Shane Black skrev nervfullt fräsiga, varma mysmanus till Dödligt Vapen, Last Action Hero, Long Kiss Goodnight och Kiss Kiss Bang Bang. Tony Scott regisserade nervfullt fräsiga, varma mysfilmer som Top Gun, True Romance och Man on Fire. The Last Boy Scout är något av en ”perfect combo” och du kan inte undgå att bli träffad av en sån – rätt i hjärtat.
Två föredettingar – stjärnsnuten Willis som förlorat jobbet och det före detta quarterback-esset Wayons som anklagats för bl a knarkbrott – slår sig ihop ijakten på en mördare. Det visar sig att de petat i ett riktigt getingbo och för att överleva får de ständigt vara redo…
Jag gillade Shane Black/Tony Scott-samarbetet The Last Boy Sout rakt igenom. Som en tall. Det visuella var nästan retfullt snyggt många gånger, i kvällsscenerna. Färggrannt ljus – ofta i blått och blandad neon. Rökfyllda gränder. Snäva vinklar och en oerhört värdefull 90-talsatmosfär i ett hett LA. Dessa heta LA-avspeglingar. Manuset var grymt, just med Shane Blacks talangfulla tugg och inte minst relationen mellan dom olika karaktärerna. Relationerna var välskrivna och ska inte tas för givna. Dottersrollen (spelad av en av tidernas bästa barnskådisar – Danielle Harris från Halloween 4 och 5) var ett grymt, grymt, grymt stort plus. Det lyfter en film att ta in barn om det görs med sån naturlighet och känsla. Hon är som karaktär farsan upp i dagen. Bruce Willis spelar farsan – den ensamdrivande, coole film-noir-detektiven. Som klippt och skuren för sin karaktär. Jag kanske bara säger det en gång men multiplicera det hur många gånger du vill; Tony Scotts regikänsla i utförandet passade det här manuset perfekt.
Willis karaktär är sån där bra, filmsympatisk karaktär som film-noir ofta skildrar. En bra man, men som i ett smutsigt samhälle överfylld av ohederliga typer byggt upp ett hårt, hårt skinn och en attityd för att inte skadas av tillvaron. Inte ens hans fru är hederlig och det är hans polare som bedrar honom! Snacka om talande för hans miljö. Han försöker trots denna fifflande stadssmogg göra det han är bäst på – att se igenom allt fiffel och bemästra ohederligheten. Och förmodligen så tvivlar han på sin egen meningsfullhet eftersom allt runt honom är honom övermäktigt i långa loppet. Men han harvar på för att inte stå still och bli en del av skiten han står i.
Bruce Willis som Last Boy Scout är en god, kille med väldigt, väldigt hård hud. ”Den siste scouten” är på så vis en titel som bär en mening långt högre än vad nog många tar den för. En man som arbetar där han står, med det han har och med en för sin värld ärofylld hederskodex som gör honom till en överlevare med rent hjärta. Hans hjärta må vara något han försöker dölja – skydda, men det kommer fram på okonventionella sätt tack vare relationerna med dottern, frun och baseballspelaren. Hans hjärta kommer fram genom dom han tycker om. Manuspoäng! Att få just relationer att öppna nycklar till karaktärernas inre. Där har The Last Boy Scout en schysst, varm aspekt som dom flesta film-noirs inte har.
Noteringar:
- Filmmusiken av kompositören Michael Camen låter direkt hämtad från en gammal, svartvit film-noir från tiden då det verkligen begav sig. Det blir inte fel på något sätt att matcha 90-talsaction med sådan musik. Det är klassiskt filmscore som vi inte upplever idag. Jag uppskattar verkligen det lagret.
Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt
Absurd Cinema 
