Etikettarkiv: Betyg 8

Höstsonaten (1978) eller: Mor versus Dotter i en kokande bergmankittel

Ingmar Bergman bunkrar på med redigt vatten i grytan och drar upp på full värme, när han i slutet av hennes filmkarriär lagar ihop något extra åt namnen Ingrid – den kanske enda som kunde sätta honom på plats och få honom att underordna sig i registolen. 

Efter att inte ha träffats på sju år återförenas Charlotte (Ingrid Bergman) och dottern Eva (Liv Ullman) i dotterns hem. Modern, en känd konsertpianist, har nyligen drabbats av en personlig sorg. Hennes manlige vän har dött. Eva får höra om detta och får en plötslig impuls att skriva till sin mor och bjuda henne till sig. I huset finns också en annan dotter, Helena (Lena Nyman), svårt handikappad, som den äldsta dottern sköter om sedan två år. Detta vet inte modern om. Hon tror att Helena vårdas på ett sjukhus, där hon lämnat henne. Mötet mellan främst Eva och Charlotte blir mycket uppslitande. Mycket uppdämd kärlek och hat väller fram vid ett nattligt samtal.

Kammarspelsdialogen är av bergmansk högklass. Finkänsligt fingersydd och taktfast intensitetshöjande mellan Bergmans musa Liv (Ullman) och hollywoodikonen Ingrid (Bergman) – här spelandes en roll så skräddarsydd för hennes egen privatperson att den dimensionen i sig lyfter dom bägge Bergmans kvalitéer till en plats som känns uppfriskande för bägge veteraner. Det är trevligt att se, trots att jag tas tillbaka lite av Ullmans karaktärs så demonstrativa mjäkighet och tafatthet (samt hennes av Sven Nykvist rikligt ljussatta överläppsbehåring), som trevligt nog tar sina vändningar.

Mor och dotter i filmen kommer in i spelrummet med kraftiga kontraster. Ingrids Charlotte är en kallsint, rationell och självständig egenhärskarinna. När den egna karriären blomstrade på framsidan skrek blommorna på baksidan efter vatten. Livs Eva är en salivdrypande emotionell och behövande dotter med oerhört behov av att äntligen få spilla över alla känslor hon sparat till hennes frånvarande mor. En traumatiserad barndom har gjort henne sned och i känslomässigt sökande efter en ny chans till stöd, eller åtminstone få vända på jorden innan rötterna ruttnat.

Jag får svårt att sympatisera eller ens empatisera med den bekräftelsesökande karaktären Liv spelar, men jag kan verkligen uppskatta det intressanta i att ställa henne mot Ingrids karaktär. En karaktär som jag däremot kan känna igen mig i desto mer, även om hon bär på självförvållade demoner jag inte varit i närheten av i praktiken. Allt eskalerar gastkramande för att vara ett drama och Lena Nyman tränger imponerande på som den handikappade systern. Jag blir lite tagen på sängen över hur mycket hon går in för sin karaktär (”You never go full retard!”), men så slutar jag heller aldrig överraskas av Bergmans regi, efter alla dessa år. Jag blir imponerad, så hatten av.

Något som jag verkligen gläds av med Bergman är hans fallenhet för att i klassisk fantastiqueteateranda kasta några ytterst väl valda nycker av magi över hans filmberättelser. Surrealism! Så även här, inte endast i formen av dröm kontra verklighet (applåd), utan också när han någon enstaka gång låter karaktärerna bryta den fjärde väggen och sträcka ut deras funderingar och tvivel direkt till mig som åskådare. Vid ett tillfälle ser jag rätt in i Livs Evas ögon och hon möter min blick. Kittlande värre. Vid dom ögonblicken upplever jag i högsta grad det som gjorde Ingmar Bergman till en av dom stora och inte bara den där aktade klichén som alla slänger fördomar kring kors och tvärs.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt


 

Läs även min äldre recension av Ingmar Bergmans Persona (1960), här. Samt alla andra ”svåra” filmer i kategorin med det passande namnet Artsy Fartsy.

Moonlight (2016) eller: Förortssaga med Terrence Malick-ögon

Microrecensioner-headermoonlight-poster-lg

Ett amerikanskt, åttafaldigt oscarsnominerat uppväxtdrama i förortsmiljö som är genuint välbalanserat och det känns.

Ett porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder. Chiron växer upp i ett tufft område utanför Miami och kämpar för att finna sin plats i världen.

