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.

En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.

Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.

När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.”

Sedan jag skrev det här har jag sett om filmen åtminstone en enstaka gång och faktiskt är det en av dom där få barndomsfilmerna som fortfarande levererar (på rent traumatisk atmosfär och djävulskap).

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

---

 

7. A Few Good Men

Genre: Rättsligt drama

Aaron Sorkin (The West Wing, The Social Network, Moneyball) är tillsammans med Woody Allen och Quentin Tarantino dom i särklass största manusförfattarna i dagens filmvärld. Detta är Sorkins debutmanus och han presenterar sina signum väl, med intensivt intellektuella och engagerade dialoger från drivna karaktärer i kostymer med avslappnade kostymplagg. Tom Cruise och Jack Nicholson går öga mot öga i en klassisk rättsprocess där den ena påstår att den andre ”can’t handle the truth!”

Sorkins manus får fin hantering av då väldigt hete, numera totalt undanskuffade regissören (och skådespelaren) Rob Reiner, med finfina, ganska skilda filmer som Shis is Spinal Tap (1984), Stand By Me (1986), The Princess Bride (1987), When Harry met Sally (1989) och Misery (1990) bakom sig.

A Few Good Men är en mysigt allvarlig, pjäsbetonad kvalitetsfilm där det är en välkalibrerad ensemble som levererar manuset, istället för ett manus som levererar stjärnor. Det är framför allt trevligt att se stjärnan Cruise i den karaktär han spelar. Han var verkligen på gång i dramakretsarna här, med Born on the 4th of July (1989) i ryggen. Efter millenieskiftet har han ju uppenbarligen förpassat sig och/eller förpassats till actionbetonade, svettiga roller där han får springa.

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

---

 

6. Batman Returns

Genre: Saga, Action, Superhjältefilm

”Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.”

Läs hela min utförliga recension från 2012 här.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt

---

 

5. Raising Cain

Genre: Psykologisk thriller, Mysterium

Brian De Palma är en filmskapare jag först inte förstod mig på. Ingen av hans stora filmer (Carrie, Scarface, The Untouchables, Mission Impossible) var särskilt märkvärdiga utan var överexponerade snackisar och luftslott, tyckte jag. Liknelsen vid ”kejsarens nya kläder” var vid den tiden gångbar för mig och De Palma var en av få jag ville använda liknelsen på.

Sedan körde filmpodden Movie Geeks United en väldigt engagerad dokumentär/filmanalysserie kring några av Brian De Palmas filmer, men knappt ingen av dessa var hans ”stora”. I takt med att jag lyssnade på denna podcastserie upptäckte jag den riktige De Palma. Den besatta, intelligenta filmnörden som inte ville något annat än att göra sina egna filmer. Många likheter med Quentin Tarantino innan Tarantino föddes, som att döma av den sistnämndas filmer influerades stort av De Palma; Alla perversioner, våldet, filmhistorierefererandet, den rörliga kameran, dom långa tagningarna, den kluvna bilden, m.m, m.m.

Raising Cain är inte min favorit av De Palma, men det är en galen film som leker med mediet på alla möjliga sätt. Hitchcockreferenserna och känslan är som alltid påtaglig, men här drar De Palma ner Alfred Hitchcock i helvetet och tillbaka. Underskattade skådespelaren John Lithgow har lekstuga i rollen som en barnpsykolog med en del personliga problem. ”Lekstuga” är ett bra ord att beskriva Raising Cain med, för De Palma har nog aldrig varit på så mycket lekhumör som här – och då är han en av dom mest lekfulla regissörerna jag vet.

