Etikettarkiv: Laura Palmer

Twin Peaks Analys & Tolkning #4: As if someone is calling her name

Twin-Peaks-Analys-Tolkning

Jag analyserar och tolkar mönster och symbolik i Twin Peaks och Fire Walk With Me med så få ord som möjligt. Bilder, utdrag ur manus samt andras tolkningar är basis. En serie i obestämt antal inlägg som kommer pågå inför nya säsongen samt eventuellt återkoppla till nya säsongens innehåll.

Övriga delar i serien


Del 4:

As if someone is calling her name

Laura in a somnambular state is half awakened by a noise. She tries
to move her left arm, but it has fallen asleep. She moves it with
her right arm.

SFX: THE NOISE

It sounds as if someone is calling her name.

ON LAURA

She turns to her right to see who it is, then turning back to her left
she discovers ANNIE BLACKBURN lying in bed with her. Annie has blood around her mouth. She tries to raise herself and strains to speak.

ANNIE: My name is Annie. I’ve been with Laura and Dale. The good Dale is in the lodge and he can’t leave. Write it in your diary.

ON LAURA’S DOOR

Her mother calls her name. The sound is distant and mournful.

ON LAURA

Laura looks towards her door then turns back to Annie but she is gone. Filled with fear she looks down and in her hand is Teresa Banks’ ring.

SHE SCREAMS. Again, her attention is drawn to her door and her mother’s distant call. Still holding the ring she gets out of bed and goes to her door and slowly opens it.

It is dark on the other side of the door.

AT THE DOORWAY OF LAURA’S BEDROOM

In the doorway Laura gets a strange feeling in back of her and turns
to look at Mrs. Tremond’s picture. There in the picture is Laura
(herself) in the doorway looking back into the darkened rooms where Mrs. Tremond and her grandson were.

[…]

She wakes up from her dream. Trying to clear her head. Looks at the
photo and nothing is there — looks like the day before. She looks in her hand and the ring is gone.

Laura gets out of bed and goes to Mrs. Tremond’s picture hanging on
the wall. She stares at it. She slowly takes it off the wall and places it in the trash. Trembling she does two lines of cocaine.

(från manuset till Fire Walk With Me, 1991)


Frågor:

  1. I Lauras dröm vacklar hon kring vad hon ska göra med ringen. När hon håller ringen i hennes hand ser vi henne fastna i en tavla, med röda draperier som skymtar bakom hennes rygg. Trolig symbolik för vad som händer om hon tar emot ringen. Vi vet att det är Teresa Banks ring och att hon dog, så ringen och tavlan är en logisk symbol för Lauras dödsdom. Är drömmen som helhet symbolik även för vad som händer henne om hon tar emot ringen? Att hennes dödsdom innebär att hon kommer fastna i den andra världen – The Red Room? I och med att vi vet att The Red Room inte endast är en symbol för ”livet efter döden” bör inte teorin vara helt långsökt?
  2. När hon vaknar upp har hon inte ringen längre. Allt är som vanligt – även tavlan, och hon startar dagen med att sniffa kokain. Livet fortsätter. Är detta parallell symbolik för vad som händer om hon inte tar ringen? Långsökt och desto mer irrelevant teori kan hända, men ändå?
  3. I slutet av Fire Walk With Me tar Laura emot ringen. Hon skriver sitt eget slut. BOB dödar henne och vi ser henne tillsammans med Dale Cooper i The Red Room. Hur hade Lauras liv sett ut om hon inte tagit emot ringen?

Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) eller: It’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Detta är en recension ursprungligen hämtad från topplistan över årets bästa filmer 1992 (från mars 2016), där Fire Walk With Me var, är och förblir otvivelaktig 1:a. Den får stå på egna ben som uppvärmning inför kommande säsongen av Twin Peaks senare i vår (21 maj 2017).


När Twin Peaks lades ner gjorde David Lynch sin egen uppföljare – egentligen en prolog om Laura Palmers sista dagar i livet, fylld av surrealism på en nivå som Lynch inte visat sedan begynnelsen av hans karriär. Filmen blev ett kommersiellt fiasko och sågades av både publik och kritiker, men har decennier senare fått sin upprättelse som en av tidernas mest underskattade filmer. Här är en av mina recensioner av Fire Walk With Me.

Twin Peaks är en liten stad på gränsen till Kanada. En ung prostituerad – Teresa Banks, hittas mördad. FBI kopplas in och agent Chet Desmond får hand om fallet. Ledtrådar till gåtans lösning dyker upp på de mest oväntade och överraskande sätt. När Desmond mystiskt försvinner kopplas specialagent Dale Cooper in. Samtidigt dras en annan ung flicka, high school-eleven Laura Palmer in i en tillvaro med sex och droger i en allt större omfattning. En epilogisk prolog till den kultförklarade tv-serien.

