Etikettarkiv: Peace & Love Film Festival

P&LFF 2014: Frank (2014)

Frank_hugeGenre: Absurt drama, dramedi
Produktionsland: Storbritannien, Irland
Manus: John Rosnosn, Peter Straughan
Regi: Leonard Abrahamson
Längd: 95 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Tess Harper, Hayley Derryberry

Jon är en wannabe-musiker som inser att han tagit sig vatten över huvudet när han hakar på ett excentriskt indieband, lett av det enigmatiske jättehuvudet ”Frank”.

Jag har blivit extremt besatt av Syd Barrett det här året. Grundaren av det visionära bandet Pink Floyd. Galet geni. ”Crazy diamond”, kallad. Jag ser honom i det mesta jag tar mig för att utforska eftersom han ger den inspiration i livet jag alltid söker.

När jag ser den brittiska, (i dagens tid intetsägande ordet så håll i er) verklighetsinspirerade musikfilmen Frank av Lenny Abrahamson (Adam & Paul, What Richard Did) är det inte så mycket karaktärerna jag ser, eller handlingen, utan historien om Syd Barrett fast förklädd i en annan, lite mer disneylandsförpackad kostym.

Vad gäller skildringen överträffar i detta fall dikten verkligheten och det var också dom inblandade förgrundsfigurernas avsikt, med verklighetens ”Frank” i spetsen. Googla honom! En originell konstnär värd den uppmärksamhet han kan få.

Det är med andra ord en film som dansar helt efter min pipa i och med budskapet om att hänge sig åt det kompromisslösa skapandet för att inte förlora sitt ständigt växande hjärta i det ständigt växande konventionssamhället.

F_Feb1_0138

Trots det blir filmen mest som ett äggskal runt den kärnan och berör mig mer indirekt snarare än direkt. Jag ser allt filmen står för och förmedlar, men hade jag inte redan haft det bagage som jag har hade den inte nått ända fram – tror jag. Den skrapar mer på ytan än att verkligen dyka ner i innebörden av kreativ frihet rent känslomässigt men eftersom det redan ligger i mitt sprudlande intresse hittar jag ändå mycket konstruktivt att grubbla över.

Domhnall Gleeson (About Time, Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II, Star Wars: Episode VII) som spelar filmens huvudkaraktär är en kämpande musiker som inte riktigt hittat öppningen där dom hisnande idéerna kommer ut. Han håller sig strukturerad och är mer av en teknisk människa än en kreativ.

Han ser dock en öppning när han får kontakt med titelkaraktären Franks minst sagt experimentiella åskknall till band. Gleesons roll blir därför av förklarliga skäl sällan särskilt omvälvande eller överraskande men givetvis sympatisk. Benämningen ”straight guy” har nog aldrig förr varit mer given om jag säger så.

F_Jan28_0197

Frank däremot… En excentrisk artist med gigantiskt huvud av papier maché och kreativitet så oregelbunden att den sticker iväg till platser få ens haft en tanke på att besöka. Han gömmer alltså sin identitet i det där stora huvudet och det är han som för mig blir en underbar, alternativ karikatyr av kreativa galningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Daniel Johnston. Karaktärsarken är talande för sprudlande människor som närmar sig sitt schizofrena genombrott och personliga förfall.

Mycket intressant och inte desto mindre eftersom hans bandmedlemmar alla består av excentriska personligheter. Tyvärr blir dom övriga väldigt bleka och uttryckslösa i jämförelse med Frank – men inte enbart därför, då dom oavsett kunde ha fått lite mer att säga än vad dom fick. I ett lite mer ordinärt sammanhang hade vem som helst av dem stuckit ut, men givetvis sökte dom sig till någon som kunde sätta ribban ännu lite högre för dem.

Maggie Gyllenhaal (Secretary, The Dark Knight, Sherrybaby) spelar en av dessa och hon gör det som alltid mycket bra trots lite utrymme och får till och med titeln ”bandets egen Syd Barrett”. Jag skulle snarare kalla henne för bandets Sadie Mae Glutz, om något.

