150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Mitt projekt att presentera dom 150 (200 om jag räknar bubblare) bästa låtarna inom den psykedeliska rockens guldålder under 60-tal och begynnelsen av 70-talet går snabbt in på sin höjdpunkt. Idag serverar jag toppen på isberget. Det här ÄR i mångt och mycket dom 30 allra bästa psykedeliska rocklåtarna som gjorts under musikhistoriens zenit för den psykedeliska musiken – hittills.

Dom bästa av dom bästa artisterna finns representerade och vissa med till och med mer än EN låt, då det är artister som har en så fantastisk katalog att jag inte kunde göra annat än att representera dem med ett par låtar i varje av dom totalt sex spellistorna jag tagit fram och rangordnat.

Dessa produktiva artister är Jimi Hendrix, The 13th Floor Elevators, The Doors, Grateful Dead, The Moody Blues, Pink Floyd, Love och The Beatles. Just därför kan dessa artister ha ett och annat spår som håller samma klass som dom 30 bästa, men likt förbannat återfinns i exempelvis spellistan 31-60 eller 61-90.

Någon gång i helgen tänker jag även börja släppa en spontan 20-i-topp med dom allra bästa låtarna från den psykedeliska rockeran rangordnade, låt för låt, dag för dag. Kanske slänger jag med en liten kommentar eller beröringspunkt till varje låt också. Alla dessa låtar (utom ett episkt stycke som kommer i 31-60) återfinns givetvis i denna Top 30, som är sorterad mer efter känsla och balans, som en helhet.

Så sätt igång och lyssna, spara, följ och dela gärna spellistan/mixtapen med andra! Du hittar knappast bättre musik än det här…

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Under ungefär fyra års tid har jag varit helfrälst i psykedelisk rockmusik och dess besläktade genreinriktningar. Psykedelia i musikform klickar så oerhört fint med mitt brusiga, komplexa och tankspridda huvud.

Denna oerhört fria, flummiga och experimentiella musikscen hade sin storhetstid mellan cirka 1966 fram till 70-talets början och som banade väg för fortsatta musikstilar som hårdrock, metal, punk, space rock och inte minst den proggressiva rocken. Musikstilen som det vidareutvecklade Pink Floyd gjorde till en osannolik kommersiell succé några år efter LSD, zen, meditation, peace and love, flower power, hippies och den kreativa förgrundsfiguren Syd Barretts vildaste dagar var förbi,

Ingen musikstil har jag återkommit till så frekvent som denna. Under denna tid har jag mer och mer konsekvent samlat alla mina favoritlåtar från denna era till en serie spellistor. 50 år efter den psykedeliska rockens tydligaste intåg 1966 med 13th Floor Elevators, The Byrds, Jefferson Airplane, Pink Floyd och kompani, har jag nu äntligen sammanställt dom 150 låtar jag gillar bäst från den musikperiod dom väckte till liv.

Jag tänkte därför under dom kommande fredagarna (jag tror fredagar passar fint) publicera en 30-spårig spellista per vecka genom Spotify. Jag börjar nog från toppen nästa vecka med plats 1-30, fortsätter om två veckor med plats 31-60, vidare till 61-90, 91-120 och slutligen 121-150 när vi kommit till slutet av september och halloweenperioden tar över.

Idag tänkte jag dock ”mjukstarta” med drygt ett 50-tal bubblare som inte riktigt kvalificerade sig för topp 150. Dessa låtar är dock rakt igenom välgjorda, intressanta och vissa är till och med mästerverk. Att dom trots detta inte finns med beror i dessa fall på att dom inte är tydligt psykedeliskt utformade, utan tar formen av mer grundade kärleksutlägg eller enkla popdängor men är gjorda av inflytelserika psychband.

Jag hoppas du tar dig tid och lyssnar på mitt mångåriga kategoriserande av spotifytillgänglig psychrockmusik – så när som på det fenomenala enalbumsbandet Mephistopheles (lyssna särskilt på ”Collections” och ”Vagabond queen”). Det finns oerhört fin musik du helt klart hört men också aldrig tidigare hört, i dessa spellistor. Om du inte gått den psykedeliska rockstigen mångt och länge innan mig förstås.

Så varsågoda. Här är ett femtiotal riktigt, riktigt toppenbra psykedeliska rockdängor som trots allt inte riktigt kom med i toppen. Skriv om du har problem att se eller följa listan så ordnar jag det. Jag är inte helt van vid att dela saker från spotify men jag hoppas det funkar. Förhoppningsvis skriver jag även ut låtarna i textform på topplistan, då den textuella datan klarar sig bättre genom tid och rum än spotifylistor.

