Gothic (1986)

Genre: Drama, Gothisk rysare, Skräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Stephen Volk (baserad på skrifter av Lord Byron och Percy Bysshe Shelley)
Regi: Ken Russell
Längd: 87 min
Skådespelare: Gabriel Byrne, Julian Sands, Natasha Richardson, Timothy Spall, Myriam Cyr

En film om hur Mary Shelleys ”Frankenstein” kom till. Full av hallucinationer, sexfantasier och mardrömmar…

Conjure up your deepest, darkest fear… now call that fear to life.

Hos den store poeten Lord Byrons slott övernattar författaren Mary Shelley (odödliggjord genom berättelsen om Frankensteins monster) och hennes älskare, poeten Percy Bysshe Shelley tillsammans med Byrons älskare tillika Marys styvsyster, Claire Claremont och författardoktorn John Polidori. På Byrons initiativ tar det redan maniskt berikade sällskapet kraftfulla droger för att under den regniga natten komma på den allra hemskaste skräcksagan någonsin. Spökhistorierna övergår i sexuella utsvävningar och hysteriska hallucinationer. En visuell resa in i fem kontroversiella gothprofilers mörka inre.

Det är uppfriskande att se en film som inte försöker hålla tillbaka sina maniska sidor utan rider fram med manin som kreativ huvudkraft. Filmen står följdaktligen och faller lite på det dialogmässiga skådespelet, eftersom vanligtvis briljanta namn som Natasha Richardson, Gabriel Byrne och Timothy Spall spelar över å det friskaste, deras maniska sidor trogna. Julian Sands också, värst av dem alla. Han är väl å andra sidan alltid emotionellt krävande till och med när han inte försöker.

Filmen tar sig dock allt mer ju längre in på natten våra karaktärer vistas. Dialog upphör och dom visuella vanföreställningarna tar huvudrollen. Här får brittiske auteuren och rebellen Ken Russells (The Devils, Tommy, The Lair of the White Worm) egendomliga filmberättande skina och gör det bäst just i mörkrets atmosfäriska vrår.

Nattmaror träder fram (Fuselis målning ”Nattmaran” får bokstavligen liv mellan dröm och verklighet), självplågeriet börjar och filmen kan med rätta kallas en väldigt brittisk Suspiria (1977 – läs min recension), då Ken Russells Gothic och Dario Argentos nämnda mästerverk delar ett visuellt, mardrömskt och hysteriskt flöde av karaktärer som lever bäst på att passera rum efter rum med mardrömmar som sipprat in i det vakna tillståndet, utan överflödig, konkretiserande kommunikation i ord.

Vad som börjar som en trevande och träig periodfilm i brittisk, teatral anda men ändå friskt hysterisk, slutar i sällsynt, fin och fantasifull sagostämning som inspirerar mig.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

P&LFF 2013: Ginger & Rosa (2012)

Genre: Ungdomsdrama, Familjedrama, ”Kalla Kriget”-skildring
Regi: Sally Potter
Manus: Sally Potter
Längd: 89 min
Skådespelare: Elle Fanning, Alice Englert, Christina Hendricks, Annette Bening, Alessandro Nivola, Jodhi May, Oliver Milburn, Timothy Spall, Oliver Platt

London, 1962. De två tonårsflickorna Ginger och Rosa är oskiljaktiga. De skolkar ihop och diskuterar religion, politik och frisyrer. Men framför allt drömmer de om ett liv som skiljer sig från deras mammors hemmakära tillvaro. När Kalla Kriget möter den sexuella revolutionen och hotet om ett kärnvapenkrig eskalerar sätts dock deras livslånga vänskap på prov.

Jag såg väldigt mycket fram emot ”Center Piece”-visningen av Ginger & Rosa på Peace & Love Film Festival.

Jag förberedde mig på ett grått, brittiskt perioddrama med starka skådespelare som Elle Fanning, Anette Bening, Timothy Spall, Christina Hendricks, Oliver Platt och så vidare.

Filmen skulle bergis vara kompetent utförd, stabilt berättad och väldigt småputtrande tråktrevlig rakt igenom i sann brittisk periodanda. Elle Fanning hoppades jag dock lite extra på.

Min förutfattade känsla slår sällan fel, men när jag klev ut från biografen och in i den alldeles lagom varma sommarskymningen på Sveatorget efteråt så var jag faktiskt positivt överraskad, på gränsen till skakis.

Filmen var inte alls så där tråklagomt jämn i dramatiken utan gick upp och ner med oväntad turbulens och känslomässigt sting. Konflikterna väckte dessutom till intelligent ifrågasättande av familjelivet och attackerar inte bara från ett håll, utan från så pass många att jag blir lite osäker i mitt tysta självargumenterande.

Filmens regissör, Sally Potter, har gjort starka, prisbelönta filmer som Orlando (1992) och The Tango Lesson (1997). Filmer jag missat men som redan innan jag såg Ginger & Rosa väcker mitt intresse just för det tankeväckande innehållet. Med denna film i ryggen har mitt intresse för hennes filmskapande definitivt inte minskat då Ginger & Rosa har fått ett sämre mottagande.

Överlag verkar Sally Potters filmer inte tilltala den totala publiken baserat på IMDB:s betyg och det brukar ju vara så när man tacklar ämnen som åtminstone var fjärde av oss helst blundar för i hopp om att slippa konfrontera själv.

Elle Fanning – blott 15 år (14 under inspelningen) och egentligen amerikan, spelar den brittiska, kloka och 17 år unga flickan Ginger med en total säkerhet och närvaro in i minsta blickriktning.