F_Feb5_0141

Frank själv spelas av Michael Fassbender (Shame, 12 Years a Slave, Hunger), som är en av högst ett par få skådespelare som jag håller högst av dagens nu aktiva. Hans rollval är definitivt originellt och också ett ganska passande val då jag alltid beundrat hans högst aktiva och speciella kroppsspråk. Framför allt kul att se honom i… åtminstone någon slags humor.

Filmen är nämligen lite för seriös för att räknas som komedi. Absurd dramedy i ett grått, brittiskt lager skulle jag nog kalla det. Jag minns inte ens om den tog vid i Storbritannien eller USA men rent stämningsmässigt hade den betydligt mer av det förstnämnda.

I och med att Michael Fassbenders ansikte är dolt får han agera desto mer med kroppen och rösten och kommer inte heller upp i den rent känslomässiga klass som han vanligtvis gör, åtminstone inte lika ofta. Prestationen är oavsett klanderfri och även om flera hade kunnat spela hans roll hade nog få eller ens någon gjort det direkt bättre. Jag hoppas han fortsätter ännu mer åt komedihållet i framtiden.

IMG_6354

Filmen är som helhet ändå en kreativ knuff att tänka längre vad gäller just kreativitet, men knuffen är ganska långsam, avvaktande och inte så plötslig som den hade kunnat vara. Jag hade önskat lite mer blixtar och dunder. Lärdomen finns dock ändå där; att aldrig styra kreativiteten åt ett håll som enbart handlar om bekräftelse utan behålla riktningen mot den kreativa kärnan i sig.

Kreativitet är i sig betydligt mycket mer intressant kraft än all bekräftelse eller berömmelse i världen och Frank statuerar ett viktigt exempel.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Annonser

P&LFF 2014: Ana Ana (2014)

Poster Ana Ana A4 RGB10349894_734644086579867_574570449328844589_nGenre: Dokumentär, Samhällsksildring, Poetisk skildring, Personporträtt
Produktionsland: Holland, Norge, Kanada, Egypten
Manus: Petr Lom, Corinne van Egeraat
Regi: Petr Lom, Corinne van Egeraat, Sarah Ibrahim, Nadine Salib, Wafaa Samir, Sondos Shabayek
Längd: 75 min
Medverkande: Sarah Ibrahim, Nadine Salib, Wafaa Samir, Sondos Shabayek

En dokumentär dikt om fyra kreativa kvinnors liv i Egypten.

Ana Ana (”Jag är jag”, fritt översatt) är en holländsk-norsk-kanadensisk-egyptisk dokumentär som följer fyra unga kvinnor i Egypten genom varsin kamera, i vilken dom uttrycker sina innersta tankar och drömmar i deras personliga vardag.

Den egyptiska revolutionen har just haft sitt genomslag men deras längtan efter frihet är i högsta grad tillbakahållen av samhället dom lever i, ännu ej fri från gamla regler och normer.

Jag träffas omedelbart av dom fyra kvinnornas oerhört talangfulla förmåga att genom poesi förmedla sina livsfunderingar genom både personliga funderingar och ord, avsaknaden av dem såväl som det fantastiska bildspråket. Utan att något hålls tillbaka får jag uppleva en ärlighet som bör tala till varje kämpande person i hela världen med kreativa drömmar – oavsett nationell, klassmässig eller könslig tillhörighet. För att inte tala om hur tidlöst det dom förmedlar är.

wafaafilming

Dokumentären tänjer på konventionerna för det dokumentära berättandet då poesin tar kontrollen i varje moment och blir den förlängda, inre rösten som strävar efter att ge den unga, friare generationen möjlighet att åstadkomma något utifrån dem själva. Utan att hindras, fängslas eller mejas ner av gamla krafter och murar som tycks vara för mäktiga för den åldrande generationen.

