Kategoriarkiv: Halloween 2010

Halloween (2007)

Genre: Slasher, Psykologiskt drama
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie, John Carpenter & Debra Hill (originalmanus)
Skådespelare: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane, Daeg Faerch, Sheri Moon Zombie
Längd: 121 min

En psykotisk mördare dödar sin syster på alla helgons natt när han är tio år gammal. Han spärras in men 15 år senare rymmer han. Remake av filmen ”Halloween” från 1978.

Efter att Rob Zombie underhållit skräckfilmsälskare med sina två första filmer, House of 1000 corpses (2003) och The Devils Rejects (2005), så kom han för tre år sedan ut med sitt drömprojekt – en remake av hans favoritfilm, Alla helgons blodiga natt (Halloween). Det har gjort remakes på otaliga klassiska skräckfilmer under den senaste tiden och Hollywood verkar aldrig få nog. Men skillnaden med remaken på Halloween är att den gjorts av en regissör (Zombie) med en mer personlig stil och som hyllats av vissa för sitt sätt att göra skräckfilm. Istället för att göra nya, moderna Halloween till en rip-off utan överraskningar eller större kärlek till originalet så har han – i alla fall delvis, gjort det motsatta. Zombie väljer att gå sin egen väg och inte göra en kopia av originalfilmen, vilket också var det råd han fick av John Carpenter när filmen fick grönt ljus.

Rob Zombies Halloween fokuserar mer på Michael Myers och vi får under första delen av filmen följa med i hans liv från en utstött pojke, till hans första mord och hur han sedan sluter in sig från omvärlden när alla som han en gång älskade har lämnat honom. Vi får för första gången en psykologiskt välgjord inblick i hur en liten pojke (nämnvärt bra spelad av unge Daeg Faerch) bryts ner och växer upp till en storväxt (läs; enorm) mördarmaskin utan hjärta och själ, driven av ”pure animal instinct”. Det här har aldrig tagits upp tidigare och det har tidigare ökat mystiken kring Myers, men också sänkt medkänslan för honom. För det är faktiskt så att jag får en klump i halsen av att följa hans smärtsamma barndom och uppleva de bakslag som slutligen gör att det ”klickar till”. Man får tänka sig in i hur han tänker.

Dessutom gör Zombies fru, Sheri Moon Zombie, en överraskande bra prestation som Michaels sorgliga och ömma moder. I remaken har Michaels psykiatriker också fått en närmare och mänskligare relation till sin klient. Rob Zombie valde Malcolm McDowell (A Clockwork Orange) i rollen som Dr. Samuel Loomis, och jag tycker att han är mer än utmärkt och ett stort utropstecken i filmen. Faktum är att jag gillar honom ännu mer än vad jag gillar Donald Pleasence i originalet då McDowell känns minst lika human både vad gäller karaktärens styrkor och svagheter.

I den andra delen av filmen låter Zombie oss få en snabbare inblick i Haddonfields lyckligt ovetande invånare och huvudkaraktären från förra filmen, Laurie Strode (Scout Taylor-Compton), är mest en karaktär bland alla andra utan större karaktärsfördjupning och är mycket mer ”bitchig tonåring” än i originalet. Det finns dock ingen större tid att fördjupa sig på henne eftersom det här är Michael Myers historia, så jag tycker Zombie gör rätt, förutom att Laurie kunde vara lite mer mogen likt originalet. Andra delen av filmen följer originalet mycket väl både vad gäller bildutsnitt och händelseförlopp, men filmen är väldigt mycket mer brutal med blod och naket och det blir ungefär som tonårsslashers är i regel idag – fast med mer krydda av Rob Zombies ocensurerade skitighet och hans kärlek till förlagan. Jag gillar hur hans dialog gör skådespelarna mer intressanta och särskilt hur charmig unge pojken Tommy Doyle är i filmen.

Flera andra mindre roller är också alla sevärda, med intressanta namn som Brad Dourif som polis, Danny Trejo som stöttande fångvaktare, kultskådisen Udo Kier som mentalanstaltens chef och Danielle Harris (som skickligt spelade flickebarnet Jamie Lloyd i Halloween 4-5) som en av Lauries tonårsvänner. Danny Trejo är bättre än jag någonsin sett honom, i en roll som skiljer sig mot de kaxiga mex-brottslingar han annars spelar. Och Tyler Mane (X-men, )ska inte glömmas bort, för det är han som spelar den vuxne Michael Myers och med sin väldiga fysik och enkla, filmiska grepp blir han extremt hotfull och överglänser samtliga tidigare versioner av Michael ”The Shape” Myers. Allt som allt är rollistan i denna remake lång, men ovanligt många hinner sätta ett värdigt intryck under sin korta tid i rampljuset.