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt


Läs mina övriga recensioner av Twin Peaks här:

Och mina övriga recensioner av David Lynchs filmer här:


Årets bästa filmer 1992

Här listar jag alla dom bästa filmerna från året 1992. Listan kommer uppdateras med tiden, vartefter jag ser någon ny film som förtjänar sin plats åtminstone bland dom 15 höjdarfilmerna.

En översiktskoll på ”topp 15” visar att det förekommer en skaplig genrebredd, men endast tre filmer kan räknas in i kategorin ”komedi” – och då får jag tumma in dem eftersom dom snarare är splatterslapstickbaserad, svart respektive absurd komedi. Du märker nog vilka det är. Ingen svensk film kvalar in på listan utan då får du leta dig ner till bubblarna, där relativt starka Änglagård finns med, samt Lotta på Bråkmakargatan.

thebodyguard050112

Musikaler kan vi bara glömma, bortsett från Aladdin och The Muppets Christmas Carol, bland bubblarna. Eller där ljög jag, för Tom and Jerry: The Movie kvalar in på topplistan och den har flera sångögonblick. Inte heller någon egentlig form av romantik finns med i toppen. Det mest romantiskt bultande inslaget finner du nog förmodligen på förstaplatsen, men självklart i olycklig form.

Ska jag se något form av generellt mönster i vilka filmer jag särskilt gillar från 1992, är det nog annalkande undergång. Faktum är att dom känslorna färgar kanske samtliga filmer på topplistan utom möjligen just Tom & Jerry: The Movie. Vilket är komiskt med tanke på hur våldsamma originalkortfilmerna var som filmen byggt vidare på.

wayne-s-world-1992-04-g

Ska jag sammanfatta utbudet 1992 känns det som ett relativt starkt år, med en jämn skörd under större delen av fältet. Toppkandidaterna hos en majoritet filmnördar består nog inte av mer än kanske en endaste ynka film som dom flesta på jorden kan enas om är en topptitel detta år.  Denna film blev genombrottet för en man som i samma veva totalsågade en av mina favoritfilmer från samma år med orden;

I’m not ragging on other people, but after I saw Twin Peaks: Fire Walk with Me at Cannes, David Lynch has disappeared so far up his own ass that I have no desire to watch another David Lynch film until I hear something different. And you know, I loved him. I loved him” (Quentin Tarantino Interviews, p. 48)

Och detta kommer alltså från Quentin Tarantino, som enligt flera är själva essensen av en filmskapare som befinner sig ”far up his own ass”. Inget fel med det dock, enligt mig, då det kan hända intressanta saker där uppe. Hellre befinna sig långt upp i sitt eget arsle än i någon annans. Med dom orden avslutar jag summeringen av 1992 och låter listandet få säga sitt…


 

Inte sett, men har potential att gillas:

To Catch a Killer, Husbands and Wives, Glengarry Glen Ross, Malcolm X, Lorenzo’s Oil, Hard Boiled, Den Goda Viljan, Jennifer 8, Romper Stomper, Bitter Moon, A River Runs Through It, Orlando, Singles, L’Amant, Ruby


Inte ens nära: 

Sleepwalkers, Universal Soldier, Honey I Blew Up the Kid, Jönssonligan & Den Svarta Diamanten, 3 Ninjas, Cliffhanger, The Might Ducks, Bodyguard, The Jacksons: An American Dream, The Three Musketeers, Sister Act, Min Store Tjocke Far, Forever Young, Honeymoon in Vegas


Nästan där:

The Muppet Christmas Carol, The Hand That Rocks The Cradle, Home Alone 2: Lost in New York, Supercop, Wayne’s World, Alien 3, Aladdin, The Last of the Mohicans, The Crying Game, Lotta på Bråkmakargatan, Benny’s Video, Candyman, Änglagård, The Living End


 

15. Dead Alive / Braindead

Dead Alive Braindead

Genre: Splatterkomedi, Äventyr

Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.

Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.

Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbel när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör enda in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap!

3 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
– Foto
– Musik
———-
13 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

14. The Player

the-player

Genre: Drama, Svart komedi

Ska jag vara ärlig så är min upplevelse av den här filmen lite luddig, från en knapp handfull år tillbaka. Regilegenden i skymundan, Robert Altman (The Long Goodbye, McCabe & Mrs Miller, Short Cuts), har kokat ihop en filmbranschkritisk örfil och slängkyss till Hollywood, som pendlar mellan cynisk satir och noiraktig deckare.

Jag gillar bägge inslagen, men minns att jag blev lite förvirrad när jag hellre ville stå stabilt på en fot istället för att steppa fram och tillbaka utan att veta vilken som var min rätta balanspunkt. Filmen gav mig någon form av ”restless legs”-syndrom och jag var inte riktigt med på takterna då.

Trots det sticker den verkligen ut i filmklimatet och Altman kan elda fram atmosfär exemplariskt ur det mest jordade av grundmaterial. Ytterligare underskattade (eller snarast av Hollywood ratade) Tim Robbins (The Shawshank Redemption, Mystic River, Jacob’s Ladder) är en behållning med filmen. Roligt också med alla små cameos från riktigt hollywoodfolk som spelar sig själva.