Andan brinner genom dom fyra kreatörerna och visualiseras genom ofokuserade vardagsbetraktelser från Egyptens gator och bakgator, vardagsrum och inre rum.

Musiken av Ryûichi Sakamoto (oscarsbelönad redan 1988 för musiken till The Last Emperor) binder samman alla bilder och ett antal ögonblick av ren filmkonst likaså, som den anonyma kvinnan med brudklänningen som sitter fängslad i sin fågelbur och en hel bukett av nycklar ovanför hennes huvud. Metaforen säger en del om vilken ribba dokumentärens skildrande ligger på.

bird

Någon frågade mig om Ana Ana var spännande efter att jag lyriskt gett den min personliga bedömning som festivalens hittills bästa film. Spännande är inte ett ord som passar sammanhanget. Tempot är lågt och tyst, men dokumentärens förmåga att beröra och inspirera åtminstone mig på ett kreativt, intimt sätt är på sin egen nivå.

Konst, poesi och dokumentär kommer ytterst sällan så här nära varandra och så här lyckosamt.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

P&LFF 2014: The Double (2013)

dvojnik-2013-film-plakat10349894_734644086579867_574570449328844589_nGenre: Absurt drama, Psykologiskt drama, Thriller
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Richard Ayoade, Avi Korine (baserad på förlaga av Fjodor Dostojevskij)
Regi: Richard Ayoade
Längd: 93 min
Skådespelare: Jesse Eisenberg, Mia Wasikowska, Chris O’Dowd, Sally Hawkins, Wallace Shawn, Noah Taylor, James Fox, Paddy Considine, Cathy Moriarty, Craig Roberts, Rade Serbedzija, Gemma Chan, Yasmin Paige, Nathalie Cox, Tony Rohr, Phyllis Somerville

Simon James är en medioker men vänlig kontorsarbetare som drivs till vansinne när han upptäcker att han har en dubbelgångare.

Engelske filmskaparen Richard Ayoade står för manus och regi till 2010 års brittiska indiepärla Submarine men utöver musikaler, skådespelande, musikvideos åt Arctic Monkeys och musikdokumentärer ligger han även bakom den engelska kult-miniserien Garth Marengi’s Darkplace (2004).

Förutom briljant visuellt tänkande och en speciell komisk timing får ett av hans signum anses vara sitt skickliga skildrande av ett brett spektra känslor samtidigt. Ayoade är uppvuxen i England av en norsk mor och en nigeriansk far så även Ayoade själv är lite ”all over the place”, positivt menat.

Hans nya film The Double  är faktiskt skriven tillsammans med Avi Korine (Mister Lonely) och delvis producerad av indiekungen Harmony Korine (Spring Breakers, Gummo, Kids). Vi följer en mycket ängslig medarbetare vid namn Simon James på en minst sagt deppig statsförvaltning, där han får konkurrens av sin flitiga och självsäkra motsats – James Simon, som ruskigt nog delar ett identiskt utseende. Den oharmoniska, personliga magnetismen dem emellan är dömd att sätta deras gemensamma framtid på spel, såväl som deras anhörigas.

Double exlusive trailer

Den apokalyptiskt fabrikskokande och ångestosande spelplatsen för tankarna till det forna Sovjet och det är ingen visuell tillfällighet då The Double är starkt inspirerad av Fjodor Dostojevskijs psykologiska kortroman Dubbelgångaren, som i sin tur är starkt influerad av Nikolaj Gogols författarstil.

Det klassiska temat som även är starkt förknippat med Franz Kafka; om den ensamme karaktären som riskerar att imploderas i sin paranoia – omringad av den själviska ignoransen från sin omvärld, utförs engagerande i varje moment och ångesten, skräcken och humorn fungerar i sådan samklang att nog Gogol själv skulle blivit road.

Medarbetaren och dubbelgångaren i The Double spelas av en Jesse Eisenberg (Zombieland, Adventureland, The Squid and the Whale) i absolut högform, som dom flesta minns från oscarsbelönade ”facebook-filmen” The Social Network. Insatsen här är av naturliga skäl mer dynamisk, då han får spela två absoluta motsatser och dessutom agerar mot sig själv.

