Genre: Absurt drama, dramedi
Produktionsland: Storbritannien, Irland
Manus: John Rosnosn, Peter Straughan
Regi: Leonard Abrahamson
Längd: 95 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Tess Harper, Hayley Derryberry
Jon är en wannabe-musiker som inser att han tagit sig vatten över huvudet när han hakar på ett excentriskt indieband, lett av det enigmatiske jättehuvudet ”Frank”.
Jag har blivit extremt besatt av Syd Barrett det här året. Grundaren av det visionära bandet Pink Floyd. Galet geni. ”Crazy diamond”, kallad. Jag ser honom i det mesta jag tar mig för att utforska eftersom han ger den inspiration i livet jag alltid söker.
När jag ser den brittiska, (i dagens tid intetsägande ordet så håll i er) verklighetsinspirerade musikfilmen Frank av Lenny Abrahamson (Adam & Paul, What Richard Did) är det inte så mycket karaktärerna jag ser, eller handlingen, utan historien om Syd Barrett fast förklädd i en annan, lite mer disneylandsförpackad kostym.
Vad gäller skildringen överträffar i detta fall dikten verkligheten och det var också dom inblandade förgrundsfigurernas avsikt, med verklighetens ”Frank” i spetsen. Googla honom! En originell konstnär värd den uppmärksamhet han kan få.
Det är med andra ord en film som dansar helt efter min pipa i och med budskapet om att hänge sig åt det kompromisslösa skapandet för att inte förlora sitt ständigt växande hjärta i det ständigt växande konventionssamhället.
Trots det blir filmen mest som ett äggskal runt den kärnan och berör mig mer indirekt snarare än direkt. Jag ser allt filmen står för och förmedlar, men hade jag inte redan haft det bagage som jag har hade den inte nått ända fram – tror jag. Den skrapar mer på ytan än att verkligen dyka ner i innebörden av kreativ frihet rent känslomässigt men eftersom det redan ligger i mitt sprudlande intresse hittar jag ändå mycket konstruktivt att grubbla över.
Domhnall Gleeson (About Time, Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II, Star Wars: Episode VII) som spelar filmens huvudkaraktär är en kämpande musiker som inte riktigt hittat öppningen där dom hisnande idéerna kommer ut. Han håller sig strukturerad och är mer av en teknisk människa än en kreativ.
Han ser dock en öppning när han får kontakt med titelkaraktären Franks minst sagt experimentiella åskknall till band. Gleesons roll blir därför av förklarliga skäl sällan särskilt omvälvande eller överraskande men givetvis sympatisk. Benämningen ”straight guy” har nog aldrig förr varit mer given om jag säger så.
Frank däremot… En excentrisk artist med gigantiskt huvud av papier maché och kreativitet så oregelbunden att den sticker iväg till platser få ens haft en tanke på att besöka. Han gömmer alltså sin identitet i det där stora huvudet och det är han som för mig blir en underbar, alternativ karikatyr av kreativa galningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Daniel Johnston. Karaktärsarken är talande för sprudlande människor som närmar sig sitt schizofrena genombrott och personliga förfall.
Mycket intressant och inte desto mindre eftersom hans bandmedlemmar alla består av excentriska personligheter. Tyvärr blir dom övriga väldigt bleka och uttryckslösa i jämförelse med Frank – men inte enbart därför, då dom oavsett kunde ha fått lite mer att säga än vad dom fick. I ett lite mer ordinärt sammanhang hade vem som helst av dem stuckit ut, men givetvis sökte dom sig till någon som kunde sätta ribban ännu lite högre för dem.
Maggie Gyllenhaal (Secretary, The Dark Knight, Sherrybaby) spelar en av dessa och hon gör det som alltid mycket bra trots lite utrymme och får till och med titeln ”bandets egen Syd Barrett”. Jag skulle snarare kalla henne för bandets Sadie Mae Glutz, om något.
Frank själv spelas av Michael Fassbender (Shame, 12 Years a Slave, Hunger), som är en av högst ett par få skådespelare som jag håller högst av dagens nu aktiva. Hans rollval är definitivt originellt och också ett ganska passande val då jag alltid beundrat hans högst aktiva och speciella kroppsspråk. Framför allt kul att se honom i… åtminstone någon slags humor.
Filmen är nämligen lite för seriös för att räknas som komedi. Absurd dramedy i ett grått, brittiskt lager skulle jag nog kalla det. Jag minns inte ens om den tog vid i Storbritannien eller USA men rent stämningsmässigt hade den betydligt mer av det förstnämnda.
I och med att Michael Fassbenders ansikte är dolt får han agera desto mer med kroppen och rösten och kommer inte heller upp i den rent känslomässiga klass som han vanligtvis gör, åtminstone inte lika ofta. Prestationen är oavsett klanderfri och även om flera hade kunnat spela hans roll hade nog få eller ens någon gjort det direkt bättre. Jag hoppas han fortsätter ännu mer åt komedihållet i framtiden.
Filmen är som helhet ändå en kreativ knuff att tänka längre vad gäller just kreativitet, men knuffen är ganska långsam, avvaktande och inte så plötslig som den hade kunnat vara. Jag hade önskat lite mer blixtar och dunder. Lärdomen finns dock ändå där; att aldrig styra kreativiteten åt ett håll som enbart handlar om bekräftelse utan behålla riktningen mot den kreativa kärnan i sig.
Kreativitet är i sig betydligt mycket mer intressant kraft än all bekräftelse eller berömmelse i världen och Frank statuerar ett viktigt exempel.
Absurd Cinema 