Friday the 13th (2009)

Genre: Skräck, Slasher, Remake Produktionsland: USA
Manus: Damian Shannon, Mark Swift
Regi: Marcus Nispel
Längd: 99 min
Skådespelare: Jared Padalecki, Danielle Panabaker, Travis van Winkle, Derek Mears, Amanda Righetti, Aaron Yoo, Arlen Escarpeta, Julianna Guill, Willa Ford, Ryan Hansen, Jonathan Sadowski, Ben Feldman, Nick Mennell, America Olivo, Nana Visitor, Richard Burgi, Kyle Davis, Rosemary Knower, Stephanie Rhodes, Chris Coppola, Bob King, Travis Davis, Kathleen Garrett, Caleb Guss

Tjugonio år efter originalfilmen gjordes det en remake av Fredagen den 13:e (läs recensionen här). Filmen regisserades av Marcus Nispel, som tidigare regisserat en annan skräckfilmsremake: The Texas Chainsaw Massacre (2003). Denna remake återvände till seriens rötter genom att utspela sig vid Crystal Lake och ha en mer mänsklig och mindre zombie-aktig Jason Voorhees som mördare.

För många år sedan mördade den vansinniga Mrs. Voorhees ett antal lägerledare på Camp Crystal Lake. Hon höll dem ansvariga för att hennes son, Jason, drunknade i sjön. Till slut lyckades en av lägerledarna döda Mrs. Voorhees i självförsvar. Nu är ett gäng ungdomar ute i skogen vid Crystal Lake och tältar. Det visar sig att Jason Voorhees lever och han dyker upp och mördar ungdomarna brutalt, bortsett från Whitney Miller, som han tar med sig för att hon påminner honom om hans avlidna mor. Whitneys bror, Clay, vägrar att sluta leta efter sin syster. Ett gäng tonåringar åker till en stuga vid Crystal Lake för att festa, men Jason dyker återigen upp och mördar dem. Alla dör de på de mest ohyggliga sätt, utom Clay som lyckas hitta Whitney vid liv. Tillsammans tar syskonen upp kampen mot Jason.

Den här filmen är faktiskt helt okej för att vara en remake. Istället för att vara en exakt kopia som Psycho (1998), en kontroversiell omtolkning som Halloween (1978) eller en fullständigt värdelös förolämpning till både fans och någorlunda intelligenta människor överhuvudtaget som A Nightmare on Elm Street (2010) är filmen istället en hyfsat underhållande popcornrulle, som kombinerar delar av de första tre filmerna i originalserien istället för att tynga ned sig med den plågsamma uppgiften att återberätta originalet utan att ändra på för mycket eller för lite.

Jason Voorhees är en ”vanlig” människa, vilket han inte har varit sedan Fredagen den 13:e del 4 (läs recensionen här), och det är ganska intressant att se honom vara snabb, vig och till och med lite smart (så smart han nu kan vara åtminstone). Det är nästan något djuriskt eller grottmansliknande över hur han jagar sina offer och Derek Mears gör ett bra jobb i rollen. Jason är lite som Batman i den här filmen, för han har ett verktygsbälte på sig och han har underjordiska tunnlar under Camp Crystal Lake vilket skulle kunna liknas vid The Batcave om man vill vara långsökt.

Skådespeleriet i övrigt är väldigt upp och ned, vissa är bra medan andra är mindre bra. Filmens största problem enligt mig är att de två grupperna av tonåringar i filmen borde ha bytt plats med varandra. Jag tycker mycket mer om det första gänget, som bara är med i ungefär tjugo minuter, än det andra gänget som större delen av filmen handlar om. Mordscenerna är överlag okej, men två av morden är riktigt bra. Det första för att det kommer så oväntat (jag tänker inte berätta när eller hur) och det andra, som jag kallar ”bryggmordet” för att det är så kreativt. Detta är kort och gått den skräckfilmsremake som jag tycker är bäst, eller ”minst dålig” är kanske ett mer passande ordval.