Musiken är också en kär favorit för min del, då jag tycker att det är ett av de mest skickligt sammansatta soundtracken jag vet (i klass med bland annat Tarantinos filmer och Lost in translation), där Zombie, precis som Quentin Tarantino, har plockat bland sina favoriter från förr. Låtar av Misfits, Rush, Nazareth och Alice Cooper förgyller den här filmen ännu lite extra. Att den dessutom innehåller Carpenters originalmusik i en ”upphottad” variant av kompositören Tyler Bates (300, Dawn of the Dead remake) är inte heller någon nackdel.

Jag tycker att Halloween anno 2007 är en av väldigt, väldigt få remakes som kan kalla sig lyckad och jag gillar denna film precis lika mycket som originalet. Ska du se denna film så föreslår jag Director’s cut, då den har det bästa från workprinten (som jag såg först) och bioversionen (som jag såg andra gången). Rob Zombies Halloween är en av mina favoritskräckfilmer och jag rekommenderar den till alla som gillar skräck eller film över huvud taget – och som kan acceptera en remake av en klassisk film, som inte följer originalet utan vågar göra något eget.

Den är minst lika spännande som originalet, den är mycket mer brutalare och hjärntorterande än originalet, och sist men absolut inte minst – den är gjord med mycket kärlek till originalet. Jag vet att det finns många motståndare till den här filmen och som det svider i ögonen på när de ser en klassiker förvandlas till ”white trash”, men jag anser den vara en av de mest lyckade remakes som gjorts de senaste tio åren – minst – och då älskar jag originalet.


8/10

Annonser

Rocky Horror Music: The Misfits

The Misfits är ett favoritband som spelas friskt i min mp3 – speciellt under halloween- och hösttider. Eftersom de spelar horror punk så funkar i princip hela deras katalog att spelas och skräckreferenser från förr och senare finns alltid med – det är bara att kolla på låttitlar som ”Night of the living dead”, ”I turned into a teenage martian”, ”Astro zombies”, London dungeon”, ”Vampria” osv, osv. Deras uppföljare till ”Halloween” – alltså ”Halloween 2” är min personliga favorit bland flera andra, och deras version av ”Monster Mash” är en riktigt skön variant. Jag lyckades inte hitta en ren version av den sången på tuben, men ta och fördjupa er i deras musik själva istället – det är mitt tips inför nästa halloween.



Halloween: Resurrection (2002)

Genre: Slasher
Regi: Rick Rosenthal
Manus: Larry Brand, Sean Hood
Längd: 94 min

Ett tragiskt sista andetag på Halloween-filmerna (innan remaken kom), och regissören till denna är faktiskt Rick Rosenthal som också regisserade Halloween II (originalet alltså).

Filmen skyltar mycket fult med Jamie Lee Curtis medverkan för att snabbt skriva av henne och börja med en mycket daterad historia om några ungdomar ska spendera natten i Michael Myers barndomshem under självaste halloween – och allt ska sändas på nätet som en dokusåpa. Självklart passar Michael Myers på att visa vem som bestämmer och någon idé varför finns det knappast inte.

Filmen är ytlig och förutsägbar med det fasansfulla dragplåstret Tyra Banks i en värdelös roll och det minst lika fasansfulla dragplåstret Busta Rhymes som en kungfu-sparkande producent som lärt sig sina moves från gamla b-filmer. Det måste ha varit hans egen patetiska (om än komiska) idé att möta Michael Myers i en karateduell för att ha någonting att skryta om på kändisfesterna efter inspelningen.

Det enda positiva jag kan säga om filmen är att DTS-ljudet är högklassigt och att det var lite kul att se de fyra alternativa sluten där alla givetvis är värdelösa, men ett slut där Busta Rhymes antagligen gick in med lite kreativ kungfu-kreativitet var ganska roligt. Det var först meningen att filmen skulle ha olika slut på olika biografer när den visades på bio – det om något visar hur pass låg standard filmen besitter.