– Manus
– Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

13. Army of Darkness

Army of Darkness

Genre: Actionkomedi, Äventyr

Jag gick från att entusiastiskt uppskatta den numera dödströtte filmskaparen Sam Raimis (Spider-Man-trilogin, Oz The Fake and Shameful) första, obskyra Evil Dead-kortfilm, Within the Woods (1978), filmtekniskt inspireras oerhört av genombrottet Evil Dead (1981) och därefter skratta mig lemlös av mästerverket Evil Dead II: Dead by Dawn (1987).

Denna tredje (och fram till i höstas det sista officiella) kapitlet i Evil Dead-legenden fick mig däremot inte lika övertygad första (och faktiskt enda) gången jag såg den. Rent tekniskt och handlingsmässigt är den en utveckling till något ganska häpnadsväckande nytt, för att vara en fortsättning på ”franschisen”. Men det fattas ändå lite hjärta och verklig själv i Army of Darkness, som jag tyckte att dom tidigare filmerna kokade av.  Faktumet att detta kapitel är så pass annorlunda skvallrar ju om att Raimi egentligen ville pröva nya saker, men det är svårt att slita sig från det som varit.

Jag börjar tänka på Evil Dead-fanet Edgar Wrights bättre men ändock ofrånkomligen lite mer deppiga tredje kapitel i hans Cornetto-trilogi, The World’s End (2014).  Äsch, jag får se om den här med lite mer distans och värdera den för vad den är, så kan den kanske stiga hos mig.

3 – Manus
3 – Skådespelare
– Stämning
– Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

12. Tom and Jerry: The Movie

b7d1cc8fd0ab5d7a5048327667540e48

Genre: Äventyr, Animerat

Denna film är ett varmt barndomsminne, som jag härom månaden återigen påmindes om med värme! Jag såg den när jag var i 7-årsåldern ungefär, på TV1000 eller något sånt. Det lustiga var att det var någon bugg i TV-systemet (eller som jag åtminstone då tolkade som ett något opraktiskt val), som gjorde att ungefär första 20 minuterna av filmen var dubbade till både engelska, svenska, danska, norska och finska – samtidigt! Jag fick anstränga mig för att isolera ett av ljudspåren i mitt huvud, och hänga med på färden.

I varje fall gillade jag äventyret som (dom här fullt talande och numera goda vännerna) Tom & Jerry bjöd mig på, tillsammans med flickan Robyn (då lärde jag mig att killar och tjejer kan heta samma sak), som i filmen försöker fly hennes rika, ondskefulla styvföräldrar och hitta hennes riktiga pappa som typ bor i någon stuga ute i dom stora skogarna, långt borta.

Jag minns inte exakt varför han lämnade henne och var hennes mamma tog vägen, men jag minns hur intressant jag tyckte det var att hon blev efterlyst på baksidan av mjölkkartongförpackningar! Och att pengar gör människor onda!

3 – Manus
3 – Röster
– Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

11. Bad Lieutenant

Bad Lieutenant 5

Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalthriller

Jag har bara sett Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan. Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags Travis Bickle-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen mayhemmar sitt inre.

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, nyare version från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Grundhistorien känns mer som Paul Schraders filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) gör, lustigt nog.

4 – Manus
5 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

10. Of Mice and Men

bfi-00m-zat

Genre: Drama

Som dom flesta andra av min generation här i världen, såg jag denna filmatisering (av nobelpristagaren John Steinbecks kortroman) på en lektion i skolan, för att jämföra roman med filmatisering. Nog för att romanen är bättre och i sig suverän, men filmen hinner skildra boken nästan från punkt till pricka. Berättelsen handlar förstås om smarte, gode men obildade George och hans kamrat, den tröge, godtrogne och storväxta Lennie, som efter omständigheterna sorglöst strövar omkring i USA under den stora depressionen, för att arbeta och få levebröd för dagen.

Även om John Malkovich (In the Line of Fire, Con Air, The Killing Fields) spelar över markant, fungerar ändå filmatiseringen bra och det är för det jag värderar den så pass högt. Gary Sinise (Forest Gump, Apollo 13, CSI: New York) spelar för övrigt George och har själv regisserat filmen.

5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

9. The Iceman Tapes: Conversations with a Killer

091208012006504585017272_zps145ed3fa

Genre: Dokumentär, Kriminaldokumentär

Det var länge sedan nu som jag brände igenom HBO:s TV-dokumentärer som i själva verket är rena intervjusamtal, med den väldige, ökände – och av den under världen anlitade yrkesmördaren, Richard ”Iceman” Kuklinski.