Visste du att:

• Karaktären Sheriff Bracke är döpt efter Peter Bracke som skrev boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13:th och karaktärerna Clay och Whitney Miller är döpta efter Victor Miller som skrev manuset till den ursprungliga Fredagen den 13:e-filmen.
• Travis Van Winkles karaktär heter Trent DeMarco. Det gör också hans karaktär i Transformers. Båda filmerna producerades av Michael Bay, och det ska tydligen vara samma karaktär.
• Till skillnad från de flesta remakes är filmen inspirerad av de första tre Fredagen den 13:e-filmerna, istället för bara den första. Det finns även element från andra uppföljare i den.

/Gästrecension av Christer Hedström

A Nightmare on Elm Street (2010)

Genre: Skräck, Slasher, Remake
Produktionsland: USA
Manus: Wesley Strick, Eric Heisserer
Regi: Samuel Bayer
Längd: 95 min
Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner, Katie Cassidy, Thomas Dekker, Kellan Lutz, Clancy Brown, Connie Britton, Lia D Mortensen, Charles E Tiedje, Katie Schooping Knight, Hailey Schooping Knight

År 2010 led Terror på Elm Street samma öde som så många andra skräckfilmer gjort: det var dags för en remake. Denna remake regisserades av Samuel Bayer, som nästan uteslutande har gjort musikvideos. För första gången någonsin fick Robert Englund lämna över tröjan, hatten och handsken till en efterträdare, och denne blev Jackie Earle Haley (kanske mest känd för sin roll som Rorschach i Watchmen). Övriga roller fylldes av bland andra Rooney Mara, Kyle Gallner och Clancy Brown. Filmen producerades av Michael Bays produktionsbolag Platinum Dunes och fick ett minst sagt ljummet mottagande.

Märkliga saker händer i den lilla staden Springwood. Tonåringar dör i sömnen på de mest besynnerliga sätt. Ungdomarna Nancy och Quentin upptäcker att det är Freddy Krueger, en man som jobbade på deras förskola, som på något oförklarligt sätt dödar folk i deras mardrömmar. Fast beslutna att inte somna försöker de två ungdomarna att gå till botten med Freddys hemligheter och stoppa honom innan det är deras tur att dö.

Jag hatar den här filmen. Faktum är att jag hatar den mer än någon film på denna jord. Jag kan börja med att ta upp de bra sakerna med filmen innan jag sliter den i stycken: Kyle Gallner och Clancy Brown är väldigt kompetenta skådespelare och castingen av Jackie Earle Haley som Freddy Krueger var bra tänkt, även om utförandet inte var särskilt bra. Den här filmen är asdåligt skriven. Till att börja med är det tänkt att Nancy och en massa andra barn från hennes gamla förskoleklass alla ska ha blivit antastade av Freddy när de var små, men ingen av dem kommer ihåg det. Detta ursäktas med repliken ”Who can remember being five years old?” från en av föräldrarna. Jag tror nog att de flesta människor kommer ihåg saker som hände när de var fem, och även om det givetvis händer att barn förtränger traumatiska upplevelser så har jag väldigt svårt att tro att ingen av dessa ungdomar skulle komma ihåg vad som hände.

En bit in i filmen får karaktären Quentin för sig att Freddy kanske var oskyldig till övergreppen och att barnen (Quentin själv inräknad) bara ljög ihop det hela, men trots att Nancy tidigare träffade Freddy i en mardröm där han sade att hon alltid var hans favorit, slickade henne på kinden och påpekade att hon numera luktar annorlunda tycker hon (Nancy) tydligen inte att detta är värt att berätta för Quentin, utan låter honom istället fortsätta tro att Freddy var oskyldig.

Nancy är för övrigt ett stort hån mot originalfilmens hjältinna med samma namn. Jag vet inte om skådespelerskan Rooney Mara är fullständigt obegåvad eller om det har med manuset eller regin att göra, men hon rör knappt en min under hela filmens gång och mumlar monotont fram alla sina repliker.