The Hitcher (1986)

Genre: Thriller, Terror, Rysare, Mysterium
Produktionsland: USA
Svensk titel: Liftaren
Manus: Eric Red
Regi: Robert Harmon
Längd: 97 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Rutger Hauer, C. Thomas Howell, Jeffrey DeMunn, Jennifer Jason Leigh

The terror starts the moment he stops.

På väg mot San Diego färdas den unge Jim Halsey genom Texas ogästvänliga öken. Regnet piskar ner och och det är mörkt. Jim är trött och uttråkad. När en liftare plötsligt lösgör sig ur dunklet ser han sin chans till lite trevligt sällskap.

För upplevelsens skull rekommenderar jag att läsa denna recension först efter att du sett The Hitcher från 1986.

Med sin ökenmiljö – mäktig och ljuvlig med öppna vyer, mörkertyngda blixtnedslag i ösregn och stekheta dagar, plockar The Hitcher fram USA:s bästa sidor. Passande nog och inte helt oväntat fick manusförfattare Eric Red (som skrev Near Dark och Blue Steel åt Kathryn Bigelow) idén till filmen när han under en lång bildfärd från New York till Austin lyssnade på The Doors atmosfärshymn ”Riders on the Storm”.

Inramningen är väldigt pirrande skön på ett nästan mer 70-talsaktigt vis än 80-tal, men med 80-talets mer action/dramatikdopade ”ta i från tårna”-inslag. Som om Spielbergs mysiga ökenjaktsfilm Duel (1971) genomgått en carpenterskolad nervrenovering skriven av Stephen King och understödd av Cannon Films rejäla skitighet.

Kultskådisen Rutger Hauer (Blade Runner, Sin City, Hobo with a Shotgun) äger i antagonisttitelrollen, definitivt. Skulle jag träffat honom i verkligheten under den tiden hade jag identifierat honom som denna films skrämmande terrorpsykopat, vilket är ett oerhört starkt postulat för en bra rollprestation. Hans ansiktsuttryck bär rovdjurets avvaktande uttryck av sadistisk överlägsenhet när det leker med sitt byte, redo att låta bytet ge signal för när det är dags att avsluta. En triumfartad skådespelarshow och både karaktärens motiv och utförande delar personligheten av The Joker från Batmans olika universum, är något jag tänker på.

Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight, Dolores Claiborne, Last Exit to Brooklyn) får inte heller glömmas bort i hennes biroll som den avslappnade, ungdomliga ökenservitrisen Nash. Magnetiskt utseende javisst, men hon visar hur självsäkert och avslappnat karaktäriserande plockar fram en karisma som skapar en intressant, levande person utifrån manusets enkla penseldrag. Jag har tidigare aldrig hållit med dem som berömt Leighs utseende, utan jag har nöjt mig med att kalla henne en mycket bra skådespelare som tyvärr glömts bort ganska rejält fram tills nu, i och med hennes stora comeback i The Hateful Eight och kommande roller i både fortsättningen av Twin Peaks och biografin oom presidenten Lyndon B. Johnson. Men hennes nämnda självsäkerhet och karisma i kombination med utseendet här får mig nästan att bli kär.

Nackdelarna med filmen bryr jag mig inte jättemycket om utan kan se förbi för all del tack vare det bra, men det saknades en hel del logik i hur tingen föll sig. Hur hotet kunde dyka upp från ingenstans mitt på öppen ökengata exempelvis. Men sånt har vi köpt i var och varannan film och det är grejen med film, att sånt kan hända där.

Det gjorde istället följdaktligen att jag som tittare länge övervägde teorin att hotet var huvudkaraktärens paranoida, galna inbillning, vilket tillförde något mer till inlevelsen snarare än stukade den. Det är viktigare än realism, plotholes och logik. För kan det inte vara så, att den jagade och jägaren på sätt och vis är samma person?

Oavsett hur det egentligen ligger till är The Hitcher en sådan film som har den oerhörda psykologiska förmågan att göra med liftarna vad Jaws / Hajen (1974) gjorde med hajarna och Psycho (1960) gjorde med duscharna – plantera en paranoia som får dig att tänka efter minst en gång extra för resten av ditt liv, innan du plockar upp en liftare…

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

---

Celebration of The Lizard: Jim Morrison i filmens värld

Ödlan är en symbol som representerar drömmande, hög sinneskänslighet gentemot levnadsmiljön, sökandet efter förändring och förmågan att lämna delar av sitt liv bakom sig för att påbörja nästa steg i livet.

Ödlan blev också en symbol för poeten och sångaren James Douglas Morrison. Jim var ikonisk frontman i det trollbindande, psykedeliska rock/jazz/blues-bandet The Doors på 60-talet och fram tills hans allt för tidiga död vid 27 års ålder, den 3 juli 1971 i Paris.