Han har ett reaktionärt detaljskådespel man sällan får nöjet att uppleva och får mig att tänka på giganter som Peter Sellers, tillfört med en stor nypa ångest. Lika mycket visar träffsäkerheten prov på Ayoades intelligenta regitaktkänsla som verkligen kommer igenom.

THE-DOUBLE--2-Snakes-Teaser-Trailer

Utöver Eisenberg ser vi framför allt australiensiska Mia Wasikowska (Only Lovers Left Alive, Jane Eyre, Stoker) i en liten biroll, som fortsätter göra intressanta filmval efter det avstickande genombrottet med Alice in Wonderland för fyra år sedan även om hon är desto mer endimensionell här jämfört med Eisenbergs karaktär.

Filmens paranoida stämning är suverän och det är för mig givet att Richard Ayoade utöver Hitchcock framför allt har inspirerats av filmskapare som David Lynch (Twin Peaks, Lost Highway, Mulholland Drive) för att skildra den absurda misstänksamheten att omvärlden är mer skruvad än huvudkaraktären, men ständigt behandlar honom som den utstickande.

Filmen kommer nog att jämföras mer med förra årets höjdare Enemy som även den innehåller två identiska karaktärer (där spelade av Jake Gyllenhaal) som motarbetar varandra i en kraftigt förvriden samtid, men för mig ger både den fantastiska estetiken och selektiva ljudarbetet kraftigare vibbar av den kafkanska Eraserhead (1977). Hantverket i The Double är överhängande bättre än Enemy och kan i sina bästa stunder mäta sig med just Lynchs filmkonst.

Om Submarine var en stark entré för Richard Ayoade in i filmvärlden så är det här filmen som tar honom till nästa liga och jag är mycket intresserad av vad han kan leverera härnäst.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Avsnitt 7 av podcasten Popkultur Film: Man of Steel, Mister Lonely, The Internship och Howl

Quad

”Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy!
Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy!
The world is holy! The soul is holy! The skin is holy!
The nose is holy! The tongue and cock and hand
and asshole holy!
Everything is holy! everybody’s holy! everywhere is
holy! everyday is in eternity! Everyman’s an
angel!” – från filmen Howl (2010)

Jonas Strandberg från sidan Popkultur.nu och jag själv tar upp en hel del film i detta avsnitt från förra veckan, så gå in och lyssna eller ladda hem genom denna feed eller varför inte på iTunes.

Jonas ger sitt första utlåtande efter att ha sett Stålmannen-rebooten Man of Steel (2013). Jag rekommenderar den udda filmen Mister Lonely (2007), av auteurfilmskaparen Harmony Korine (Kids, Gummo, Trash Humpers) som nu är aktuell med efterlängtade Spring Breakers. Jonas snackar dessutom om Owen Wilson/Vince Vaughn/Goggle-filmen The Internship (2013).

Jag tipsar också om några filmer man inte får missa under Peace & Love Film Festival, vilket ju inte är lika aktuellt när festivalen är över för i år, men det hindrar er inte från att kolla upp filmerna på egen hand.

I vårat James Franco-tema lämnar vi James Dean för att gå vidare till Allen Ginsberg-skildringen Howl (2010). James Franco spelar Ginsberg och filmen berättar om kalabaliken kring dikten ”Howl”, som ansågs för obscen för att få tryckas i skrift och togs upp i rättegång.

Dikten är revolutionär, nyskapande och glorifierad men kan filmen hålla upp den är frågan?