Varje gång filmen försöker sig på att återskapa scener ur originalet ryser jag av avsmak. Det tydligaste exemplet på detta är scenen där Freddys kontur kommer ut ur en vägg. I originalet utfördes denna scen genom att väggen ifråga var gjord av plast med en man som stod bakom plasten och lutade sig mot den. Denna scen var kuslig och obehaglig för att den var subtil och det tog ett tag innan jag ens märkte av konturen. I denna remake utförs scenen med hjälp av dataanimering och Freddys kontur sträcker ut sig en rejäl bit från väggen. Detta är inte det minsta läskigt, och ser mest ut som ett billigt skrämselmoment i ett gammalt Playstationspel.

Det är naturligtvis logiskt att en remake vill återskapa scener och repliker ur originalfilmen, men den här filmen snor repliker rakt av, inte bara från originalet utan även från andra uppföljare. Freddy yttrar vid ett tillfälle repliken ”How’s this for a wet dream?” vilket är en replik från Terror på Elm Street 4, och en scen framemot slutet är så lik en scen från Freddy vs. Jason att det blir rent ut sagt löjligt: I Freddy vs. Jason säger en kvinnlig karaktär ”Welcome to my world, bitch!” och hugger huvudet av Freddy. I den här filmen säger en kvinnlig karaktär ”It hurts, doesn’t it? That’s because you’re in my world now, bitch!” och skär upp halsen på Freddy.

Jackie Earle Haley skulle kunna vara ett inspirerat val för rollen som Freddy, men hans återanvända Rorschach-röst från Watchmen i kombination med hans hiskeligt fula design gör att inte ens han fungerar. Allt som gjorde originalet så speciellt är fullkomligt frånvarande i denna dumma, förolämpande dåliga, intetsägande ursäkt för en film.

Se endast denna remake om ni har sett alla de tidigare Elm Street-filmerna och är nyfikna, men säg inte att jag inte har varnat er. Halloween: Resurrection, X-Men Origins: Wolverine, Terminator: Salvation – Mästerverk i jämförelse med denna vederstyggelse. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Slutscenen är också asdålig.

Visste du att:

• Cirka femton versioner av manuset skrevs. Den slutgiltiga filmen är en kombination av fyra av dem.
• Billy Bob Thornton och Steve Buscemi var påtänkta för rollen som Freddy Krueger.
• Freddy Kruegers tröja stickades av Judy Graham, samma kvinna som stickade Freddys tröja i originalfilmen.

(…10 vita dödskallar är alltså lika med minimumbetyg, 0 av 10)

/Gästrecension av Christer Hedström

The Fly (1986)

Genre: Science-Fiction, Skräck, ”Body Horror”
Regi: David Cronenberg
Manus: David Cronenberg, Charles Edward Pogue
Längd: 96 min
Skådespelare: Geena Davis, Jeff Goldblum, John Getz, David Cronenberg, Joy Boushel, Leslie Carlson, George Chuvalo

En remake av Kurt Neumanns The Fly från 1958. Filmen handlar om en smågalen vetenskapsman som har kommit på en metod för att förflytta sig från en plats till en annan genom en genetisk teleporteringsmaskin. Han testar den på sig själv, och av misstag så råkar en spyfluga följa med vid överföringen och detta leder till att flugans gener sammanblandas med hans egna, och han börjar sakta förvandlas till en fluga…

David Cronenberg (Videodrome, Scanners, Naked Lunch, A History of Violence) är en av dom där få regissörerna som har stått för sin egna, originella stil och samtidigt haft en lång karriär med trogna beundrare av hans filmer.

Filmerna han gör tar av regel alltid upp psykologiska teman kring kroppsfixering och sexuell perversion – ofta länkad till metalliska föremål. Kroppsfixeringen sträcker sig dock längre än till människans ytliga linjer. Kött, inälvor, hjärnsubstans och fallossymboler är visuella tecken som han lägger mycket stort fokus vid. Hans fixering vid kroppar utmynnar därför oftast i skräck – så kallad ”body horror”.