Han kom själv på filmidén genom att leka med tanken på att försätta en spänningsfilm på en lekplats. Varianter på ordet ”lek” återkommer ständigt i beskrivningen av den här filmen. Han var dock orolig över att filmen skulle ses som ett steg tillbaka i hans karriär, då han återbesökte gammalt spänningsterritorium. Och jag tror att det krävs en inblick i De Palmas – och Hitchocks, tidigare filmer för att verkligen ta till sig denna underskattade film.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
20 – Totalt

---

 

4. Unforgiven

Genre: Western, Drama

Bakom filmens ganska mjäkigt inplacerade feelgoodhumor döljer sig en berättelse av mytologiska mått, om en pensionerad, hjärtlös, sadistisk yrkesmördare vid namn Bill Munny – en karaktär långt ifrån dom distanserade prisjägarna Clint Eastwood tidigare gjort ikoniska i sina tidigare westernfilmer. Men när favoritskådespelaren Clintan själv regisserade sin avskedsföreställning till den genre som gjort honom till den han är, ville han en gång för alla visa hur den verkliga western var. Allt annat än den ärofyllda och glamorösa period John Ford, John Wayne och kompani diktade upp.

Huvudkaraktären här hakar på sadeln en sista gång – med tvivel över sina två barn och sin risiga ålder, för att hämnas ett blodigt övergrepp på några prostituterade. Ett övergrepp så bestialiskt att inte ens sadisten Bill Munnys stenhårda hjärta kan lämnas oberört.

Veteranerna Morgan Freeman och framför allt Gene Hackman lyfter filmen med oerhört välspelade biroller som en svart yrkespartner till Munny samt en högmodigt uppsvullen sheriff, som vägrar skipa rättvisa åt dom prostituerade kvinnorna i ”hans” samhälle. Uppgörelsen ligger som en blodröd rand över himmelen och inväntar dem alla.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
4 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

---

 

3. Reservoir Dogs

Genre: Drama, Heistrulle 

Quentin Tarantinos första avtryck i filmhistorien kom genom detta dialogsprutande tortyrkammarspel, levererat av karaktärer frampepprade av en kulspruta vi inte riktigt sett maken till varken förr eller senare. Kulsprutan är inte Djangos monstermuskedunder från Sergio Corbuccis westernfilm med samma namn, utan denna kulspruta är Quentin Tarantino själv, som med ett maniskt savantintresse för film inte ser någon anledning att spara på krutet. Och jag kan tacka filmgudarna för att han inte gjort det sedan dess heller, då Tarantino gett mig några av mina allra finaste filmtrippar.

Reservoir Dogs var liksom Pulp Fiction, Jackie Brown och Kill Bill Vol. 1 & 2 en film som jag behövde återse några gånger innan den verkligen träffade mig. Och satan vilka märken den lämnade.

5 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
22 – Totalt

---

 

2. Kometen Kommer

Genre: Drama, Animerat

Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt, där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantsasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det.

Det visuella är trots den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!

Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången med den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.

5 – Manus
5 – Röster
5 – Stämning
4 – Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt

---

 

1. Twin Peaks: Fire Walk With Me

Genre: Mysterium, Psykologisk thriller

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

4 – Manus
5 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
5 – Musik
———-
23 – Totalt

---

 

Läs nu även hur övriga filmspanare har rangordnat vilka dom tycker är dom bästa filmerna från 1992. Är det någon mer som uppskattar Fire Walk With Me, mumintroll, barnpsykologer och störda psykpappor som skrämmer skiten ur små pojkar?

Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Filmitch

Tema ”Manlighet”: 5 intressanta män på film

Månadens filmspanartema är ”Manlighet” och detta öppnar givetvis upp för ett väldigt brett spann av filmrelaterade texter att skriva om.

Min första tanke var att jag har betydligt mindre att säga om manlighet jämfört med vad jag har att säga om kvinnlighet, men så fort jag började definiera vad manlighet egentligen är för något – för att förbereda för inläggets filmkoppling, så for jag iväg i ett textmässigt rannsakande av vad som egentligen är ”manlighet”. Förhoppningsvis ger mina slutsater något form av värde för att definiera och omdefiniera manligheten.