Filmen skildrar en tyst pojkes inre så det når fram till mig känslomässigt och inte bara i teorin, vilket är en konst. Filmen visar rent ut sagt musikalisk harmoni i alla beståndsdelarna och drar fram tysta – alltså subtilt rörande kvaliteter, som för tankarna till Terrence Malicks (Days of Heaven, The Tree of Life, To the Wonder) originella touch. Det är lite Badlands light över det här.

Jag tar framför allt med mig den förbisedda briljansen i att berätta en stor livsberättelse i tre mycket koncisa akter som lyfter fram kärnan och undviker utfyllnad. Jag känner verkligen ingen utspäddhet. Ingen vilja att göra historien mastigare än den behöver vara. Det är en film du bara ska se, så enkelt är det. Moonlight sviker mig inte på någon punkt.

39tumblr_od5otvi6ec1qjv3x8o1_1280mahershala-ali-moonlight

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Moonlight hade premiär den 10 februari i Sverige och går nu på utvalda biografer. Ytterligare filmbloggare som skrivit om filmen kan du klicka fram ur denna skara.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Fiffis filmtajm
Snacka om film (podcast)

Alien (1979)

ladda-ned-4Genre: Skräck, Science Fiction
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus:  Dan O’Bannon
Regi:  Ridley Scott
Längd:  117 min
Skådespelare: Tom Skerritt, Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt, Ian Holm, Yaphet Kotto, Helen Horton (röst)

Det första kapitlet i den stora och skräckinjagande science-fictionhistorien om Alien. Skräcken börjar när besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör den fasansfulla upptäckten att där finns en livsform som uppstår och förökar sig inuti människokroppar. Nu måste besättningen inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan även för hela mänsklighetens.

alien_10alien_14

Jag håller faktiskt inte Alien så nära mitt hjärta som majoriteten av filmälskare gör. Den har däremot en hög dos intellektuellt värde; monumentalt stilbildande scenografi och fantastiskt effektiv isolerande inramning, en okonventionell kvinnokaraktär och bra birollsskrivande samt filmhistoriens bästa monster. H.R. Gigers filmdesign är odödlig. Mitt gillande av filmen är dock ganska distanserat och jag behöver fundera vidare på varför. Det känns som att något saknas men det är bara en känsla, för på pappret är Alien komplett.

Vad gäller Ridley Scotts senare bidrag till universumet han här var med och skapade har jag lustigt nog ett större engagemang – både intellektuellt och känslomässigt. Prometheus (2012 – läs massor av tankar kring den från biobesöken här och här) är en film det hackas på jämt och ständigt och den har till skillnad från Alien desto mer konkreta svagheter, men den får mig att tänka både existentiellt och mytologiskt. Den känslolöse karaktären David (Michael Fassbender) är en briljant skapelse och paradoxalt nog den som får mig att bli berörd av alla i universumet. Kommande Alien: Covenant ser tråkigt upprepande ut, men det vete sjutton om inte även den kommer träffa mig mer än vad Alien gör.

alien-1979-face-huggeralien5

Utfyllnaden av James Camerons succésequel Aliens (1986) och det expanderade universumet kan vara förklaringen till tomrummet jag känner i Alien. Första filmen får mig att vilja ha mer. Jag processar den liksom Star Wars (1977) som en epilog, som får mig att drömma om saker jag inte upplever just nu men som  frestar runt hörnet. En teaser för kommande beståndsdelar jag uppskattar ännu bättre. Längtan och begär efter det du saknar slår tillbaka på ditt välbefinnande i nuet. Det kan vara förklaringen till det där tomrummet jag upplever.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8

La Drôlesse (1979)

la-drolesse-755x1024Genre: Drama, Kammarspel
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jacques Doillon
Regi: Jacques Doillon
Längd: 90 min
Skådespelare: Claude Hébert, Madeleine Desdevises, Paulette Lahaye, Juliette Le Cauchoix, Fernand Decaean, Dominique Besnehard, Odette Maestrini, Ginette Mazure, Denise Garnier, Norbert Delozier, Janine Huet, Marie Sanson

De två huvudpersonerna i filmen är en 20-årig pojke som bor på vinden hos sin mor och sin styvfar, vilka han inte kommer så bra överens med och en 11-årig ficka som bor hos sin mor som inte älskar henne. De är båda ensamma. En dag kidnappar pojken flickan och håller henne fången på vinden. Hon gör minimalt med motstånd och finner sig i situationen och huvuduppgiften blir att dölja situationen för omgivningen.