Därför är en remake av den gamla skräckisen The Fly från 1958 och David Cronenberg som regissör ett helt och hållet ”perfect couple”.

Cronenbergs remake tar endast huvudpremissen från originalfilmen, alltså att en vetenskapsman uppfinner en teleport som – när han testar den, råkat stänga in en fluga i andra änden vilket gör att vetenskapsmannen får flug-DNA i sin egen kropp och förvandlas till en fluga. Manuset till filmens remake genomgick flera manusversioner och när det slutligen kom i Cronenbergs händer ändrade han handlingen och karaktärerna radikalt från Charles Edward Pouges tidigare manusversion.

Han lyckas gör filmen till en väldigt avskalad, centrerad saga som – i och med att den till stor del utspelas i vetenskapsmannens hem, nästan tar formen av en pjäs. Filmen sattes faktiskt upp 2008 i formen av en opera, regisserad av David Cronenberg själv.

Filmens vetenskapsman – Seth Brundle, är en väldigt smart, men naivt pojkaktig karaktär som möter en nyfiken, kvinnlig vetenskapsjournalist i behov av ett personligt genombrott. Hon spelas av dåvarande genombrottsstjärnan Geena Davis (Bettlejuice, Thelma and Louise) och Seth Brundle spelas av Jeff Goldblum (Jurassic Park, Independence Day).

Geena Davis gör en intressant och bra insats då hon blandar karaktärens självständiga, metodiska drag med en genuin flickighet vilket skapar en frän kontrast som gör karaktären svåravläst. Jeff Goldblums karaktär är också han intressant, då han är lätt att gilla men samtidigt visar allt fler prov på hur det mänskliga omdömet försvinner och Goldblum spelad bägge delar suveränt.

Han fick aldrig någon förväntad oscarsnominering då juryn i vanlig ordning vill rata skräckfilmer. Det han presterar i denna annorlunda roll är dock väldigt imponerande – inte minst fysiskt, men också i sättet i hur han gör att jag har svårt att lita på honom som karaktär i filmen.

Karaktärernas kontraster kan skrämma många åskådare till att inte gilla filmens nyckelkaraktärer, men Cronenberg är väldigt känslig när det kommer till det här spelet och lite som i hans nya A Dangerous Method (2011) bollar han karaktärsdragen finfint. Jag föredrar hellre opålitliga karaktärer än fyrkantiga genretyper, definitivt och jag tror att även Cronenbergs intresse för det alternativa lutar åt det hållet.

The Fly tar tonen av en gullig kärlekshistoria som övergår i ett ”möte med monstret”, men där dessa genrekorsningar oftast går efter enkla grepp så vågar denna film gå åt alla håll. Filmens är inte svår att att förutspå i stora drag, men ju längre den håller på, ju mer känns det som att precis allt kan hända, vilket är ovanligt i ett konventionellt medium och i en konventionell genre som rysaren är.

En tänkbar parentes kring filmen är att flera kritiker såg filmen som en metafor för AIDS-epidemin, som år 1986 i högsta grad var aktuell i USA.

Filmkompositören Howard Shore (The Silence of the Lambs, Sagan om Ringen-trilogin, Hugo) står för The Fly:s musik och musiken sticker verkligen ut som väldigt dramatisk och med klassisk skräckfilmskänsla från en svunnen tid, vilket är väldigt trevligt och passar filmen, som ju har sina klassiska kopplingar i och med originalet.

Howard Shore började sin filmmusikkarriär tillsammans med David Cronenberg och har sedan dess gjort musiken till samtliga av hans filmer fram till dags datum, bortsett från The Dead Zone (1983).

Filmens förvandlingseffekter är hiskeligt snygga och leker ut dagens datoreffekter med råge! De mycket kreativa make up-effekterna skapades av Chris Walas, som tidigare hade förgyllt effekterna i filmer som Piranha (1978), Star Wars episode VI: Return of the Jedi (1983) och Gremlins (1984).