För den late finns det fem intressanta män på film att läsa om som avslutning, men låt mig först gräva mig in i kärnan på mitt eget köns kvaliteter.

…

Manlighet är något vi med penis och pungkulor besitter. Ganska enkelt, alltså. Sedan kan vi ju besitta det till olika grad, olika mycket. Vad är det då vi besitter, förutom en penis och – i de flesta fall, två pungkulor?

Det verkar ju i alla fall vara tillräckligt enkelt att denna ”manlighet” är något kvinnor inte besitter – eller gör dom det? Vad är det då? Större muskler kanske? Mer kroppsbehåring? Mörkare röst? En man verkar alltså vara lite mer gorilla – lite mer stenåldersmänniska, än vad kvinnan är. Är jag rätt ute nu?

Vi rör oss ju fortfarande i väldigt ytliga zoner för att beskriva denna ”manlighet”, men finns det någonting även inom oss män som också kan beskrivas som ”typiskt manligt”?

Visst, de flesta män brukar ha en längtan efter att bilda familj med det kvinnliga könet. Lite innerligare kan tyckas, men fortfarande ingenting som är enbart en manlig företeelse. Inte undra på att homosexualitet är så pass kontroversiellt – det avmaskuliniserar ju ett av de få typiskt manliga företeelserna vi har, utöver vårat könsorgan, mörkare röst, större muskelpotential och lite kraftigare kroppsbehåring.

Förresten så är kroppsbehåringen ganska marginell numera. Visst är den mindre, men det börjar ju jämna ut sig även där och det finns ju till och med väldigt manliga barberarverktyg för att påskynda den processen.

Muskler är i sin tur inte nödvändigtvis något vi män bär på i särskilt stor utsträckning längre. Vi har gjort dem relativt överflödiga i och med alla maskulina motorfordon, alla robothjälpmedel och inte minst alla ”fantastiska” i-prylar som Steve Jobs och co. har ”förärat” oss med.

Vår mörka röst är väl också högst diskutabel, då det varierar väldigt. Jag vet till och med kvinnor med mörkare röst än vissa män och män med ljusare röst än vissa kvinnor. Och jag talar inte enbart om en och samma person i det här fallet.

Könsorganet har vi i alla fall kvar! Fast jag har i och för sig sett… nej, vi skiter i det.

Kommer jag verkligen inte längre än så? Är vi män inte mer speciella än vårat könsorgan?

Jo då, vi kan alltid mäta längden och se vem som är mest man. Vi kan också mäta vår kroppsbehåring för att avgöra vem som är mest gorilla, vår mörka röst för att avgöra vem som är mest rovdjur och våra muskler för att avgöra vem som är mest krigare.

Detta gör vi också ofta – vare sig vi vill det eller inte, i vår ungdomliga utvecklingsfas och även därefter, så att vi kan avgöra någon slags rimlig rangordning oss emellan. Vi mäter våra överlevnadsverktyg för att visa vem som har förmågan att överleva längst.

Män! Känn er speciella! Vi lever i en väldigt färsk tidsålder – som sträcker sig mer eller mindre 100 år tillbaka, där överlevnaden upphört att vara en särskilt stor prestation för väldigt många. Vi behöver inte kroppsbehåring för att klara kylan. Vi behöver inte en mörk röst för att skrämma dem vi möter i vildmarken. Vi behöver inte ens muskler längre för att fånga vår dagliga föda och bygga våra boenden.

Det enda män specifikt behöver i vår moderna värld är en penis och pungkulor. Det sistnämnda kan till och med vara i singular har jag hört. Känn er därför så manliga ni kan, alla män (jag själv inräknad) – vi är egentligen inte mer än vårat könsorgan. Vete fan om ens det behövs numera egentligen, men det brukar komma till användning ”den naturliga vägen” för de flesta, än så länge.