f2ukxgzbwrvikhbecfrivp5khe

En 11-årig flicka vid namn Mado blir kidnappad av en äldre pojke – François, på den franska landsbygden. Mado och François får en komplex relation till varann vilket skildras oerhört intressant i denna film av franske Jacques Doillon. Den beter sig som en realistisk saga med klassiska kvaliteter. Ett kammarspel med missanpassade. Madeleine Desdevises som spelade flickan i filmen dog tragiskt nog i leukemi bara några år senare blott 15 år och detta blev hennes enda filmroll. Hon briljerar och det med väldigt djupt material, hisnande för vilken erfaren aktör som helst.

Hennes medspelare Claude Hébert är även han högst närvarande – vilsen i hela sitt sätt. Mest intressant är François undergivenhet gentemot sin mycket yngre fånge Mado. Bägge är svikna av sin omgivning som i sin tur är besvikna på dem. Dom har vänt samhället ryggen av ensamhet och tillsammans finns det ingen självklar riktning för vem som ska utnyttja det vapen vi kallar ”auktoritet”. Pojken vill vara barn och flickan vill vara vuxen. Dom liksom letar efter vilka roller dom ska spela för att fylla varandras saknad efter något. Saknaden efter föräldrar, saknaden efter en andra halva, saknaden efter en vän.

la-drolesse_09

Tydliga paralleller går att dra till William Wylers film The Collector från 1965 (efter romanen av John Fowles), men även Luc Bessons förhållandedrama i Léon (1994 – läs min recension från 2016).

Jacques Doillon har vigt sin filmkarriär åt att skildra barnens komplicerade förhållande till vuxenvärlden och samhället och jag ser framför allt fram emot att se hans bortglömda Ponette (1996) härnäst, med en – hör och häpna, 4-årig flicka i huvudrollen! Detta fokus delar han inte minst med Louis Malle (Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn, Zazie, Black Moon läs min recension från 2016). Vad är det som gör den franska kulturen så skicklig på att föda starka draman från barnens perspektiv?

4dqjxlhpy0pkhecvoe42krraux6

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8

Malice in Wonderland (1982)

halloween-banner-2016-nymalice_in_wonderland_s-505173648-large

Genre: Animerat, Surrealism, Trippfilm, Mindfuck, Skräck, Kortfilm
Produktionsland: USA
Manus: Vince Collins
Regi: Vince Collins
Längd:  5 min
Budget: ?
Röster: Nej

Denna bisarra och hallucinogena vuxenvänliga tecknade kortfilm, löst baserad på Alice i Underlandet, tar uttrycket ”Man undrar vad han som gjorde det här gick på” till en ny särdeles hög nivå. Inleds med att en propellerande kanin kastas in i en kvinnas sköte, och saker börjar vända sig ut och in.

Temacheck: Jag har vinklat om mitt tema en aning sedan senast. Jag är omotiverad på att kvotera in mäns möjlighet att ingå i temat genom ”dicks”-delaktighet, även om denna film mer än någon tidigare innehåller ”dicks” så det står härliga till. Istället låter jag barnen få ta plats i temat, då jag gillar skräckrelaterade filmer med barn. Dom har förekommit i några av månadens filmer hittills och dom kommer helt klart förekomma i kommande alster.

Malice in Wonderland innehåller en huvudkaraktär med emellanåt barnsligt tecknat ansikte så pass att det tillsammans med övrigt innehåll blir ganska obehagligt. ”Little children”, check. ”Witches” förekommer inte i direkt mening, men hela filmen skildrar däremot ”bitches” i alla dess färger.

malice181

Detta är en tecknad kortis på knappt 5 minuter med grafisk design av Miwako som närmast kan beskrivas som en bokstavlig mindfuck in i en kvinnas kön. Ett freudianskt kaninhål in i den oändliga rymden. Freudiansk Inception. En erotisk snedtripp som är både obehagligt mardrömslik på en extremt surrealistisk nivå, samtidigt som den är fascinerande, händelserik och mycket vackert tecknad.

Jag har sett hisnande drogtrippskildringar som är betydligt – BETYDLIGT, nyktrare än det här. Jag har sett skräckfilmer som är betydligt mindre obehagliga. Sällan har jag sett en mer konstig, konstnärlig eller fantasifull tolkning av Alice i Underlandet (?) eller könen.

malice4

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Röster
4 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8


 

Malice in Wonderland from Vince Collins on Vimeo.