Han påstår själv att han dödat någonstans uppåt 250 personer under sin över flera decennier omspännande karriär. Detta gjorde han samtidigt som han hade ett lyckligt äktenskap med sin ovetande fru, som han uppfostrade två döttrar och en son tillsammans med. Familjen och grannarna trodde hela tiden att han var en framgångrik affärsman, vilket han på sätt och vis var, men inte med den typen av affärer dom ville föreställa sig. Smeknamnet ”Iceman” fick han genom ett av hans favoritmetoder, att frysa ner sina offer för att dölja bevisen kopplade till honom.

Det kom en fiktionsbaserad film om honom för ett par år sedan, med suveränen Michael Shannon (Take Shelter, Man of Steel) i huvudrollen. Det är ingen kanonfilm Shannon till trots, utan TV-dokumentärerna är bra mycket mer rafflande.

4 – Ämne
– Berättargrepp
2 – Visuell stil
– Stämning
———-
13 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

8. Pet Sematary II

pet_sematary2_9

Genre: Rysare

Vad sjutton gör den sunkiga uppföljaren till Stephen King-baserade filmen Jurtjyrkogården här, undrar du kanske? Tillåt mig recitera vad jag själv skrev, i mitt inlägg Top 5: Filmögonblick som SKRÄMDE SKITEN ur mig, från 2012;

”När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2, Ghostbusters, Handen som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.

En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.

Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.

När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.”

Sedan jag skrev det här har jag sett om filmen åtminstone en enstaka gång och faktiskt är det en av dom där få barndomsfilmerna som fortfarande levererar (på rent traumatisk atmosfär och djävulskap).

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

7. A Few Good Men

a-few-good-men-kevin-bacon-tom-cruise

Genre: Rättsligt drama

Aaron Sorkin (The West Wing, The Social Network, Moneyball) är tillsammans med Woody Allen och Quentin Tarantino dom i särklass största manusförfattarna i dagens filmvärld. Detta är Sorkins debutmanus och han presenterar sina signum väl, med intensivt intellektuella och engagerade dialoger från drivna karaktärer i kostymer med avslappnade kostymplagg. Tom Cruise och Jack Nicholson går öga mot öga i en klassisk rättsprocess där den ena påstår att den andre ”can’t handle the truth!”

Sorkins manus får fin hantering av då väldigt hete, numera totalt undanskuffade regissören (och skådespelaren) Rob Reiner, med finfina, ganska skilda filmer som Shis is Spinal Tap (1984), Stand By Me (1986), The Princess Bride (1987), When Harry met Sally (1989) och Misery (1990) bakom sig.

A Few Good Men är en mysigt allvarlig, pjäsbetonad kvalitetsfilm där det är en välkalibrerad ensemble som levererar manuset, istället för ett manus som levererar stjärnor. Det är framför allt trevligt att se stjärnan Cruise i den karaktär han spelar. Han var verkligen på gång i dramakretsarna här, med Born on the 4th of July (1989) i ryggen. Efter millenieskiftet har han ju uppenbarligen förpassat sig och/eller förpassats till actionbetonade, svettiga roller där han får springa.

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

6. Batman Returns

10

Genre: Saga, Action, Superhjältefilm

”Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.”

Läs hela min utförliga recension från 2012 här.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
– Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

5. Raising Cain

raising-cain (1)

Genre: Psykologisk thriller, Mysterium

Brian De Palma är en filmskapare jag först inte förstod mig på. Ingen av hans stora filmer (Carrie, Scarface, The Untouchables, Mission Impossible) var särskilt märkvärdiga utan var överexponerade snackisar och luftslott, tyckte jag. Liknelsen vid ”kejsarens nya kläder” var vid den tiden gångbar för mig och De Palma var en av få jag ville använda liknelsen på.

Sedan körde filmpodden Movie Geeks United en väldigt engagerad dokumentär/filmanalysserie kring några av Brian De Palmas filmer, men knappt ingen av dessa var hans ”stora”. I takt med att jag lyssnade på denna podcastserie upptäckte jag den riktige De Palma. Den besatta, intelligenta filmnörden som inte ville något annat än att göra sina egna filmer. Många likheter med Quentin Tarantino innan Tarantino föddes, som att döma av den sistnämndas filmer influerades stort av De Palma; Alla perversioner, våldet, filmhistorierefererandet, den rörliga kameran, dom långa tagningarna, den kluvna bilden, m.m, m.m.

Raising Cain är inte min favorit av De Palma, men det är en galen film som leker med mediet på alla möjliga sätt. Hitchcockreferenserna och känslan är som alltid påtaglig, men här drar De Palma ner Alfred Hitchcock i helvetet och tillbaka. Underskattade skådespelaren John Lithgow har lekstuga i rollen som en barnpsykolog med en del personliga problem. ”Lekstuga” är ett bra ord att beskriva Raising Cain med, för De Palma har nog aldrig varit på så mycket lekhumör som här – och då är han en av dom mest lekfulla regissörerna jag vet.

Han kom själv på filmidén genom att leka med tanken på att försätta en spänningsfilm på en lekplats. Varianter på ordet ”lek” återkommer ständigt i beskrivningen av den här filmen. Han var dock orolig över att filmen skulle ses som ett steg tillbaka i hans karriär, då han återbesökte gammalt spänningsterritorium. Och jag tror att det krävs en inblick i De Palmas – och Hitchocks, tidigare filmer för att verkligen ta till sig denna underskattade film.