P&LFF 2013: Ginger & Rosa (2012)

P&LFF-header

GINGER_ROSA_POSTERGenre: Ungdomsdrama, Familjedrama, ”Kalla Kriget”-skildring
Regi: Sally Potter
Manus: Sally Potter
Längd: 89 min
Skådespelare: Elle Fanning, Alice Englert, Christina Hendricks, Annette Bening, Alessandro Nivola, Jodhi May, Oliver Milburn, Timothy Spall, Oliver Platt

London, 1962. De två tonårsflickorna Ginger och Rosa är oskiljaktiga. De skolkar ihop och diskuterar religion, politik och frisyrer. Men framför allt drömmer de om ett liv som skiljer sig från deras mammors hemmakära tillvaro. När Kalla Kriget möter den sexuella revolutionen och hotet om ett kärnvapenkrig eskalerar sätts dock deras livslånga vänskap på prov.

Jag såg väldigt mycket fram emot ”Center Piece”-visningen av Ginger & RosaPeace & Love Film Festival.

Jag förberedde mig på ett grått, brittiskt perioddrama med starka skådespelare som Elle Fanning, Anette Bening, Timothy Spall, Christina Hendricks, Oliver Platt och så vidare.

Filmen skulle bergis vara kompetent utförd, stabilt berättad och väldigt småputtrande tråktrevlig rakt igenom i sann brittisk periodanda. Elle Fanning hoppades jag dock lite extra på.

Ginger Rosa 1

Min förutfattade känsla slår sällan fel, men när jag klev ut från biografen och in i den alldeles lagom varma sommarskymningen på Sveatorget efteråt så var jag faktiskt positivt överraskad, på gränsen till skakis.

Filmen var inte alls så där tråklagomt jämn i dramatiken utan gick upp och ner med oväntad turbulens och känslomässigt sting. Konflikterna väckte dessutom till intelligent ifrågasättande av familjelivet och attackerar inte bara från ett håll, utan från så pass många att jag blir lite osäker i mitt tysta självargumenterande.

Ginger Rosa 6

Filmens regissör, Sally Potter, har gjort starka, prisbelönta filmer som Orlando (1992) och The Tango Lesson (1997). Filmer jag missat men som redan innan jag såg Ginger & Rosa väcker mitt intresse just för det tankeväckande innehållet. Med denna film i ryggen har mitt intresse för hennes filmskapande definitivt inte minskat då Ginger & Rosa har fått ett sämre mottagande.

Överlag verkar Sally Potters filmer inte tilltala den totala publiken baserat på IMDB:s betyg och det brukar ju vara så när man tacklar ämnen som åtminstone var fjärde av oss helst blundar för i hopp om att slippa konfrontera själv.

Ginger Rosa 8

Elle Fanning – blott 15 år (14 under inspelningen) och egentligen amerikan, spelar den brittiska, kloka och 17 år unga flickan Ginger med en total säkerhet och närvaro in i minsta blickriktning.

Hon har redan övertygat med stora roller i Phoebe in Wonderland (2008), Sofia Coppolas Somewhere (2010), J.J Abrams Sci-Fi-drama Super 8 (2011), Cameron Crowes We Bought a Zoo (2011) och ett inhopp i The Curious Case of Benjamin Button (2008) bland annat.

Ginger Rosa 5

I Ginger & Rosa gör hon dock sin karriärs starkaste prestation och visar att hon har talang som räcker betydligt längre än att endast vara Dakota Fannings lillasyster. Hon slår också något slags filmrekord i att gråta tårar – bara en sån sak.

Det filmen skildrar är ett högintressant mänskligt beteende och det är där filmen fångar mig som mest. Hur man som en aktivitstiskt lagd person med stort hjärta för att få världen att fungera och leda samhället till ett bättre tillstånd genom att göra sin röst hörd samtidigt inte kan säga ifrån till sina egna närstående, innanför de osynliga väggarna som är ens hem.

Ginger Rosa 3

Ämnet är högexplosivt dramamaterial i rätt händer och jag tycker att Sally Potter och hennes filmkollegor lyckas göra en mycket stark film på det ämnet. Trots att jag inte upplevt direkt samma saker som Ginger är igenkänningen hög och hårt träffande.