Det här är den överlägset sämsta och mest usla Halloween-filmen någonsin och det står skrivet i sten då Busta Rhymes komiska kapacitet tydligen ska behöva vara en skräckfilms behållning…


1/10

Halloween H20: 20 Years Later (1998)

Genre: Slasher
Regi: Steve Miner
Manus: Robert Zappia, Matt Greenberg
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Josh Hartnett, Michelle Williams, Janet Leigh, Joseph Gordon-Lewitt
Längd: 86 min

Michael Myers återupplivades för ytterligare en uppföljare, efter att Scream-filmerna hade gjort slashers inne bland ungdomarna igen. Resultatet är en film som följer precis alla regler som en fantasilös skräckfilm kan följa. Det är samma saker all over again och festande ungdomar som är för upptagna att kladda på varandra för att märka att en seriemördare smyger runt knutarna och planerar att mörda dem alla, igen och igen och igen. Filmen undviker att falla totalt pladask tack vare att det faktiskt är Michael Myers det handlar om.

Dessutom är Jamie Lee Curtis helt hemma i sin roll och agerar bra när hon får styra och ställa, vilket räddar filmen ytterligare. Brokeback’s Michelle Williams är också med och gör i princip samma college-roll som i Dawson’s Creek (som hon just hade slagit igenom med då). Filmen innehar en del kända namn – varav flera i tidiga roller, som Josh Hartnett och Inception-aktuelle Joseph Gordon-Lewitt. Smått legendariske mamman till Jamie Lee Curtis – Psycho-ikonen Janet Leigh, gör också ett roligt inhopp i filmen.

Helhetsintrycket är ändå en film som då och då är underhållande men inte särskilt oförutsägbar, även om jag hoppade till en och annan gång när jag såg den på hemmabiosystemet med högt ljud. Men om du ska se en Halloween-film, så se då 1:an och 2:an eller Rob Zombies remake, för de är alla bra mycket bättre.


3/10

Martin (1977)

Genre: Vampyrdrama, Psykologisk rysare
Regi: George A. Romero
Manus: George A. Romero
Längd: 95 min

Martin är 17 år gammal och tror att han är en vampyr. Han har inga huggtänder men han dricker blod. Men är han verkligen en vampyr eller bara en seriemördare?

Det här var verkligen en udda upplevelse. George A. Romero – mannen som inventerade zombiegenren i och med Night of the Living Dead och dess efterföljare, gjorde där i mellan det här ”vampyrdramat”. Att kalla det vampyrfilm är dock att förenkla filmen, för huvudkaraktären Martin liknar mest en pojke med allvarliga problem då han känner ett sug efter att överfalla människor och dricka deras blod. Hans tillvägagångssätt är riktigt kusliga och det blir desto mer kusligt då John Amplas spelar karaktären så oskyldigt och äkta, på något sätt.

Han skildras som en ensam, ung pojke där blodtörsten vuxit sig starkare än den sexuella törsten, som han har desto mindre erfarenhet av. Han påstår att han är 84 år gammal, dessutom, och filmens tema är lite som om Twilight hade följt vampyren Edward Cullen om han hade gjort samma resa som huvudkaraktären Bella Swan gör. Martin är dock mycket mer verklighetstrogen och drar inga direkta kopplingar till sagor och magi, och Amplas är ingen ”perfekt” människa. Tråkigt att Amplas inte fick så många fler chanser inom skådespeleriet, för han visar definitivt en slags äkthet i sitt framträdande.

Romero spelade in filmen med mycket liten budget och de som deltog i filmen var till stor del hans bekanta. Allt är inspelat ”on location” och det var faktiskt märkbart – på ett positivt sätt, då interiörscenerna ofta kändes trånga. Romero blandar in vissa intressanta grepp i klippningen som ger filmen en speciell touch. Hade jag önskat filmen en upplyftning någonstans så hade det varit i musiken. Filmens musik (av Donald Rubinstein) är rörigt psykedelisk vissa stunder och melodiös på andra. Det hämmar upplevelsen för mig något.

Filmen är långsamt berättad – nästan onödigt långsam på sina ställen, men som helhet känns det som jag fick ut mer än jag förlorade på den. Martin känns inte som en vanlig b-film med gotiska inslag, utan känns viktig på något sätt. Den skildrar någonting i samhället – i nutid skulle parallellerna kunna dras till emokulturen. Romero speglade sina klassiska zombiefilmer till samhällsfenomen som Vietnamkriget och konsumtionsåldern, vilket 1900-talet mer och mer utvecklades till att bli. Martin är också en samhällsspegling och jag ser faktiskt värdet i det tydligare här än i hans andra filmer. Slutet av filmen, när eftertexterna rullat, ger mig rysningar.

De som gillar Låt den rätte komma in kan säkert se något värde i den här filmen.


6/10