The Innocents (1961)

halloween-banner-2016cover_the_innocents_blu-ray_

Genre: Rysare, Perioddrama
Produktionsland: Storbritannien
Svensk titel: De Oskyldiga
Manus: Truman Capote, John Mortimer (efter en pjäs av William Archibald och en roman av Henry James)
Regi: Jack Clayton
Längd: 100 min
Budget: ?
Skådespelare: Deborah Kerr, Peter Wyngarde, Megs Jenkins, Michael Redgrave, Martin Stephens, Pamela Franklin, Clytie Jessop, Isla Cameron

Apparitions? Evils? Corruptions?

Miss Giddens får anställning som barnflicka till en föräldralös flicka. Flickans bror blir relegerad från skolan och kommer hem. Barnens uppförande får Giddens att undra över husets historia.

Temacheck: Inga ”witches”, men teorierna går däremot fram och tillbaka under filmens gång huruvida den innehåller några ”bitches” eller inte och detta är en av filmens största styrkor.

large_innocents_01_blu-ray_

Efter en barndom i avskildhet från större delen av samhället och endast ett års tid i den allmänna skolan fick Jack Clayton (Room at the Top, The Great Gatsby, Something Wicked This Way Comes) en stark själslig relation till boken The Turn of the Screw av Henry James och det blev hans karriärs mål att filmatisera den – något han lyckades med som 40-åring efter ett kvarts sekel av erfarenhet inom andra roller än regi inom den brittiska filmbranschen.

När manuset skrevs – med stort fokus på att göra adaptionen filmisk snarare än litterär, omarbetades den mer till att efterlikna pjäsversionen som gick under namnet ”The Innocents”. En titel Clayton tog till sig då den underströk vikten av karaktärernas oskuld, mitt i den rysmystiska spökhusinramningen. Skribenten Truman Capote (In Cold Blood, Breakfast at Tiffany’s) gav sig in i omarbetningen av manuset och brukar sägas ha stått för 90 procent av manusets filmiska kvaliteter.

large_innocents_04_blu-ray_

Trots detta blir jag engagerad av filmens mer kammarspelsmässiga inramning och den väldigt eleganta dialogen som framför allt inleder filmen men sedan återkommer hos filmens två besynnerliga outsiderbarn. Filmen utspelas 1898, men den tidsenligt engelska vokabulären (vilket främst var delaktige manusförfattaren John Mortimers förtjänst) kommer fram just i dom societetsskolade barnen medan huvudkaraktären Miss Giddens (inlevelsefullt spelad av Deborah Kerr i hennes bästa roll om du frågade henne själv) blir en mer kontemporär röst. Det ger en skarp känsla av att Miss Giddens har svårt för att komma barnen nära på riktigt.

Den krypande personliga distansen finns där mellan dem och förstärks av mästarfotograf Freddie Francis (The Elephant Man, Glory, Cape Fear) placerande av karaktärerna långt ifrån varann i det väldigt breda  CinemaScope-filmratiot. Ytterligare filmisk briljans hittas i nyttjandet av Deborah Kerrs skådespeleri snarare än effekt för att skildra filmens skräck.

large_innocents_z01_blu-ray_

Miss Giddens reagerar först själv på det mystiska som sker – kameran visar det först i skeendet därefter, vilket förstärker vår osäkerhet på om det bara är hennes inbillning eller på riktigt. Där majoriteten av genrens filmer hade tagit vara på inträdandet av spöknärvaro som en möjlighet för plötslig publikchock, väljer regissör Clayton och fotograf Francis att skildra skräcken betydligt mer psykologiskt och karaktärsbunden.

inno2

Det svartvita fotot är i det stora hela svindlande vackert och symboliken inte minst i filmens ironiskt skuldtyngda öppningsbild sitter kvar på näthinnan, liksom filmens slottsparksväldiga utemiljöer. Parken ger rysningar både av välbehag och osäkerhet likt en drömvärld, trots att dom utspelas på blankaste dagen. Calyton och Francis arbetade detaljrikt för att så mycket kalkylerad känsla som möjligt skulle komma fram i filmens scenografi, så att kalla filmen ett visuellt mästerverk är på sin plats. Kalkylerad känsla är dock endast kalkyler och det krävs sann känsla för att förverkliga detta plantänk – något jag tycker Clayton och Francis tillsammans med manusförfattaren lyckats fint med.

large_innocents_03_blu-ray_

The Innocents gjordes under en tid då ”haunted house”-historier filmatiserades med en fånig och ofta rentav lättsam ton, som att det var en rolig tur i Spökhuset på nöjesfältet snarare än ett riktigt spökhus. Det här är ingen sådan film, utan står sig mer än jämnt mot allvaret i senare spökfilmer som The Others (2001) och The Woman in Black (2012) . Dessa två är starkt influerade av The Innocents och gillade du dom rekommenderar jag dig verkligen att se deras själsliga moder. Om inte annat – lyssna på filmens ledmotiv och du kommer direkt vara fast i filmens grepp.