Rangordningen jag nämnde tidigare finns dock i högsta grad kvar och det är med hjälp av denna uråldriga överlevnadstabell vi fortfarande mäter vår manlighet – blir bedömda av vårt eget kön och inte minst av det motsatta könet. Dagligen, hela tiden. Våra uråldriga överlevnadsinstinkter finns fortfarande kvar och ”hjälper” oss att eftersträva den ideala överlevaren som kan fortplanta människan in i framtiden.

Ytlighet är därför något väldigt episkt och innerlighetens underläge är därför högst naturlig – än så länge.

Det finns dock personer som tycker att begreppet ”manlighet” består av mer komplexa saker än så. Låt oss först komma överens om att när vi talar om begreppet ”manlighet” så talar vi om något som speciellt för män. När vi beskriver vad som är manligt nämns dock betydligt mer könsneutrala kvaliteter än så.

Jag har kryssat mig fram på internet och fann att defintionen av ”manlighet” ofta beskrevs så här; Ärofylld, självständig, ekonomiskt självständig, respektabel, sexuellt aktiv, framgångsrik tillsammans med det motsatta könet, ansvarstagande, aggressiv, kontrollerande, rolig, äventyrlig.

Tillåt mig bli fundersam. Är det dessa saker som definierar en man? Saker som alla kvinnor kan vara precis lika mycket är alltså det vi förknippar med män? Om det nu är dessa saker många människor förknippar med manlighet är det inte konstigt att kvinnligheten har betraktats som åsidosatt i andra hand. Det finns ju inte mycket kvar som är kvinnligt i vissa ögon ifall orden jag nämnde ovanför är manligheten definierad.

Och vissa tycker att feminism är något negativt. Det finns visst människor som är rädda att kvinnor ska inkräkta på alla dessa manliga poäng – och det finns män som känner att endast deras könsorgan skulle bli alldeles för obetydligt.

Hur ska jag nu koppla denna text till ämnet ”Film”? Det är ju ändå en filmblogg och temat ”manlighet” ska vara kopplat till filmens värld. Jag kände bara att jag måste reda ut för mig själv och alla läsare vad som är ”manlighet” innan jag börjar skriva om manlighet jag upplevt på film.

Jag kommer helt enkelt från och med nu lista fem stycken manliga karaktärer på film som jag tycker fokuserar på just män ur ett intressant perspektiv. Filmkaraktärer som når längre än alla ytliga klichéer om vad en man är. Trevlig läsning!

…

Samuel J. Bicke (The Assassination of Richard Nixon, 2004)

Spelas av: Sean Penn

Skildrande: Utanförskap i en värld av män där endast de starka överlever

Den förbisedda rollen som Sean Penn anser är den jobbigaste och mest krävande han gjort är också hans klart bästa prestation! I denna enormt gripande och verklighetsbaserade film spelar han en man som håller på att tappa greppet om sitt liv och den roll han har i samhället.

Hans menlöshet har resulterat i att han lämnats av sin fru, förlorat kontakten med sina barn, undvikits av sin bror, fastnat i arbetslöshet och hånats av alla i sin omgivning.

Den inre frustrationen han brottas med sätter djupa spår på hans person och trots att han försöker vara positiv blir det allt mer uppenbart för honom att det är något fel på samhället han lever i när godhjärtade människor som han själv är dömda att lida.

En fantastisk karaktärsskildring om en mans utanförskap i en värld där män måste vara starka för att betyda något.

…

Brandon (Shame, 2011)

Spelas av: Michael Fassbender

Skildrande: En ensam mans sexmissbruk och känsloflykt

Sexmissbrukande kvinnor har skildrats många gånger på film och det rör sig ganska uteslutande om tragiska skildringar. Manliga sexmissbrukare är inte lika vanligt förekommande och hos de få som kommer i min kännedom porträtteras missbruket snarare som ett sorglöst ideal att eftersträva – eller vad säger du, agent 007?