4 – Manus
– Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

4. Unforgiven

20110924-124641

Genre: Western, Drama

Bakom filmens ganska mjäkigt inplacerade feelgoodhumor döljer sig en berättelse av mytologiska mått, om en pensionerad, hjärtlös, sadistisk yrkesmördare vid namn Bill Munny – en karaktär långt ifrån dom distanserade prisjägarna Clint Eastwood tidigare gjort ikoniska i sina tidigare westernfilmer. Men när favoritskådespelaren Clintan själv regisserade sin avskedsföreställning till den genre som gjort honom till den han är, ville han en gång för alla visa hur den verkliga western var. Allt annat än den ärofyllda och glamorösa period John Ford, John Wayne och kompani diktade upp.

Huvudkaraktären här hakar på sadeln en sista gång – med tvivel över sina två barn och sin risiga ålder, för att hämnas ett blodigt övergrepp på några prostituterade. Ett övergrepp så bestialiskt att inte ens sadisten Bill Munnys stenhårda hjärta kan lämnas oberört.

Veteranerna Morgan Freeman och framför allt Gene Hackman lyfter filmen med oerhört välspelade biroller som en svart yrkespartner till Munny samt en högmodigt uppsvullen sheriff, som vägrar skipa rättvisa åt dom prostituerade kvinnorna i ”hans” samhälle. Uppgörelsen ligger som en blodröd rand över himmelen och inväntar dem alla.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
– Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

3. Reservoir Dogs

Reservoir Dogs 2

Genre: Drama, Heistrulle 

Quentin Tarantinos första avtryck i filmhistorien kom genom detta dialogsprutande tortyrkammarspel, levererat av karaktärer frampepprade av en kulspruta vi inte riktigt sett maken till varken förr eller senare. Kulsprutan är inte Djangos monstermuskedunder från Sergio Corbuccis westernfilm med samma namn, utan denna kulspruta är Quentin Tarantino själv, som med ett maniskt savantintresse för film inte ser någon anledning att spara på krutet. Och jag kan tacka filmgudarna för att han inte gjort det sedan dess heller, då Tarantino gett mig några av mina allra finaste filmtrippar.

Reservoir Dogs var liksom Pulp Fiction, Jackie Brown och Kill Bill Vol. 1 & 2 en film som jag behövde återse några gånger innan den verkligen träffade mig. Och satan vilka märken den lämnade.

5 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

2. Kometen Kommer

Kometen kommer 001

Genre: Drama, Animerat

Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt, där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantsasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det.

Det visuella är trots den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!

Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången med den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.

5 – Manus
– Röster
5 – Stämning
– Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

1. Twin Peaks: Fire Walk With Me

FWWM 1

Genre: Mysterium, Psykologisk thriller

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

4 – Manus
5 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
5 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYD


 

Läs nu även hur övriga filmspanare har rangordnat vilka dom tycker är dom bästa filmerna från 1992. Är det någon mer som uppskattar Fire Walk With Me, mumintroll, barnpsykologer och störda psykpappor som skrämmer skiten ur små pojkar?

Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm

Filmitch

Twin Peaks: Uppsnack inför nya säsongen #1

Twin-Peaks-Nyheter-headerTwin-Peaks-spoilers-header

I  denna följetong kommer jag reflektera kring rykten och nyheter inför den kommande säsong 3 av Twin Peaks, som kommer 2017. Jag avslöjar inte eventuellt läckta intriger i den kommande säsongen – så kallade spoilertunga rykten, utan kommer enbart reflektera kring sådant som avhoppade skådespelare från säsong 1-2, recastade (utbytta) skådespelare samt skådespelare som ryktas medverka i kommande säsongen, när ryktena anses troliga. Jag reflekterar även kring vad jag gissar att säsong 3 kan komma att skildra, helt och hållet spekulerat ur huvudet och inte genom någon form av läckta manusuppgifter eller liknande.

Jag kommer INTE spoila säsong 3 eller förstöra något avgörande för själva händelseutvecklingen i säsong 3, av den kalibern att du som läsare när du ser säsong 3 kommer veta saker som ännu inte hänt. Det här är officiell information, nyheter och reflektioner kring rykten som inte skadar den kommande upplevelsen. Vi vet inte mycket officiellt om säsong 3 eftersom det är så David Lynch, Mark Frost och Showtime har kommit överens om att sköta produktionens gång. Jag fokuserar på det som är värt att veta för att hålla dig uppdaterad och som kan bygga upp peppen, men inte sabba upplevelsen av dom nya avsnitten. Sådant jag själv skulle föredra att läsa, på en svenskspråkig blogg med Twin Peaks-fokus.

