Etikettarkiv: Drama

Queer Top 20 | #15. Monster (2003)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#15. Monster (2003)

Den verklighetsbaserade berättelsen om prostituerade kvinnan Aileen Wuornos (en oigenkännelig och Oscarsbelönad Charlize Theron) som mördade flera av sina kunder är en rå och brutal film. Rollen som Aileens yngre flickvän Selby spelas av Christina Ricci som tidigare spelade Wednesday i Familjen Addams-filmerna. Monster är en tung och tragisk film, utmärkt regisserad av Patty Jenkins som även gjorde Wonder Woman-filmen som har premiär nästa månad.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Queer Top 20 | #17. Brokeback Mountain (2005)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#17. Brokeback Mountain (2005)

Brokeback Mountain är en vacker och ledsam, men egentligen ganska enkel film om förbjuden kärlek och dess konsekvenser vars största styrka faktiskt ligger i den avlidne Heath Ledger (Jokern från The Dark Knight) och Jake Gyllenhaals starka rollinsatser. Filmen är baserad på en novell med samma namn av Annie Proulx och regisserades av Ang Lee som bland annat även regisserat Hulk.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

La vie d’Adèle / Blue is the Warmest Color (2013) eller: Kvinnlig, oral fixering

Skådespelaren Adèle Exarchopoulos castades enligt egen utsago i rollen tack vare hur hon såg ut när hon åt mat (läs; hennes mun). Regissör Abdellatif Kechiche ville att Adèle och medspelaren Léa Seydoux skulle läsa manuset en gång och sedan glömma replikerna så att dom kunde leverera naturligt spel.

Därefter följde en intensiv och kontroversiell inspelningsperiod där Kechiche gjorde nära på hundratals omtagningar av små, små ögonblick för att få fram en så autentisk realism som möjligt (en metod Cannes-aktuelle Ruben Östlund är erfaren inom i Sverige). Detta resulterade i ett socialrealistiskt ”magnum opus”, men dom två aktriserna ville inte genomgå samma pers igen. Jag tar en titt tillbaka på den omtyckta guldpalmsvinnaren 2013.

Vid 15 års ålder ifrågasätter inte Adele att en flicka går ut med pojkar. Hennes liv vänds dock upp och ner natten hon möter Emma, en ung kvinna med blått hår, som hjälper henne att upptäcka önskan att hävda sig själv som kvinna och som vuxen. Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.

Övriga texter i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.


Det är snart fyra år sedan jag såg det tre timmar långa dramat om Adèles sexuella uppvaknande. En film som uppmärksammades ordentligt på Cannes 2013 på grund av två ser; det lesbiska skildrandet och det omfattande innehållet av explicita, lesbiska sexscener. På så vis marknadsfördes Blå är den Varmaste Färgen (den svenska titeln) som lesbisk exploitation.

Jag skulle kunna tala om filmens ingående berättelse om hur en tjej växer upp genom att axla det komplexa i att vara förälskad i en annan tjej istället för en kille, men mitt bestående intryck var och är fortfarande det fotografiska fokuset på framför allt Adèles mun. La vie d’Adèle är en kavalkad av fascination vid oral erotik. Munfetishism på en nivå jag aldrig tidigare skådat. Får jag mynta begreppet ”munsploitation”?

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt


En mer ingående recension av La vie d’Adèle / Blue is the Warmest Color (2013) som jag skrev 12 november 2013 i samband med Stockholm Filmfestival kan du läsa här.

One-Eyed Jacks (1961) eller: Vågorna bortom Rio

36-årige Marlon Brando både regisserar och spelar huvudrollen  i One-Eyed Jacks. Det är sällan jag överraskas av en western eller golvas av ett drama, men här lyckas Brando tillsammans med Karl Malden göra både ock.

Karl Malden spelar forne vännen, numera motståndaren, med namnet ”Dad” – som ett brännjärn från ovan för att väcka Brandos kreativa glöd (om du kan Brandos destruktiva relation till sin agande alkoholistfar).  Westerngengren må vara mäktig, men här får nästan till och med Shakespeare se upp. 

Efter ett bankrån i Mexiko tar Dad Longworth chansen att själv sticka med alla pengar genom att lämna sin partner Rio i sticket. Några år senare, efter avtjänat fängelsestraff är Rio ute efter hämnd, och han hittar Dad Longworth som sheriff i en liten by…

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


One-Eyed Jacks är verkligen en western olik någon annan western. Vissa skulle kalla det en film-noir förklädd till western. Jag ser framför allt ett tidlöst drama framför mig, av närapå HamletMacBeth/Othello-tunga mått. Western är sällan mer något annat än vad det är western. Du får svårt att se förbi genreförväntningarna och dess kitsch – men här är det verkligen så. Det känns så episkt, men One-Eyed Jacks är ju inte episk? Den gör ett dramaturgiskt intressant tidshopp på fem år visserligen, men det är fem år och inte femhundra.

