Halloween (2007)

Genre: Slasher, Psykologiskt drama
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie, John Carpenter & Debra Hill (originalmanus)
Skådespelare: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane, Daeg Faerch, Sheri Moon Zombie
Längd: 121 min

En psykotisk mördare dödar sin syster på alla helgons natt när han är tio år gammal. Han spärras in men 15 år senare rymmer han. Remake av filmen ”Halloween” från 1978.

Efter att Rob Zombie underhållit skräckfilmsälskare med sina två första filmer, House of 1000 corpses (2003) och The Devils Rejects (2005), så kom han för tre år sedan ut med sitt drömprojekt – en remake av hans favoritfilm, Alla helgons blodiga natt (Halloween). Det har gjort remakes på otaliga klassiska skräckfilmer under den senaste tiden och Hollywood verkar aldrig få nog. Men skillnaden med remaken på Halloween är att den gjorts av en regissör (Zombie) med en mer personlig stil och som hyllats av vissa för sitt sätt att göra skräckfilm. Istället för att göra nya, moderna Halloween till en rip-off utan överraskningar eller större kärlek till originalet så har han – i alla fall delvis, gjort det motsatta. Zombie väljer att gå sin egen väg och inte göra en kopia av originalfilmen, vilket också var det råd han fick av John Carpenter när filmen fick grönt ljus.

Rob Zombies Halloween fokuserar mer på Michael Myers och vi får under första delen av filmen följa med i hans liv från en utstött pojke, till hans första mord och hur han sedan sluter in sig från omvärlden när alla som han en gång älskade har lämnat honom. Vi får för första gången en psykologiskt välgjord inblick i hur en liten pojke (nämnvärt bra spelad av unge Daeg Faerch) bryts ner och växer upp till en storväxt (läs; enorm) mördarmaskin utan hjärta och själ, driven av ”pure animal instinct”. Det här har aldrig tagits upp tidigare och det har tidigare ökat mystiken kring Myers, men också sänkt medkänslan för honom. För det är faktiskt så att jag får en klump i halsen av att följa hans smärtsamma barndom och uppleva de bakslag som slutligen gör att det ”klickar till”. Man får tänka sig in i hur han tänker.

Dessutom gör Zombies fru, Sheri Moon Zombie, en överraskande bra prestation som Michaels sorgliga och ömma moder. I remaken har Michaels psykiatriker också fått en närmare och mänskligare relation till sin klient. Rob Zombie valde Malcolm McDowell (A Clockwork Orange) i rollen som Dr. Samuel Loomis, och jag tycker att han är mer än utmärkt och ett stort utropstecken i filmen. Faktum är att jag gillar honom ännu mer än vad jag gillar Donald Pleasence i originalet då McDowell känns minst lika human både vad gäller karaktärens styrkor och svagheter.

I den andra delen av filmen låter Zombie oss få en snabbare inblick i Haddonfields lyckligt ovetande invånare och huvudkaraktären från förra filmen, Laurie Strode (Scout Taylor-Compton), är mest en karaktär bland alla andra utan större karaktärsfördjupning och är mycket mer ”bitchig tonåring” än i originalet. Det finns dock ingen större tid att fördjupa sig på henne eftersom det här är Michael Myers historia, så jag tycker Zombie gör rätt, förutom att Laurie kunde vara lite mer mogen likt originalet. Andra delen av filmen följer originalet mycket väl både vad gäller bildutsnitt och händelseförlopp, men filmen är väldigt mycket mer brutal med blod och naket och det blir ungefär som tonårsslashers är i regel idag – fast med mer krydda av Rob Zombies ocensurerade skitighet och hans kärlek till förlagan. Jag gillar hur hans dialog gör skådespelarna mer intressanta och särskilt hur charmig unge pojken Tommy Doyle är i filmen.

Flera andra mindre roller är också alla sevärda, med intressanta namn som Brad Dourif som polis, Danny Trejo som stöttande fångvaktare, kultskådisen Udo Kier som mentalanstaltens chef och Danielle Harris (som skickligt spelade flickebarnet Jamie Lloyd i Halloween 4-5) som en av Lauries tonårsvänner. Danny Trejo är bättre än jag någonsin sett honom, i en roll som skiljer sig mot de kaxiga mex-brottslingar han annars spelar. Och Tyler Mane (X-men, )ska inte glömmas bort, för det är han som spelar den vuxne Michael Myers och med sin väldiga fysik och enkla, filmiska grepp blir han extremt hotfull och överglänser samtliga tidigare versioner av Michael ”The Shape” Myers. Allt som allt är rollistan i denna remake lång, men ovanligt många hinner sätta ett värdigt intryck under sin korta tid i rampljuset.

Musiken är också en kär favorit för min del, då jag tycker att det är ett av de mest skickligt sammansatta soundtracken jag vet (i klass med bland annat Tarantinos filmer och Lost in translation), där Zombie, precis som Quentin Tarantino, har plockat bland sina favoriter från förr. Låtar av Misfits, Rush, Nazareth och Alice Cooper förgyller den här filmen ännu lite extra. Att den dessutom innehåller Carpenters originalmusik i en ”upphottad” variant av kompositören Tyler Bates (300, Dawn of the Dead remake) är inte heller någon nackdel.

Jag tycker att Halloween anno 2007 är en av väldigt, väldigt få remakes som kan kalla sig lyckad och jag gillar denna film precis lika mycket som originalet. Ska du se denna film så föreslår jag Director’s cut, då den har det bästa från workprinten (som jag såg först) och bioversionen (som jag såg andra gången). Rob Zombies Halloween är en av mina favoritskräckfilmer och jag rekommenderar den till alla som gillar skräck eller film över huvud taget – och som kan acceptera en remake av en klassisk film, som inte följer originalet utan vågar göra något eget.

Den är minst lika spännande som originalet, den är mycket mer brutalare och hjärntorterande än originalet, och sist men absolut inte minst – den är gjord med mycket kärlek till originalet. Jag vet att det finns många motståndare till den här filmen och som det svider i ögonen på när de ser en klassiker förvandlas till ”white trash”, men jag anser den vara en av de mest lyckade remakes som gjorts de senaste tio åren – minst – och då älskar jag originalet.

8/10