 


Detta har hänt sedan nyheten kom att TV-serien återvänder:


 

Det kommer komma en fortsättning av Twin Peaks (1990-1991). Detta hintade David Lynch och Mark Frost först på deras vardera twitter-konton simultant den 3 oktober 2014, varpå spekulationerna rullade igång i pressen. Den 6 oktober 2014 avslöjade dom sedan tillsammans på Twitter att det kommer en fortsättning, efter decennier av spekulationer och begär från dom trogna fansen och nördarna. Tidigare rykten om en potentiell fortsättning har avslagits bestämt av Lynch trots en emellanåt mer positiv inställning från Frost.

514x443xdavid-lynch-mark-frost-tweet.png.pagespeed.ic.ieYOCCz9kN


David Lynch och Mark Frost skriver manusen till samtliga avsnitt som spelas in.


David Lynch kommer regissera samtliga avsnitt.


Fortsättningen kommer produceras av och sändas på amerikanska kabelkanalen Showtime, som i och med deras lanserade streamingtjänst troligen även kommer kunna ses genom nätet om du är prenumerantkund. Förhoppningsvis parallellt med att det premiärsänds på kabel-TV.


Den enda skådespelaren som officiellt bekräftats som castad för serien är Kyle MacLachlan, som spelade huvudkaraktären Dale Cooper i originalserien. Han bekräftades officiellt av Showtimes nytillträdda president tillika CEO, David Nevins, på Showtimes traditionsenliga årspresentation, den 12 januari 2015.

600x314xdavid-nevins-kyle-maclachlan-showtime-tca-2015-785x411.jpg.pagespeed.ic.TPPT98iOkj


Mer framträdande eller på andra sätt viktiga karaktärer som medverkat i Twin Peaks och/eller Fire Walk With Me (1992), vars skådespelare tyvärr har avlidit sedan dom medverkade är; Hank Worden (Elderly Room Service Waiter) som avled 1992 (91 år), Frank Silva (BOB) som avled 1995 (45 år), Jack Nance (Pete Martell) som avled 1996 (53 år), Don S Davis (Major Briggs) som avled 2008 (65 år), Frances Bay som avled 2011 (92 år), Catherine E Coulson (Log Lady) som avled 2015 (71 år), David Bowie (Phillip Jeffries) som avled 2016 (69 år).


Det har från början bekräftats att det funnits manus för 9 avsnitt. Efter en uppmärksammad konflikt mellan David Lynch och Showtime som pågick i början av 2015 har det sagts att åtminstone 18 avsnitt ska produceras. Sedan dess har antalet avsnitt varit ovisst (minst 12 avsnitt har nämnts från säkra källor), då Showtime lämnat över första makten till Lynch och Frost om hur många avsnitt som ska göras då det är dom som skriver manusen.


Inspelningen har påbörjats sedan september 2015 och pågår nu, på olika inspelningsplatser. Showtimes president tillika CEO:n David Nevins uppger i nuläget (januari 2016) att mer än halva inspelningen är klar. Inspelningen är åter i rullning efter juluppehållet med bas i Los Angeles-området. Inspelningen påbörjades i september 2015 i dom nordliga områdena i staten Washington där originalseren spelades in. Inspelningen kommer återvända dit under våren för vidare inspelning, innan allt material är definitivt färdigfilmat. Inblandade skådespelare, inspelningsteamet och alla inblandade har stränga regler om att inte avslöja skådespelares medverkan eller kritiska detaljer om produktionen.


Duwayne Dunham är anlitad som klippare av serien och verkar klippa delar av avsnitt redan nu, parallellt med inspelningen, tillsammans med Lynch. Dunham klippte pilotavsnittet och avsnitt 2 av originalserien vilka Lynch bägge regisserade. Han fick även förtroendet av Lynch och Frost att regissera avsnitt 1 av originalserien då han hade bra kännedom om ton och tempo tack vare arbetet med piloten. Sedermera regisserade han även avsnitt 18 och 25. Han klippte även Blue Velvet (1986) åt Lynch och har utöver det varit med och klippt Star Wars: Episode VI – Return of the Jedi (1983). Så här sade Duwayne Dunham i december 2015:

”I’m working with David right now on Twin Peaks. And it’s a big show. And the great thing is, David is directing all of it and I’m back in the editor’s chair with him. I haven’t done this in 25 years! So, it’s a lot of fun and I’m very appreciative of the opportunity and the chance to work with him.”

Citatkälla: The Brad Dukes Show och Welcome to Twin Peaks


Showtimes president David Nevins har sett cirka 25 minuter lösklippt material från det som hittills spelats in och uttryckte sig så här på TCA Winter Press Tour, den 12 januari 2016:

”I’ve seen 25 minutes of [filmed] scenes. I have not seen entire, assembled episodes — there are no assembled episodes yet — but we got a sort of feel for various characters,”

“It was stupendous … it was incredibly exciting. I don’t want to sit here and over-hype, but it was incredibly exciting. You definitely felt like you were in the hands of a master.”