I Steve McQueens film Shame får vi dock för ovanlighetens skull följa en man som i högsta grad är en fånge i sitt missbruk. Ett missbruk som består av sex. Det skulle dock kunnat vara vilket missbruk som helst, i sättet det styr hans liv, hur de tvångsmässigt sökta kickarna blir det enda som betyder något och hur hans övriga känsloliv stryps i takt med att destruktiviteten äter upp honom.

Michael Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus) spelar denne man med total inlevelse och faktumet att hans New York-liv på utsidan verkar så perfekt och behagligt krossas snabbt och smärtsamt i takt med att hans syster oväntat flyttar in i hans lägenhet och vardagsmönstret snabbt vänds upp och ner.

Här är min recension av Shame.

…

Henry Spencer (Eraserhead, 1977)

Spelas av: Jack Nance

Skildrande: Alienation och ångest över barnafödsel

Den blyge, lille mannen Henry vandrar i en tyst ångest över den deprimerande fabriksmiljön han lever i, hans arga flickvän och hans oönskade, nyfödda och skrikande alienfoster.

Jack Nances (Blue Velvet, Twin Peaks, Wild at Heart) rolltolkning är minst lika speciell som filmen i sig och det är en skådespelare i total självkontroll vi får bevittna.

Filmauteuren David Lynch (Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) fick inspirationen till det minst sagt surrealistiska dramat Eraserhead när han och hans fru väntade deras första dotter, filmskaparen Jennifer Lynch Chambers (Boxing Helena, Surveillance, Chained).

Ångesten han tampades med inför detta och att samtidigt leva i det smutsiga industrihelvetet Philadelphia under denna, allvarsamma tid resulterade i en av filmhistoriens mest unika skapelser. Trots att Eraserhead är extremt absurd rör den samtidigt mycket närgånget i en manlig ångest som sällan skildras på film, men inte alls är ovanligt i verkliga livet.

Många är dem som undrat över varför David Lynch gör sådana mörka, destruktiva filmer gång på gång. Lynch har själv sagt att kreativitet aldrig kan komma i ett destruktivt tillstånd, men destruktivitet kan däremot vara en enorm inspiration i ett konstruktivt tillstånd;

“I don’t think it was pain that made [Vincent Van Gogh] great – I think his painting brought him whatever happiness he had.”  – David Lynch

…

Curtis (Take Shelter, 2011)

Spelas av: Michael Shannon

Skildrande: En mans mentala oro i strävandet att beskydda sin familj

Take Shelter ha en alldeles särskild plats i mitt medvetande. Inte minst för att det är en på alla sätt och vis fantastiskt välgjord film, men också för att jag lever mig in i den så pass att jag till och med kom till insikt tack vare filmen hur jag förträngt bort panikattacker från min barndom, skapade av oro över mina mardrömmar.

Filmen är en sällsamt intim upplevelse in i en familjefars introverta psyke och hans oro över att något ska hända hans fru och deras döva dotter. Familjens med- och motgångar är mycket sällan så pass äkta som i Take shelter. Michael Shannon gör en fulländad prestation som den fåordige, enkle Curtis och skådespeleri blir sällan så bra som när Shannon får detta utrymme med en komplex karaktär.

Jag förstår precis vilka tvångsmässiga våndor han går igenom. Paranoian över att det värsta kan hända sig själv och sina nära trots att chanserna egentligen är små börjar inkräkta  på ens medvetande och till slut jinxar man allt i sin vardag för att kunna få ögonblick av harmoni.

Det är inget specifikt manssymptom vi får se i Take Shelter, men sättet hur Curtis kämpar med sina tankar och hur hans familj börjar förhålla sig till honom gör det till ett väldigt intressant skildrande av en manlig karaktär!

Här är min recension av Take Shelter.