Pratar man effektfilmer så tänker dagens publik i stort på CGI-filmer som Transformers och Avatar, men de mest imponerande effektfilmerna i min värld är – med stor marginal till dagens skräp; King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968), An American Werewolf in London (1981), The Thing (1982), Jurassic Park (1993) och den här filmen, från 1986.

Samtliga filmers styrka ligger i att effekterna bygger på riktigt, fysiskt material som går att ta på och har en texturisk konsistens. I The Fly är slemmet verkligen slemmigt, köttet stinker rått och hårstrån kryllar av riktiga bakterier som kliar på riktigt.

Effekterna känns, kort och gott, realistiska – så realistiska som de över huvud taget kan se ut och kännas utan vetskapen men med fantasin om hur en mänsklig korsning med en fluga kan göra!

Filmen känns varken för kort eller för lång, men just slutet – vilket jag tycker är mycket bra skrivet, känns lite abrupt och jag vet att det finns ett alternativt, förlängt slut i dvd- och blu-ray-utgåvans extramaterial som för mig hade gjort filmen ännu mer fulländad för mig. Likaså finns en bortklippt sekvens rörande en apa och en katt som för mig hade stärkt filmens känsla.

Denna sekvens samt slutet klipptes dock bort efter den bejublade rough cut-visningen av filmen då producenter övertalade Cronenberg om att publiken skulle ”må bättre” utan dem. För mig är Cronenberg lika mycket en förmedlare av psykologiskt nöje och finess som av psykologiskt obehag.

I det här fallet hade jag definitivt velat ha mer av det där obehaget, då det säger ännu mer om filmens mörkare budskap. Trots det är filmen dock en liten, sevärd höjdare och en av de bästa remakes som gjorts!

Halloween (2007)

Genre: Slasher, Psykologiskt drama
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie, John Carpenter & Debra Hill (originalmanus)
Skådespelare: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane, Daeg Faerch, Sheri Moon Zombie
Längd: 121 min

En psykotisk mördare dödar sin syster på alla helgons natt när han är tio år gammal. Han spärras in men 15 år senare rymmer han. Remake av filmen ”Halloween” från 1978.

Efter att Rob Zombie underhållit skräckfilmsälskare med sina två första filmer, House of 1000 corpses (2003) och The Devils Rejects (2005), så kom han för tre år sedan ut med sitt drömprojekt – en remake av hans favoritfilm, Alla helgons blodiga natt (Halloween). Det har gjort remakes på otaliga klassiska skräckfilmer under den senaste tiden och Hollywood verkar aldrig få nog. Men skillnaden med remaken på Halloween är att den gjorts av en regissör (Zombie) med en mer personlig stil och som hyllats av vissa för sitt sätt att göra skräckfilm. Istället för att göra nya, moderna Halloween till en rip-off utan överraskningar eller större kärlek till originalet så har han – i alla fall delvis, gjort det motsatta. Zombie väljer att gå sin egen väg och inte göra en kopia av originalfilmen, vilket också var det råd han fick av John Carpenter när filmen fick grönt ljus.

Rob Zombies Halloween fokuserar mer på Michael Myers och vi får under första delen av filmen följa med i hans liv från en utstött pojke, till hans första mord och hur han sedan sluter in sig från omvärlden när alla som han en gång älskade har lämnat honom. Vi får för första gången en psykologiskt välgjord inblick i hur en liten pojke (nämnvärt bra spelad av unge Daeg Faerch) bryts ner och växer upp till en storväxt (läs; enorm) mördarmaskin utan hjärta och själ, driven av ”pure animal instinct”. Det här har aldrig tagits upp tidigare och det har tidigare ökat mystiken kring Myers, men också sänkt medkänslan för honom. För det är faktiskt så att jag får en klump i halsen av att följa hans smärtsamma barndom och uppleva de bakslag som slutligen gör att det ”klickar till”. Man får tänka sig in i hur han tänker.