Citatkälla: Zap2it

in-the-hands-of-a-master-785x441


David Lynchs parhäst Angelo Badalamenti, som gjort musiken till nästan samtliga Lynchs filmer inklusive den magiska musiken i Twin Peaks, har bekräftat att han kommer göra musiken till den nya säsongen och att han skapar nyskriven musik just nu.


Avsnitten spelas in digitalt och inte på film, till skillnad från säsong 1 och 2 samt efterföljande långfilmen Fire Walk With Me.

David Lynch gjorde flera uttalanden i samband med att hans senaste långfilm Inland Empire (2006) hade release, att han aldrig mer kommer filma analogt utan fortsättningsvis kommer fokusera på mer digitala kameror (Inland Empire spelades in med miniDV-kameror av lågbudgetformat).

En tid efter att Twin Peaks comeback lanserades i oktober 2014 kom dock uttalanden från Lynch själv som hintade om att han kunde tänka sig att spela in fortsättningen av Twin Peaks med klassisk filmkamerateknik (35 mm film), precis som säsong 1 och 2 filmades och som var uppseendeväckande på den tiden då filmteknik var en lyx för TV-mediet (vars standard var VHS-kamerainspelning och film av budgetvarianten 16mm). Med film kunde han dock lättare arbeta fram den filmiska stil han är van vid som filmskapare samt filtrera fram den ”varmgula” look han var ute efter att fånga Twin Peaks miljöer med.

David-Lynch-filming-Twin-Peaks-850x560

När Lynch under 2013 restaurerade originalserien, den efterföljande långfilmen samt dom bortklippta scenerna från filmen blev han åter förälskad i det han gillade med att spela in på analoga filmrullar och spekulationer kom om möjligheten att spela in säsong 3 av TV-serien på film. Tidigt 2015 kom dock beskedet från honom att TV-serien kommer spelas in med digital teknik (som både TV-branschen och filmbranschen under 2000-talet vant sig vid), dels då film skulle bli för krävande för produktionen men framför allt då han ansåg det omotiverat att spela in TV-serien på film när den ändå inte sänds genom en filmprojektor.

Så här sade han på en exklusiv, stängd Q&A  för filmstudenter från Marharishi University of Management våren 2015, på frågan om han kunde tänka sig att spela in Twin Peaks med filmkameror istället för digital teknik:

“No, no, no. It would be ridiculous. It’s all gonna end up on TV anyway. So many things get lost from celluloid to the final…whatever your showing on.”

Citatkälla: Twin Peaks Fans

I samma veva kom Lynch i konflikt med Showtime angående produktionens genomförande, men trots att den konflikten löste sig och TV-serien åter gick i rullning har jag inte sett några indikationer på att avsnitten filmas genom filmkameror. Av foton från inspelningen att döma verkar den filmas digitalt.


David Lynch och Mark Frost har begärt total kreativ kontroll över fortsättningen av Twin Peaks vilket dom fick av Showtime när dom kom överens om att göra en fortsättning av Twin Peaks. Showtime har efter visst motstånd och tumult våren 2015 kring gränserna för Lynchs och Frosts kreativa frihet understrukit att fortsättningen av Twin Peaks görs på Lynchs och Frosts villkor.

Konflikten under början av 2015 bestod i att David Lynch och Showtime blev oense kring budgeten för produktionen och produktionens gränser för hur mycket och på vilket sätt innehållet ska spelas in, vilket i förlängningen skulle påverka det kreativa innehållets utformning.

davidlynch-tweets-twinpeaks

Efter att Lynch hotade med att hoppa av produktionen helt (genom att meddela sitt avhopp offentligt på Twitter) förde Showtime diskussioner med honom och drygt en månad senare beviljade Showtime produktionen det budgetstöd som behövdes samt friare hållning kring avsnittens utveckling.


Säsong 3 har fram tills nu saknat sändningsdatum, men i slutet av 2015 kom insideinformation från Showtime om att sändningsåret kommer bli 2017 . I början av 2016, på Showtimes årliga presentation på TCA Winter Press Tour 2016, bekräftade Showtime-presidenten tillika CEO:n David Nevins att Twin Peaks kommer sändas i början av 2017.

Tidigare teasers och uppgifter nämnde detta år, 2016, som sändningsår. Det skulle i så fall varit 25 år sedan Laura Palmers ord ”I’ll see you again in 25 years” sändes inför originalpublikens ögon och öron. Troligheten i 2016 som sändningsår blev sedermera oklart, sedan bland annat David Lynchs och Showtimes produktionskonflikt i början av 2015. Mark Frost uttalade sommaren 2015 att serien kommer 2017, men ingenting var helt klart, vilket verkar vara enligt David Lynch och Mark Frosts önskemål. Skulle säsong 3 sändas 2017 skulle det ändå vara 25 år sedan sequel/prequel-filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992).