…

Julian (Only God Forgives, 2013)

Spelas av: Ryan Gosling

Skildrande: Lillebrorskomplex och ohälsosamt starkt band till sin mor

Lyckosamma tillfälligheter får mig att vilja avsluta med en aktuell film som jag nyss såg på bio, nämligen Nicolas Winding Refns (Pusher, Fear X, Drive) mytologiska saga Only God Forgives. Ryan Gosling (The Believer, Lars and the Real Girl, The Place Beyond the Pines) spelar en muay thai-promotor i Bangkok, som efter sin brors död blir beordrad av sin dominanta gangstermor att utkräva hämnd på hennes förstfödde sons – tillika brors, mördare.

Det intressanta är dock Julians totalt undergivna position till sin mamma (spelad av en fantastiskt bitchig Kristin Scott Thomas), som gör att han lyder hennes minsta order utan att tänka det minsta på hans eget värde. Mammans relation till sönerna verkar vara okonventionell på mer än ett plan och hon verkar uppenbarligen vara orsaken till Julians besatta lillebrorskomplex då hans motivation ständigt verkar vara att bevisa sin manlighet inför modern – och framför allt visa att han är lika mycket man som sin storebror.

Att detta kan ha gjort Julian impotent och eventuellt könlös är intressant. Hans motiv till hämnden är högst spekulativ. Scenen då mamman mäter sina två söners könsorgan mot varandra är slående! Alla som har en bror av något slag vet att syskonkonkurrensen – eller bristen på den, alltid spelar någon slags roll på ens personlighet och i fallet med Only God Forgives skildras detta till det extrema. Som en mytisk gudasaga.

Om Julians obesvarade kärlek till sin mor egentligen övergått till ett hat över sin skapare är upp till varje person att avgöra, men att det är en fascinerande relation är självklart för mig och i Winding Refns domedagsbeklädda mardrömsvärld ger det för mig avtryck som kan liknas vid besatthet. Spana även in Nicolas Winding Refns övriga filmrepertoar för han behandlar fenomenet ”manlighet” i samtliga sina filmer – inte minst i Bronson (2008).

Här är min recension av Only God Forgives.

…

Gå nu in och läs vad de andra av månadens filmspanare har att säga utifrån temat ”Manlighet”, så ser jag fram emot att tillägna nästa månads tema åt kvinnligheten!

The Velvet Café 
Flmr Filmblogg
Fripps filmrevyer
Filmmedia
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har Du Inte Sett Den? (podcast)

Avsnitt 2 av podcasten Popkultur – Film: The Place Beyond the Pines, Vi, The Evil Dead, Tom Cruise och The Breakfast Club

”We’re all pretty bizarre. Some of us are just better at hiding it, that’s all.” – från The Breakfast Club (1985)

Andra avsnittet av filmpodcasten Popkultur – Film finns sedan några dagar tillbaka för avlyssning i feeden och på iTunes, samt givetvis genom bloggen Popkultur!

Jag medverkar även denna gång på sidan av Jonas Strandberg och i avsnittet diskuterar vi nästa film i skolfilmcirkeln, nämligen 80-talsklassikern The Breakfast Club (1985) av nära-på-legenden John Hughes (Ferris Bueller’s Day-Off, Weird Science, Home Alone).

Dessutom hinner jag ge min kärleksförklaring till Derek Cianfrances nya, The Place Beyond the Pines (2013) och Jonas luftar sina känslor för aktuella, svenska relationsdramat Vi (2013). Vi diskuterar också The Evil Dead (2012), skrala nyheter och Tom Cruises rollval.

Följ länkarna och lyssna nu!

Om ett par dagar kommer nästa avsnitt där nästa skolfilmcirkelval blir Fast Times at Ridgemont High (1982), med bland annat Sean Penn och Jennifer Jason Leigh i den fräsiga rollistan som även innehåller Forest Whitaker, Eric Stoltz och Nicolas Cage! Manuset är dessutom skrivet av Cameron Crowe (Jerry Maguire, Almost Famous)!