Hon har redan övertygat med stora roller i Phoebe in Wonderland (2008), Sofia Coppolas Somewhere (2010), J.J Abrams Sci-Fi-drama Super 8 (2011), Cameron Crowes We Bought a Zoo (2011) och ett inhopp i The Curious Case of Benjamin Button (2008) bland annat.

I Ginger & Rosa gör hon dock sin karriärs starkaste prestation och visar att hon har talang som räcker betydligt längre än att endast vara Dakota Fannings lillasyster. Hon slår också något slags filmrekord i att gråta tårar – bara en sån sak.

Det filmen skildrar är ett högintressant mänskligt beteende och det är där filmen fångar mig som mest. Hur man som en aktivitstiskt lagd person med stort hjärta för att få världen att fungera och leda samhället till ett bättre tillstånd genom att göra sin röst hörd samtidigt inte kan säga ifrån till sina egna närstående, innanför de osynliga väggarna som är ens hem.

Ämnet är högexplosivt dramamaterial i rätt händer och jag tycker att Sally Potter och hennes filmkollegor lyckas göra en mycket stark film på det ämnet. Trots att jag inte upplevt direkt samma saker som Ginger är igenkänningen hög och hårt träffande.

För dig som gillar filmer i ”kalla kriget”-vardagsmiljö, filmer som An Education (2009), Heavenly Creatures (1994) och A Single Man (2009) eller bara vill se ett intelligent skildrande av ungdomliga dilemman, familjesvårigheter och intressanta kvinnliga karaktärer så är Ginger & Rosa ett av senaste årens största utropstecken!

I spåkulan: The Girl

När man talar om trollen. Jag visste inte förens idag att även BBC2 är i tagen med att göra en filmatisering av intrigerna bakom en Hitchcock-inspelning – i detta fall Hitchcocks Psycho-efterföljare, närmare bestämt The Birds (1963). Namnet på denna stora tv-produktion är The Girl och kommer antagligen någon gång vid årsskiftet.

Filmen kommer följa bakom kulisserna på den framgångsrika filmen, som utmynnade i ett stormigt förhållande mellan regissören Alfred Hitchcock och hans huvudroll, Tippi Hedren. Hitchcock sökte en efterträdare till Grace Kelly, som skulle vara ung, blond och ha samma elegans och värdighet. På TV såg han en reklamfilm som dåvarande modellen Tippi Hedren medverkade i och han blev besluten att låta henne provspela med Martin Balsam i diverse scener från hans gamla klassiker med Kelly för att se om hon var vad han sökte. Hon fick huvudrollen i hans nästa psykologiska rysare – The Birds, och hon fick skriva ett mångfilmskontrakt med honom.

Under inspelningen av filmen beskrev Tippi Hedren att han ville styra hur hon framställdes i pressen och hur hon skulle se ut, för att nämna några saker. Hitchcock ska också ha velat närma sig henne sexuellt men Hedren var inte intresserad och ville undvika en monumental skandal. Den klassiska scenen i The Birds, när Hedrens karaktär befinner sig i en telefonkiosk, var likt duschscenen i Psycho en omständig scen som gick så långt att Hedren bröt ihop mellan tagningarna, efter att en konstgjord fågel var nära att träffa hennes öga.

Efter att filmen blivit en succé och Hitch gjort henne till stjärna medverkade hon i ytterligare en film av honom – Marnie (1964), men när hon ville filma med andra regissörer avböjde Hitchcock alla bud och utpressade henne att jobba med honom eller annars skulle hennes karriär vara över. Hedren var dock en kvinna som värderade sin höga moral och tillät sig inte att ägas, vilket resulterade i år av förlorade chanser och en dalande karriär på grund av Hitchcocks kontrollerande.

Alfred Hitchcock kommer spelas av Toby Jones (Harry Potter-filmerna, Tinker Tailor Soldier Spy) och Tippi Hedren i sin tur av Sienna Miller (Factory Girl, Casanova, Interview). Här är den nysläppta, första promobilden…

Jag tycker att Toby Jones (son till kultskådisen Freddie Jones) känns lite fel-castad rent utseendemässigt. Han är absolut en mycket kapabel skådespelare som säkert kan få till karaktären rent känslomässigt, men killen är ju pytteliten och frambringar alltid ett lillemanskomplex i sina karaktärer, medan Hitchcock känns mer lufsig och auktoritär i fysiken. Förra året sades det att Timothy Spall (även han Harry Potter-filmerna, samt även Sweeney Todd) skulle spelat Hitchcock i denna tv-produktion och när jag löste det namnet kändes det som det mest klockrena valet över huvud taget. Bara att bedömma utifrån bilden…

Sienna Miller är dock ett solklart val och dessutom en skådespelerska jag gillar mycket, framförallt för sitt fantastiska porträtt av Edie Sedgwick i den mycket sevärda Factory Girl (2007). Regissör för filmen blir Julian Jarrold, som tidigare gjort bland annat Becoming Jane (2007) och Red Riding 1974 (2009).

Det återstår att se hur pass lyckad också denna Hitchcock-filmatisering blir men om den enligt säker förmodan följer relationen med Tippi under flera år och inte bara under inspelningen av The Birds så tror jag att The Girl kan bli en unik film och inte endast en småskalig konkurrent till Anthony Hopkins kommande Alfred Hitchcock and the making of ‘Psycho’ (och den titeln lär väl inte hålla när de släpper filmen…? Även om det skulle vara en underhållande, bokstavlig titel, haha).

Kolla gärna in denna skickligt klippta trailer för The Birds – en mycket stämningfull sådan som kan locka nya generationer att se den speciella filmen som banade väg för liknande filmer som Hajen och Alien.