För dig som gillar filmer i ”kalla kriget”-vardagsmiljö, filmer som An Education (2009), Heavenly Creatures (1994) och A Single Man (2009) eller bara vill se ett intelligent skildrande av ungdomliga dilemman, familjesvårigheter och intressanta kvinnliga karaktärer så är Ginger & Rosa ett av senaste årens största utropstecken!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Peace & Love Film Festival är över men inte recensionerna

P&LFF-header

Peace & Love Film festival anno 2013 är slut och vinnarna är korade:

Best FilmJeunesse (recension!)

Best Short FilmUndocumented (recension!)

Best Director – Chang Jung-Chi (Touch of the Light)

Best Talent – Esther Garrel (Jeunesse)

Jury Prize 1 – Rickard Krantz, for the editing of Tyskungen

Jury Prize 2 – Ryota Nakano, for the screenwriting and directing of Capturing Dad

Special Mention 1 – Anna Gunndís Guðmundsdótti, for the acting in Frost

Special Mention 2 – for the drama comedy Body Fat Index of Love

För motiveringar och mer info, besök Peace & Love Film Festivals hemsida.

on_the_road_2012_1080p_bluray_kissthemgoodbye_net_2823

Vad jag framför allt vill säga är att även om filmfestivalen är över så kommer några fler recensioner samt podcastmaterial från den att rulla in på min hemsida och på Peace & Love Film Festivals facebook-sida även framöver.

Så fortsätt läs för att se om vi delar samma åsikter om filmerna eller för att se vad du missade under denna festival. Tack på förhand!

P&LFF 2013: Undocumented (kortfilm, 2013)

P&LFF-header

Genre: Kortfilm, Samhällsdrama
Regi: Thomas Kruithof
Manus: Thomas Kruithof , Alice Bougenot
Originaltitel: Rétention
Produktionsland: Frankrike
Längd: 14 min
Skådespelare:  Anne Azoulay, Miglen Mirtchev, Fouad Aouni, Olivier Martin-Salvan, Thierry d’Armor

Undocumented är en kortfilm av skolan ”ämne framför story”, där ämnet i sig är det viktiga och det som består.

Vi ser inte en handling berättas, utan situationerna som en kvinnlig arbetare – Mathilde (spelad av Anne Azoulay) på ett häkte för utvisande av papperslösa invandrare upplever under en dag.

Undocumented 1 2013

Det är en mycket tänkvärd kortfilm av Thomas Kruithof, om det franska migrationssystemet och den ifrågasätter det på ett sådant sätt att man själv blir mer initierad om hur destruktivt det är.

Där den övriga personalen på häktet inte ser någon större mening med att möta de häktade, insamlade personerna som väntar på att utvisas så gör Mathilde det jobbet av ren vilja. En whiteboardtavla med nya namn och personnumer att utvisa fylls ständigt på inne i häktesbyggnaden och snart behövs det en till tavla.

Undocumented 2 2013

Kortfilmen når sin poäng genom en siande dialog från Mathilde med ett gäng lagmän och det är vid detta tillfälle som jag börjar gilla kortfilmen. Sedan tar den slut.

Tittaren lämnas med frågor som förhoppningsvis kan leda till att ensamma röster höjs i samhället, som kan leda till gemensam aktion mot orättvis invandringspolitik. Jag känner dock att den kunde gett ännu lite mer kött för att påverka. Mersmak är dock betydligt bättre än smaklöshet.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Undocumented vann av juryn på Peace & Love Film Festival priset som ”Best Short Film”. Regissören Thomas Kruithof har en bakgrund som redigerare på ett tiotal kanaler som MTV, Nickelodeon osv, samt distributionsansvarig på MTV Networks sedan 2004.

Han var mycket glad på prisceremonin när han höll sitt tacktal över Skype och hoppades att kortfilmen kunde påverka till ändrade förhållanden kring utvisningspolitiken i Frankrike och resten av världen.

Rétention (Undocumented) – teaser from oriGine films on Vimeo.