Men huvudrollerna Karl Malden och Marlon Brando – gamla vänner från Brandos stora genombrottsfilmer A Streetcar Named Desire / Linje Lusta (1951) och On the Waterfront / Storstadshamn (1954), spelar upp deras roller som komplexa gudar. Se Karl Maldens ögonspråk, hur det säger en hel historia på ett ögonblick! Hur Marlon Brandos kokande, explosiva, frenetiska utstrålning på samma vis som han gör energiska utfall inom filmen, välter hela filmen på ända. Rio är en otämjbar vildhäst i aktion, som inte skyr en droppe svett eller blod för att göra det äkta. Du må kanske inte gilla honom från början och det blir ärligt talat inte lättare efter tid heller, men Brando och karaktären gör en tour-de-force för att förtjäna dina sympatier.

One-Eyed Jacks är – även om Brando själv inte höll med, ett nyanserat karaktärsdrama mellan två komplexa tjurhuvuden – envisa som klippor. En drygt två timmar lång duell byggt på substans framför stil. Jag är inte förvånad att Stanley Kubrick var intresserad av att regissera denna i början av hans stigande karriär, med Brando som kreativ kompanjon. Nu tog istället Brando över filmen själv och gjorde det till hans första, sista och enda film som regissör.

Så var det det där med det episka. Brando var visserligen färsk regissör men främst lika egensinnig bakom som framför kameran. Han spelade in sex gånger så mycket film som en vanlig produktion. Hans version av filmen klockade in på nästan 300 minuter – fem timmar, men Paramount bromsade honom och såg till att filmen blev dom  140 minuter vi nu har tillgängliga. Slutet skiljde sig åt och jag kan se hur fantastisk Brandos version hade kunnat varit där, men allt det jag faktiskt sett är nära nog så fantastiskt.

Det finns en nyckel som gör filmen till något mer än bara en shakespearevärdig western, ett tidlöst drama eller en höjdpunkt i Brandos legendariska filmkarriär; dom stora vågorna som omringar filmens spelplats. Brando väntade i hela dagar för att i scen efter scen få vågornas ursinniga kraft att leverera som kuliss till filmens vida scener. Han satt så länge som sex timmar med hela filmteamet otåligt väntandes bakom honom för att få rätt sorts vågor. Liksom karaktären han spelade så väntade han vid vågorna. Väntar och väntar.

Nog för att han var Brando, men inte ens Brando fick göra så utan att förvänta sig trubbel. Filmen tog över två år att göra och Paramount var på väg att skrota projektet. Marlon erbjöd då Universal att gå in som medfinansiär på villkor att han spelade in sex filmer med dem. Sex filmer! Ingen av dessa sex filmer blev någon finansiell succé och Brandos intresse för skådespeleri hade då börjat sina. Han satsade allt i stunden. Levde ut den. Denna extrema uppoffring och detta väldiga tålamod för dessa vågor får till och med Kubrick att framstå som tidseffektiv. Men dessa vågor sedan… där har du det episka. Allt koncentrerat i en kuliss av vågande hav. Mann har sina djupblåa natthimmel. Brando har sina vågor.

Det är kärleken för det kreativa som fångar den där ack så bärande bakgrunden och det lyfter förgrunden – det konkreta, ovan molnen. Jag blir rörd, tacksam och kreativt kär i Brandos vilja varje gång jag tänker på att han stod på sig i alla dessa timmar, dagar och år för vågornas skull.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

Moonlight (2016) eller: Förortssaga med Terrence Malick-ögon

Microrecensioner-headermoonlight-poster-lg

Ett amerikanskt, åttafaldigt oscarsnominerat uppväxtdrama i förortsmiljö som är genuint välbalanserat och det känns.

Ett porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder. Chiron växer upp i ett tufft område utanför Miami och kämpar för att finna sin plats i världen.

Filmen skildrar en tyst pojkes inre så det når fram till mig känslomässigt och inte bara i teorin, vilket är en konst. Filmen visar rent ut sagt musikalisk harmoni i alla beståndsdelarna och drar fram tysta – alltså subtilt rörande kvaliteter, som för tankarna till Terrence Malicks (Days of Heaven, The Tree of Life, To the Wonder) originella touch. Det är lite Badlands light över det här.

Jag tar framför allt med mig den förbisedda briljansen i att berätta en stor livsberättelse i tre mycket koncisa akter som lyfter fram kärnan och undviker utfyllnad. Jag känner verkligen ingen utspäddhet. Ingen vilja att göra historien mastigare än den behöver vara. Det är en film du bara ska se, så enkelt är det. Moonlight sviker mig inte på någon punkt.

39tumblr_od5otvi6ec1qjv3x8o1_1280mahershala-ali-moonlight

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Moonlight hade premiär den 10 februari i Sverige och går nu på utvalda biografer. Ytterligare filmbloggare som skrivit om filmen kan du klicka fram ur denna skara.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Fiffis filmtajm
Snacka om film (podcast)