Dessutom gör Zombies fru, Sheri Moon Zombie, en överraskande bra prestation som Michaels sorgliga och ömma moder. I remaken har Michaels psykiatriker också fått en närmare och mänskligare relation till sin klient. Rob Zombie valde Malcolm McDowell (A Clockwork Orange) i rollen som Dr. Samuel Loomis, och jag tycker att han är mer än utmärkt och ett stort utropstecken i filmen. Faktum är att jag gillar honom ännu mer än vad jag gillar Donald Pleasence i originalet då McDowell känns minst lika human både vad gäller karaktärens styrkor och svagheter.

I den andra delen av filmen låter Zombie oss få en snabbare inblick i Haddonfields lyckligt ovetande invånare och huvudkaraktären från förra filmen, Laurie Strode (Scout Taylor-Compton), är mest en karaktär bland alla andra utan större karaktärsfördjupning och är mycket mer ”bitchig tonåring” än i originalet. Det finns dock ingen större tid att fördjupa sig på henne eftersom det här är Michael Myers historia, så jag tycker Zombie gör rätt, förutom att Laurie kunde vara lite mer mogen likt originalet. Andra delen av filmen följer originalet mycket väl både vad gäller bildutsnitt och händelseförlopp, men filmen är väldigt mycket mer brutal med blod och naket och det blir ungefär som tonårsslashers är i regel idag – fast med mer krydda av Rob Zombies ocensurerade skitighet och hans kärlek till förlagan. Jag gillar hur hans dialog gör skådespelarna mer intressanta och särskilt hur charmig unge pojken Tommy Doyle är i filmen.

Flera andra mindre roller är också alla sevärda, med intressanta namn som Brad Dourif som polis, Danny Trejo som stöttande fångvaktare, kultskådisen Udo Kier som mentalanstaltens chef och Danielle Harris (som skickligt spelade flickebarnet Jamie Lloyd i Halloween 4-5) som en av Lauries tonårsvänner. Danny Trejo är bättre än jag någonsin sett honom, i en roll som skiljer sig mot de kaxiga mex-brottslingar han annars spelar. Och Tyler Mane (X-men, )ska inte glömmas bort, för det är han som spelar den vuxne Michael Myers och med sin väldiga fysik och enkla, filmiska grepp blir han extremt hotfull och överglänser samtliga tidigare versioner av Michael ”The Shape” Myers. Allt som allt är rollistan i denna remake lång, men ovanligt många hinner sätta ett värdigt intryck under sin korta tid i rampljuset.

Musiken är också en kär favorit för min del, då jag tycker att det är ett av de mest skickligt sammansatta soundtracken jag vet (i klass med bland annat Tarantinos filmer och Lost in translation), där Zombie, precis som Quentin Tarantino, har plockat bland sina favoriter från förr. Låtar av Misfits, Rush, Nazareth och Alice Cooper förgyller den här filmen ännu lite extra. Att den dessutom innehåller Carpenters originalmusik i en ”upphottad” variant av kompositören Tyler Bates (300, Dawn of the Dead remake) är inte heller någon nackdel.

Jag tycker att Halloween anno 2007 är en av väldigt, väldigt få remakes som kan kalla sig lyckad och jag gillar denna film precis lika mycket som originalet. Ska du se denna film så föreslår jag Director’s cut, då den har det bästa från workprinten (som jag såg först) och bioversionen (som jag såg andra gången). Rob Zombies Halloween är en av mina favoritskräckfilmer och jag rekommenderar den till alla som gillar skräck eller film över huvud taget – och som kan acceptera en remake av en klassisk film, som inte följer originalet utan vågar göra något eget.

Den är minst lika spännande som originalet, den är mycket mer brutalare och hjärntorterande än originalet, och sist men absolut inte minst – den är gjord med mycket kärlek till originalet. Jag vet att det finns många motståndare till den här filmen och som det svider i ögonen på när de ser en klassiker förvandlas till ”white trash”, men jag anser den vara en av de mest lyckade remakes som gjorts de senaste tio åren – minst – och då älskar jag originalet.

8/10