Trivia: 

  • Även Kate Bush och Nine Inch Nails har färgats av The Innocents. Bush skrev låten ”The Infant Kiss” från 1980 baserat på filmen och efter att Trent Reznors musikprojekt gjort låten ”The Perfect Drug” till David Lynchs film Lost Highway (1997), refererade musikvideon The Innocents fotografi.
  • Legendariske recensenten Pauline Kael kallade filmen ”the best ghost movie I’ve ever seen”.

large_the_innocents_blu-ray_3x

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8

Casualties of War (1989)

Mkrorecensioner-headercasualtiesofwar

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: USA
Svensk titel: Uppgörelsen
Manus: David Rabe (efter en bok av Daniel Lang)
Regi: Brian De Palma
Längd: 103 min
Budget: Cirka 22 500 000 dollar
Skådespelare: Michael J Fox, Sean Penn, Don Harvey, John C Reilly, John Leguizamo, Thuy Thu Le, Erik King, Jack Gwaltney, Ving Rhames, Dan Martin, Dale Dye

Inspired by a true event, that the army never saw it coming

Menige Erikson blir vittne till ett motbjudande brott i krigets Vietnam. Den ansvarige officeren, sergeant Meserve, är en dominant och karismatisk man, som har gått över gränsen till barbari genom det otäcka och brutala kriget. Baserad på en verklig händelse.

casualties_of_war_06

Brian De Palma (Dressed to Kill, Blowout, Scarface) är en passionerad filmskapare med bestämda åsikter och när det kommer till USA:s kapitalistiska krigsföring och skrämselpropaganda för egen vinnings skull har han satt ner foten tydligt med den sorgligt nog förutsedda irakkrigsskildringen Redacted (2007) samt vietnamkrigsberättelsen Casualties of War, som bägge demonstrerar hur vanliga, enkla amerikaner förgriper sig på och våldtar andra nationer utan någon vilja att ta ansvar.

Michael J. Fox (Back to the Future) är perfekt castad som den enda soldaten med samvetet i behåll och Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Last Man Standing) är utmärkt i en tidig prestation som soldatstyrkans ledare.

casualties_of_war_08

Likheterna med Oliver Stones kritiska vietnamfilm The Platoon – som gjorde succé tre år tidigare, är nämnvärda. Casualties of War tar däremot ett mindre scope, med en handfull karaktärer i fokus och relativt få spelplatser för att vara en krigsskildring. Jag skulle inte ens vilja kalla Brian De Palmas film för en skildring av krig.

Fokuset ligger på hur människan släpper sitt humana förhållningssätt under press. Hur förvirringen i den större bilden, det tveksamma syftet med vietnamkrigets existens, skapar förvirring i den mindre bilden, hos dom unga män som skickats dit i tron om att stå upp för någonting bra. Hur det erövrande kriget driver fram dom små soldaternas minst värdiga sidor. Jag säger inte att Stone riktade sitt fokus annorlunda i The Platoon, men De Palma fokuserar ännu närmare på den lilla människan och lyckas enligt mig på så vis ännu mer i ändamålet.

casualties_of_war_17

Jag var inte beredd på hur gripande filmens händelser skulle vara och Ennio Morricones svulstiga filmmusik kramade verkligen ur tårarna på mig när filmen gick mot sitt slut. Det var där jag visste att Casualties of War nog träffat mig mer på ett känslomässigt plan än vad någon film i krigsmiljö gjort tidigare. Nämnde Stones Born on the Fourth of July (läs min recension) från samma år berör till största del pre- och postkrigstid. Finalen var även ett bevis på hur betydande filmmusikens egen dramaturgi kan vara för att lyfta denna dimension av filmen som medium. Det ska till en Morricone för det.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
5 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
2 – Prat

casualties_of_war_12

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

SYD-Betyg-08