Twin Peaks Will See You Again in 25 Years

Oavsett skulle tidsförloppet utanför Twin Peaks universum vara mindre viktigt, då TV-serien utspelade sig under en oklart tid som både nämnts som 1989 och 1990, beroende på vilken källa inom avsnitten och långfilmen du utgår ifrån. Milstolpen 25 år senare är därför upp till tolkning oavsett hur vi vrider och vänder på den. Sista budet ser ut att bli i  början av år 2017, så det är bara att börja markera i kalendern.


I och med att det schemalagts inspelning av scener ända fram till våren 2016 är det osäkert när TV-serien kommer att sändas, då avsnitten även ska klippas och efterbearbetas vilket dom görs parallelt med inspelningen. Då ”tidigt 2017” är det senaste som omnämnts som trolig sändningspremiär är det rimligt att tro att inte ens Showtime vet när avsnitten är färdigklippta och sänds mer exakt, men att dom slutligen låtit Lynch och Frost avgöra hur det ska gå till och när. En teori är att 9 avsnitt kommer sändas våren 2017 och 9 avsnitt kommer sändas hösten 2017, vilket innebär att andra halvan kan färdigställas medan första halvan sänds. Kanske har inte ens allt material spelats in när dom första avsnitten sänds.

Troligen började förvirringen kring sändningsår i och med att Lynch och Frost skrivit 9 avsnitt som klubbats för inspelning, varpå dom därefter fortsatte skriva vidare på nästföljande avsnitt utan någon säkerhet på när slutet är satt (Lynch och Frost skrev även originalserien med intentionen att det är en pågående skildring utan självklart, förutbestämt slut). Någonstans i och med detta kom Showtime och Lynch/Frost i konflikt med varandra då dom hade olika uppfattningar om hur samtliga avsnitt skulle hanteras, spelas in och sändas.

Nu spelas serien in och klipps utan säker vetskap om när sista avsnittet är filmat och klippt, samt när vardera avsnitt börjar och slutar. Kanske finns det inte ens någon säkerhet från Lynch och Frost om hur långa varje avsnitt är, då produktionen hanteras som en väldigt lång långfilm, formmässigt. Än så länge är detta spekulationer vi kanske aldrig helt kommer få svaret på, men det finns sannolikheter i dem.

maxresdefault-46


Vi vet egentligen endast en specifik sak officiellt om vad som kommer skildras i den nya serien och givetvis är det något kryptiskt över saken. Citerat från Mark Frost i en intervju som kom i samband med nyheten om att Twin Peaks kommer tillbaka, om vad åskådarna kommer få se:

”One thing I can guarantee they will see — they will see a cup of coffee fly through a window.”

Breaking News! Twin Peaks får en fortsättning 2016!

Twin Peaks Will See You Again in 25 Years

Ugglorna hann knappt hoa och jag hann inte ens dela med mig av det föregående inlägget om en möjlig fortsättning för Twin Peaks (1990-1991) innan jag möttes av den glädjande och trots det chockartade nyheten i facebookflödet. Twin Peaks återvänder!

TV-serien kommer tillbaka 2016 – 25 år efter dom mytomspunna orden från Laura Palmer. Showtime har fått äran att sända 9 nya avsnitt, skrivna av David Lynch och Mark Frost och regisserade av David Lynch.

Läs mer om vad Mark Frost har att säga om dom planerade avsnitten här, som kommer spelas in nästa år. Här berättar Mark Frost om valet av just Showtime som distributör istället för, låt säga, Netflix eller HBO:

”Showtime was the first and only [network] we spoke to about this. There was a nice sense of continuity there, because Gary Levine, who’s the right-hand man to [Showtime president] David Nevins, was our [creative] representative on the show when we were on ABC. We’ve known Gary a long time. We trust Gary. We like Gary. We had a really great meeting with them. And David [Lynch] really loved the artwork on David [Nevins]‘ office walls. And they loved the show. And that’s how it all came to be.”
– Mark Frost, för TVline

Så jag antar att Showtime kommer TV-sända varje avsnitt vecka för vecka ”old school”, vilket enligt mig känns mer eller mindre perfekt. Nog för att även HBO varit ett passande alternativ för det, men Showtime har alltid funnits till hands och har en tradition att visa projekt i samma anda.

Just möjligheten att ”behöva” sitta och vänta på nästa avsnitt en hel vecka och beroende på kanalmöjligheter beskåda det genom den riktiga televisionen och inte som ett säsongspaket för det streamade nätet är för mig fantastiskt. En följetong som Twin Peaks ska dras ut på och diskuteras.

Twin Peaks Kyle Agent Cooper Tweet

Jag gissar att jag lär återkomma inom kort med mer att säga om Twin Peaks fortsättning och vad den kan bjuda på. Just nu är jag bara berusad av nyheten och som Henke på filmbloggen Fripps Filmrevyer sade; ”Tack! Som Julafton fast det är en vanlig rutten måndagskväll i oktober…”

Hade jag varit den som dansade hade jag dansat mig till sömns inatt. Tjohoo!!

Twin Peaks Thumbs Up