”This is the end, my only friend, the end
It hurts to set you free
But you’ll never follow me
The end of laughter and soft lies
The end of nights we tried to die
This is the end”

Denne alkoholiserade och spirituelle jesusinkarnation för den moderna erans drömmare benämndes av följare ofta med titeln ”The Lizard King”, då dom poetiska raderna i dikten ”The Celebration of the Lizard King” och låtversionen ”Not to Touch the Earth” skvallrade om en ödlekonung med makten och friheten att åstadkomma vad som helst. För fans blev det en spirituell beskivning av Morrison själv.

”Some outlaws lived by the side of a lake
The minister’s daughter’s in love with the snake
Who lives in a well by the side of the road
Wake up, girl, we’re almost home
[…]
We should see the gates by mornin’
We should be inside the evenin’
[…]
I am the Lizard King
I can do anything”

Eftersom månadens filmspanartema är det fantasifulla ”Det kryper och krälar” ville jag vara fantasifull och oförskämt långsökt fokusera på denne man kallad Jim Morrison, då min förkärlek för The Doors slagit glöd på senare tid.

Utöver att ha svalt album, inspelad poesi, radiodokumentärer, restmaterial och livespelningar med hull och hår så har jag även projicerat ett antal dokumentära och filmrelaterade verk om Jim Morrison och The Doors.

Därför får det här temainlägget bli inledningen på en hyllning till Jim Morrison – ”The Lizard King” genom en liten resumé av vad jag sett av honom i det så kallade rörliga bildmediet. Utan större tidsmässigt mellanrum kommer jag därför publicera inlägg som recenserar följande filmiska produktioner med Jim Morrison i huvudrollen…

HWY: An American Pastoral (kortfilm, 1969)
An American Prayer (poesialbum, 1978)
The Doors (film, 1991)
Final 24: Jim Morrison – ”His Final Hours” (dramadokumentär, 2007)
Classic Albums: The Doors (dokumentär, 2008)
The Doors: When You’re Strange (dokumentär, 2009)

Så håll koll på min blogg för vidare Jim Morrison-läsning dom närmaste timmarna och dagarna!

…

Vill du läsa vad dom övriga filmspanarbloggarna och poddarna har att uttrycka sig på temat ”Det kryper och krälar”? Ja, det vill du. Då kan du följa dessa uppradade länkar till dem:

Jojjenito

Flmr

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

Har du inte sett den (podcast)

Har du inte sett den (blogg)

Fiffis filmtajm

I Jukeboxen: ”The Red Telephone” (Love)

Love. Denna fantastiska grupp hade en kortlivad framgångsperiod på andra halvan av 60-talet, men som satt stora musikaliska avtryck därefter.

Framför allt är albumet Forever Changes (1967) allmänt betraktat som ett bortglömt mästerverk och låten ”The Red Telephone” är bara en av många minst lika bra låtar från denna klassiker.

Jag upptäckte Love för första gången i och med sången ”Seven and Seven is” från albumet Da Capo, samma år. En rivig, speciell låt som jag genast inhandlade vinylsingeln av och efter lite snabb inläsning på gruppen förstod jag att Forever Changes var ett album att rikta öronen på om och om igen.

Slutet av 60-talet var verkligen musikens förlovade tid då musiken verkligen kändes och att gräva fram olyssnade låtskatter från denna tid är något av det vackraste vi kan ägna våra liv åt.

Det psykedeliska soundet från ”The Red Telephone” och hela albumet Forever Changes återupplivar vid varje lyssning den drömska tillvaro som ungdomarnas hippierevolution blivit en bild av. Lantliga USA-miljöer, Woodstock-festivalen, Easy Rider, sorglösa ungdomar i en sårbar ungdom.

Loves sound påminner bland annat om Led Zeppelin och The Doors, till vissa stora delar. Den sistnämnda gruppen hade dessutom Love som uttalad förebild för deras egen musik. Endast Gud vet vad Love hade kunnat uträtta om bara frontmannen Arthur Lee inte hade tappat förståndet av drogerna han tog och sparkade resten av uppsättningen efter framgångarna med Forever Changes.

I filmsammanhang dyker låten upp i Ang Lees passande pärla Taking Woodstock, från 2009. Får du mersmak av tidsåldern låten är hämtad ifrån, eller Woodstockfestivalen i sig, så se den filmen! Den förtjänar mycket mer respekt än vad den fick och är en personlig favorit hos mig.

Framför allt ska du dock lyssna på gruppen Love och drömma dig bort till en tid som nog är verkligare i fantasin än vad den var i verkliga livet, men som jag och många med mig likt förbannat skulle kunna offra en hand för att få uppleva.